Farväl, Nina & co. Vila i frid!

Enda chansen ensam vid datorn idag är att passa på när alla andra äter. Vem behöver middag? Kanske hon som ammar, när jag tänker efter.

Passande nog kom mitt sista refuseringsbrev idag. Så bra. Då kan jag lägga första romanen till den sista vilan längst ner i byrålådan. I morgon börjar jag på min andra roman. Är det tänkt i alla fall.

I inspirationsmailet från NaNoWriMo-folket stod det att det inte alls var svårt att skriva en roman på 50 000 ord på en månad.

Man skriver bara 1667 ord om dagen.

Jag visste väl att det fanns ett knep. Och nu när jag kan det, har jag inte längre några ursäkter.

Bok nr 2, here I come.

En hypotetisk ponny tar väl lika stor plats som en riktig

Det är tungt att vara gräsänka. 5,5 kg bäbis låter kanske inte så tungt, men efter några timmars kånkande värker det i ryggen som om jag hade kört kuverteringsmaskin. Det är lite lättare att sova om nätterna, dock, när jag kan breda ut mig på makens sida av sängen, eftersom bäbisen lyckas breda ut sin lilla kropp på hela min sänghalva.

Att bäbisen sover i min säng beror på att bäbissängen tycks vara utrustad med en speciell väckningsfunktion. Så fort det lilla bäbishuvudet nuddar den lilla bäbiskudden öppnas de små bäbisögonen på vid gavel och eventuellt sömnbehov är omedelbart utplånat, oavsett hur djupt han än sov i min famn för 30 sekunder sedan.

Undrar om de gör sådana sängar i vuxenstorlek? Så att man hade en chans att hålla jämna steg, menar jag.

När jag och bäbisen sover middag drömmer jag att min mamma är tillbaka. Antingen så var hon inte död eller så är hon inte det längre och jag och bröderna flyttar tillbaka hem till henne, trots att vi nu är medelålders alla tre. Jag vet inte vad det säger om mig och min mamma att drömmen handlar väldigt lite om henne och väldigt mycket om hennes fantastiska lägenhet, nr 26, som jag inte nöjer mig med att jag får bo i utan längtar intensivt efter att få ha som min alldeles egna. Trots att det finns hur många rum som helst, stora, ljusa rum med högt i tak, flera vackra vardagsrum i svit, massor av mysiga sovrum, klädkammare med plats för en ponny, arbetsrum och rum som egentligen inte fyller någon funktion alls, så är det ändå inte nog för mig, för det är inte mitt.

Jag undrar om jag någonsin får ett eget Hem. Det behöver inte vara så himla märkvärdigt. Jag menar, vem vill ha en ponny i klädkammaren? Inte jag i alla fall.

Men det hade varit bra om det hade funnits plats till en.

Frikort

Nej, man får allt gå upp tidigt om morgonen om man ska få ha datorn för sig själv. Inte för tidigt, dock, för vid blöjbytet kl 4 var han fortfarande uppe. Jävla höstlov. Jävla universitet som inte har undervisning mer än några få timmar i veckan ens när det inte är lov. Jävla samhälle som inte har tillräckligt med lägenheter så unga vuxna kan flytta hemifrån när de vill.

Det verkar vara en "Jävla"-dag i dag. Konstigt. Jag trodde det var måndag.

Högvis med vuxen-måsten har jag i alla fall idag men det är ett sådant ruskväder där ute så jag vill egentligen bara dra på mig raggsockarna och kura under täcket med en god bok och lyssna på en gosig bäbis som snusar sött i den lilla sängen bredvid min.

Problemet är att alla goda böcker är på biblioteket och jag måste gå ut i regnet för att åka och hämta dem senast i dag annars ger de bort dem till någon annan.

Den värsta städstressen verkar ha lagt sig, dock, kanske lagt sig ner och dött rent av eller i alla fall svårt medtagen. Inte orkar jag stressa över sådant som lägenhetsinspektioner, inte nu. Jag har väl riktiga problem jag kan ägna mig åt.

Och om det blir jobbigt och de har en massa anmärkningar kan jag alltid spela ut Kvinno-kortet. "Det där vet jag inget om, det är min man som..." "Jasså, fukt i badrummet? Det får ni nog tala med min man om, det där begriper jag mig inte på." "Farliga elinstalltioner? Ni får fråga min man, jag vet inte..."

Det är synd om männen, de har inte ett sådant frikort. Mina feministiska skrivarkompisar skulle bli så arga på mig om de läste det här, men jag tycker allvarligt talat att det är det minsta man kan begära. Om man inte betraktas som en likvärdig medborgare ska man banne mig inte bära hälften av bördan heller, varken på jobbet, i samhället eller i hemmet.

Tusentals generationer av kvinnoförtryck ger mig rätten att tjura som en treåring när jag inte får som jag vill och att äta så mycket choklad jag bara orkar om jag har mens, eller ska ha mens, eller har haft mens, eller kommer att få mens någon gång inom den närmaste månaden.

En förlossning som min senaste och jag borde ha rätt att slippa allt obehag livet kan ha att erbjuda i minst 10 år framöver.

Det funkar inte så, jag vet.

Men jag kan tycka att det borde det.

I alla fall på en Jävla-dag som den här.

Den enda trösten en dag som den här är att det äntligen har blivit vintertid igen

Jag får inte plats att skriva idag.

Jag har ändå inte ro i själen att tänka ut något att skriva om, så det kan väl kvitta.

Att det ska vara så svårt att få en stund för sig själv, i sitt eget hem. Få sitta ifred vid datorn, utan någon som läser över axeln. Bara fem minuter. Det är allt jag begär.

Men nej.

Vad synd det är om mig idag då.

Nu blir jag dessutom gräsänka i 48 timmar. Får väl se om jag klarar någonting själv.

Skulle inte tro det.

Vissa dagar, alltså. Jag säger bara det. Vissa dagar.

Usch.

Och till råga på allt förväntas jag kunna förklara derivata 15 år efter kursen på Komvux. Hur fasiken kunde jag få en fyra i det här?

Självvalda måsten

Att man blir så smutsig av att göra rent är lite konstigt. Bara en av många saker jag inte förstår idag. Varför jag måste städa som en galning bara för att det ska komma folk från bostadsrättsföreningen och kolla grejer är en annan sådan sak. Vad bryr jag mig om vad de tycker?

Mycket, tydligen, eftersom jag ligger raklång på golvet och skurar längst in under badkaret när de ska komma och kolla ventilationen. I köket.

Är det verkligen det här jag vill använda mina begränsade resurser till? Tror inte det. Och ändå gör jag listor över saker jag måste göra, saker jag måste köpa, saker som måste fixas.

Och när jag skriver det här ser jag ordet, ser det så tydligt. Måste. Tre gånger i en mening. Och då förstår jag varför det är så svårt att låta bli. Om jag hela tiden intalar mig själv att jag måste blir det ju ett tvång.

Och det är jag och ingen annan som gör det till ett tvång.

Jag har alltså ett val. Antingen städar jag på balkongen. Eller så tar jag en stor skål ostbågar och sätter mig och ser säsongsfinalen av Mad Men. Antingen eller. Pure Kirkegaard.

Det blir ostbågarna förstås.

Men förmodligen städar jag ändå balkongen i morgon.

Inte för att jag måste. Men för att det känns som att jag måste.

Det är nästan värre.

Falla handlöst

Jag försöker, gör så gott jag kan men tror inte att det räcker till. Förhoppningsvis blir det inte värre i alla fall.

Jag har det fortfarande jobbigt efter förlossningen, och det gör att jag inte hanterar vardagsstressen så bra. Om jag bara fick vara i fred med min lilla familj skulle det vara lugnt, men det kommer hela tiden saker och stör.

Jag är så hopplöst efter med allt jag skulle ha gjort hela det här året. Ett litet steg i taget så kommer jag väl förhoppningsvis ikapp mig själv någon gång, men just nu känns det som de där jag ser på AFV som hamnar i en situation de inte kan reda ut men som ändå försöker in i det sista, t ex de snavar över en kant och ramlar nerför en brant backe och till en början ser det ut att gå bra, de landar på fötterna och springer nedför men det går alldeles för fort och efter ett tag blir det uppenbart att de nu är i ännu mer trubbel än de var i från början för nu har de ännu högre fart och de springer så fort de kan, men det räcker inte och till sist så far de på näsan och voltar nedför backen och det är förstås grus och elände just där de faller och man ser hur ont det gör trots att filmkvaliteten är så där.

Det hade varit bättre om jag bara hade snavat för en tjugo år sedan. När jag föll för ett tiotal år sedan slog jag mig så hemskt. Nu trodde jag att jag hade fotfäste och så vinglar jag till så här.

Hur långt ner är det härifrån? Hur går det för dem som jag drar med mig i fallet?

Är det grus och elände där jag landar?

Jag kan ju inte sätta ut händerna och ta emot när jag har en liten bäbis i famnen.

Posttraumatisk och Premenstruell

Humöret är lättantändligt och premenstruellt. Så var det kanske redan dags igen. Eller så är det stressen. Vissa saker är inte som de ska och det skrämmer mig. Oron tröttar ut mig mer än de många nattamningarna. Jag vill inte ha mer problem med den här stackars kroppen. Jag orkar inte mer nu.

Och när jag skriver det går det kalla kårar nedför ryggen på mig. Det är ju så farligt att säga så. Det vet jag väl. Alltid när jag säger att jag inte orkar mer så rasar himlen ner över mitt huvud.

Någon galler är jag inte men det fruktar jag lik förbannat.

Man ska inte utmana ödet. Inte säga att man inte orkar mer. Inte säga att nu kan det i alla fall inte bli värre.

Det kan det alltid.

Man ska inte underskatta universums förmåga att göra livet svårt.

Himlen faller nog ner över våra huvuden. As we speak.

Något faller i alla fall.

Och jag har en känsla av att det inte hjälper om jag gråter en skvätt. Det hjälper nog inte ett endaste dugg. Och det är väl tur, eftersom jag inte har varken tid eller plats att gråta.

Ännu en punkt på min lista över vad som gör ett Hem. Man ska ha plats att gråta.

Någon gång i mitt liv vill jag ha ett sådant Hem. Till dess att Svenska spel har gjort det möjligt gråter jag på toaletten.

Och svär lite tyst när ingen hör.

Le mot världen (och världen ignorerar dig för hon är upptagen med att blogga)

Ibland ler han mot mig. Maken säger att det är omedvetet, att det inte betyder något, men det tror inte jag, det vill jag inte tro. Det vore ju ingen tröst.

Och tröst behöver man.

Nu hänger han halvsovande på min arm medan jag skriver det här. Det behövs en särskild teknik för att skriva på tangentbordet med bara en hand, men det är lika bra att jag vänjer mig, jag har nämligen anmält mig till NaNoWriMo och ska på något vis skriva en roman på 50 000 ord under november månad. Man borde kunna få ett handikapp på ca 7 500 ord om man har barn under 6 månader.

Ens med ett handikapp på 47 500 skulle jag få svårt att gå i mål med en bok i november.

Nå ja. Man gör så gott man kan. Och sedan talar man inte om för någon att man har ambitioner, så behöver man inte skämmas offentligt, i alla fall, för sina misslyckanden.

Men lite hoppas jag att jag faktiskt ska komma att skriva något.

5000 ord vore en seger i mina ögon.

500 vore kul.

Till och med 50 vore ok.

Jag förväntar inte så mycket av mig själv, ser jag nu.

Ändå blir jag så väldigt ofta besviken.

Det är konstigt det där.

Ice, ice, baby

Äntligen en chans att blogga ifred och vips blir prestationskraven så betungande. Det är ju ingen som förväntar sig att man ska kunna prestera något tänkvärt om man har en skrikande bäbis i famnen eller påträngande familjemedlemmar som sitter vid datorn bredvid och läser över axeln på en.

Men nu sover alla, till och med lillkillen somnade i babysittern medan jag åt frukost, somnade djupt trots suspekt blöja och returnerad mjölk längs tröjärmen. Är man trött så är man.

Fast jag är också trött och jag sover inte för det.

Fryser gör jag däremot, precis hela tiden, och det är ett ovanligt stort problem i år eftersom mina stora, tjocka koftor som vanligtvis håller mig vid liv genom de kallare årstiderna är alltför stickiga och varma för den lilla bäbisen som jag envisas med att ha i famnen.

Jag tvingas välja, han eller jag. Och väljer honom, förstås, i ett tafatt försök att framstå som en god mor.

Och så fryser jag lite till. Och dagdrömmer om långa underställ i något mjukt, typ angora, och raggsockar med inbyggda värmeslingor. Öppna spisar med glödloppor som skjuter iväg ut på golvet och kakelugnar som aldrig kallnar och stora muggar varm choklad och det allra varmaste i hela universum: den där skivan tomat man glömt att man la mellan allt det andra goda på de varma mackorna och som sargar tunga och gom som napalm när man tar en oförsiktig tugga.

Mmmm, napalm...

I all hast

Ingen tid att blogga idag, ingen tid att tänka.

Ingen ensam tid vid datorn, framför allt.

Det borde vara obligatoriskt att flytta hemifrån när man blir vuxen.

Jag läser en bok som gör mig ont, men det är väl mest skuldkänslor.

Eller till en viss del skuldkänslor över sådant jag skulle ha gjort. Och mest skuldkänslor för att jag inte mår så dåligt som jag borde för mina omissioner.

Jag har gjort så gott jag har kunnat, så bra jag förmått med vad jag blivit given.

Det har vi kanske alla gjort.

Och det är väldigt sorgligt, men inget jag kan klandras för.

Och då följdaktligen ingen annan heller.

Övertrasserad karma

Kroppen orkar inte riktigt och inte själen heller. Det är tungt att inte orka med honom, han är ju här på min begäran, och så orkar jag inte ens bära honom, orkar inte ens sitta upp och amma.

Och så är den där tunga känslan i pannan tillbaka igen. Den som sipprar ut i ögonvrårna så fort jag slappnar av, så fort ingen ser.

Jag är trött på att vara så ledsen hela tiden. Det är ju bra nu. Eller bättre, i alla fall. Och jag önskade mig ju detta, längtade så efter det.

Då känns det otacksamt att sitta och gråta när den här ljuvliga lilla varelsen ligger och snuttar i min famn.

Och jag är inte otacksam. Tvärtom.

Det är en gåva jag har fått, det vet jag väl.

Jag känner mig bara så fruktansvärt ovärdig något som är så bra.

Och så kan min depressiva livssyn inte låta bli att se allt elände under graviditeten och vid förlossningen som ett tecken från makterna.

Ett meddelande. Som den där lilla texten på mitt kontoutdrag.

Vi har noterat att ditt köputrymme har överskridits. Var vänlig betala in det överskjutande beloppet omgående.

Typ så, fast lite mer på en kosmisk skala.

Vi har noterat att din lycka har överskridits. Var vänlig skärp dig.

Get real.

Gapa inte efter så himla mycket, säger makterna.

Annars måste vi säga upp ditt konto.

Volvo bilförsäkringar?

Att få ett par timmar för mig själv, bara jag och min sovande bäbis, surret från datorerna och i övrigt bara tystnaden. Att kunna slappna av, andas ut och in ett par gånger i lugn takt, känna att jag läker, att jag blir mer och mer mig själv igen.

Det är skönt.

Jag unnar mig små ting. Dyr, men ack så god glass. Nya krukväxter till vardagsrumsfönstret istället för de som katten och spinn-krypen tagit. Ett par böcker jag vill ha. Så småningom lite nya kläder, så fort jag har klurat ut vem jag är nu, efteråt. Inte finns det pengar till sådant, inte egentligen. Men jag slappnar av nu, tar en mer avslappnad approach till det där med pengar och finner att det genast funkar mycket bättre.

När jag inte håller så hårt i dem har de inte så bråttom iväg från mig.

Min goda försäkringskassekarma gäller tydligen även försäkringbolag och det sägs att jag ska få min kostnader för komplikationerna efter förlossningen betalda. Man blir inte rik på blodförlust, men en tusing för ett par tre liter är ett bra mycket bättre kilopris än det presentkort på 50 spänn jag får för 450 ml på blodcentralen.

Rik blir jag som sagt inte, men jag är glad att jag får mina sjukhusräkningar betalda. Jag bad inte om det där och det kändes olustigt att jag skulle behöva betala för eländet. Tack för det, TryggH!

Om jag nu bara kunde få någon att betala för min taskiga barndom också. Betala för dödsfallen i familjen, för mina jobbiga separationer och den där bihåleinflammationen som satt i hela sommaren 1993.

Jag har minsann lidit i min dag. Något borde det väl vara värt. Ingen som känner sig manad?

Folksam? Aktsam?

Agria?

Någon?

Inte så äntligen fredag

Gäster i min värld är lika med stress.

Stress går över i bröstmjölken hos ammande kvinnor. Det behöver man inte forska på. Jag vet att det är så.

Tur att barnet har en kolugn pappa som kan ge honom ett lugnande bad på kvällskvisten. En välbehövlig avrundning på en jobbig och skrikig dag.

Ibland vill jag också skrika rakt ut så mycket och så länge att jag blir svettig.

Men det gör jag inte.

Vet inte om det är något att skryta med egentligen.

När idéer blir verklighet

Missförstå mig rätt, visst älskar jag båda mina barn. Jag har bara inte vant mig vid att vara den här nya personens mamma ännu.

Så länge var han bara en idé, en dröm, en längtan. En abstraktion. Tanken om barnet, mitt och makens gemensamma, levde i mig i många år, dag och natt. Så många år att det inte längre kändes som att tanken någonsin skulle bli verklighet. Och nu är han här.

Trots att jag kände av varenda dag av den 9 och en halv månad långa graviditeten blev jag ändå förvånad när han faktiskt kom ut, när barnmorskan la honom på magen. Att det faktiskt blev ett barn, ett som är vårt, ett som vi fick ta med oss hem från sjukhuset och behålla, förvånade mig hela första veckan.

Det är bara som jag är lite trög.

Men jag är väldigt glad att han är här.

Och jag kommer att lära mig att vara lika mycket mamma till båda mina barn. Jag lär mig lite mer varje dag.

Peter LeMarc sjunger Jag försöker lära mig, lära mig att älska dig. Men det är inte det jag behöver lära mig. Jag behöver snarare lära mig att våga. Våga tro att jag får behålla honom. Våga tro att det kommer att bli bra. Våga tro att jag kan bli en bra mamma.

Våga älska honom och inte vara rädd att jag ska straffas av gudarna för den lyckokänsla det ger mig.

Det kan ju inte få vara så här bra, säger den lille djävulen på min vänstra axel.

Och det sitter ingen på höger axel som säger emot.

Den kärleken, den kärleken

Då och då säger jag till maken att jag älskar honom, att jag älskar honom mer än han älskar mig till och med. Varje dag säger jag till tonårssonen att jag älskar honom. Vid speciella tillfällen att jag älskar honom mest av allt. Det är ok att jag älskar honom mest av allt, maken och jag är överens om att det är en annan sorts kärlek, den vi har till våra barn. De kommer före, i en speciell kärlekskvot. Så jag älskar min son mer än jag älskar min man. Det kan jag, vi, leva med.

Min lille bäbis är inte fyra veckor ännu, 26 dagar gammal bara. Men det är 26 dagar som jag inte har sagt det till honom. Att jag älskar honom. Jag har ännu inte sagt det, och vet inte när/om jag kommer göra det heller.

Jag säger andra saker. Att han är fin, att han är duktig, att han är stor och stark när han kämpar med att hålla uppe sitt stora huvud med sin lilla späda nacke. Att han är pappas fina pojke, pappas duktiga pojke, pappas lilla bäbis.

Inte min.

Idag när han, okaraktäristiskt, grät intensivt, med uppenbar sorg och inte bara den vanliga, Men jag vill ha mat NU och jag vet att du är på väg, men kan du inte skynda dig lite-gråten när jag var lite trögare än vanligt med att hälla upp ett glas mjölk och sätta mig tillrätta för att amma hörde jag mig själv säga Men du behöver inte gråta vännen, du behöver aldrig gråta så, mamma kommer ju alltid och ger dig mat, det vet du väl.

Och insåg att det var första gången som jag sagt det, som jag lovat honom någonting, som jag förbundit mig att göra någonting för hans skull.

Jag ska bättra mig, jag lovar.

Men jag vet inte hur man älskar två olika barn mest av allt.

Man skulle kunna koppla till skämtet om kon också, om man hade tid

Man märker att ens prioriteringar förändrats när man ser tillbaka på dagen och konstaterar att den varit lyckad; jag har både fått sova, duscha och äta lagad mat. Växlat några ord (inget tjat) med tonåringssonen.

Jag står stadigt med båda fötterna på nedersta trappsteget i Maslows behovstrappa.

Jag tänker mycket på min plats på jorden och i olika sammanhang. Varför jag alltid bara tappar kontakten med alla människor, även sådana jag tycker mycket om. Om någon av alla dem jag saknar tänker på mig ibland. Om så bara ägnar mig en tanke.

Har jag någonsin berört någon så mycket? Troligen inte.

Det är kanske därför jag inte besväras av hur lillkillen bara vill bli buren, bara vill ligga vid bröstet hela tiden.

Äntligen, säger min själ. Äntligen närhet, äntligen kärlek, äntligen någon som vill vara hos mig, som behöver mig.

Det här har jag väntat på, säger själen.

Nu jäklar, ska jag visa vad jag går för, säger den.

Och så pussar jag barnet på hans fjuniga skalle och ammar en timme till.

Det här med amning, de säger att det gör en så bunden.

Det är ju det.

Det är ju just det som är poängen.

Femhundra

Det femhundrade inlägget, den femhundrade dagen e.S. (efter Skrivarlinjen) och jag hinner knappt blogga, hinner knappt tänka, hinner knappt någonting. Femhundra dagar ifrån Svalöv och jag tänkte lite på min bok när jag duschade men mer än så blev det inte idag.

Idag var i alla fall bättre än igår, då mörkret låg så tungt över pannan att det var svårt att hålla ögonen öppna. Tankarna drogs hela tiden tillbaka till den där platsen av ingenting, där jag hamnade på sjukhuset när jag tappade medvetandet, där ingenting fanns förutom en stor tom vithet och jag som en liten fluglort mitt i alltihop.

Hur jag kan längta efter den intigheten, efter det att inte finnas, efter det att ingenting alls ska finnas, nu när jag har allt det här, det är sorgligt.

Idag har jag skärpt mig, dock, och promenerat i solen med mitt fina barn, och träffat en igelkott, och inte alls (nästan) tänkt på allt det där som känns tungt.

Inget blir ju bättre av att jag tänker på det.

Det tränger sig på tids nog ändå.

Nu börjar mammaledigheten

Jag laddar för första ensamma veckan med lillkillen och gör helt vansinnigt orealistiska planer för vad jag vill hinna få gjort innan vi får besök på fredag. Vardagsrummet är fortfarande inte i ordning efter vårens golvbyte, det finns lådor som väntar på att packas upp men det finns ingenstans att ställa grejorna, hela lägenheten behöver städas och alla golv behöver tvättas och fönster putsas och hallen behöver tapetseras om och grejer ska ner till förrådet, en ny hylla till stereon behöver införskaffas och nya krukväxter och kanske en matta eller två och nya gardiner och så vill jag sticka en kofta till mig själv och lillkillens babyfilt är ju fortfarande bara tre decimeter lång och jag behöver laga lite storkok så att vi kan äta även de dagar lillen inte vill att jag ska laga mat och baka bröd är jag vansinnigt sugen på att göra och brownies vore himla gott.

Men om man ska vara lite mer realistisk ska jag väl vara glad om jag klarar av att duscha och klä på mig, få lite mat i mig och läsa åtminstone rubrikerna i tidningen under den här första veckan ensam hemma med liten bäbis.

Små, små steg får jag påminna mig själv. Annars går jag sönder. Igen.

Ett år åtminstone ska jag vara hemma om dagarna och jag ska verkligen inte stressa sönder det här, ska försöka stanna i det så länge det bara går, dra ut på varje dag så långt den låter sig tänjas.

Riktigt njuta av det.

Mammaledig. Det är ett skönt ord. Det består dessutom av två av mina favoritord för att beskriva mig själv.

Ledig är ju det jag är allra bäst på att vara.

Och Mamma är det jag helst av allt är.

Människor är alltså inte riktigt som målarfärg

Det är väl det att man blir väckt var annan, var tredje timme, men jag blir lite orolig för min mentala hälsa när jag har alla dessa konstiga drömmar, flera olika varje natt. Inte så att jag kommer ihåg så mycket när jag väl har vaknat, men den här förvirrade känslan av att inte veta vad som är på riktigt och vad som inte är det finns med mig hela dagen. Ska det behöva vara så svårt att hålla reda på? Och vad betyder det egentligen när man drömmer om smutsiga jacuzzis? Slår vad om att Freud inte nämner ett ord om det i sin bok.

Jag behöver jobba på mitt perspektiv, småsaker blir så stora, små problem överväldigar mig och jag känner mig inte kapabel att göra helt vardagliga saker utan enorma förberedelser, typ gå en promenad, köra bil, gå till biblioteket.

Jag måste bli vuxen igen och börja kunna göra saker själv. På måndag börjar maken arbeta igen så då får jag klara mig själv om jag kan eller inte.

Något ännu större jag måste lära mig är att välja mellan mina barn. I dag hade jag behövt vara på två platser på en och samma gång, och det gick ju inte. Ena sonen behövde mig hos doktorn, den andre behövde mig hemma. Vad outhärdligt jobbigt det var att tvingas välja mellan dem. Jag vet inte hur folk bär sig åt som har många barn. Jag har varit tvåbarnsmamma i exakt tre veckor och har redan försummat dem bägge två.

Andra människor räcker väl till bättre än vad jag gör.

Och samtidigt som jag är så otillräcklig tycker folk ändå att jag är ganska dryg.

Den här dagen

...får därför två inlägg och ett förnyat löfte till mig själv om att inte glömma det här, alltid skriva, om så bara ett ord om dagen i den här bloggen.

Det är ju det enda jag skriver nu för tiden, och även om det är så lite, så försumbart, så meningslöst och innehållslöst, så är det skrivande och jag vill inte sluta med det, vill aldrig sluta med det.

Det är snart femhundra dagar sedan jag slutade på skrivarlinjen och mitt kreativa skrivande har helt upphört. Är den sidan av mig död eller sover den bara, det är frågan.

Kanske kan det här bloggskrivandet fungera som någon slags livsuppehållande åtgärd om den bara ligger i koma.

Om mitt författarjag någonsin vaknar till liv igen vill jag ju kunna röra fingrarna över tangenterna, kunna greppa pennan och pressa den mot pappret, utan att behöva oroa mig för att fingrarna ska ha atrofierat och trillat av, att förmågan att sammanfoga bokstäver till ord och ord till meningar ska ha skrumpnat ihop i en avlägsen vrå i hjärnan.

Så länge det finns liv finns det hopp.

Och så länge jag skriver.

Därför skrev jag dessa rader här idag. Och därför gör jag det igen i morgon.

Om jag inte glömmer.

Gårdagen

...fick inget inlägg. Inte av någon särskild anledning. Inget barnfödande, inget hastigt insjuknande som krävde sjukhusvård, ingenting.

Jag bara glömde.

Och så är det det där med tiden.

Den är inte längre min.

Inte heller makten.

Men hela härligheten ligger i babysittern och stirrar förundrat ut genom fönstret på världen utanför.

En trist tegelfasad med trista fyrkantiga fönster, bakom en trist grå persienn.

Härligt ser det ut i hans ögon, att döma av hans ansiktsutryck.

Jag avundas honom. Och vill lite falla på knä och dyrka hans världssyn.

Att kunna se världen som för första gången. Det vore stort.

Så mycket vi inte kan, vi som kan så mycket.

Sned och snurrig

Man sover fel och så är fogarna ur led hela dagen sedan. Jag som trodde den tiden var över. Inte då.

Det börjar hända saker, livet är på väg tillbaka till mer vardagslunk, på måndag börjar maken arbeta igen och jag ska klara av allt här hemma, hela livet och alltihopa, på egen hand.

Jag som inte ens kan gå på toaletten utan barnvakt. Det här kommer att bli svårt.

Dagarna snubblar förbi, och veckorna och månaderna och jag vet inte vad som är uppe eller nere, jag missar saker, tappar trådar och glömmer ord. Sömnbrist eller hormoner eller både och, jag är inte mig själv just nu, det är ett som är säkert.

Vem jag är vet jag inte heller.

Det känns lite överväldigande, det här livet, hur ska man någonsin kunna göra någonting mer än bara ta hand om det här lilla barnet, och varför skulle jag vilja det?

På något vis känns det så självklart att inte gå till jobbet, och jag är rädd att jag inte kommer till fullo uppskatta den här tiden jag har framför mig nu, att den bara kommer att passera och sedan står jag där igen på andra sidan på arbetsförmedlingen och mår dåligt. Igen.

Bara vara hemma och mysa med liten bäbis är mitt drömjobb, näst författare, men eftersom jag inte kan skriva böcker och jag inte kan föda fler barn måste jag hitta något annat att roa mig med, något annat sätt att försörja mig på, för aldrig mera kuvertering, det har jag svurit på och jag skulle inte överleva det om jag var tvungen att gå tillbaka.

För någon som sover så lite drömmer jag väldigt många konstiga drömmar och jag är inte heller riktigt säker på vilka som är drömmar och vilka som är minnen/upplevelser. Jag känner mig lite småspykotisk så där, men om jag bara tar det lugnt ska nog ingen komma till skada.

Förhoppningsvis.

Ingen mer skada nu. Bara läka nu, och vila.

Jag får hela tiden påminna mig själv:

Allt är bra nu. Han är här. Han mår bra.

Jag kommer att må bra igen. Snart.

Allt är bra nu.

Om och om igen.

Tills jag känner det.

Då är jag precis som Claire Bennet

Svårt att gå ut i världen utan hud, så naket och lite kallt, men på det stora hela gick det bra, hon var ok, han är frisk och kry och ökar i vikt som han ska och jag började bara nästan gråta när jag berättade om vår första vecka. Nu är det två veckor till nästa gång och då ska jag väl ha hunnit bygga upp lite försvar. Det är lättare med skal.

Annars är det mycket amma, lite sömn, och inte så mycket av något annat. Kanske att livet så småningom kan komma att omfatta mer än så, läsa en bok t ex hade varit kul, skriva en bok hade varit ännu roligare, men just nu nöjer jag mig med det här, bara vara i fred med min familj, bara lugn och ro.

Inget mer begär jag, inget mer önskar jag mig just nu.

Bara lugn och ro, och att få vara här hemma.

Det är så stort, i det lilla.

Jag läker nog aldrig snabbare än när min bäbis sover i min famn. Det är något magiskt i hans förnöjda suckar, när han är mätt och är på väg att somna, som tvättar bort allt det som gör ont i mig.

Det är så man kan se ärren i själen blekna bort med blotta ögat.

Och lite mera vila

Minsta lilla ärende blir ett jätteprojekt och rubbar både mina och sonen2s cirklar. Jag ammar i bilen och lite överallt och kommer hem med livet i behåll, nätt och jämt, efter att han har skrikit bort alla kalorier jag fyllt på med.

Jobbigt med alla människor jag inte känner på makens jobb som vet så mycket om mig, om vad som hänt, eftersom han berättat alltihop och det är klart att han måste få berätta vad som sker i hans liv, men jag känner mig naken och utelämnad när jag kommer dit. Le och svara Bra när de frågar hur jag mår x 20 för trots att vi bara ska hälsa på två personer kommer alla fram ur vrårna när jag står där i korridoren med ytterkläderna på och svettas och försöker att inte se blek ut.

Jobbigt är det också med grannar vi aldrig pratar med som plötsligt kommer med blommor och gratulerar. Och vi är inte hemma när de kommer. Hur gör man nu då? Ska man gå och ringa på och tacka eller vänta till nästa gång vi ses eller bara aldrig lämna lägenheten igen?

Det sista alternativet passar mig bäst. Det är för jobbigt nu, jag orkar ingenting alls, vill bara vila och amma och försöka räcka till det lilla jag kan.

I morgon ska vi på första kontrollen på bvc och jag måste bestämma mig för hur jag ska må. Om jag ska säga någonting, be om hjälp, eller bara le och hålla masken. Mycket hänger på vad det är för någon, jag hoppas att det inte blir någon som sonens bvc-sköterska, en fördömande och klandrande kvinna som ifrågasätter mig som mamma varje steg på vägen är inte vad jag behöver just nu.

Vad jag behöver just nu:

Vila, lugn och ro, frid i hemmet.

Och choklad.

Stora mängder choklad.

Misslyckad i teorin och i praktiken

Jag är en teoretiker, framför allt. Jag kan en hel del, i teorin. I praktiken, inte så mycket. Så blir det om man bara läser en massa böcker, och aldrig själv gör något.

En hel del kunskap är värdelös i teorin.

Hur man ammar till exempel. Vad hjälper det mig att jag suttit i timmar och läst på Amningshjälpens hemsida om barnet sedan ändå inte får något bra tag när jag lägger honom till bröstet? Det gör ju precis lika ont om jag är påläst eller inte.

Det löjliga är att just vad det gäller amning har jag faktiskt även praktisk erfarenhet. Jag har ammat förr, många långa månader. Utan några som helst problem vill jag minnas.

Och nu har jag ingen som helst aning om vad jag ska göra för att det ska funka. Jag vet vad jag gör fel, men inte hur jag ska rätta till det.

Jag vet hur man gör, i teorin. Jag har praktisk erfarenhet. Men jag kan inte.

Och som med så mycket annat så blir det sju resor svårare så fort man börjar oroa sig.

Som om inte den första veckan av hans liv var svår nog, ska barnet behöva svälta nu också.

Och jag får ännu ett problem att gråta över.

Öken, sa Bull

Det där med amning, det är ett toppensystem när det funkar.

Inte något vidare när det inte gör det.

Hur många liter jag än dricker känns det som om barnet får i sig ingenting alls. Och så låter det på honom också.

Sista antibiotikan idag och det är meningen att jag ska vara frisk nu. Varför känns det inte så då?

En liten promenad med barnvagnen i höstsolen i förmiddags och fogarna värker hela resten av dagen, förhindrar mig från att bära det skrikande barnet fram och tillbaka i lägenheten.

Istället får jag amma.

Och amma och amma.

Vätskebrist var ordet, sa Bill.

Bara Heroes och Mad Men ett tag då

Inte särskilt övertygande ler jag när han ser på mig, svarar Ingenting när han frågar vad jag tänker på, rör på mig som om det inte tog emot vartenda steg, gör saker som behöver göras, going through the motions med städ och tvätt och kattlåda som att det inte alls vore så svårt.

Som om allt vore bra.

Om jag fakear tillräckligt länge kanske det ger sig, kanske jag lyckas övertyga inte bara honom utan även mig själv.

Som om han skulle vara så lättlurad.

Som om jag skulle vara det.

Mig lurar jag i alla fall inte så lätt.

Kanske är det bara Baby blues, men jag tror inte det, jag tror inte att det har någonting alls med sonen2 att göra. Med förlossningen, visst, men inte med själva barnet.

Post-traumatisk stress inbillar jag mig att det är och jag får vatten på kvarnen när E.R. börjar igen och jag inte kan se på det, vänder bort huvudet när jag ser patienter hjälplösa på bårar med människor runt omkring som river och sliter i dem, pratar ner till dem, sticker dem, klipper upp deras kläder. De ser så hjälplösa ut där de ligger, så maktlösa, så sårbara.

Jag har aldrig ens tänkt på det innan, men nu tål jag inte att se det, tål inte att minnas, måste distansera mig från det där, måste långt bort från lukten, åsynen av allt det där sjukhusaktiga, alla slangar, maskiner som säger pip, alla människor i antingen gröna eller vita kläder.

En vacker dag kommer det inte att göra mig illa längre. Det vet jag. Jag har gjort den här traumagrejen förr. Och överlevt.

Man gör ju det.

Jag vet det, men jag känner det inte. Inte ännu.

Inte ens snart.

Och tills dess får jag hoppa alla sjukhusdramaserier.

Smärta och tyngd

En 2,3 km lång promenad i bokskogen och mina fogar kollapsar. Så vet jag det. Inget annat klarar jag heller utan att börja gråta och tyngden i mitt bröst är konstant.

Hello darkness, my old friend. Eller snarare; tjenare, så var man deprimerad igen.

Jag vill inte det nu. Det är bra nu. Jag är hemma nu. Jag är frisk nu, eller i alla fall på bättringsvägen. Jag är trygg nu. Inte invalidgravid längre. Han är här. Han mår bra.

Vad bryr sig den där förbannade tyngden om det?

Ingen har jag att prata med, ingen tid eller plats för mig själv nu när maken är hemma i tre hela veckor. Och han förstår inte. Han tycker ju, helt rimligt, att nu när allt är bra finns det inget att gråta över.

Han tycker att jag ska vara lycklig nu, när jag har fått det jag vill ha. Och så gråter jag bara.

Jag är så ledsen för att jag inte räcker till, för att jag upplever att jag gör honom besviken. Och så blir han besviken för att jag är så ledsen.

Vi kan nog hålla på så här ett tag. Jag ser i alla fall ingen väg ut.

Jag kan inte bli lycklig på kommando.

Jag kanske inte kan bli lycklig punkt.

Ännu ett Nej

I röran här hemma när jag kom från sjukhuset låg även mitt andra refuseringsbrev och väntade. Jag hade ingen brådska att öppna det, men till sist var jag ju tvungen. Ännu ett artigt Nej, tack och inget som helst mer jag kunde trösta mig med.

Två avklarade, ett återstår.

Jag har ett enormt sug efter att skriva nu, så mycket jag behöver bearbeta av det som hänt, och jag tänker även på en scen i boken jag redan skrivit som handlar just om en läkarundersökning på ett sjukhus, hur den uppfattas som ett övergrepp trots att den görs i all välmening.

Är jag synsk eller?

Jag har sovit en del i natt så förhoppningsvis ska jag inte vara så himla lättstött i dag, måste försöka inte stöta bort maken precis hela tiden. Rätt vad det är kommer han inte tillbaka.

Jag är bara så obekväm i den här kroppen, den känns inte som min, den känns inte trygg, den känns inte som att den kan rymma mig och all min oro, all min otillräcklighet.

Detta lilla, lilla barn som behöver så mycket av mig.

Stackars honom.

Och litegrann stackars mig.

Trött skuld

Han börjar bli färdig nu. Han har ömsat nästan all hud (typiskt överburenhetstecken), tappat navelsträngsstumpen så nu blir det bada av, fått ett personnummer och sitt namn.

Jag är också ganska färdig.

Det kommer att ta tid att vänja sig vid livet utan terapeut, att inte ha någon utomstående, någon opartisk, att prata med om sådant som maken inte riktigt förstår eller sådant som jag av någon anledning inte vill prata med honom om.

Jag skulle behöva en förlossningsdebriefing, till exempel. Lite svårt att prata med honom om det när han tycker att förlossningen gick relativt smärtfritt och jag känner det som att jag gått genom ett helvete.

Jag får fortfarande flashbacks till de stunder på sjukhuset där jag tappade medvetandet/ kontrollen och kan inte låta bli att gråta hysteriskt när jag tänker på hur de tog honom ifrån mig i flera timmar, att jag inte har en aning om var han var och med vem, om han sov lugnt eller grät förtvivlat. Att inte veta är så smärtsamt, att aldrig kunna reparera den där första veckan, att jag inte fanns där för honom, där sitter en vass skärva i mitt modersbröst, där sitter roten till mitt dåliga samvete gentemot det här barnet.

Redan på väg ur startblocken snavade jag med honom i famnen. Andra fångade, men vad hjälper det mig?

Jag brast.

Jag vet att det kommer att färga allt härefter.

Sönder

Jag undrar hur länge det dröjer innan jag känner mig som en människa igen. Innan jag kommit i kapp, innan jag lugnat ner mig, innan jag läkt. Den totala maktlöshet jag upplevt den senaste veckan vill jag aldrig uppleva igen. För varje gång det händer går jag sönder på ett sätt som inte går att laga, och det finns snart inte någon bit av mig som inte är sprucken eller åtminstone krackelerad.

En ny månad har smygit sig på och jag måste ge mig ut i verkligheten igen, jag måste försöka ta ett tag om livet och försöka hänga med, även om jag helst av allt skulle vilja krypa ihop i ett mörkt hörn och bara gråta.

Det får vara färdiggråtet nu.

Sonen2 behöver en overall. Retail therapy kallar vi det för och härmed ordinerar jag mig själv en rejäl dos. Pengar är ju en värdslig sak. Det är väl inget när min själsliga hälsa står på spel.

Bäst att han får en mössa också. För säkerhets skull.