Inte visare, bara fattigare

Och så tog det slut till sist, det här året som jag inte trodde jag skulle överleva.

Så fick jag fel igen.

Inget jobb har jag. Ingen bok blev det. Äktenskapet och föräldraskapet är juryn fortfarande ute och överlägger om. Stora sonen är sur och besviken på mig. Maken dito. Bäbisen är förmodligen också det, men så länge han inte kan säger det rakt ut skyller jag på att han har magknip.

Men jag är här. Ett år äldre. Inte klokare kanske men några vanföreställningar fattigare.

Jag vet ingenting om det här 2008 som sägs dyka upp inom kort. Jag sover förmodligen när det gör entré. Om jag får.

För ett år sedan skrev jag så här om mina förväntningar inför 2007:

Att jag (som jag faktiskt gjort i år) ska orka med allt som händer.
Nja.
Att jag fortsätter skriva.
Nej.
Att jag sköter jobbet så länge jag har det.
Nej.
Att jag ger sonen mer frihet, maken mer kärlek.
Nej.
Att jag välkomnar de gåvor jag får men inte begär någonting av min omgivning.
Nja.
Att jag skriver några rader här varje dag, for att dokumentera alla dessa dagar fyllda av ingenting speciellt.
Ja, någorlunda.

Den sista punkten är väl den jag klarat bäst. Och inte ens det har jag fixat, nu de senaste veckorna.

Vad törs jag då hoppas på inför 2008? Var ska jag våga lägga ribban?

Inga föresatser alls, kanske. Men önskningar.

Av 2008 önskar jag mig:

Många, långa promenader utan värk.

Glada barn, stora och små.

Mycket kärlek till alla omkring mig. Och lite till mig själv också, tack.

Idéer, berättelser, ord på papper som skapats av mig.

Tillräckligt med pengar.

Lugn i själen.

Att jag får sitta här om 366 (!) dagar och utvärdera ännu ett år.

Har jag varit snäll nog i år för att förtjäna allt det här? Knappast.

Men önska sig kan man alltid.

Yeah, Lennie, you know what I'm talkin' 'bout

Det är konstigt, men det är svårare att få tio minuter ensam vid datorn att skriva de här få raderna när maken är hemma än när jag är ensam. I själva verket skriver jag inte det här förrän i morgon. Varannan eller var tredje dag skriver jag mina dagliga inlägg, två eller tre åt gången.

Det är inte så här det ska vara, men det som är viktigt för mig är så oviktigt för alla andra.

Det är väl kanske bara att vänja sig vid det.

Ständigt dessa kommunikationssvårigheter, ständigt denna spänning, ständigt dessa äggskal överallt på golven här hemma och jag är trött på det nu men jag orkar inte fixa allting åt alla hela tiden.

Jag hoppas att det håller till dess jag orkar reparera.

Tills vidare håller jag min mun, håller jag mig undan, håller jag mig sysselsatt med allt som jag egentligen inte orkar göra bara för att han inte ska tycka att jag är lat.

Konsten är att hålla tillräckligt hårt men inte för hårt.

Man är väl ingen jävla skojt heller

Jag läser några inlägg från slutet av december förra året och det var väl verkligen det som den här bloggen var till för tänker jag, att kunna markera tidens gång och kunna se skillnaderna, utvecklingen. Eller bristen på i mitt fall.

För ett år sedan började jag skriva så smått igen, små snuttar i en liten svart anteckningsbok varje kväll innan jag somnade.

Jo då. Jag minns.

365 dagar senare har jag inte skrivit något alls på så väldigt länge, bara ett par små snuttar på hela året, trots att jag har haft så väldigt mycket tid.

Bara tid räcker inte. Om man inte har sinnesfriden, närvaron, lugnet går det inte.

En vacker dag ska jag uppleva det igen hoppas jag, njutningen i helt ny text. Förhoppningsvis mer än små snuttar.

Kanske blir det en ny bok 2008. Kanske inte.

Kanske blir det aldrig någon. Men jag ska sträva emot det.

De senaste 365 dagarna har inte varit någon picknick, verkligen inte. Men jag har en ny liten människa i mitt liv som jag ser väldigt mycket fram emot att få lära känna bättre under de kommande åren.

Och när det blir vardag igen behöver jag inte vara rädd att de ska ringa in mig till kuverteringmaskinen.

Så mycket att vara tacksam för.

Skrivandet kommer nog det också, tids nog.

När jag är redo.

Ja, det kan man verkligen fråga sig

En liten halv dag för oss själva, bara jag och bäbisen och vi behöver det. Visst är det bra med storebröder och pappor men ibland bara stör de och vi är trötta nu, båda två.

Bara några få timmar att vila upp oss innan det blir helg, och alla är hemma igen.

Jag läste någonstans någon som vände sig mot ordet mammaledig. Jag är inte mammaledig, skrev hon, jag är mammaupptagen.

Och så är det verkligen. Att vara mammaledig är väl verkligen motsatsen till att vara ledig.

Och tro inte att jag klagar över det, nej, nej, det är fine by me om jag aldrig behövde göra något annat än gå här hemma och krama mysig bäbis hela dagarna.

Men ibland blir jag fly förbannad när folk verkar tro att jag bara ligger på soffan och käkar praliner hela dagarna. Hela tiden har jag tvätt i maskinen och disk i vasken och tusen andra saker som jag jobbar på i små etapper när bäbisen fattar att baby i ordet babysitter avser honom. Vart jag går bär jag på saker, rätar till, städar undan, torkar av. Aldrig någonsin kommer jag till den punkt där jag kan säga att jag är färdig, pusta ut och luta mig tillbaka.

Sisyfos och jag, det är nog egentligen bara vi två som vet hur det känns att aldrig ha gjort allt det man ska.

Och när det blir helg och maken är hemma och leker med bäbisen och jag inte behöver bära runt på honom hela tiden förväntas jag fira min nyfunna rörlighet med att skura toaletten och badrummet, byta i kattlådan, moppa alla golven och veckohandla mat. Bära ner saker till förrådet, bort till återvinningen eller vart som helst.

Det är kanske inte det jag har längtat efter hela veckan.

Och så undrar han varför jag är så sur hela tiden.

Ständigt denna glömska

Fortfarande mycket taggar men ett par timmar för mig själv på stan och sedan känner jag mig lite mer som mig själv igen.

Det är ju bara det som behövs. Jag vet ju det.

Men jag glömmer.

Jag får en bild i huvudet av en kvinna, 50+ kanske. Dyra märkeskläder men hon kliver på din stadsbuss någon gång kring tiotiden på förmiddagen och betalar med en skrynklig tjuga. En tung doft av parfym omger henne, något opiumaktigt. Hon ser ut som någon som är van att bli åtlydd, respekterad, men hon trampar dig på foten kanske, eller remmen på hennes handväska hakar i ditt armstöd eller något och hon vänder sig mot dig och ber om ursäkt och en skarp doft av alkohol tränger genom parfymmolnet och hennes ursäktande ord sluddras fram och du inser att hon är berusad.

Vem är hon? Varför dricker hon starksprit före förmiddagskaffet? Vart är hon på väg?

Jag borde skriva om henne.

Jag borde skriva, punkt.

Jag borde.

Men jag glömmer.

Enough with the tagelskjorta, already

Mellandagsrean var en stor besvikelse, eller kanske en liten om man ser till utbudet. När man för en gångs skull har pengar att spendera, och som inte kan användas till annat, så finns det inget att köpa.

Isn't it ironic.

Annandagen har annars varit ganska lik vilken annan dag som helst. Disk, tvätt, lite ärenden.

Stress som får håret att gråna under intensivtoningen och en mörk, djup depression som nafsar mig i hälarna. Och i knäna. Och i magen, ryggen och vilken minut som helst i strupen.

Sen dör jag kanske.

Jag skäms för att jag mår så dåligt när jag inte har någon som helst anledning att göra det. I dag är det tre år sedan 230 000 människor sveptes bort från vackra sandstränder av en stor våg som kom från ingenstans.

Vad är väl min existentiella ångest mot den graden av elände?

Alla som bara försvann. Barnen som simmar med Nemo. I morgon bitti ska en liten flicka som förlorade båda sina föräldrar sitta i tv-soffan och berätta om hur hon gått vidare med livet.

Jag vill aldrig, aldrig prövas på det viset. Snälla, låt mig slippa lära mig vad en människa kan överleva.

Jag räcker ju inte till som människa som det är. Tycker synd om mig själv trots att allt är mitt fel.

Om Clarence skulle ta med mig på en promenad runt i världen utan mig skulle allt vara sig likt.

Och vems fel är det då?

Jag måste bli bättre. Jag vet bara inte hur.

Get of the side lines, säger Dr Phil. Behave your way to success.

Men hur?

Och sedan måste jag komma ihåg hur det känns

När juldagsmorgon glimmar försöker jag släppa allting som gått fel och bara känna det som gått bra.

Det går så där.

Bara det att jag vaknar klockan fyra är ju inte precis något att hänga i julgranen, som i och för sig kunde behöva något litet extra.

Men så fick jag ju tid att blogga i lugn och ro, säger Pollyannan i mig men det har hon bara delvis rätt i för hur bra blir egentligen ett blogginlägg som man skrivit när endast tidningsbud är vakna.

På en dag när inga tidningsbud är vakna så tidigt, dessutom.

Men nu är juleländet över, och även om det inte blev några strumpor, inte blev något pepparkaksbak, även om jag misslyckades med chokladmorsellerna och med allt annat jag försökte mig på så är det bra nu.

Nu har jag det bra.

Jag måste bara komma ihåg det.

Jag mår inte illa längre. Just nu har jag inte heller särskilt ont. Det har varit alltför mycket sådant det här året.

Just nu är sönerna nöjda och maken inte särskilt arg på mig.

Just nu, just här, har jag det bra.

Jag måste bara komma ihåg att känna det.

Julafton

Det börjar trögt, svårt, avigt. Vi har det inte bra, maken och jag, och jag vet inte vad jag kan göra åt det.

Kanske ingenting.

Det börjar trögt, sedan blir det svårt, jag är stressad och bäbisen blir kinkig, allting tar tusen år med honom på armen men han vill inte att jag lägger honom ifrån mig och han kan inte vara med maken som står i köket.

Alla taggar är ute till dess jag ger upp och flyr ut i parken med barnvagnen.

Det är mitt favorit-Skåne-väder. Dimma. Inget juleväder, det är sant, men det är precis vad man behöver när man är i porcupine mode. Dämpat ljus och ljud, en känsla av att andas under vatten som får mig att känna mig renad.

Vi går bara ett par varv, men det hjälper. När vi kommer hem blir det bra.

Visst är det jobbigt när bäbisen blir överstimulerad och inte vill någonting, och när store pojken vill ha hjälp med datorn NU samtidigt som bäbisen vill ha mat och det är PEST att maken och store sonen inte kommer överens, men sedan åker bonusarna och så somnar bäbisen på makens axel och sonens nya grafikkort funkar och makens nya minnen funkar och jag fick faktiskt precis vad jag önskade mig och det vet jag inte om jag någonsin fått förut och förutom scannern som jag är jätteglad för fick jag av store sonen, som jag inte hade önskat mig något av med förklaringen att det kan vara kul att inte önska sig något för då kan man se på det man får vem folk tror att man är, en fin skrivbok och en penna för att han tyckte att jag skulle skriva mer och jag blev bara så väldigt glad.

Inget har jag skrivit i år men han ser mig ändå som en som skriver.

Åh, vad jag behöver det.

Och åh, vad jag behöver min scanner. Nu ska här scannas. Oj, vad här ska scannas.

Akta dig, katten, annars blir du inscannad! Du kan få bo på mitt skrivbord med Outlook-katten.

Så kanske mina krukväxter kan få leva.

Aftons-afton

Julaftons-afton och ingen julefrid står att finna. Allting är bara jobbigt och svårt och det känns inte som att vi är vänner här hemma. Det bådar inte gott inför julen.

Det bådar inte gott alls.

Jag är trött, sliten och frustrerad. Så mycket har gått fel, så mycket jag tänkt har inte blivit och jag är alltför tunt utspridd nu. Jag klarar inte, räcker inte, orkar inte täcka upp alla mina ansvar.

Jag hittar en tjuga i affären och trots att jag försöker lämna den ifrån mig får jag den prackad på mig. Så ovan är jag vid att pengar vill komma till mig att jag missar det uppenbara och jag spenderar den inte på en trisslott som jag ju skulle ha gjort.

Så missade jag förmodligen min enda chans till månadsklöver.

På kvällen när vi ska klä granen är ljusen döda. Trots makens blixtutryckning går det inte att rädda. Julgransljusen är slut i alla affärer som har öppet så sent.

Granen blir inte klädd. Jag har inte fixat några strumpor i år, varför vet jag inte, förmodligen ren och skär glömska. Ingen kommer att bli glad för det jag ger dem, ingen kommer ge mig något jag vill ha.

Inte en bra känsla att ta med sig till sängs.

Koka morfars farmors chokladmorseller ska jag också hinna med

Så var det äntligen färdigklappat. Ja, jag vet att jag har sagt det förut, men nu är det verkligen så. Om inte annat så för att jag har belagt mig själv med utegångsförbud till på måndag. Inte ens jag kan trolla fram några julklappar ur vrårna här hemma.

Nu är det bara städningen kvar. Att man gör ett ryck och röjer ut de sista av förra årets granbarr innan vi tar in årets gran är väl det minsta man kan begära. Och dammråttorna som nafsar katten i hasorna kan jag också tänka mig att slippa se dansa kring granen vid julklappsutdelningen. Så det blir ett par dagsverken med mopp och trasor.

Och ett par dagsverken i morgon också.

Många dammråttor är det.

Tur att man har en god make som tycker om att laga mat och glatt fixar allting med den stora julmiddagen. När jag har städat i två dagar behöver jag i alla fall inte ställa mig vid spisen.

Han är verkligen tålamodet själv när jag får härdsmälta efter härdsmälta. Jag förtjänar honom inte. Inte alls.

Och min söta bäbis förtjänar jag inte heller.

Och min stora, alldeles vuxna pojke har jag verkligen inte förtjänat. En eller två jular till, sedan lämnar han boet. Att man kan vara så lycklig och stolt och så ledsen och orolig på en och samma gång är lite konstigt. Men så är det. Det kommer att gå bra för honom. Och jag kommer att oroa mig. Ändå.

Det kommer att gå bra för bäbisen också.

Och för maken.

Men allra mest för mig, som har dem alla tre i mitt liv.

Inget mer kan jag egentligen önska mig.

Ja, det skulle vara den där scannern då.

Westerberg-effekten under granen

Jag läser i DN att nio av tio folkpartister kommer att få mindre julklappar än de själva ger bort.

Så det är därför.

Trots att det är femton, tjugo år sedan jag lämnade det så kallade liberala ungdomsförbundet kommer jag förmodligen även denna julen finna att de allra flesta paketen under granen har någon annans namn på etiketten. I min handstil.

Så vet jag i alla fall vad det beror på.

Och jag som trodde att det var för att ingen tyckte om mig.

Puh! Vilken lättnad.

Och för mitt magsår

Jag stressar som en galning, spenderar alla mina pengar två, tre gånger om, bryter samman när jag inser att det jag beställt i god tid till en av mina bröder inte kommer att levereras i tid så att jag i min tur ska hinna få iväg det till honom, adrenalinet forsar genom blodådrorna och jag har alla taggarna elektrifierade och helt utfällda, med förlängning, och är allmänt livsfarlig att komma i närheten av.

Ack, denna julefrid. Så infann den sig till sist.

Jag vet inte varför jag gör det här. Jag har inte råd. Jag har inte tid. De som jag stressar så ihjäl mig för att skicka paket till vill inte ha dem och kommer inte bli särskilt glada för innehållet.

Det är inte tanken som räknas, om det nu var någon som trodde det.

De bryr sig inte om att jag tänker på dem. De tycker bara jag är jobbig som envisas med julklappar nu när vi är vuxna.

Julen är för barnen, tycker de.

Så fan heller säger jag.

Julen är för MIG.

I ett mörkt rum, i alla fall

Bäbisen vill inte sova utan kram så jag tillbringar dagen först med att bära honom runt runt i sjalen till han somnar och sedan sitter jag med honom i famnen framför datorn och bara gungar lite lätt så att han ska få sova ett par timmar i alla fall.

Fem timmar om dagen. Yeah, right.

I morse var vi borta på BVC och kollade 3-månadersvikten. Den var god och jag verkar inte direkt varken mata ihjäl honom eller svälta honom. Bra så.

Annars kan man ju frestas att tro att om han blev ordentligt mätt skulle han kunna sova mer än två timmar i stöten. Men vad vet jag? Så länge han är snäll och glad och följer sin kurva ska jag fortsätta med amningen.

Hur ont det än gör.

Och det gör ont. På så många ställen. På så många olika sätt. Men trots att jag är så sliten i kroppen är det nog själen som ömmar mest.

Jag är inte den jag vill vara.

Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bli det.

Dagens hoppingivande:
Känslan jag får när jag lyssnar på Damien Rice "0".

Den skulle kunna förväxlas med inspiration.

Sell, sell, sell

Mycket business blir det i dag och jag stressar upp mig över om jag gjort rätt med min första auktion, men jag tror det, och till sist rasslar pengarna in.

Om jag inte låtsas om dem kanske de inte genast rasslar ut igen.

Med bäbissonen och katten till hjälp lyckas jag emballera de få julklappar jag köpt till avlägsna släktingar i paket som posten kanske inte lyckas förstöra och på ömma fogar släpar vi oss till posten och gör oss av med dem. Det känns konstigt jobbigt och jag vet inte om jag kan förklara varför. Något om att jag vill för mycket med de här små paketen. Om att det är tanken som räknas, men att det inte hjälper vad jag tänker när de inte blir glada för att de får något. Och att det känns jobbigt att inte alla kan få.

Än en gång är det bästa jag kan åstadkomma inte nog.

Inte på långa vägar.

Så stänger vi den verkstaden

I dag springer jag andras ärenden och mina egna och än en gång går jag alldeles för långt. Hela vägen hem från stan går jag. Ont gör det. Igen.

Återbesök hos barnmorskan väcker en massa obehagliga minnen till liv och när jag går säger hon att vi ses och jag tänker att det gör vi knappast.

Senare på dagen tänker jag på det igen och det är ju inte svårt nu, mitt i det posttraumatiska att bara skita i att det inte blir några fler barn, hur skulle jag ens kunna vilja få fler barn efter det här året, men jag kan vara ledsen över att det inte har blivit fler innan. Jag menar, mellan store killen och den lille hade jag ju hunnit med ett dussin om jag hade ansträngt mig. En tre, fyra stycken hade jag kunnat få med behagligt mellanrum för återhämtning mellan varven.

De barnen sörjer jag, de barn jag inte fick medan tid var.

Men nu vill jag inte ha fler.

There is no blog

Inte konstigt att livet har verkat drägligt på sistone. Att maken varit kär och rar, store sonen lugn och snäll och bäbisen så gulligt rund och go'.

Det var bara en illusion.

Inget av det här är verkligt. Allt är bara a figment of my imagination. En önskedröm. Förmodligen har det slutligen flippat för mig och jag ligger i en respirator någonstans eller i tvångströja i en vadderad cell och dreglar.

Vad har jag för bevis för att det skulle vara på detta viset? I chipshyllan i min närbutik, dit jag sökte mig denna söndagseftermiddag på jakt efter chips med paprikasmak, att fylla det där hålet i min själ som skaver så ibland.

Exhibit A: Thai Sweet Chili Chips.

What?

Exhibit B: Tomat, Ost & BBQ Chips

???

Förbaskade udda märken som måste locka till sig nya kunder med hjälp av chock-effekten. Pringles, tänkte jag, de är min räddning, de kan man lita på i alla väder. De vet var chipsskåpet ska stå.

Exhibit C-Ö, spiken i kistan, prickarna över i, ä och ö, ringen över å och cirkumflexen på q:

(Trumvirvel)

Roast Beef Chips

och

Roast Ham Chips.

WTF som store sonen skulle sagt. Vafalls som den gode Kolbjörn skulle sagt (eller Kvack!? om han var på det humöret). Rostbiffchips? Kasslerchips? Jag har inte hört talas om något så urbota dumt sedan äpplepajyoghurten jag slängde i fjol.

There is a glitch in the Matrix. Jag ser det nu. Inget av det här är på riktigt.

There is no spoon, visst.

Men vad värre är,

there aren't any paprika chips.

Zzzzzömnig

Bäbisen strular med sömnen och ätandet och jag skyller på det förbannade napphelvetet, kanske oförtjänt men något ska man ju skylla på. Stackars lillskrutten ska enligt expertisen sova fem timmar per dag och tio per natt.

Ha. Not even close.

Konstigt är det att jag inte dött av sömnbrist för länge sedan, jag som är van vid en 9-10 timmar/natt. Jag känner mig knappt ens trött. (Ha, igen.)

Min första auktion på Tradera är avslutad och jag är nojjig som attan för att det ska bli fel på något vis, men det verkar som att jag ska få en slant så det täcker frimärkena i alla fall. Och det är ju bra.

Eller så är det bara sömnbristen som talar.

Ingen parfym heller, tack

Jag hatar mig själv när jag ger honom nappen men det funkar ju. Tyvärr. Om han bara kunde skrika och spotta ut den, så kunde jag låta bli att ge honom den någon mer gång med gott samvete. Men han tar den ju efter lite trugande. Han litar ju på mig.

Fan också. Stackars barn.

Ute på långpromenad idag (aj!) så att han skulle få sova ordentligt länge i vagnen men inte sov han mer än vad som var absolut nödvändigt inte, nej då. Hela vägen till den stora köpcentrat gick vi och jag handlade ännu fler julklappar trots att jag redan köpt det jag skulle och trots att pengarna är slut.

Fan också. Dumma mig.

Dumma lussekatterna måste ta slut snart för jag orkar inte mer och min mage blir sig aldrig lik. Jag har snart ätit min egen vikt i vetedeg känns det som. Blä. Fast gott. Fast äckligt. Fast ändå rätt så... Nej, nu får det vara nog.

Jag inser att jag håller på och sätter mig i en sits där jag bara kan bli besviken, vad konstigt det såg ut då, setting myself up for disappointment försökte jag översätta men det gick inte så bra, men det är det jag håller på att göra i alla fall, när jag köper allt jag kommer över till mina nära och kära och de inte är ute och shoppar till mig ett dugg.

Får jag grytlappar blir jag faktiskt inte så glad. Eller en chokladask.

Bara ett år skulle jag vilja få något som visar att de verkligen ser mig, att de vet vem jag är och vad som gör mig glad. Bara någon gång skulle jag vilja slippa tala om för dem vad jag önskar mig (och var de kan köpa det...).

Om de brydde sig lite, lite skulle de väl vilja anstränga sig lite och klura ut något bra själva.

För säkerhets skull har jag ett paket under granen från bäbisen till mig med något jag verkligen ville ha.

Han är snäll min bäbis. Och han har väldigt god smak i damkonfektion för att bara vara knappt tre månader gammal.

Ett riktigt underbarn är han, mitt lilla underverk.

Kvargen kommer

Så har bäbisen bakat sina första lussekatter med lite hjälp från sin ömma moder och det gick ju ganska bra. Lite degiga kanske men det kan vi leva med, både han och jag.

Eftersom hans ömma moder äntligen fattat att det inte går att sova i en spjälsäng har bäbisen fått lov att sova i mammas och pappas säng i natt och där sovit lite knappt tio timmar i ett sträck utan att knysta. Han har käkat när han varit hungrig, och ett par gånger har jag bytt sida på honom för att jämna ut mjölkproduktionen men jag har knappt vaknat och vi har inte varit uppe en enda gång.

SÅ ska det låta, Mr Harryson!

En så utvilad bäbis håller ju sedan lätt humöret uppe hela dagen och orkar till och med baka lussekatter. Själv sover jag så där när jag måste avstå större delen av min halva av sängen till bäbisen, men för att slippa ledsenbäbisen kväll efter kväll offrar jag väl gladeligen min egen sömn.

Att välja en 160-säng var inte det smartaste vi gjort, däremot. De där extra 20 centimetrarna som jag tyckte vi kunde få golvyta för istället - de hade jag betalat genom näsan för nu i natt.

Julklappar till andra än omedelbara familjen eller inte julklappar till andra än omedelbara familjen - det är frågan och nu börjar det bli ont om tid.

Pengar har det varit ont om länge.

För övrigt tycker jag att kvarg är ett roligt ord. Jag borde baka lussekatter oftare bara för att få använda det mer.

Undertryckt vrede

Vi har knappt sovit ett dugg och allt är svårt och blir fel och jobbigt, men det blir konstigt nog lugnare när maken går till jobbet och hela dagen är också sömnlös och gnällig men jag tycker inte det är jobbigt, jag bara fasar för hur det ska bli när de andra kommer hem.

När bäbisen somnar en stund ligger jag vaken och bara tjurar. Jag är trött, visst är jag det, men mest av allt är jag nog arg. Så arg och irriterad och fruktansvärt spänd att jag bara vill skrika rakt ut.

Arg på maken för att han inte ser/förstår hur dåligt jag mår/har mått.

Arg på sonen för att han inte tar ansvar och initiativ i sitt skolarbete.

Arg på bonusen för att han inte flyttar hemifrån.

Arg på kattKRÄKET för att hon förstör alla möbler, gardiner, tapeter, krukväxter, kläder och annat som jag är rädd om.

Arg på svenska spel som drar fel lotto-siffror.

Arg på vagnen som knirrar.

Arg på tv:n som piper.

Arg på miljön för att jag måste hålla på och diska mina sopor och ha köket fullt av skräp hela tiden.

Men mest av allt:

ARG på mig själv för att jag inte är bättre än så här, inte är mognare, starkare, snällare, inte kan hantera det delade föräldraskapet, inte kan klara av något som naturligt som en graviditet, inte kan tjäna pengar som en vuxen människa, inte kan fostra ansvarstagande barn, inte kan natta en bäbis så att han sover mer än tjugo minuter...

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!

Så.

Nu känns det lite bättre.

Lite hallonsoda att skölja ner det med, så borde jag kunna sova sedan.


p.s.

En intressant freudiansk detalj: varje gång jag skriver ordet skriva blir det skrika, och varje gång jag ska skriva ordet skrika blir det skriva.

d.s.

Dyra lärpengar

En alltför hektisk dag och nu kan bäbisen inte komma till ro. Stackars liten. Och stackars maken som tror att det är hans fel att bäbisen gråter. Det är det ju inte.

Som vanligt är felet helt och hållet mitt.

På inget sätt räcker jag till. Ingenting klarar jag av. Osv osv osv.

Byt skiva. Den här har hakat upp sig.

Min karriär som Tradera-försäljare går inte heller något vidare. Efter att ha läst noga alla råd och anvisningar tog jag till mig två tips som skulle öka såväl antalet bud som storleken på buden. Fri frakt och lågt utropspris. Alltså la jag upp min bråte för en krona styck och med fri frakt inom riket med det inte längre kungliga postverket.

Julen kom tidigt i år tyckte folk och la bud på en spänn, lutade sig tillbaka och inväntade första klappen.

Jag kommer att få spendera en förmögenhet på att emballera och frankera mina fyra bråt:ar, minst trettio-fyrtio spänn per försändelse. Och så får jag en krona i intäkt gånger fyra.

Nu är jag ju ingen ekonom, men det krävs matte i nobelprisklass för att få det där till en bra affär.

Det är tur att jag inte hade mer att sälja.

Och sensmoralen av historien är att man inte ska ta några egna initiativ eller anstränga sig för att tjäna pengar. Det lönar sig aldrig.

Bara sitta och gapa och vänta på att stekta sparvar ska flyga in i munnen på en, that's the ticket.

Men det visste jag ju redan.

Konserverad gröt, någon?

Stackars trötta bäbisen sover i sin säng trots att det är dag och utan att jag vaggar och jag hinner blogga och leta julklappar och allt möjligt och man vet inte vad man ska tro. För säkerhets skull går jag in och kollar att han andas då och då.

Det gör han.

Visst vore det trevligt om han kunde sova om nätterna istället men ett par sådana här pass i veckan så kanske man skulle kunna skriva lite.

Nu ska jag stället försöka sälja lite prylar på Tradera. Det verkar svårt och ju mer jag läser i deras anvisningar, desto svårare verkar det.

Men pengar är bra att ha. Prylar har jag för många. Alltså. Fram med hästhandlarplånkan och kom och köp min gamla bråte.

Mommy needs a new pair of shoes.

Bokstavligt talat.

Kinkig plånbok

Jag och min slitna rygg passar på att möblera om när bäbisen bärs runt av sin far och space uppstår i vardagsrummet. Jag blir glad.

Fem år i den här lägenheten och först nu är jag redo att börja inreda. Synd att plånboken inte är med på det hela.

Kala väggar uppstår också och jag skulle kunna tänka mig ett par Allan Otte-original eller något annat roligt men det är plånboken inte heller med på.

Och så annonserar maken att det enda han egentligen önskar sig i julklapp är mera minne och det är väl typ det enda jag inte köpt till honom så plånboken behöver tänja sig ännu en liten bit men, nej.

Hemskt kinkig plånbok jag har.

Men snygg är den. Eller snarare, var den. Den är inköpt i Prag en gång för länge sedan, på den tiden jag skrev. Svart med glittriga stjärnor var den det enda som fångade mitt intresse när jag följde med en skrivarkollega med svart bälte i den asiatiska kampsporten Sho Ping runt på byen en ledig eftermiddag. Hon köpte allt annat. Bland annat köpte hon en jätteresväska på hjul, vilket var enda sättet vi kunde få med alla hennes inköp tillbaka till hotellet.

Begåvad ung kvinna, det där. Inte bara på att shoppa.

Begåvade var de allihop, förresten. Jag undrar när deras alster kommer börja dyka upp på kultursidorna. Vilket fruktansvärt slöseri om de inte blir författare.

Undrar om någon tänker så om mig. På allvar.

Vad synd det vore om inte jag skrev en massa böcker.

Jag menar, någon annan än jag.

Skrivet med citronsaft, kanske

Lite bättre. Inte för att vi rett ut någonting, men jag fick i alla fall ett par timmars extra sömn i morse och that has made all the difference, som han sa, han Robert.

Jag tänker mycket på hur jag mår egentligen, men orkar inte ta tag i det just nu. Tänker också på hur det ska bli sedan, men det vill jag verkligen inte ta tag i nu.

Inte nu när jag slipper. Det blir verklighet nog sedan, när föräldrapenningen är slut. Ingen verklighet ska komma in och störa oss här i bäbisbubblan.

Snälla.

Det finns stipendiepengar att söka för konstnärer i början av sin konstnärliga bana och jag tänker att det skulle jag väl kanske kunna betraktas som. Söka kan man ju alltid.

Förmodligen skrattar de lika mycket som banken skulle gjort om jag hade skickat in min kreditansökan, men det behöver jag ju inte låtsas om.

Och så håller jag hoppet vid liv en stund till. Även om det givetvis inte blir något av det.

Jag köper en trisslott då och då för säkerhets skull. De där 50 000 i månaden i 25 år has my name written all over them.

Men det ser tydligen bara jag.

Trötta fnurror

Vi är ovänner och det är så svårt att ta oss ur det. Vi är båda konflikträdda, båda övertygade om att vi blivit kränkta men båda han och jag tar samtidigt på sig själv en stor del av skulden. Vi grälar inte. Är bara ovanligt artiga och trevliga mot varandra och undviker att provocera. Han för att han tror att jag ska vilja skiljas, jag för att jag tror att jag ska explodera.

Outhärdligt.

Det är ju tröttheten, bristen på ork och resurser, såväl ekonomiska som fysiska och emotionella. Det tär, och ett tag nu måste äktenskapet få nöja sig med the bare necessities, åtminstone tänker jag att det måste vara så. Men han tolkar allt som att kärleken är över, att jag har tröttnat, att jag inte behöver honom längre.

Och jag orkar inte lägga en massa resurser på att försäkra honom om att jag älskar honom. Om jag ens orkade visa det hade jag ju gjort det. Och då hade allt varit bra.

Jag behöver bara få sova. Och att han inte ska göra det här svårare än det behöver vara.

Klappat men ännu inte klart

Julklappar till bäbis och till make avklarade, och till den nya kusinen likaså. Återstår store sonen som inte önskar sig något särskilt. Som ryms inom min budget i alla fall.

Resten av familjen får klara sig utan.

Jag hade kunnat köpa hur mycket julklappar som helst till bäbisen. Ingenting alls hittar jag till store sonen. Det är inte alls rättvisande. Jag älskar ju store sonen så mycket mer. Det är bara det att bäbisen nöjer sig med nästan vad som helst som är färgglatt och låter lite. Det gör inte store sonen.

Inte på sistone.

Maken nöjer sig också med så lite. Mig till exempel. Stackars karl.

Jag övervägde på allvar att ansöka om kredit hos banken att handla dyrklapp till store sonen för, men insåg innan det var för sent att dels är det en dålig idé och dels kommer de bara att säga nej (och skratta medan de gör det).

Den som ändå vore vuxen och tjänade egna pengar.

Själv önskar jag mig:

- Vilse i pannkakan på DVD
- Studio 60 på DVD
- fina saker
- nya skor
- ny kappa
- scanner

men redan innan jag läste det här begrep jag att det får jag nog inte. Mitt drömyrke är kanske Mammaledig men så här i juletider är det inte så värst roligt att vara mamma.

Mycket slit för lite ull, som kärringen sa när hon klippt grisen.

Det där med att det är saligare att giva har nog ingen mamma sagt.

Lite mera bi

Jag får idéer. Tankar slår mig och jag tänker att de inte är så dumma. Att det där skulle man kunna göra. Planer tar form och jag ser fram emot saker.

Det borde vara bra. Men det oroar mig.

Mitt sinnestillstånd brukar pendla mellan rätt så låg och djupt deprimerad. En ganska oregelbunden vågrörelse som ändå håller sig bland de mörkare tonerna på gråskalan. När jag mår dåligt mår jag väldigt väldigt dåligt. När jag mår bra tycker de flesta att jag verkar lite nere.

Och nu mår jag på något vis ganska bra. Ibland. Och jag vet inte om det är något jag törs glädjas åt. Om man kan gå på det här isflaket.

Det ser kanske stabilt ut, men man vet aldrig med isflak.

Det är jobbigt att ha dessa depressioner, men jag har alltid skattat mig lycklig att jag i alla fall inte är bipolär. De ställer till med så mycket elände när de är maniska som sedan gör det mycket värre under depressionerna.

Kanske är det tillfälligt, en hormonimbalans efter förlossningen. Kanske rättar det till sig av sig själv, kanske fixar spiralen det om ett par veckor.

Kanske är det här det nya jag. Någon som är glad och framåt.

Hujedamig.

Aftonsorg

Stämningen blir spänd om kvällarna när maken jobbat länge. Ju längre han varit borta, desto mer behöver vi alla tre att bäbisen är med honom ett tag. Men om han kommer hem halv sju tar det inte många minuter innan bäbisen är så trött att han bara vill bli buren. Av mig. Som redan har burit halva natten och hela dagen och inte har några diskar kvar mellan ryggkotorna känns det som.

Det är svårt att förklara för en 2 1/2 månad gammal bäbis att om han vill bli buren så får han bli det av den förälder som orkar det.

Han gallskriker och gråter på riktigt så att tårarna rinner nedför kinderna som på en hötorgstavleunge och vi ger upp flera gånger och jag tar över fast jag inte orkar, försöker sitta med honom, försöker amma, försöker leka, prata, sjunga men han vill bara bli buren. Pappa bär med sorgsen blick medan bäbisen gråter så han blir alldeles svettig.

Till sist blir det tyst, och det är väl en lättnad, pappa andas i alla fall ut och kramar bäbisen lite extra innan han somnar på hans axel. Men jag undrar vad det är som gör att han slutar gråta.

Om det är för att han inte är ledsen mer. För att han kommit ihåg vem den här mannen är och att han tycker om att bli buren av honom.

Eller om det är för att han bara gett upp. Han vill till mamma men mamma vill inte ha honom.

Det svider.

Jag vill inte att han någonsin ska behöva vara ledsen. Jag vill inte att han någonsin ska behöva ge upp om det är något han verkligen vill.

Mitt namn är Sandra och jag är en curlingmorsa.

So, sue me.

Jämna plågor

Jag mådde ju bättre hela natten och på morgonen mådde jag bra, lite vek bara och väldigt hungrig, men det var en lömsk fälla för att få mig att äta och vid tio-tiden började det kurra lite väl mycket i magen och det var bara att ta sin bäbis och gå och dö på toa, om och om igen, och han är verkligen världens mest tålmodiga bäbis för särskilt roligt kan det inte vara att ligga på badrumsmattan timme efter timme även om han är kär i mitt blåvita badlakan med det fina blommönstret.

Med en sådan mage kan man ju inte gå ut så det blev en lång dag här hemma och mycket kånkande, tack och lov för sjalen som vi provade att sitta framåtvänt i fast att han är flera månader för liten men det gick ju så himla bra ändå, så nu har jag lika ont i ryggen som i magen och det blir ju i alla fall jämna plågor som sägs vara att föredra även om jag inte är säker på varför.

Jag är så trött att det värker i pannan men trots att han sover sött nu i babysittern kan jag inte sova, jag har legat under min gosefilt i en timme och blundat men inte lyckats somna en enda sekund.

Så mycket jag skulle gjort idag, kanske blir det något av sedan, när maken kommer hem, men det enda jag åstadkommit är att anmäla bäbisen till babysim. Det är så långa köer att han förmodligen inte är någon bäbis längre när han får plats, men ändå. Det är tanken som räknas.

Varje gång han får något som store sonen inte fick känner jag mig som en skurk. Det kommer att bli jobbigt om det ska hålla i sig.

Kärlek, faktiskt

Total magkrasch, matförgiftning eller dödlig sjukdom, vem vet och vem bryr sig, bara att flytta in på toa och vänta på döden. Så ont, så jobbigt, så fullständigt meningslöst om jag inte går ner åtminstone fem kilo.

Men nu har jag ju ingen våg så det får vi aldrig veta.

Pytondag i alla fall och stackars bäbissonen får komma och få mat men sedan genast gå till pappa igen och han ser så ledsen ut när han slits från mitt bröst. Pappa bär och bär fram och tillbaka och varje gång de kommer in i vardagsrummet och sonen kan se mig där jag ligger nerbäddad i soffan intensifieras gråten och det gör ont på flera sätt än annars.

Sent på kvällen har det lugnat sig något och jag kan sitta upp, men förblir nerbäddad framför tv:n. Nu känns det lite bättre, förmodligen bara för att magen är tom, men ändå, och jag får äntligen hålla min bäbis tills han har ätit färdigt och somnat och det känns också bra och efter att ha blippat runt bland alla kanaler landar jag på dansk tv där de visar Love, Actually och den tycker jag inte ett dugg om men det är det bästa som bjuds en söndagskväll så vi stannar där och sonen ger plötsligt kluckande ljud ifrån sig och när jag ser ner på honom så skrattar han i sömnen, skrattar med hela ansiktet, och jag vet inte vad han kan drömma om men det känns så skönt att han får vara lite glad till sist efter en så genomdjävlig dag och det känns skit i kroppen men skönt i själen och jag tänker att det är ju inte bara moderinstinkter det här, det är kärlek. Faktiskt.

Nu är det julmånad igen

En ny månad, en av mina favoriter, den med julen och allt godis och granen och paketen. Bring it on. Vi har inte hunnit julstöka ännu men jag var en snabb vända nere i förrådet och nu lyser mitt tråkkök mysigt rött av min stjärngardin från IKEA. Jag hade så gärna haft den uppe året om men, tyvärr, jag är inte tretton längre.

En lugn helg annars, inte för mycket måsten, bara ägna oss åt varandra och bäbisen. Nyttigt och nödvändigt.

Det kliar i fingrarna efter att få sätta igång med sonens födelsedagsprojekt, med nästa bokprojekt, med lägenheten, med resten av mitt liv och det är lite frustrerande att inget blir gjort men allra mest är det så himla skönt att känna den drivkraften igen, att känna att det finns något som drar framåt. Bara det håller i sig, bara jag vågar lita på att det håller i sig så att jag lugnt kan krypa ner under nya gosefilten i soffan med min gosebäbis och amma och leka och bära och busa i timmar varje dag.

Här blir inga barn gjorda brukar jag säga men just nu känns det som att det är just det som görs.

Det är så spännande att se hur han växer, utvecklas, lär sig nya saker och jag är otålig, ivrig, vill lära honom, visa honom världen, allt möjligt. Jag rotade igenom lite lådor nere i förrådet och det finns så mycket roliga leksaker som jag vill visa honom, så många fantastiska böcker jag vill läsa för honom. Den bilderbok jag tog med upp visade sig vara lite för avancerad, även den, med sina bilder på äpple, haklapp, rosa snickarbyxor, trehjuling, ett par röda gummistövlar. Vad vet väl min bäbis om äpplen? Eller om röda gummistövlar?Han har inte fattat att han har fötter än.

Å ena sidan är jag otålig. Å andra sidan vill jag att han ska vara bäbis länge, länge. De här första åren, 0-2 skulle jag vilja loopa. Köra om och om igen. En enda lång mammaledighet, bara mys och roligt och spännande upptäckter (äpplen!) dag efter dag.

Bajsblöjor och kaskadkräkningar är ett pris jag glatt betalar för den magin.

It takes a village, men jag gjorde det ensam

Bäbissonen som numera går under namnet SuperDuktiga SovPojken överaskade oss alla i natt då han bytte sin varannan timme-rutin mot endast ett rejält skrovmål med blöjbyte i halvtid någon gång kring halv tre. Så nu vet jag inte vad jag ska skylla på.

Jag tänker i och för sig på julklappar, -dekorationer och -firande så här inför första advent men mest tänker jag att jag vill ordna ett rejält kalas i mars, och jag vill så gärna att store sonens 18-årsdag blir ett spektakel, att det blir en riktig bemärkelsedag i ordets rätta betydelse, och att hela tjocka släkten kommer och att det blir massor av mat och sju sorters tårtor och jag fixar ju inte sådant, det har jag aldrig gjort och inte kommer folk hela vägen till Malmö i början av mars när alla är mitt uppe i sina terminer och jobb och projekt och allt möjligt, men jag vill så gärna.

Tänk om jag hade en sådan familj att alla bara kom rusande för en sådan sak, att en förstfödd son, ett förstfött barnbarn, fyller myndig. Och tänk om vi hade en massa vänner, andra familjer som vi umgicks med, andra vuxna som sett honom växa upp och deras barn som han vuxit upp tillsammans med, som ville fira med oss en sådan dag.

Jag känner mig sällan ensam. För det mesta räcker jag inte till för de tre människor jag har i mitt liv och att det sista jag behöver är ännu fler människor som förväntar sig något av mig, men just nu, för hans skull, känner jag att det fattas något i vårt liv. Att jag har brustit när jag inte har sett till att han har haft en hel by som uppfostrat honom.

Att han har fått nöja sig med bara mig är för sorgligt.

Och jag törs inte säga något till honom om mina planer för hur trist blir det inte då om vi sitter här ensamma på den stora dagen med en sned tårta efter maten och mumlar ett grattis medan jag överlämnar något han förmodligen inte alls önskar sig.

Och det är ju dessutom en påtaglig risk att jag inte kommer ro iland den här presenten jag tänkt mig.

Den som ändå vore rik. Bara att ställa upp en sportbil utanför med en stor rosett på och lägga nyckeln i ett paket jämte tårtan.

Och så kunde man leasa några kompisar till kalaset.

NoNoWriMo

Den här NaNoWriMånaden blev ju ett fiasko och jag skäms lite för att jag var tvungen att registrera mig, nu har jag ju dragit ner snittet för alla flitiga. Kanske kommer det en SaNoWriMånad inom kort. Jag hoppas det. Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag skulle må så mycket bättre om jag skrev. Tänk vad jag hade kunnat skriva om jag mådde bättre.

Först måste jag bara göra den här fotoboken till sonen. Jag borde börja redan nu för det kommer att ta tid, och jag vet inte var jag ska få den ifrån, jag som gör allt med en bäbis i famnen nu för tiden. Undrar om biblioteket har boken Photoshop for mummies?

Jag är så trött att jag försvinner off-line ibland mitt uppe i något. Jag lyckas till och med med konststycket att somna på soffan jämte store sonen som spelar Guitar Hero 3 så det gnisslar om det. Då är man trött.

Om bäbissonen bara kunde sova lite längre stunder om nätterna skulle det inte vara så farligt. Det är de här varannan timmes-väckningarna som tar knäcken på en. Man hinner aldrig ner i den riktiga djupsömnen. Med alla sömnlösa nätter jag hade innan han ens var född ligger jag på ett sömnunderskott motsvarande vissa u-länders statsbudgetar. Skulden måste avskrivas för den kommer aldrig någonsin att kunna betalas av.

Vi har utrustat spjälsängen med Vyssan Lull-tassar men det har inte riktigt förändrat våra liv ännu (efter bara en natt). Men jag vaggar vidare. Skam den som ger sig.

Plus att de kostade 300 spänn. Då får de faktiskt sitta där de sitter.

Det är det vi kallar kärlek i den här familjen

Bäbissonen klarar BVC's tvåmånadersbesiktning med beröm och lovord. Vad äldste sonens farmor skulle kalla ett A-barn, precis som sin storebror. Varje gång hon sa det (om storebror) sa jag att man inte bedömer barn på det viset nu för tiden, och då sa hon att nej, det förstås, men om man gjorde det så skulle han vara det och så såg hon väldigt nöjd ut.

Min rygg skulle inte gå igenom någon som helst besiktning just nu. Så ont gör den att jag inte ens törs göra övningarna som ska göra så att den gör mindre ont. Ironi i vardagen.

Jag vet precis vad jag vill ge store sonen i present när han fyller 18 inom kort. En bok om hans barndom. En sorts Här är ditt liv - Del 1.

The Early Years.

Det förutsätter att jag får en scanner i julklapp som jag har önskat mig och att jag har en hel del tid, begåvning och resurser de närmsta två månaderna.

Ganska hopplöst med andra ord, men jag måste verkligen försöka. Av så många skäl. Dels för att det är en big deal att bli myndig, eller det borde vara det i alla fall. Dels för att jag vill försäkra mig om att han inte känner sig åsidosatt av den nya lillbrorsan. Och dels för att det skulle lindra min dödsångest att försäkra mig om att allt det jag går och bär på av minnen och historier inte går förlorade när jag dör.

Det är kanske bara mina sår som plåstras om av ett sådant projekt men jag vill verkligen göra det här. Och jag vill verkligen att det blir bra.

Det är klart att grabben hellre hade velat ha en bil, men han får faktiskt nöja sig med en bunt gamla fotografier.

Fattigt och sömnfattigt

Undrar om det är minnet som brister eller om jag bara är en mycket sämre mamma den här gången. Jag vill minnas att stora sonen sov om nätterna (minst 23-06 från 6 veckors ålder) men den här lille vännen verkar inte kunna sova mer än 2 timmar i taget. Jag undrar vad det är som stör honom.

Det är mycket som stör mig, kanske till och med mer än vanligt, men det är nog sömnbristen.

Det ska tydligen finnas någon slags tassar man kan sätta på spjälsängen så den kan vaggas. Maken tror att det kan vara något och i mitt dödströtta tillstånd är jag beredd att hålla med. Men jag skulle ju inte köpa något annat än julklappar nu. Det finns ju inga pengar till något annat.

Alltid när jag försöker skärpa mig med pengar är det som att de bara rasslar iväg med dubbel hastighet istället. Och även om jag begränsar julklappandet till de närmast sörjande så har jag ju inga pengar alls över nu när jag går på halv föräldrapenning.

Och som vanligt när jag behöver stålar låtsas Svenska spel som att det regnar.

Sömnlös i Nospace

Bäbissonen somnade tidigt i går kväll och gav mig tid att läsa ut Lundell-biografin så den kunde returneras till biblioteket i dag som jag hade lovat. Och det var ju bra. Men när han hade sovit så många timmar under kvällen blev ju natten förutsägbart sömnlös. Och idag har vi vandrat omkring ute på stan för att undvika stora sonens fritidsgård här hemma. Vandrat gatorna fram till fötterna värkte och fogarna föll isär. Aj. Och gäsp. Och aj igen.

Nu sover bäbissonen igen och jag hade väl saker jag borde göra nu men det får nog stå tillbaka för sömnbehovet tror jag.

Nu är jag så där primär i mina behov igen.

Men inte bara, för jag kommer på mig själv med att vilja ha en vän, och det är ju mer ett sekundärt behov. Eller åtminstone ett par närmare bekanta. Min bror har gjort en jättefin musikvideo åt sina kompisar och jag är så stolt över honom och vill skryta, men hittar ingen i min adressbok som jag törs maila länken till utan vidare.

Jag mailar den till några stycken i alla fall, men inte utan att oroa mig för att de ska bli sura och blockera mig.

Jag funderar på att skaffa mig en myspace-sida, men törs inte eftersom jag inte har någon enda vän och aldrig skulle våga be någon vara min vän. Dessutom är väl myspace ute nu, det ska väl vara facebook i år och det verkar så En vacker dag, så det törs jag inte ge mig in på.

Om jag hade ett eget "space" skulle jag under rubriken varför jag finns på myspace skriva För att jag söker ett botemedel mot nätvärk.

Det skämtet är nog så internt att det bara är roligt i mitt huvud.

Jag skyller på sömnbristen. Man blir lite lättroad när man inte har sovit en hel natt på över ett halvår.

For the sake of comedy tror jag att jag går och knyter mig nu.

Igenkänningsfaktor: hög

Läser Lundell-biografin i en rasande fart. Fascinerad men samtidigt förundrad över det faktum att jag var så into honom när jag var ca 14-16 år. Jag har hittills förklarat det med att det berodde på den där killen, men blir ändå sugen på att lyssna av att läsa om musiken och ställer mig och diskar med Livslinjen i mp3-spelaren.

Jag menar, vad fanns det för igenkänningsfaktorer? Det skiljer så många år, vi lever i helt olika världar i olika eror, med olika idoler och ändå lyssnade jag religiöst på hans skivor, läste hans romaner och dikter om och om igen. Visst var det mycket på grund av den där killen tänker jag men så kommer det:

Du vill slänga tårarna på dom som is och briljanter och slänga dom hårt
Slänga dom på dom som har det lätt för att du har det svårt

Klart att jag gillade det här när jag var 14.

Jag gillar det när jag är 36.

Om man bortser från att det är jävligt vackert formulerat så är det ju just precis så det känns att vara jag. Det var så det kändes då, det är så det känns nu.

Mystery solved.

Släkten är värst

Jag är så dum att jag berättar för en biologiskt närstående om min nyfunna inspiration. Och så var det med det. Aldrig får man vara glad. Inte ens en liten stund.

Jag försöker låta det rinna av mig som vatten på den beryktade gåsen. Men så funkar ju inte jag.

Maken tröstar, som han alltid gör, och det hjälper men lite ledsen är jag ändå.

Vilken bortbyting jag är, så malplacé, i denna släkt av vackra, begåvade människor. Alltid, alltid får de mig att känna mig som ett tjockt, fult, dumt troll.

Jag kanske trivs med att vara ett tjockt, fult, dumt troll, men de får mig alltid att känna att jag borde skämmas för det. Att det inte är fint nog. Att om jag verkligen vore släkt med dem skulle jag skala av mig mitt tjocka, fula, dumma skal och visa mitt alvlika verkliga jag.

Men det finns ingen alv inom mig. Om jag inte ätit upp den av misstag. Förväxlat den med en ostbåge, eller nåt. Som man ju lätt gör.

Nej, släkten ska man akta sig för. Bättre då att stanna här hemma, långt borta från dem, med min fantastiska make som har just ett sådant brytningsfel som behövs för att se på mig och se något han gillar.

Hoppas, hoppas de aldrig skapar linser för just den sortens astigmatism.

Nina-boken är död, länge leve Nina-boken

Jag läser Lundell-biografin och det är ju precis som boken om Lasermannen så spännande med samtidshistoria, att bli påmind om hur det var då, alldeles nyss, när världen såg helt annorlunda ut. Det är mycket droger, förstås och det tycker jag är jobbigt men det jag känner starkast när jag lägger boken ifrån mig är suget efter att skriva. Jag vill också bli författare eller åtminstone att allting ska gå åt helvete till skrivmaskinsknatter. Och mitt uppe i alltihop får jag en idé om vad jag skulle kunna göra med min bok och den är inte dum alls, jag tror nästan att det kan gå att genomföra.

Jag tror nästan att det kan bli bra, dessutom.

Jag ska leka lite med tanken, men om den fortfarande verkar genomförbar när sonen börjar sova ordentlig middag så är det mitt nästa projekt. Att skriva en ny roman med utgångspunkt i den gamla, som återanvänder det som är bra och gör lemonad av det som är dåligt.

Jag har saknat den här känslan, den här att jag tror på det jag håller på med. Den är ju absolut nödvändig för att man ska orka, för att man ska kunna behålla styrfarten även när inga ord kommer.

Om idén är bra kommer den att hålla tills jag kan genomföra den. Och om jag kan genomföra den blir det en roman om Nina i alla fall.

Så många gånger som jag har gett upp det projektet. Och ändå lever det.

Jag vill gärna tro att det betyder något.

Och gör det inte det har jag i alla fall något att fästa blicken på ett tag. Och det är också värdefullt.

Unbärable

Det är inte lätt att ta hand om spädbarn om man inte kan bära dem. Men det går, om de är snälla. Min bäbis är snäll.

Och tung.

Det där nätet har sidor med övningar som ska ge stark rygg om man gör dem bara tre gånger i veckan.

Vi får väl se. Jag börjar i alla fall genast. I morgon.

Om inte annat kommer maken hem förr eller senare (oftast senare) från jobbet och kan ge bäbisen det bärande han så desperat behöver och så väl förtjänar.

Babysitter i all ära, men att kräkas på en axel är överlägset på alla sätt.

I morgon kan han få kräkas på mamma när hon ligger på golvet och försöker träna upp sina ryggmuskler.

A once in a life time opportunity, if ever there was one.

Friskis och skuttis, here I come

Inse graden av desperation när jag sitter och letar på det där nätet efter jympa jag skulle kunna gå på med min bäbis. Hur ont har jag inte i ryggen för att vidta sådana drastiska åtgärder?

Väldigt, är svaret. Trots mysig bärsjal.

Och jag behöver inte BVC-vågen för att veta att min pojke är TUNG, men vi går till BVC ändå bara för att få höra att han är fin på alla sätt och vis. Jag borde ha ett sådant ställe för min egen del, men knowing me skulle jag väl inte gå dit.

Det är väl inte troligt att pojken kommer börja gå själv de kommande veckorna, trots att han nu har uppnått den respektabla åldern av 2 månader, och jag behöver styrka min stackars gamla kropp så den orkar med. Jag tror mig veta att om man har ont i ryggen ska man träna magen (logiskt) men tydligen är situps striktly verboten när man har fött barn och det är typ den övning jag kan.

Med kan menar jag förstås känner till. Tro inte att jag har några personliga erfarenheter av påfundet.

Jag var befriad från jympa i skolan för att jag var knäpp så det där med fysisk träning är inte något jag vet något om, direkt.

Eller indirekt, för den delen.

Och nu straffar det sig, med råge. Ont, ont, ont i ryggen som hade jag kuverterat alla Swedbanks kontrolluppgifter utan rast, och inte bara i den "vanliga" ryggen utan i fogarna också och den delen av mitt liv var väl ändå över trodde jag men ack så fel man kan ha.

Så Google, gamle vän, hör min bön och hjälp mig hitta något. En väg ut ur denna smärtans jämmerdal. Om det går att göra med minimal förnedring och till en billig kostnad vore jag glad.

Sandra på jympa. Jag tror det nämns i bibeln som ett av tecknen på en nära förestående apokalyps. Dags att shoppa dieselgenerator och flaskvatten.

Att inte ha itts

Jag tänker att jag inte har hunnit en sak, sedan att jag inte har orkat men landar till sist i att jag inte har... ja, vad heter det? Jag har inte idsdt, provar jag med men det låter ju inte så bra. Jag ids inte är ju glasklar presens, men hur böjs det egentligen? Och varför vet jag inte det? Det är ju ett alldeles förträffligt verb, som inte riktigt kan ersättas med något annat. Varför har jag inte hört det användas i något annat tempus än presens?

Enligt ordboken heter det itts. Som i meningen Jag har inte itts. Min hjärna hävdar med bestämdhet att den inte har sett det ordet förut och jag är beredd att hålla med.

Det är väl ett verb som man inte får använda i Luthers Sverige, antar jag. Jag har inte haft möjlighet får man säga. Jag har inte haft tillfälle att går också bra. Jag kunde inte är ok, Jag ville inte är fult. Jag iddes inte är absolut förbjudet.

Men åtminstone i mitt fall är det oftast det som det handlar om. Den här tröttheten som kommer med depressionen, som inte är någon riktig trötthet men minst lika förlamande, den gör inte så mycket att man inte orkar som att man inte ids.

Så mycket jag inte har itts i mina dagar. Och inte ens vetat vad det heter.

Så lärde jag mig något nytt. Det var tyvärr ett tag sedan. Man borde lära sig något nytt varje dag.

Den som ändå iddes göra det.

Jag lär mig

Hopplöst efter med en massa saker och om jag tillåter mig själv att känna efter hur jag mår svartnar det för ögonen av sorg och trötthet.

Alltså ska jag låta bli att känna efter.

Ser en del av ett seminarium på SVT24 medan jag ammar och får veta att jag nog inte är psykiskt sjuk. Det är i själva verket samhället som är sjukt.

Det är det kanske, men inte mår jag ett dugg bättre för det. Snarare tvärtom. Så är det ju med alla teorier som säger att man inte behöver må så här dåligt om man bara... osv. De säger ju att det är mitt eget fel.

Alla förlorade år med store sonen. Alla mediciner. Alla missade chanser. Min bortkastade utbildning.

Mitt eget fel. Eller samhällets, för att det inte lärt mig hantera mina livskriser bättre.

Tack för det, Televerket.

Eller Socialstyrelsen kanske, i det här fallet.

Hur undviker man att bli bitter när man får höra sådant? Det värsta som hänt dig hade lätt kunnat undvikas. Jaha. Ja men tack då.

Kan man få de tio åren tillbaka, kanske? Eller kan jag åtminstone få ha dem tillgodo, att casha in vid en eventuell för tidig död?

Problemet är väl att jag aldrig fick något kvitto.

Man ska alltid se till att få kvitto. Det är sensmoralen här. Det är läxan som universum vill att jag ska lära mig.

Det, och att aldrig gråta så att någon ser.

Ovilodag

På något konstigt vis har söndagar blivit den jobbigaste dagen i veckan. Den enda dagen då maken är hemma och kan tillbringa lite kvantitetstid med sonen och jag förvandlas från lugn mysmamma till stressig galärslav som moppar och putsar och tvättar och skurar i ett hopplöst försök att hinna råda bot på hela veckans förfall. Det är inte lika roligt som det låter.

Det gör inte precis under för mitt äktenskap heller.

Jag bär omkring på en massa tunga tankar som jag för det mesta inte märker av men som ibland överväldigar med sitt mörker. Jag funderar på att söka hjälp, men vet inte om det bara skulle göra allting värre.

Om man talar om det, sätter ord på det, så blir det så mycket verkligare.

Mycket bättre att förneka alltihop och låtsas som ingenting. Det är väl så man ska göra egentligen. Inte som jag, som har sprungit till terapeuter hela mitt vuxna liv och ältat allt jag någonsin varit med om framlänges och baklänges tills jag inte visste vad jag skulle skylla på längre när tårarna bara kom.

Jag har ju inte heller lyxen av egen tid att grubbla på just nu. Tills vidare lägger jag nog locket på. Så länge det går.

Om jag inte känns vid det kanske det går över av sig själv.

Problem brukar ju lösa sig på det viset. Ofta.

Eller ibland.

Eller, någon gång ska väl vara den första.

Spänt läge

Han sover i babysittern och drömmer att han faller. Gång på gång slår han ut med armarna och spärrar upp ögonen och jag kan känna adrenalinrushen han måste få och det gör ont i mig. Varför måste han känna sådan rädsla? När man är så väldigt liten borde man få slippa sådant, tycker jag.

Det kommer väl, tids nog.

Vad han känner när jag sätter honom i sittern och sedan blir så uppslukad i hushållsbudgeten att jag alldeles glömmer bort honom vill jag inte veta. Stackars liten. Inte mycket annat man kan göra i det läget än att ta sig en liten tupplur.

Den som ändå kunde ta sig en tupplur. Det är en sådan där hemsökt helg och jag får ingen som helst ro i kroppen. Fiolsträngar tittar avundsjukt på mig när jag går förbi. En sådan spänning har inte skådats sedan Hitchcock tog ner skylten.

Måtte det bli måndag snart, så jag kan få sova.

Maken märker av min depression och det gör honom illa när jag säger som det är; att han inte kan göra något för att jag ska må bättre. Men så är det ju. Inget hjälper.

Inte ens ostbågar.

Men jag försöker med en skål till, för säkerhets skull.

Discoveries

Bäbisen och jag har äntligen lärt oss hur man använder bärsjalen och dels är min rygg räddad och dels är mysfaktorn hög i hushållet. Fantastisk uppfinning det där. Att ingen har tänkt på det förut, typ.

När han har somnat i sjalen kan jag till och med sätta mig vid datorn en stund. Bara jag inte försöker skriva, för då skruvar han otåligt på sig som vore han på väg att vakna och på dåligt humör dessutom.

Han känner väl på sig att mamma försöker förverkliga sig själv, eller något.

Det går ju inte för sig.

Inte för att jag har tid med sådant. Vi har nämligen blivit med Discovery Channel helt utan förvarning/anledning och jag finner plötsligt att den bästa platsen att amma är framför tv:n. Och sedan kommer man ju inte därifrån. Det spelar liksom ingen roll vad deras program handlar om. De är alla lika intressanta.

Vi har bara haft kanalen i 24 timmar och jag har redan sett program om hur man restaurerar gamla bilar, hur man flyttar stora hus och hur man fångar kattfiskar i Spanien och jag har en känsla av att det här bara kommer att bli värre. Speciellt eftersom det är manusförfattarstrejk i Amerikat och allt jag egentligen borde titta på försvinner snart ur rutan.

Oj, oj, oj. Say goodbye to fritiden.

Men allmänbildad lär jag bli.

Förmodanden

Jag färgar mitt orangea hår brunt och det blir mörkorange. Ah, well. Så är det väl så här jag kommer att se ut ett tag då.

Vem bryr sig?

Förmodligen ingen.


Jag får en idé till boken jag lagt bakom mig och den kanske inte är så dum. Hm.

Vad kan jag göra åt det nu då?

Förmodligen inget.

Jag tänker att kanske är idén i själva verket en helt ny bok. Och om det inte är så är det ändå bättre att börja från början än att fortsätta lappa och laga på den stackars gamla Nina-boken.

Om jag mot förmodan skulle skriva något någon gång.


Min bäbis rynkar pannan så bekymrat när han sover för att i nästa ögonblick lysa upp som en sol. Store sonen säger att han ännu inte har upplevt så mycket att drömma om så han kanske håller på att bearbeta erfarenheter från ett tidigare liv. Det är en lite lustig tanke, att min lille Skrutt kanske ligger där och drömmer om semestrar på Öland och deklarationer och barnbarnen och en gång när han bröt benet.

Vad har han annars att drömma om? Smaken av mjölk. Känslan av torr blöja. Känslan av blöt dito. Mammas ansikte när hon böjer sig över sängen mitt i natten. Pappas hand som klappar honom på ryggen när han ska rapa. Den otäcka tygkalven Kalvin som vi envisas med att stoppa upp i ansiktet på honom stup i kvarten.

Det blir en del, ändå. Man har ju varit med ett tag, när man börjar närma sig två månader.

Man är ju inte direkt född igår. Längre.

Själviska gener och svidknott

De är helt oresonliga mina pojkar, vill ha allt, nu, och när jag inte kan ge dem allt, inte kan vara allt, överallt, hela tiden blir de arga på mig.

Jag borde bli arg på dem, men det är ju mitt fel, de är som jag har skapat dem. Att man ska vara en sådan förbaskad curlingkärring, jämt! Det straffar sig ju.

Min bäbis sover fortfarande aldrig mer än två och en halv timme i sträck, någon tid på dygnet, och det tär, det gör det. Oftast blir det två sådana pass på kvällen och i början av natten och sedan bara en timme i taget mellan tre och gryningen.

Trött blir man, men naturen har konstruerat det så bra att när man böjer sig över spjälsängen klockan 4 på morgonen med tröttheten som ett bowlingklot rullandes omkring inne i den i övrigt tomma skallen möts man av ett så vackert och värmande leende att allt genast blir bra med världen.

Dum som jag är tror jag ju att han menar något med det, men det är klart att det är de själviska generna som ligger bakom. Värdorganismen måste ju hållas vid liv till vuxen ålder om de ska kunna vandra vidare.

Men söt är han i alla fall, min bäbis.


Jag läser i morgontidningen om det Blodsugande Svidknottet. Med ett sådant namn är man ju dömd på förhand till ett liv av smittspridning och annat otyg. Synd, för de kanske hade blivit utmärkta husdjur om de bara fått en chans.

Det är ett väldigt avtändande namn men en utmärkt förolämpning, om jag bara kan komma ihåg det till nästa gång jag behöver en sådan.

Ditt blodsugande svidknott!

Vad svarar man på det?

(Den som sa're, han va're, är ju en klassiker)

Om blondiner har roligare och rödhåriga har temperament vad gäller då för de orangehåriga? Har de måhända ett roligt temperament?

Tidigt på morgonen, när vi gått upp men bäbisen har somnat om i babysittern, skriver jag ca 750 ord på en idé jag fick en gång när jag körde till skolan i Svalöv.

Gamla idéer rostar tydligen inte.

Kanske blir det inget av det, men det är skönt att skriva ändå. Som en övning. Lite försiktig stretching inför något.

Vad nu detta något kan tänkas bli.

Sedan, när maken är uppe och tar hand om sonen avfärgar jag mitt hår. Blåsvart är ju som sagt inte nästan 40. Nu är det någon slags orangerödbrunt, långt ifrån det blonda jag hade förväntat mig.

Aldrig kan man få ha något roligt.

När jag orkar ska jag gå och köpa någon trevlig toning att justera färgen med men inte idag. Jag vet ännu inte vem jag vill vara eller vad hon har för färg på håret.

I morgon kanske.

Om jag inte är upptagen med att skriva.

(Ha)

Gå för långt

När man för det mesta går hemma och lullar är det lätt att förledas till att tro att foglossningen är borta, men en lite längre promenad både öppnar mina ögon och särar på benbitarna som utgör mitt bäcken på ett effektivt sätt.

Aj. Igen.

Trots att jag är i en helt annan del av staden i ett helt annat ärende kommer jag även idag förbi en plats där det finns en massa krockskadade bilar. Paranoid som jag är börjar jag undra om någon försöker säga mig något.

Kanske att jag inte ska köra bil på ett tag.

Kanske vad min nästa roman ska handla om.

Om det är frågan om alternativ nr 2 behöver jag mer info. Ska det handla om en bilolycka, om en bilverkstad, om krasher i största allmänhet, om trasiga saker eller kanske rent av om trasiga människor?

Om det är fråga om alternativ nr 1 behöver jag veta när det är safe att börja köra igen. Och en bra ursäkt jag kan använda till dess. En bättre ursäkt än Jag har sett mycket krockskadade bilar på sistone, menar jag.

Folk tycker nog att jag är tillräckligt knäpp utan sådana uttalanden.

Det tycker nog jag också, om jag ska vara ärlig.

Säsonger

Jag brukade kunna hålla på mig. Det finns en tid och en plats för allt och så. Ingen julskinka eller julmust före julafton. Så är det bara.

Eller så var det.

Det brukade vara så speciellt. Den där förväntan som växte från det att man kände lukten av julskinkan redan kvällen innan då den griljerades. Det fint dukade bordet med julmustflaskor i mörkt glas och med märken efter miljontals gamla etiketter runt midjan. En till oss var. Och det tog alltid så lång tid för de vuxna att få allting klart, för alla att komma till bords, för skinkan att skäras upp och serveras. Men det var värt det för den där första tuggan, ett år sedan sist, så gott och så skölja ner det med den första klunken julmust.

Närmare en religiös upplevelse kommer man sällan som ateist.

Nu hade jag julskinka på mackan till frukost idag, den 11 november, och jag skäms inte ens för det. Det var bara så gott.

Julmust drack jag i fredags. Inte riktigt lika saliggörande som när man var barn och inte fick läsk mer än ett halvt dussin gånger om året, men gott ändå.

Jag vet, ingenting är heligt längre. Säsongerna flyter ihop. Om jag hade velat hade jag väl kunnat skrämma upp ett par kräftor till middag. Jordgubbar till efterrätt. Chokladägg till mitt aftonte.

Men för en instant gratification junkie som jag är det bara att ge upp, nu när tillfället ges att unna sig året om.

Den första semlan åt jag för snart en månad sedan. Bara fyra månader före fastan.

Tja, ska man hinna äta tillräckligt många så.

En i stort sett habil promenad.

En i stort sett habil morsa går ut på promenad med sin bäbis varje dag, i det i stort sett habila höstvädret. En överraskande hagelskur piggar bara upp och det finns ju regnskydd till vagnen. Mamman har kapuschong. Att promenaden går till ett närliggade elekronikvaruhus där en avancerad kalkylator införskaffas till den store sonen ger ytterligare mammapoäng. Eventuellt.

Eventuellt är det bara så att om jag inte kan hjälpa honom med matten kan jag i alla fall kasta pengar på problemet.

På elektronikvaruhuset finns många roliga saker som andra människor kan köpa, eftersom de jobbar och tjänar pengar. Jag blir utan, för jag har inte gjort mig förtjänt av något.

Eftersom det inte är sonens fel att jag inte duger något till får han en dyr miniräknare, (som egentligen inte förtjänar att kallas mini- eftersom den är stor och tung och ser ut att fnysa föraktfullt åt en om man knappar in enklare algebraiska problem) och att den ska hjälpa honom klara matten är väl naivt att tro men hoppet är det sista som överger människan och han ville ha den och det är bra att han vill saker.

Att vilja något och att vilja ha något är inte samma sak, jag vet, men det är bra likt och jag klamrar mig fast vid sådana små saker i brist på stora.

På väg till varuhuset går jag samma väg som jag gick då jag fick idén till min roman. Jag minns hur den kom till mig, hur hon kom till mig och hur jag berättade hennes historia, hur spännande det var att få se hela händelseförloppet utvecklas och hur häftigt det var att vistas i den där världen som jag skapade och tillsammans med alla människorna i den.

Jag tänker att den här platsen är min romans hem, att den kommer härifrån. Och jag undrar var min nästa roman bor någonstans, när jag kommer att få en sådan upplevelse igen.

Jag tänker när och inte om. Det är bra. Duktig Sandra.

Vägen till elektronikvaruhuset går även förbi en bilverkstad och utanför den står krockskadade bilar på rad och väntar på att det ska bli måndag och någon ska laga dem. Det ser jobbigt ut med alla dessa bilar som är trasiga, var och en på sitt sätt. Någon har en mosad front. Någon annan har blivit påkörd bakifrån.

En liten bil har fått sidan intryckt. Den silvriga plåten är skrynklig som begagnad aluminiumfolie och bilen ser så väldigt ömtålig ut, så skör som den väl egentligen alltid har varit.

Man tänker bara inte på det. Bilar ser ju annars alltid så hårda ut.

Litegrann som jag, tänker jag. Och går hem igen.

På väg mot 40

Plötsligt får jag syn på mig själv i spegeln. Jag får en chock. Vad har hänt? Vem är den slitna gamla kvinnan och var kom hon ifrån?

Jag står ju framför den där spegeln varje dag, flera gånger. Men jag tittar liksom inte riktigt. Ser inte efter. Och så är jag inne på toaletten för att byta blöja på bäbisen, för femtionde gången idag, vänder mig mot handfatet för att blöta en tvättlapp och får syn på mig själv i ögonvrån, riktigt ordentligt.

Som i någon av Dirk Gently-böckerna, där det finns en parallell värld som är här fast en liten aning åt höger eller hur det nu var. Man vrider på huvudet en liten aning bara så ser man den.

Precis så var det. Jag tittade inte så noga i spegeln och då såg jag mig.

Jag vet ju i teorin hur gammal jag är. Men först nu har jag insett att jag börjar närma mig 40. Det är nästa stora födelsedag, även om det är en bit kvar, även om jag vet att jag ska vara oerhört tacksam om jag får uppleva den dagen, så är det ändå en lite smärtsam tanke.

Jag närmar mig 40.

Då är man inte ung längre.

Jag har inget jobb, inga prestationer att tala om (förutom mina fantastiska barn förstås), inga "utsikter", lysande eller otherwise, inga pengar, inget eget hem, ingenting.

Mina enda skor är ett par trasiga tygdojor som jag har dekorerat med cerise glitterfärg och pärlor.

Trasiga tygdojor som man har målat på är inte nästan 40.

Det är på sin höjd snart 14.

Nu är det det enda jag kan tänka på, hur gammal jag är. Jag är nästan 40, tänker jag förundrat, om och om igen. Och jag ser hur inget i mitt liv, inget i min garderob, inte ens min fina lilla bäbis lämpar sig för någon som är nästan 40.

Jag är banne mig ingen ungdom längre.

Om jag någonsin var det, över huvud taget.

Frågan är vad jag gör nu, när jag har kommit till denna smärtsamma insikt.

Förutom att köpa nya skor.

Inte skurken då, förstås

I går skrev jag ner det där som jag inte kan säga högt. Sanningen, eller vad man ska kalla det, det där svarta som tynger mig så inombords.

Och när jag såg det i svart på vitt blev jag rädd, för det vet man ju hur det är med datorer och den här har ju alla tillgång till och hur trasigt skulle inte allt kunna bli om någon läste det där.

Så jag gömde det. Men inte tillräckligt bra, tyckte jag, så dessutom konverterade jag det till en font bestående av krumelurer så att ingen skulle råka läsa det av misstag utan att verkligen anstränga sig.

Sedan tänkte jag att jag skulle räkna med det i min NaNo-word count för att jag har skrivit så pinsamt lite men det gick inte att räkna krumelurerna så jag konverterade tillbaka för att räkna och då var allt försvunnet. Alla orden, alla fruktansvärda sanningarna var bara fyrkanter. Någonstans i ettorna och nollorna kanske det finns kvar men jag lyckades inte få fram det igen.

Tänk om känslorna jag skrev ner hade försvunnit på samma sätt, på samma gång.

Det gjorde de förstås inte.

Det är mycket med den nya tekniken. Men den löser inte alla problem.


Ett tecken på hur dåligt jag har mått i år är att Dick Francis har lyckats skriva en ny bok utan att jag märkt någonting. Nu har jag i alla fall fått den i mina händer och det känns lika skönt varje gång.

Jag vet inte vad det är med hans böcker, men även de som inte är så bra är jag glad att jag har läst.

Hans senaste fem har väl officiellt varit hans sista, men de bara fortsätter komma.

I don't mind. I don't mind at all.

Så länge han skriver läser jag.

Om jag ändå kunde skriva så att någon väntade på min nästa bok med samma förväntan som jag väntar på hans.

Om han kunde skriva en bok till om Lee Morris skulle min lycka vara gjord. Om han kunde skriva in mig i den som hans love interest vore den fulländad.

Den som ändå vore en karaktär i en Dick Francis-roman.

Den som ändå vore någon alls.

Tandläkarräkningsskräck

Jag är inte längre rädd för att gå till tandläkaren. Den där stora otäcka borren är ingenting jämfört med smärtan när man får veta vad det kostar.

Först spenderar jag alla mina pengar på godis, ostbågar och läsk. Och sedan förväntas jag betala tusentals kronor till tandläkaren när jag väl släpar mig dit. Det finns nog en ironi i det där någonstans men den går förlorad på mig.

Den här romanskrivarmånaden har det ju inte blivit så mycket med, men det visste jag väl. Den började rätt bra. Inte så mycket i torsdags, men i fredags skrev jag en snutt om någon som mycket väl skulle kunna bli hjältinna i mina kommande femton bästsäljare.

Sedan läste jag mitt refuseringsbrev och så kom jag av mig.

Och sedan blev lill-sonen snuvig och så kom jag av mig igen.

Jag var väl i och för sig kanske aldrig riktigt "på" däremellan.

Vill jag bli en i stort sett habil författare, är väl frågan jag har jobbat med. I den mån jag har tänkt någonting alls de senaste dagarna.

Och svaret är väl egentligen nej, men om man är en i stort sett habil människa, kvinna, mor och hustru är det kanske det mesta man kan hoppas på om man vill skriva böcker for a living.

Frågan är nu kanske om jag ska fimpa andra halvan av min redan skrivna bok och börja om, inte från början, men från mitten. Eller om jag ska skriva femton snabba böcker om min lättklädda hjältinna med den torra humorn från i fredags.

Eller om jag någonsin kommer att skriva något alls igen.

Om man ska vara riktigt ärlig.

Apné

Min stackars bäbis är snuvig och hostar, rosslar och hackar som en gammal bil om jag lägger honom ner. Vi sitter och sover, eller rättare sagt; jag sitter och han sover på min axel, och om jag bara får tre eller kanske fyra timmars sömn i natt så är det ingen fara så länge han kan andas ordentligt.

Det är ändå inte sömnbristen som gör mig så trött.

Jag gör så gott jag kan, eller det gör jag kanske inte alls, men jag försöker någorlunda om jag har en bra dag och inte för mycket som stör mig. Men så mycket stör mig så ofta och jag måste komma ihåg vissa saker för att orka genom dagarna ibland och det är svårt att komma ihåg allting alltid.

Som till exempel att andas in. Och sedan ut. Och sedan andas in igen.

Det är sådana småsaker som gör det så tungt när man är deprimerad. Att man måste lägga så mycket energi på att komma ihåg sådana saker.

Jag tänker att jag borde skriva en liten minneslapp och lägga i min byxficka. Men så kommer jag på att mina byxor har inga fickor.

Typiskt.

Och så blir jag så där trött igen. Oavsett hur mycket jag har sovit.

Lektörsutlåtande

Med mitt tredje och sista refuseringsbrev kom det jag önskat mig: ett lektörsutlåtande. Jag har inte vågat titta ordentligt på det förrän idag, när jag (trodde att jag[fan också]) var ensam hemma.

Det börjar så bra:

Vi har med intresse och omsorg läst...

...du har en friskhet i berättandet...

...författaren lyckas med att engagera...

Du har lyckats gestalta Ninas grå vardag med stor empati och uppfinningsrikedom.

Men sedan:

...trovärdigheten brister...

...manuset är för långt.

...hafsverk...


De tycks vara av åsikten att det börjar bra men att andra halvan är boken är för lång och, tja, dålig. Men med bra menar jag då sådana hyllningsord som: "...en i stort sett habil berättelse fram till och med Spanien vistelsen..."

habi'l adj ~t duglig men föga självständig eller nyskapande

Så, om jag lägger ner ytterligare tre år av mitt liv på att skriva om andra halvan så den blir lika bra som den första har jag en "duglig men föga nyskapande" roman.

Now, why would I wanna do that?

Dags att gå vidare med livet, kanske!?

Bra ide, Scarlett

Vackra höstdagar som gjorda för att promenera i parken med frasande höstlöv upp till anklarna och det gör vi också och det är lite lagom kyligt och väldigt soligt och väldigt vackert med löven i alla möjliga färger och allt ju egentligen bra nu.

Och ändå är jag så deprimerad ibland att jag knappt kan hålla huvudet uppe.

Det är svårt med otillräckligheten och med stressen och med sömnbristen och med gränsdragningen och med balansen och med alla förväntningarna och med framtiden och med pengar och andra världsliga ting och med själen och andra icke-världsliga.

Men idag är det söndag och man fixar ingenting på en söndag.

I morgon. Jag ska tänka på det i morgon.

Som flickan sa.

Tankar om natten

Man tänker mycket när man är vaken om natten och nu för tiden är jag vaken flera gånger varje natt. Många tankar blir det.

Till exempel: klockan 02.23 gnyr bäbisen och börjar vifta med armarna i en ansats till att vakna och jag sträcker ut en hand och klappar honom på magen. Genast lägger sig armarna ner, han suckar förnöjt och sover vidare. Så länge jag klappar honom på magen. Så fort jag tar bort handen gnyr han och händerna lyfter från lakanet. Jag klappar och klappar och tänker att trots att klockan är mitt i natten och man borde sova och trots att jag ligger ganska obekvämt sträckt över den iskalla metallkanten på bäbissängen, trots allt så finns det inget jag hellre skulle vilja göra just nu än att klappa min bäbis på magen så att han kan få sova. Och jag tänker att det nog är kärlek som gör att man känner så och jag förundras över att jag är kapabel till att älska en liten främling på det viset, så mycket att han känner det, att han känner kärleken genom handen på sin mage och förstår att det innebär att han kan sova tryggt. Bäbisen kan sova för att mamma är vaken. Mamma klappar. Allt är väl i lilla bäbisvärlden.

Klockan 05.04 har jag ammat och bytt blöja och det är dags att somna om. Återigen är det klappar på magen som visar sig vara the ticket, han lugnar sig genast och skruvar förnöjt ner sitt huvud och axlarna i bäbiskudden precis som Sir Hiss på julafton. Jag klappar och klappar och tänker på de välgörande effekterna av magklappar. Undrar om någon låg så här, hängd över sängkanten, och klappade mig på magen någon gång i det avlägsna förflutna. Tänker att det gjorde de förmodligen inte, för den här typen av klappar botar ju tydligen allt och jag som har sådana problem med min mage, har alltid haft, kan inte ha fått någon sådan magklappsbehandling som barn.

Jag tänker att klapparna jag ger min son nu ska skydda honom från framtida magkatarrer och IBS och jag tänker att de är - och så finns inte det ordet som jag vill använda längre i mitt huvud och jag ligger i en halvtimme och försöker lura fram det för jag vet att det finns där någonstans, jag kan det så väl, har använt det flera gånger men nu är det bara borta.

Sedan slumrar jag en stund, orolig över denna plötsliga afasi, om det bara är början på ett större vokabulärt sammanbrott.

Klockan 05.54 vaknar jag till. Profylaktiska. Klapparna på magen är profylaktiska.

Och så klappar jag bäbisen på magen ett par gånger till innan jag somnar om. Trots att han inte gnyr. Bara för att.

NaNo NaNo

På något vis hamnade jag ändå vid datorn en kort stund i går kväll och på något vis så råkade jag öppna ett nytt word-dokument och så började jag skriva ner det jag hade tänkt skriva tidigare under dagen om jag hade haft tid och på något vis blev det något helt annat.

I love it when that happens.

Det blev inte mycket, visst inte, jag hade ju bara några minuter på mig, bokstavligt talat, men det blev något som jag inte alls hade tänkt mig och det betyder att det finns hopp, att det går, att jag kan och det i sin tur betyder att det är dumt av mig att sitta här och blogga när bäbisen sover på sin pappas axel i åtminstone några minuter till.

Vad gör jag här i verkligheten när fiktionen väntar?

Strunt samma om NaNoWriMos hemsida inte funkar och jag inte kan redovisa mina 499 första ord.

Vem bryr sig om NaNoWriMo?

Jag skriver ju igen.

Jag tänkte köpa en TRÄningsoverall, men det vore kanske lite långsökt

Och visst var det väl naivt att tro att jag skulle kunna skriva något i dag, jag som inte ens hinner blogga.

Men om jag hade hunnit skriva, då vet jag vad jag hade skrivit om.

Och det är väl värt några poäng.

Bara det att jag börjar tänka i de banorna igen. Det är ett steg i rätt riktning.

Och att jag tar några steg alls, i någon som helst riktning, är bra.

Jag nöjer mig med det.

För övrigt har jag varit gift i ett halvt decennium just idag. 5 år är tydligen Trä-bröllop. Jag kunde inte komma på någon lämplig present av trä, så han fick blommor i stället. Och entrecôte.

Han är inte bara super-pappa som precis lyckats söva den övertrötta bäbisen under tiden jag fått sitta i lugn och ro och skriva de här få raderna.

Han är en super-make också, och det här senaste året har han verkligen utfört stordåd, trots att han haft ett sådant train wreck till maka att släpa på.

Därför köpte jag röda rosor till honom idag.

Och jag hoppas jag får göra det många, många 1:a novembrar.

Han har lovat mig 50 år.

Jag har lovat honom alltid.

Farväl, Nina & co. Vila i frid!

Enda chansen ensam vid datorn idag är att passa på när alla andra äter. Vem behöver middag? Kanske hon som ammar, när jag tänker efter.

Passande nog kom mitt sista refuseringsbrev idag. Så bra. Då kan jag lägga första romanen till den sista vilan längst ner i byrålådan. I morgon börjar jag på min andra roman. Är det tänkt i alla fall.

I inspirationsmailet från NaNoWriMo-folket stod det att det inte alls var svårt att skriva en roman på 50 000 ord på en månad.

Man skriver bara 1667 ord om dagen.

Jag visste väl att det fanns ett knep. Och nu när jag kan det, har jag inte längre några ursäkter.

Bok nr 2, here I come.

En hypotetisk ponny tar väl lika stor plats som en riktig

Det är tungt att vara gräsänka. 5,5 kg bäbis låter kanske inte så tungt, men efter några timmars kånkande värker det i ryggen som om jag hade kört kuverteringsmaskin. Det är lite lättare att sova om nätterna, dock, när jag kan breda ut mig på makens sida av sängen, eftersom bäbisen lyckas breda ut sin lilla kropp på hela min sänghalva.

Att bäbisen sover i min säng beror på att bäbissängen tycks vara utrustad med en speciell väckningsfunktion. Så fort det lilla bäbishuvudet nuddar den lilla bäbiskudden öppnas de små bäbisögonen på vid gavel och eventuellt sömnbehov är omedelbart utplånat, oavsett hur djupt han än sov i min famn för 30 sekunder sedan.

Undrar om de gör sådana sängar i vuxenstorlek? Så att man hade en chans att hålla jämna steg, menar jag.

När jag och bäbisen sover middag drömmer jag att min mamma är tillbaka. Antingen så var hon inte död eller så är hon inte det längre och jag och bröderna flyttar tillbaka hem till henne, trots att vi nu är medelålders alla tre. Jag vet inte vad det säger om mig och min mamma att drömmen handlar väldigt lite om henne och väldigt mycket om hennes fantastiska lägenhet, nr 26, som jag inte nöjer mig med att jag får bo i utan längtar intensivt efter att få ha som min alldeles egna. Trots att det finns hur många rum som helst, stora, ljusa rum med högt i tak, flera vackra vardagsrum i svit, massor av mysiga sovrum, klädkammare med plats för en ponny, arbetsrum och rum som egentligen inte fyller någon funktion alls, så är det ändå inte nog för mig, för det är inte mitt.

Jag undrar om jag någonsin får ett eget Hem. Det behöver inte vara så himla märkvärdigt. Jag menar, vem vill ha en ponny i klädkammaren? Inte jag i alla fall.

Men det hade varit bra om det hade funnits plats till en.

Frikort

Nej, man får allt gå upp tidigt om morgonen om man ska få ha datorn för sig själv. Inte för tidigt, dock, för vid blöjbytet kl 4 var han fortfarande uppe. Jävla höstlov. Jävla universitet som inte har undervisning mer än några få timmar i veckan ens när det inte är lov. Jävla samhälle som inte har tillräckligt med lägenheter så unga vuxna kan flytta hemifrån när de vill.

Det verkar vara en "Jävla"-dag i dag. Konstigt. Jag trodde det var måndag.

Högvis med vuxen-måsten har jag i alla fall idag men det är ett sådant ruskväder där ute så jag vill egentligen bara dra på mig raggsockarna och kura under täcket med en god bok och lyssna på en gosig bäbis som snusar sött i den lilla sängen bredvid min.

Problemet är att alla goda böcker är på biblioteket och jag måste gå ut i regnet för att åka och hämta dem senast i dag annars ger de bort dem till någon annan.

Den värsta städstressen verkar ha lagt sig, dock, kanske lagt sig ner och dött rent av eller i alla fall svårt medtagen. Inte orkar jag stressa över sådant som lägenhetsinspektioner, inte nu. Jag har väl riktiga problem jag kan ägna mig åt.

Och om det blir jobbigt och de har en massa anmärkningar kan jag alltid spela ut Kvinno-kortet. "Det där vet jag inget om, det är min man som..." "Jasså, fukt i badrummet? Det får ni nog tala med min man om, det där begriper jag mig inte på." "Farliga elinstalltioner? Ni får fråga min man, jag vet inte..."

Det är synd om männen, de har inte ett sådant frikort. Mina feministiska skrivarkompisar skulle bli så arga på mig om de läste det här, men jag tycker allvarligt talat att det är det minsta man kan begära. Om man inte betraktas som en likvärdig medborgare ska man banne mig inte bära hälften av bördan heller, varken på jobbet, i samhället eller i hemmet.

Tusentals generationer av kvinnoförtryck ger mig rätten att tjura som en treåring när jag inte får som jag vill och att äta så mycket choklad jag bara orkar om jag har mens, eller ska ha mens, eller har haft mens, eller kommer att få mens någon gång inom den närmaste månaden.

En förlossning som min senaste och jag borde ha rätt att slippa allt obehag livet kan ha att erbjuda i minst 10 år framöver.

Det funkar inte så, jag vet.

Men jag kan tycka att det borde det.

I alla fall på en Jävla-dag som den här.

Den enda trösten en dag som den här är att det äntligen har blivit vintertid igen

Jag får inte plats att skriva idag.

Jag har ändå inte ro i själen att tänka ut något att skriva om, så det kan väl kvitta.

Att det ska vara så svårt att få en stund för sig själv, i sitt eget hem. Få sitta ifred vid datorn, utan någon som läser över axeln. Bara fem minuter. Det är allt jag begär.

Men nej.

Vad synd det är om mig idag då.

Nu blir jag dessutom gräsänka i 48 timmar. Får väl se om jag klarar någonting själv.

Skulle inte tro det.

Vissa dagar, alltså. Jag säger bara det. Vissa dagar.

Usch.

Och till råga på allt förväntas jag kunna förklara derivata 15 år efter kursen på Komvux. Hur fasiken kunde jag få en fyra i det här?

Självvalda måsten

Att man blir så smutsig av att göra rent är lite konstigt. Bara en av många saker jag inte förstår idag. Varför jag måste städa som en galning bara för att det ska komma folk från bostadsrättsföreningen och kolla grejer är en annan sådan sak. Vad bryr jag mig om vad de tycker?

Mycket, tydligen, eftersom jag ligger raklång på golvet och skurar längst in under badkaret när de ska komma och kolla ventilationen. I köket.

Är det verkligen det här jag vill använda mina begränsade resurser till? Tror inte det. Och ändå gör jag listor över saker jag måste göra, saker jag måste köpa, saker som måste fixas.

Och när jag skriver det här ser jag ordet, ser det så tydligt. Måste. Tre gånger i en mening. Och då förstår jag varför det är så svårt att låta bli. Om jag hela tiden intalar mig själv att jag måste blir det ju ett tvång.

Och det är jag och ingen annan som gör det till ett tvång.

Jag har alltså ett val. Antingen städar jag på balkongen. Eller så tar jag en stor skål ostbågar och sätter mig och ser säsongsfinalen av Mad Men. Antingen eller. Pure Kirkegaard.

Det blir ostbågarna förstås.

Men förmodligen städar jag ändå balkongen i morgon.

Inte för att jag måste. Men för att det känns som att jag måste.

Det är nästan värre.

Falla handlöst

Jag försöker, gör så gott jag kan men tror inte att det räcker till. Förhoppningsvis blir det inte värre i alla fall.

Jag har det fortfarande jobbigt efter förlossningen, och det gör att jag inte hanterar vardagsstressen så bra. Om jag bara fick vara i fred med min lilla familj skulle det vara lugnt, men det kommer hela tiden saker och stör.

Jag är så hopplöst efter med allt jag skulle ha gjort hela det här året. Ett litet steg i taget så kommer jag väl förhoppningsvis ikapp mig själv någon gång, men just nu känns det som de där jag ser på AFV som hamnar i en situation de inte kan reda ut men som ändå försöker in i det sista, t ex de snavar över en kant och ramlar nerför en brant backe och till en början ser det ut att gå bra, de landar på fötterna och springer nedför men det går alldeles för fort och efter ett tag blir det uppenbart att de nu är i ännu mer trubbel än de var i från början för nu har de ännu högre fart och de springer så fort de kan, men det räcker inte och till sist så far de på näsan och voltar nedför backen och det är förstås grus och elände just där de faller och man ser hur ont det gör trots att filmkvaliteten är så där.

Det hade varit bättre om jag bara hade snavat för en tjugo år sedan. När jag föll för ett tiotal år sedan slog jag mig så hemskt. Nu trodde jag att jag hade fotfäste och så vinglar jag till så här.

Hur långt ner är det härifrån? Hur går det för dem som jag drar med mig i fallet?

Är det grus och elände där jag landar?

Jag kan ju inte sätta ut händerna och ta emot när jag har en liten bäbis i famnen.

Posttraumatisk och Premenstruell

Humöret är lättantändligt och premenstruellt. Så var det kanske redan dags igen. Eller så är det stressen. Vissa saker är inte som de ska och det skrämmer mig. Oron tröttar ut mig mer än de många nattamningarna. Jag vill inte ha mer problem med den här stackars kroppen. Jag orkar inte mer nu.

Och när jag skriver det går det kalla kårar nedför ryggen på mig. Det är ju så farligt att säga så. Det vet jag väl. Alltid när jag säger att jag inte orkar mer så rasar himlen ner över mitt huvud.

Någon galler är jag inte men det fruktar jag lik förbannat.

Man ska inte utmana ödet. Inte säga att man inte orkar mer. Inte säga att nu kan det i alla fall inte bli värre.

Det kan det alltid.

Man ska inte underskatta universums förmåga att göra livet svårt.

Himlen faller nog ner över våra huvuden. As we speak.

Något faller i alla fall.

Och jag har en känsla av att det inte hjälper om jag gråter en skvätt. Det hjälper nog inte ett endaste dugg. Och det är väl tur, eftersom jag inte har varken tid eller plats att gråta.

Ännu en punkt på min lista över vad som gör ett Hem. Man ska ha plats att gråta.

Någon gång i mitt liv vill jag ha ett sådant Hem. Till dess att Svenska spel har gjort det möjligt gråter jag på toaletten.

Och svär lite tyst när ingen hör.

Le mot världen (och världen ignorerar dig för hon är upptagen med att blogga)

Ibland ler han mot mig. Maken säger att det är omedvetet, att det inte betyder något, men det tror inte jag, det vill jag inte tro. Det vore ju ingen tröst.

Och tröst behöver man.

Nu hänger han halvsovande på min arm medan jag skriver det här. Det behövs en särskild teknik för att skriva på tangentbordet med bara en hand, men det är lika bra att jag vänjer mig, jag har nämligen anmält mig till NaNoWriMo och ska på något vis skriva en roman på 50 000 ord under november månad. Man borde kunna få ett handikapp på ca 7 500 ord om man har barn under 6 månader.

Ens med ett handikapp på 47 500 skulle jag få svårt att gå i mål med en bok i november.

Nå ja. Man gör så gott man kan. Och sedan talar man inte om för någon att man har ambitioner, så behöver man inte skämmas offentligt, i alla fall, för sina misslyckanden.

Men lite hoppas jag att jag faktiskt ska komma att skriva något.

5000 ord vore en seger i mina ögon.

500 vore kul.

Till och med 50 vore ok.

Jag förväntar inte så mycket av mig själv, ser jag nu.

Ändå blir jag så väldigt ofta besviken.

Det är konstigt det där.

Ice, ice, baby

Äntligen en chans att blogga ifred och vips blir prestationskraven så betungande. Det är ju ingen som förväntar sig att man ska kunna prestera något tänkvärt om man har en skrikande bäbis i famnen eller påträngande familjemedlemmar som sitter vid datorn bredvid och läser över axeln på en.

Men nu sover alla, till och med lillkillen somnade i babysittern medan jag åt frukost, somnade djupt trots suspekt blöja och returnerad mjölk längs tröjärmen. Är man trött så är man.

Fast jag är också trött och jag sover inte för det.

Fryser gör jag däremot, precis hela tiden, och det är ett ovanligt stort problem i år eftersom mina stora, tjocka koftor som vanligtvis håller mig vid liv genom de kallare årstiderna är alltför stickiga och varma för den lilla bäbisen som jag envisas med att ha i famnen.

Jag tvingas välja, han eller jag. Och väljer honom, förstås, i ett tafatt försök att framstå som en god mor.

Och så fryser jag lite till. Och dagdrömmer om långa underställ i något mjukt, typ angora, och raggsockar med inbyggda värmeslingor. Öppna spisar med glödloppor som skjuter iväg ut på golvet och kakelugnar som aldrig kallnar och stora muggar varm choklad och det allra varmaste i hela universum: den där skivan tomat man glömt att man la mellan allt det andra goda på de varma mackorna och som sargar tunga och gom som napalm när man tar en oförsiktig tugga.

Mmmm, napalm...