Kanske skrev jag den.

På det stora hela en riktig skitdag.

Trött. Sjuk. Fattig. Ledsen.

Osv.

Inget vidare med andra ord.

Jag behöver ta mig i kragen, men får inget grepp. För trött. För sjuk. För fattig.

Och för ledsen.

Det måste vända snart. Eller måste och måste. Klart att det inte måste. Jag var ju uppe alldeles nyss. Det har ju precis bara vänt neråt.

Det här är bara början på en lång historia, sjunger han i mitt bakhuvud.

Jag vet inte hur den slutar. Men den är ändå så bekant.

Kanske har jag läst den förut.

Lite över det där träsket

Jag är på väg ned från min Tradera-mani verkar det som. Klarade av att gå till Emmaus utan att köpa något som jag inte ville ha själv.

Nu skäms jag mest för allt dumt jag köpt, som jag ska lägga ut igen när jag bara får tid att tvätta, fota och fixa med alltihop.

Jag la ut en tunika som jag ropat hem för 30 spänn, som visade sig vara alltför grön för mig. Att folk inte kan ta foton i dagsljus! I går kväll var den uppe i 78 kronor. Då skämdes jag lite och hoppades att hon som jag köpte den av inte ska se auktionen.

I morse var den uppe i 106. Då fick jag ont i magen.

Undrade vad jag gjort för fel.

Den alldeles äkta jeansjackan från Kenzo som borde vara värd ett 4-siffrigt belopp i verkliga livet kommer nog att gå för en spänn dock. Den verkar väl vara för bra för att vara sann.

Tunikan däremot är tillräckligt grön för att vara på riktigt.

På andra sidan stan

Audition till Region Skånes uppsättning av Les Mères Miserables på Viktoriagårdens scen. Jag gav dem ett lite återhållet framträdande, eftersom bäbisen blir ledsen när jag gråter, men jag tror ändå att de gillade vad de såg och jag förväntar mig en roll i deras grupp med förställningar två eftermiddagar i veckan någon gång framöver.

Är det något jag är bra på är det att vara dålig.

Sedan promenerade vi runt kvarteret, bäbisen och jag, och tittade på havet som var stort och grått och på Zlatans hus som var stort och rosa.

På vägen dit gick vi förbi ett ännu större hus, med ett fyrkantigt torn med en liten flaggstång längst upp. Om jag bodde där skulle jag hissa en sjörövarflagga, en rosa, med ett scull n bones i silver som glittrar i stjärnornas sken.

Vad skulle grannarna säga, indeed!

Sura Busschaufförers Dag

...firades i Malmö idag, i alla fall på de bussar jag åkte med. Ilska och utskällningar åt alla håll. En busschaufför, en busschaufför... var det ingen som sjöng. Till slut klev vi av och promenerade istället. Vissa smärtor är lättare att leva med än andra.

Vintern har ju inte kommit ännu men våren verkar vara här. Det blommade våldsamt på kyrkogården när vi gick till biblioteket och jag kan inte låta bli att tycka att det är knäppt men skönt. Små gula och vita blommor får passa på nu för snart kommer scillan och översvämmar allt och det blir knallblått, nästan turkost, inne mellan gravarna med en sådan kraft att de stora stenarna nästan faller omkull.

Men det är sedan. Nu inväntar vi vintern.

Med spänning.

Sömnkrypare

I går kväll somnade bäbisen sent, efter många timmar skrik och gnäll (dumma mamma och hennes förbaskade Traderande), men när han somnade, så somnade han i sin egen säng.

Under över alla under.

Sedan vaknade jag mitt i natten av att han låg bredvid mig och hade ätit. Maken förnekar bestämt att han skulle ha lyft över honom från spjälsängen. Jag har då inte gjort det.

Alltså måste bäbisen själv ha tagit sig från spjälsängen över i vår säng, bäddat ner sig och tagit sig en bit mat.

Begåvat för en bäbis, nyss fyra månader fyllda.

Han har det från mig. Jag är också begåvad. Jag har äntligen, efter bara två veckor, lyckats få den förbaskade scrollern som visar mina övriga auktioner att fungera.

Det var inte så svårt.

Bara att betala 49:- i månaden för att uppgradera till bonusmedlem.

Morsan, hon kan, hon.

Skräpmorsa

Babysim igen, och det är varmt och skönt och mysigt och vi grälar inte.

Mycket mer än så kan man väl inte begära.

Bäbisen är fortfarande hypermammig och jag blir lite smågalen på det ibland. Ibland tycker jag att det är mysigt. Lite skönt att jag alltid kan trösta, men hemskt jobbigt att maken inte kan det.

Speciellt när man vill sitta och mecka med sitt eget en liten stund, vara sig själv och inte bara ägna sig åt bäbisen.

Jag vill egentligen inte vara en sådan mamma, som vill ha egen tid, klart att barnen alltid kommer i första rummet, men faktiskt känns det som att jag också måste få lite tid annars bleknar jag bort och dör.

Jag ställer självklart upp och ammar, byter blöja, leker och kånkar hela natten och hela dagen, men på helgen när maken är hemma vill jag gärna att bäbisen kunde få vara lite pappig ett tag. Fem minuter eller så. En halvtimme, rent av. 90 minuter så man kunde få se en film någon gång i halvåret.

Det där sista kommer jag att ångra bittert, när jag kommer för att trösta och han skriker Nej, jag vill att pappa ska komma!!!

Men just nu känns det så.

Jakten på nästa kick

Skulle egentligen gått till bliblioteket med en bok jag inte fick låna om, en Grisham som jag vanligtvis läser ut på en eftermiddag men ännu inte hunnit genom trots att jag haft en hel månad på mig, men jag lyckas inte ta mig dit. Det blir Myrorna istället, auktionsabstinensen gör att det darrar i hela kroppen och jag kan inte vänta till på måndag, jag vill lägga ut nya auktioner nu i helgen.

När jag ser att babybyxorna från Kenzo fortfarande är kvar (självfallet är de kvar, varför skulle någon vettig människa betala 75 spänn för ett par begagnade babybyxor???) blir jag lycklig på ett väldigt sjukt sätt.

Jag kan slå vad om att de går för en spänn, bara för det.


Jag undrar om jag är riktigt frisk, om det står riktigt rätt till i huvudet på mig. Om det någonsin har gjort det. Om det någonsin kommer att.

Förmodligen inte.

På tisdag ska jag till stadens behandlingsenhet för odugligt kvinnfolk. Ska bli spännande att höra vad de tror.

Not.

Natti natti

Pirrigt i magen är det när metrevarna ska ryckas upp ur T-träsket. Följer det med några pengar, eller?

Jag loggar in och kollar flera gånger, det läggs mest bud det sista dygnet, men vågar till sist inte kolla. När det är en halvtimme kvar skyller jag på att jag måste börja med maten, och sedan kommer sura gubben från Coop med veckohandlingen och någonstans i den röran är det över och det gjorde inte så ont, trots allt.

Trots att jag gick back tyckte min egen sura gubbe att det får man väl räkna med som nybörjare och han säger att det lär man sig väl, efterhand, vad som säljer och för hur mycket. Det väljer jag att tolka som att han ger sin välsignelse till fortsatta auktioner, och det börjar redan rycka i fingrarna att lägga upp nytt.

Det gör jag dock inte för bäbisen är inställd på mamma-kanalen, all mom, all the time och för varje minut han får tilbringa i pappas trygga famn gråter han mer och mer intensivt.

Nu för tiden är det enda som funkar att gå och lägga sig bredvid honom och sedan stanna där hela natten. Alltså blir det läggdags för både mor och barn vid cirkus 8 på kvällen.

Hade kunnat bli segt om det inte vore för att jag somnar nästan med en gång.

Påminn mig om det, om jag glömmer

Att aprikospuré kan ställa till med så mycket smärta och lidande. Det hade jag nog inte riktigt trott. Men nu vet jag det och nu lägger vi det där med smakportioner på hyllan ett tag. Något år eller så.

Bäbisar tycker att blöjexsem är jobbigt men det är bara för att de inte vet hur det känns att ha mjölkstockning.

En gång, nyårsafton 1990 närmare bestämt, hade jag så mycket mjölkstockning att jag hade nästan 40 grader feber och yrade.

Det var inte heller så roligt. Vill jag bara påpeka för de som hävdar att det var bättre förr. Just nyårsafton 1990 var det i alla fall inte det.

Och jag har fler datum i mitt förflutna som inte heller var några höjdare, om de envisas med sin tes, men det behöver vi inte gå in på.

De finns, jag vill bara säga det. Och påminna mig själv om det.

Det har varit värre förr, vill jag påminna mig själv om. Det har varit sju resor värre.

Det är bättre nu. Även om det känns tungt. Hur tungt det än känns är det inget mot hur det känts förr.

Och hur det förmodligen kommer att kännas igen, någon gång i framtiden. Det kan man väl ändå räkna med.

Just nu har jag i alla fall en fjunig bäbishjässa att lukta på som tröst.

Om det inte vore för det där med löständerna

Det handlar väldigt mycket om sömn, om väldigt lite sömn. Och om väldigt lite pengar. Och om maskar som sjunker ner i dyn.

Jag som trodde jag hade funnit mig en hobby.

Jag har aldrig riktigt haft en hobby. Om man inte räknar tv-tittande. Och det brukar man väl inte. Läsande brukar man väl räkna, men det gör inte jag. För jag läser på samma sätt som jag ser på tv, av samma anledningar. Det känns på samma sätt, när det är bra.

Så jag läser och ser på tv, men det är inte mina hobbies.

Just nu varken läser jag eller ser på tv. Jag fick låna en bok av min far för en månad sedan. Har hunnit halvvägs. De fyra böcker som jag lånade ungefär samtidigt ska tillbaka till bibblan senast i morgon. Olästa. Och den där strejken bland manusförfattarna kom väldigt lägligt måste jag säga. Jag har inte haft 45 minuter att avvara de senaste fyra månaderna.

Om två veckor börjar Lost igen och då vill det till att lillen börjar sova middag. Åtminstone 45 minuter i veckan.

I alla fall. Det hade kunnat vara en rolig hobby att köpa gulliga små barnkläder och sedan kränga dem till högstbjudande. Men det funkar bara i längden om man drar in tillräckligt med pengar för att kunna köpa nya (begagnade) gulliga barnkläder när man sålt den första omgången.

Som det är nu kommer jag inte att tjäna ihop till auktionskostnaderna på Tradera.

Hade jag haft råd att ha en hobby som kostar så mycket pengar hade jag väl lika gärna kunnat spela ishockey.

Kvinnor gnäller över hur ont det gör att föda barn, men det är för att de har glömt hur det känns att ha blöjexsem

Jag har svårt att sova, kan inte komma till ro, ligger sömnlös och grubblar över allt jag inte kan och inte duger till.

Det tar några timmar.

Sedan vaknar bäbisen tidigt, för att kompensera för att han somnade så sent i går.

Och på den vägen är det.

Stackaren vill inte åka vagnen, inte leka, inte äta, inte sitta knät.

Sitta i sjalen går bra, om jag går och går och går.

Och aldrig kommer till dörren.

Jag och mina fogar går och går och går. Sönder och sönder och sönder.

Men han är söt, min bäbis. Och är han kinkig är det mitt fel, för att jag bara är en sådan tråkmamma och bara vill sitta vid datorn och titta på mina maskar.

Mina maskar som sakta drunknar bland alla pop- och molo-maskar.

Det nappar inget vidare

Det är som att fiska. Man sätter ut alla dessa linor och sedan väntar man. Och väntar och väntar. Lyfter lite på en lina ibland och tittar på masken, jo då, den ser god ut.

Men ingen nappar.

Det kan bli århundradets sämsta affär, det här. Än så länge har jag bud motsvarande ca en procent av inköpspriset.

Så bygger man ingen förmögenhet. Eller simbassäng.

Jag sitter framför datorn när jag kan och tittar på vad de andra har agnat med. Och gör av med lite mer pengar, igen.

Fasiken då.

Jag kan inte se att deras maskar är så mycket smaskigare än mina.

Det är kanske som med riktigt fiske, något med magnetism och statisk elektricitet.

Eller så kan de lukta sig till ett misslyckande, till och med genom datorskärmen.

Ettor och nollor och nerver, det är vad som strömmar genom mitt bredband idag.

Och det sista jag gör innan jag går och lägger mig? Handlar upp mina sista pengar. På något rosa.

Dumma, dumma mig.

Simmar lugnt, och i varmt vatten

En jättestor badbalja har de på babysimmet, mycket större än den vi har här hemma. Och om man simmar in till mitten av den här stora badbaljan finns det bäbisar i den! Wow!

Babysim är nog en hit, men oj så trött man blir, både lillprinsen och hans gamla trötta mor. Kul att göra någonting tillsammans dock, mamma, pappa, barn. För en gångs skull.

Sen blir det mest sova, utom på eftermiddagen då jag sjösätter alla mina auktioner. Så pirrigt det är. Jag tror förstås att jag har något som folk kommer vilja köpa, men det kanske jag inte alls har.

Jag blir i alla fall sittande framför datorn med den stackars bäbisen sovande i famnen och väntar på att buden ska trilla in. Det gör de inte. Medan jag väntar gör jag av med ännu mer pengar.

Det är som vanligt ingen bra idé.

Inte om jag någon gång ska ha råd att bygga mig en sådan simbassäng, som de har på babysimmet, i min egen källare.

Frustrerad fredag.

Lång, seg dag som mest handlar om en kinkig bäbis och hans otillräckliga mamma. Ingenting funkar och det är skönt att man är ensam hemma så att man kan gå och lägga sig tidigt utan dåligt samvete. Visst, jag går och lägger mig, men det är fortfarande minst varannan timme som gäller så det är lite missvisande.

Jag tar en massa bilder på mina fynd men ingen av dem blir bra. Igen. När jag upptäcker det är det för mörkt för att ta nya kort. Inga auktioner idag alltså.

Jag inbillar mig att jag har gjort en del fynd, men jag har förmodligen fel. Vi får se i morgon.

I morgon är det också premiär för bäbisen i bassäng. Det blir spännande.

Måste fylla min rosa kvot

Skam den som ger sig. I dag plöjde jag och bäbisen genom Frälsis barnkläder på jakt efter något att sälja vidare för profit på Tradera. Inte lika skamligt att tjäna pengar på religiösa fanatiker som på de stackars svältande barnen (Emmaus Björkå).

Inte för att jag räknar med att tjäna några pengar på de här kläderna heller. Tvärtom. Nu har jag köpt mycket mer kläder som jag lägger ner mycket mer tid på att göra i ordning och jag räknar med att jag kommer att förlora mycket mer pengar på dem i slutänden.

Jag tröstar mig med att jag än så länge haft minst lika stor utdelning av det här som av alla Tristess-lotter jag köpt genom åren. För att inte tala om alla Lottorader. Om mitt spelkonto hos Svenska spel ens har en funktion för att föra över pengar FRÅN Svenska Spel TILL mitt eget bankkonto så har jag i alla fall aldrig använt den.

Så det är väl inte värre än att spela bort pengarna på dobbel. Om jag köper en lott eller en sunkig overall t ex, det kan väl kvitta. Trisslotten ger ju alltid 0 kronor i utdelning (visst vinner man 25 eller 50 spänn ibland, men då köper jag bara fler lotter för pengarna om och om igen till dess att jag inte har några pengar kvar så det räknas inte) . Overallen kanske jag i bästa fall kan tjäna några kronor på.

Dessutom är det roligt. Och det är viktigt att ha en meningsfull sysselsättning så man inte börjar knarka eller begå brott.

Och så får jag lov att köpa små, söta klänningar.

Bara en sådan sak.

Jag sitter bara här och väntar, jag

Jag har det ganska bra. Jag vet det.

Det gör bara ont i huvudet nästan precis hela tiden. Och så är jag så arg. På allt. På alla. Av ingen särskild anledning. Och så är allt så svårt, precis hela tiden. Och jag är så oduglig.

PRECIS HELA TIDEN!!!

Vilken tur då att mitt veckohoroskop har utlovat att just i dag, onsdag, kommer min dröm att gå i uppfyllelse.

Jag kan behöva lite goda nyheter.

Jag vet inte vilken dröm, men i nuläget kan det faktiskt kvitta.

I nuläget tar man vad man får.

Skönt att dagen nästan är slut, så att de goda nyheterna kommer snart.

När som helst nu.

Man får passa på innan resultatet på blodfettstestet kommer tillbaka

Bäbisen får sin första spruta och jag får remiss till BUPs behandlingsenhet för odugliga mödrar.

Dessutom går mina två sista auktioner ut, grejer som jag köpt (enbart för att sälja) för 40:- går till sist för 13:-

På det stora hela ingen bra dag.

Tur att choklad finns.

Synd att det inte finns mer.

Sandras egen firma

Jag har huvudet fullt av storslagna planer på att starta eget och hinner med att planera verksamheten, döpa den och formge hemsidan/webshopen innan jag kommer på att jag kanske inte har råd att importera en massa varor från USA/Canada, jag vet inte hur man gör och jag vet ingenting om hur man startar ett företag.

Allt bara för att jag hittade en smart mugghållare till barnvagnen på nätet, som inte finns att köpa i Sverige. En nisch i marknaden, tänkte jag. Yeah, right.

Nåja. Det har gått över nu.

Mest tror jag att det handlar om att jag skulle få lov att köpa massor av roliga saker. Det där med försäljningsbiten intresserar mig inte. Inte ett dugg.

Nu har jag i alla fall köpt en sådan där som jag trånade efter i går.

Inte vet jag om livet i stort blev så mycket bättre av det. Men den är fin.


p.s.
Hade jag startat firma i USA skulle den heta Everything but the kitchens Inc. *asgarvar men tystnar när jag blir medveten om att det bara är jag som tycker det var roligt*

Sur söndag

Äntligen får jag sova mellan nattamningarna, men det kan mycket väl bli på bekostnad av mitt äktenskap.

Det är den gamla sanningen igen. Det får aldrig bli riktigt bra.

Som om jag inte visste det.

Inte vann jag något på Lotto heller.

Synd. För annars hade jag köpt en sådan här och en sådan här och tusen andra saker som jag egentligen inte behöver. Sedan hade jag köpt ett hus och en bil och nya skor och tusen andra saker som jag faktiskt behöver.

Oprahs kompis Suzie säger att det är dumt att köpa saker man inte behöver för att imponera på människor man inte känner eller ens tycker om, men vad vet hon? Hon har skrivit 6 bestsellers och har förmodligen inga malar i sin plånbok.

Jag tycker inte om Oprahs kompis Suzie.

För övrigt saknar jag ett sammanhang att ingå i. Jag vet inte riktigt vad för slags sammanhang jag skulle vilja ingå i, men jag är öppen för förslag om universum har något på lut.

Reality check

Ett litet sammanbrott men sedan ser jag allt mycket klarare. Jag vet ju egentligen hur det funkar, det här med amningen och maten. Jag bara glömde en stund. Som tur väl är bara en liten stund. Ingen skada skedd.

Här ska inte vara någon jävla gröt.

Det är bara så svårt att våga lita på sitt eget omdöme, när man vet att man inte är vid sina fulla fem. Lättare då att lita på andras. Men vad vet de egentligen? Om mig och min bröstmjölk vet de intet.

Jag vet kanske inte så mycket men jag vet mer än så.

Jag får lägga ner det här med Traderandet också. Det är bara ännu en grej som jag gör för att jag tror att jag är någon annan eller för att jag försöker bli någon annan än den jag egentligen är.

Och så har jag inte råd att göra fler sådana lysande affärer.

Gröt i strumporna

Inte nog med att man får sitta i Rumpeklump-stol mitt på bordet. Man får en sked i munnen också. Och det är inte AD-droppar på den utan någon konstig gegga. Hm. Ok då.

Vilken ätare han är, min bäbis. Trots att han knappt är torr bakom öronen vet han precis hur man gör. Ger jag honom skeden med lite fruktgröt på så tar han den i ett stadigt grepp och stoppar den rakt i - näsan.

Close enough.

Jag vill inte sluta amma på länge än, men det är roligt att låta honom få smaka på lite annat än mjölk nu. Efter bvc-sköterskan välsignelse gick vi raka vägen till affären igår och köpte tre burkar med smaskens från 4 mån.

Jag skulle ha köpt en haklapp också. En i poncho-modell vore nog bäst, till en början.

Tur man har egen tvättmaskin.

Don't knock it 'til you've tried it

När vi var runt i barnvagnsdjungeln och letade snavade vi över en konstig klumpliknande stolanordning för bäbisar som inte kan sitta själva ännu. Vansinne sa Sandra, och vad dyr den var sedan. Vissa går då på vad som helst. Osv.

På bvc flera månader senare beklagar jag mig över att bäbisen vägrar babysittern sedan ett par dagar, han vill bara upp, upp och det blir tungt för en vek gammal morsa efter några dagar. Oh, då ska du prova den här sa bvc-sköterskan och sprang och hämtade en Klump. Låna med den hem och prova, sa hon glatt.

Ok, tack sa jag men menade det inte.

Släpade hem Klumpen, ställde den på bordet och satte sedan bäbisen i den medan jag mentalt höll för öronen i väntan på det gallskrik som måste följa inom kort.

Lycklig bäbis är det vackraste som finns för trötta mammaögon.

Nu ska jag bara råna en bank så jag har råd att köpa en egen Rumpeklump till min lillskrutts rumpestump. Vad gör väl det att växa upp med en morsa som sitter på kåken om han har en sådan schysst stol att trösta sig med?

Jag skyller allt på ett par slitna, blommiga All Stars

Jag satt där i väntrummet på Strokemottagningen och kände mig helt fake. Bara satt och kände mig dum och tittade på alla hjälpmedel som stod där i en monter, alla prylar man behöver om man måste göra saker med en hand t ex efter en stroke. Tänkte på hur mesig jag är som tycker så synd om mig själv, trots att jag inte behöver en enda av de där prylarna.

Inte är det synd om mig, inte. Har det aldrig varit.

Men så fick jag träffa doktorn. Om det nu var en doktor. En tvärhand hög var hon, och på sin höjd 12 år gammal. Men jag har inga fördomar.

Man har väl sett Doogie Howser.

Och så visar det sig att jag faktiskt är sjuk. I huvudet som vanligt. Visste jag väl. Jag ville bara inte tänka på det just nu.

Vad jobbigt det känns att tänka på det. Att prata om det vill jag inte alls.

Men vad fan säger man när någon idiot frågar hur man mår?

Och ändå sa jag så lite.

Jag skulle hållit klaffen, men jag var inte beredd. Det var ju på Strokemottagningen, för sjutton gubbar. Jag var beredd på frågan: Har du haft några fler neurologiska symptom? På den skulle jag svara Nej och så skulle de anteckna det och sedan skulle de be mig ta min säng och gå och inte belasta sjukvårdens begränsade resurser i onödan.

Men hon lurade mig, tösabiten.

Det var de snygga skorna som gjorde det. Jag kunde ju inte ljuga för någon som hade precis sådana skor som jag alltid velat ha.

Suck.

Nu brakar kanske någon apparat igång. Rädda Sandra-kampanjen kanske. Eller vad som är mera troligt; Rädda Bäbisen Från Sandra-kampanjen.

Man får väl inte ha söta bäbisar när man är sjuk i huvudet. Jag tror mig veta det.

Man får väl inte ha någonting alls.

Jag får sätta min lit till sjukvårdens begränsade resurser. Hoppas, hoppas de inte har tid att komma och ta min bäbis i från mig.

Låt mig få bli ett sådant där fall som man läser om i tidningarna, där alla visste att något var på tok men ingen gjorde någonting eftersom att det inte var deras bord.

Den som ändå bodde i Vetlanda.

Maran rider även i dagsljus

Äntligen, äntligen, äntligen lyckas jag få bäbisen att sova middag, två timmars total tystnad som givetvis bryts så fort jag sätter mig och börjar skriva här. Ha.

Om någon idiot skulle få för sig att konstruera en väckarklocka speciellt för bäbisar vet jag ett par ljud som skulle funka bra.

Som sagt; ljudet av tangenterna när jag försöker hinna med att blogga några meningar.

Ljudet när jag lägger upp mina glasögon på hyllan ovanför sängen för att jag tror att bäbisen sover och vill passa på att sova en stund, jag med.

Till exempel.

Nu har jag sovit så lite, så länge att jag har glömt hur man gör. Bäbisen sover plötsligt i nästan fem timmar i sträck en natt och jag vaknar efter två som vanligt och ligger sedan bara vaken och bara väntar på att han ska vakna.

Förr eller senare gör han ju det. Som tur väl är. Något annat vill jag inte ens tänka är möjligt.

Man behöver inte sova för att drömma mardrömmar.

Aaaarrgh

Som sagt, så gjort. Det blir ännu en sömnlös natt och efter en lika sömnlös förmiddag släpar jag mig ut med barnvagnen så att åtminstone bäbisen ska få sova en stund innan han kinkar ihjäl sig. Ett segt varv i parken blir det och jag är så trött att jag vid en tidpunkt tittar längtansfullt ner i gyttjan och harlortarna och undrar hur länge jag skulle hinna sova innan han vaknade om jag bara la mig ner just här, just nu. Inte så länge förmodligen eftersom bäbisen vaknar så fort vagnen slutar rulla.

Det är i själva verket synopsisen för Speed III jag upplever här. Sandra Rath/Bullock kör en bäbis i barnvagn runt runt i parken och hon kan inte stanna för då vaknar bäbisen. Keanu är väl på jobbet och tar det lugnt antar jag.

Jag har hela tiden för mig att bäbisen är hungrig men han vill verkligen inte äta. Hela nätterna äter han, känns det som i alla fall. Men på dagarna, ingenting. Bara en slurk här och där, men inga mängder som man tänker sig att en jättebäbis kan leva på.

Istället bara kinkar han tills pappa kommer hem. Då somnar han minsann på tre små röda i pappas famn medan jag bittert sliter med tvätten.

Om jag inte ens kan amma så kan jag ingenting alls. I min nuvarande nattsvarta sinnestämning är det alltså inte läge att börja ge honom annan mat. Jag vet inte varför jag ens tänker tanken. Men jag tänker den konstant.

Han tynar ju inte precis bort, tjockisen.

Det måste väl bara gå åt pipan med amningen snart. Det är bara det jag har kvar att misslyckas med.

För övrigt känner jag att bara fem minuter utan den ständiga skräckfilm min hjärna kör non-stop om allt hemskt som kan hända en liten bäbis hade varit skönt. Medan jag fortfarande har lite förstånd kvar, please.

Pretty pleeeeeease!?

Nervräkt och närbajsad

Jag åker själv ner till affären, ute på egen hand för en gångs skull. Lite ostadigt på egna ben utan barnvagnen att hålla mig i. Lite ensamt, lite vilset och jag önskar att någon skulle fråga mig så att jag kan få förklara att jag har en bäbis, bara det att han är hemma med sin pappa just nu, bara en timme, jag har inte övergivit honom, inte alls.

Rädd att halka och bryta båda benen är jag också, det är sådant före ute, men man är väl viking och det går bra.

Jag får sova på eftermiddagen en lång stund, skit i städning och alla förbaskade fallna barr som ligger i drivor i vardagsrummet, bara sömn prioriteras här hemma nu, sömn och tvätt så att vi har något att ha på oss som inte är nerkräkt eller nerbajsat.

Jag tvingas skriva det här i Word eftersom Internet ligger nere och Word känner minsann inte till varken ordet nerkräkt eller ordet nerbajsat. Word har tydligen ingen erfarenhet av bäbisar.

Istället för ordet nerkräkt vill den ha nervräkt och det är väl i alla fall ett ord men istället för nerbajsat vill den ha närbajsat. Vid sådana tillfällen vill jag inte ens veta hur den tänker.

Jag får i alla fall sova för en gångs skull och det borde väl hjälpa kan man tycka men tröttare än jag varit efter den tuppluren har jag nog aldrig varit i mitt liv.

Note to self: Sov mindre!

Det behöver jag inte ens skriva upp för att komma ihåg det.

Jag bättrar mig och ser flera C:n

Lite stolt över mig själv i dag, faktiskt. Strömmen gick och jag visste precis var jag hade min ficklampa OCH det fanns batterier i den med tillräckligt med ström att kunna byta blöja tio gånger om, om inte ljuset kommit tillbaka så snabbt som det nu gjorde.

Mindre begåvat var det väl att tänka, när datorn och alla ljus slocknade mitt uppe i mitt Traderande, att Jaha, jag får väl titta på tv en stund istället tills strömmen kommer tillbaka.

Man kan inte vara på topp jämt.

Som fortsättning på gårdagens Tradera-dilemma har jag bestämt mig för att jag väl visst litar på mina medmänniskor. Här behövs inga Rek. Jag packar och emballerar helt komiskt väl min sålda Grej och skickar den som Helt Vanligt Brev till någon jag inte vet något alls om. Klart jag kan lita på att hon blir glad och nöjd och säger till Payson att han kan fly mig mina stålar omedelbums.

För så fungerar ju världen, visst!?

Dumma tanten på posten-macken satte inte på tillräckligt med frimärken, däremot, så det riskerar att komma tillbaka och bita mig i rumpan med straffavgifter och hela faderullan. Hon tror kanske att hon är snäll eller något, men tänk om Farbror Posten tror att jag är en fubbick (oj, nu blev jag nästan Malmö-bo där för ett ögonblick...) som försöker fly mina skyldigheter som post-kund?

Skulle jag aldrig göra, men det verkar vara gott om sådant i Tradera-träsket. I diskussionstrådar på nätet berättar folk helt skamlöst hur de sitter och lirkar av frimärken från paket de fått och använder på paket de skickar, trots att deras köpare betalat för portot. Jag köpte en bok till maken och den kom i ett kuvert från ett företag med förtryckt Porto betalt-ruta (B-post dessutom, trots att jag betalat för första klassens frimärken) med en klisterlapp med mitt namn och adress ovanpå den ursprungliga adressaten.

Snåljåpar.

Undrar hur många brev och paket posten förmedlar utan att de får betalt för dem? Till sist kanske alla sitter och skickar brev och paket med återanvända frimärken och portostämplar, och posten får mer och mer att göra samtidigt som frimärksförsäljningen alldeles upphör.

Tradera-paradoxen kan de kalla fenomenet för.

Eller Snåljåpssyndromet.

Sådana ekonomiska teorier får man Nobelpriset för. Tur att jag inte bloggar anonymt.

Är du representant för Nobel-kommittén kan du lämna en kommentar här nedan, så kan jag maila mitt pg-nummer.

Jag tar även emot betalningar via Payson eller Paypal.

En sådan som ser bara B:n

Intressanta moraliska (och ekonomiska) dilemman dyker upp när man vadar omkring i Tradera-träsket.

Jag har sålt en grej. Erbjuder köparen tre alternativ för leverans:
1. med posten som vanligt brev
2. med posten som rek (+50:-) eller
3. med dhl.
Köparen väljer det billigaste (1), MEN väljer att betala via Payson med leveransgaranti. Hon skickar alltså inte mina pengar till mig utan till Payson. Payson ber mig skicka grejen och rekommenderar att jag väljer spårbar frakt. Billigaste spårbara frakten? Rek. 50 spänn.

Jag kan givetvis skicka grejen som vanligt brev men vad händer då?

a. Grejen kommer inte fram. Jag får inga pengar. Köparen får tillbaka sina pengar men tror att jag är en skurk och kastar en förbannelse över mig. Allt mitt hår faller av och jag vinner aldrig melodifestivalen.
b. Grejen kommer fram, men köparen är en skurk och ljuger för Payson och mig och säger att den inte har kommit fram. Jag kan inte bevisa att jag skickat den så Payson ger köparen pengarna tillbaka. Jag får inga pengar, eventuellt en halvhjärtad förbannelse. Jag får behålla håret men vinner aldrig melodifestivalen. Inte ens Andra Chansen. Köparen får grejen och pengarna tillbaka.
c. Grejen kommer fram. Köparen meddelar Payson som skickar mig mina pengar. Köparen får sin efterlängtade grej. Jag får råd att köpa de bästa blöjorna i riket till min bäbis. Alla lever lyckliga i alla sina dagar utom min ex-svärmor som gav mig grejen en gång i tiden i tron att den var värdelös.

Jag vill ju gärna vara en sådan människa som bara ser alternativ c när jag skådar in i framtiden. Men det är jag ju inte.

Ska jag då själv slänga på en femtiolapp för att rek:a brevet? Är jag dum då? Feg? Slösaktig? Postens bästa kund?

Om jag bara skickar grejen är jag naiv då? Blåögd och blond under allt det rödbruna från Schwarzkopf?

Åh, vad svårt sådant här är! Jag vill ju vara en sådan lycklig idiot som bara skickar iväg grejer till höger och vänster och litar på att det finns blöjpengar i plånboken när det behövs.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Men innerst inne är jag nog en cynisk, bitter jävel.

Får bli ärtsoppa till helgen i stället

Till sist måste det ju hända. Det är oundvikligt när man hela tiden skjuter upp allting till morgondagen som värsta Piraten. Jag sätter mig vid datorn - i morgon - för att skriva dagens inlägg och har inget som helst minne av gårdagen. Jag har för mig att det var den dagen då jag trodde det var onsdag. I alla fall har jag gått omkring hela dagen - i morgon - och trott att det var torsdag, trots överväldigande motbevis.

Redan i morgon kan jag alltså inte minnas den här dagen. Vad mig anbelangar (Roligt ord! Har jag hittat på det själv!?) var det ingen torsdag den här veckan.

Om inte torsdagen var den där dagen då jag tog 50 bilder och inte en enda blev så bra att den gick att rädda med Photoshop. I så fall är jag glad att jag missade den. Det var ingen bra dag.

Alltså, ingen torsdag den här veckan.

Och jag är sååååå lycklig (typ)

Ja, se det snöar litegrann, men inte så det sätter några spår än så länge. Liten tur på stan och ryggen värker. Jag blir inte bättre än så här tydligen, nu känns det snarare som att det går utför igen.

Att försöka hitta en baddräkt i januari är ju inte heller det enklaste.

Jag tänker mycket på att skriva i allmänhet men inte på någon särskild berättelse. Jag vill inte skriva JUST NU. Sedan vill jag skriva. I allmänhet är jag positivt inställd till skrivandet. Men inte just nu.

Det är så skönt bortkopplat här i bäbis-limbo. Man hinner knappt läsa en tidning, missar ständigt nyheterna, träffar inget folk. När man går ut så är det tre varv i parken eller till affären efter mer babykläder eftersom de jag köpte förra veckan har blivit för små.

Har jag tid att sitta vid datorn och slösurfa någon gång, med en sovande bäbis hängande i halv sju på armen, så är det förmodligen pampers.se eller fisher-price.com jag hamnar på.

Världsfrånvänt var ordet, sa Bull.

Jag vet att jag borde må dåligt över det, jag förväntas vara uttråkad och frustrerad för att min karriär går i stå (ha!) eller för att jag inte kan åka ner på stan om jag inte lämnar brösten hemma, men det gör jag inte.

Inte har jag väl något tillnärmelsevis lika roligt, viktigt, stimulerande, angeläget som väntar på mig någon annanstans?

Någon gång, kan jag medge, hade det varit skönt att få sova mer än två timmar i sträck. Men den tiden kommer tids nog. Och sedan är det bara brant utförsbacke till dess jag får sitta uppe, sömnlös igen, till klockan fyra på morgonen och vänta på att han kommer hem i ett stycke, någorlunda nykter.

Nej, jag trivs bäst här, som Ferdinand säger, där jag kan sitta och lukta på bäbisen.

Det och mjölk

Det gamla året avrundades i all stillhet med väldans god mat, god dessert och en stillsamt gräl vid halv tolv som gjorde själva tolvslaget väldigt dämpat. Bara en slatt cider i glasen, en skål med önskan om ett gott nytt år, ett par minuter framför vardagsrumsfönstret utanför vilket man kunde se fyrverkerier över alla hustaken runt omkring. Sedan det vanliga mata-varannan-timme-köret.

Same procedure as last year.

Maten var verkligen helt osannolikt god och nog något av det godaste som någonsin presterats i detta kök. Han kan, min gubbe, även när han är sur på mig.

Eller också är det så att allt blir gott om man kokar det i portvin och hönsbuljong.

Av princip.

Vad vet jag? Portvin var en alldeles ny bekantskap i mitt liv, men om det kan åstadkomma sådana underverk med en bit rotselleri, fläsk och några charlottenlökar har jag en känsla av att vi kommer att bli riktigt goda vänner.

Fast vad har väl jag att erbjuda portvinet i gengäld mot dess vänskap?

Inte ens med inanimate objects fixar jag det här med vänskap.

Jag får gratisprover ibland, som jag ska dela ut bland mina tänkta vänner, en sorts marknadsföringsgrej. Jag får förstås behålla allt själv och skriver sedan rapporter fulla med hittepå, massvis med kloka och dumma saker som mina låtsasvänner har sagt.

Tur att jag är lite multipel i min personlighet så att jag lätt kan inneha alla sorters åsikter på en gång. Just i det läget i alla fall.

Det är väl höjden av ensamhet, när man inte ens har någon man kan ge bort saker till. Fast inte ensamhet. Att inte ha några vänner är inte det samma som ensamhet.

Jag saknar inte riktigt det att ha en massa vänner. Jag har ingen ork över till sådant. Får jag en timme för mig själv behöver jag ägna mig just åt mig själv.

Det sista jag behöver är fler människor som förväntar sig något av mig.

Har jag en timme över någon gång så gör jag gärna som jag gjorde idag. Ser en film. I am Legend, med Will Smith. Jag gillade inte slutet, men jag kände verkligen hur min hjärna var svulten på berättelser, hur den bara sök i sig alla detaljer, alla tankar bakom, alla premisser och hur de hanterats i just den här filmen.

Hur många gånger har jag inte önskat att jag var ensam kvar på jorden?

Berättelserna är viktiga. Det står på min lista över sådant jag inte får glömma.