90 dagar

90 dagar är lång tid, men går fort. Tre månader och vad har jag fått gjort? Vad har jag åstadkommit?

Kanske inte så mycket, men det som är viktigast att komma ihåg just nu är kanske snarare vad jag INTE har gjort. Jag har inte brutit ihop. Jag har inte gett upp. Jag har inte blivit sjukskriven igen.

Jag måste komma ihåg det. Bara det att jag går och står och pratar och andas, nästan som en riktig människa, är en prestation. Allt är relativt. Och jag är minst lika relativ som alla andra.

Så jag är en härmapa, vad gör jag åt det? Kan jag göra något åt det? Kanske inte.

Kan jag hantera det på något sätt, använda det till min fördel? Vet inte.

Men tills vidare sätter jag mig själv på darling-diet. Jag ska bara läsa böcker jag älskar tills dess att boken är färdig. Är jag bara en härmapa utan egen talang kanske det färgar av sig. The Time Traveler's Wife var en bra början, det är frågan om jag inte älskar den mest av allt. Nu fortsätter jag på kärlekstemat med Frozen music av Marika Cobbold. Sen får vi se.

Om inte annat kanske alla mina favoritböcker på rad är den tröst jag behöver för att komma över den här hårda insikten. För att kunna jobba vidare, ta mig genom det och kanske komma ut på andra sidan, rakt in i förnekelsen. Denial is not just a river in Egypt...

Det sägs att humor är den mest sublima av försvarsmekanismer, men förnekelsen är inte dum, den heller.

Insikt

Jag var halvvägs genom The Time Traveler's Wife i går när jag såg det. Mitt på en sida, mitt i en mening, slår insikten mig som en kall, död torsk mitt i nyllet och jag har kämpat med att hålla tillbaka tårarna sedan dess.

Det finns fragment i mitt bokmanus som jag tycker om, som jag tror på, som ger mig hopp om att det finns någon slags talang, någonstans djupt inuti mig och att delar av den ibland kommer upp till ytan, genom all gyttja. I går förstod jag var de har kommit ifrån. Rösten är inte min. Den är hennes. Audreys. Den känslan, rytmen i texten, som jag varit så stolt över, som givit mig hopp och lust att kämpa vidare, har jag snott av henne. Och förmodligen är allt annat också snott, av andra författare vars böcker jag läst medan jag jobbat med boken.

Jag trodde att det var mitt.

Vad är det nu för mening? Ska jag läsa den här boken om och om igen medan jag skriver klart, för att hålla kvar vid hennes röst? Då blir jag ju ingen författare. Bara en härmapa.

There are pretenders among us. Och jag är en av dem.

Och jag som var på så gott humör.

Det kan aldrig få vara.

Disciplin

Ingen diciplin. Det är nog problemet. Jag kan inte få mig själv att sätta mig och skriva. Allt är en ursäkt. Jag vet vad jag ska skriva, och ganska mycket hur, men jag har ingen som helst lust att göra det. Jag gör vad som helst för att slippa. Jag behöver en skärpning, men jag vill bara gå och lägga mig med en god bok.

För att komma in i flytet, hitta lusten till litteraturen igen, läser jag om The Time Traveler's Wife för säkert 6:e gången. Jag har vägrat göra det i minst ett år nu, jag var rädd att jag skulle läsa sönder historien. Men nu saknade jag dem så mycket, Henry och Clare, och jag kunde inte hitta något jag ville läsa, och Anna Gavalda är fantastisk men det är så trögt att läsa en bok på ett språk man inte behärskar och jag behöver flytet. Flytet i läsandet som förhoppningsvis spiller över i ett flyt i skrivandet, inget hjälper mitt skrivande som att läsa en riktigt bra bok. Audrey Niffenegger ska komma med en ny bok i september och jag väntar otåligt. Tänk om den är lika bra.

Jag önskar att jag hade magin som de har, Audrey och Anna och några till, men även om jag inte har det så skriver jag ändå. Och om jag gör det tillräckligt mycket, tillräckligt länge så kanske jag kan förstå deras hemlighet, lära mig knepen.

Tre veckor till bokmässan och jag är nervös inför att träffa de andra skrivarna. Jag kanske inte kommer att vara färdig med boken. Eller helt säkert kommer jag inte att vara färdig, men jag vägrar inse det, hur uppenbart det än är. Och jag har inget jobb, har inte skrivit något annat, har inga som helst planer för framtiden.

Det var ju inte så här det skulle vara. Jag skulle ha åstadkommit saker nu. Jag skulle ha skrivit klart boken, haft textsamtal med E, skrivit lite på nästa bok, skrivit ett par noveller till veckopressen och eventuella tävlingar. Blivit rik, vacker och berömd, köpt ett slott, flyttat till Italien, fått fyra barn och uppfunnit ett botemedel mot cancer.

Jag menar, det är ju nästan tre månader sedan vi sågs.

Jag är besviken på mig själv. Det var inte så här det skulle bli.

Disciplin. Kan man köpa det någonstans, eller? E-Bay?

Politik

Så trött på alla som inte kan säga vårdnadsbidrag utan att säga kvinnofälla i samma mening. Vad är det för fel på vårt samhälle när det har blivit fult att ta hand om sina egna barn? Vårdnadsbidrag är respekt. Ett sätt för samhället att säga Jaha, du tar hand om din familj istället för att sitta på ett kontor och porrsurfa hela dagarna. Det är värdefullt! Här, här får du en slant.

De borde falla på sina knän och tacka de föräldrar som stannar hemma och fostrar sina barn. Ingen annanstans kan man lära sig att bli människa, än i familjen. Att man bara kan få sociala skills på en institution omhändertagen av människor som bara är där för att de får betalt, är bullshit!!! Det är så dumt så det finns ju bara inte! Samhället borde söka upp de hjältar som trotsar omvärldens trångsyn och säga Här. Här får du en tunna med pengar! Bra jobbat!

Det är sällsynt med föräldrar som klarar av att tillbringa mer än ett par timmar med sina egna barn. Utan gameboy. Det är så otäckt. De ställer så många krav. Det är lugnare på jobbet.

Mina kvinnliga förebilder: Morticia Adams, Peggy Bundy, Caroline Ingalls. Alla hemmafruar.

Nu har jag ju inga ungar att ta hand om. Men jag är beredd att ställa upp som förebild och ta emot pengar för att stanna hemma om dagarna. Se om jag kan starta en trend. För samhällets båtnad är jag beredd att göra den uppoffringen. Sån är jag. En god medborgare...

Usch, valtider, igen. Fyra år går väldigt fort. Och det finns ingen jag känner förtroende för, ingen statsman/-kvinna bland partiledarna. Inget parti som tror på det jag tror på, och är trogna mina socialliberala värderingar. Men jag måste ju rösta. Det håller ju inte att ligga på sofflocket. Så vad gör man, jo, man tar dessa quiz som finns i alla tidningar för att ta reda på vad man egentligen är. Och får veta att man i själva verket är miljöpartist. Eller centerpartist. Eller kd:are. Beroende på hur de har viktat sina frågor. Och det är mycket vårdnadsbidragets fel.

Det är bara de små, fanatiska galen-partierna som tycker som jag. Man ska ta hand om sin familj. Man ska vara snäll mot miljön. Stora företag måste ta ett samhällsansvar. Företagsledare behöver inte flera hundra miljoner i fallskärmar och bonusar.

Ja, det är ju uppenbart. Galenskaper. Jag får nog måla ansiktet grönt och ställa mig i ett hörn.

Men är det för mycket begärt? Ett parti bestående av goda människor med sunda värderingar, som inte sviker sitt ideologiska arv så fort de får vittring på några regeringsposter? Med en partiledare som har både humor, vishet och sunt förnuft. Som inger respekt, så att man får förtroende för personen när han/hon talar. Så att man tror att de har samhällets bästa för ögonen när de arbetar.

Någon som inte är en marionett eller en sociopat.

Snälla. Bara en? Nu är det ju försent. Men om fyra år?

Någon?

Vem? Jag?

Identitet, funderar jag mycket över. Vem jag är. Vem jag skulle kunna vara. Hur folk ser mig. Det var väl därför jag var tvungen att färga håret. Jag stod inte ut med att vara den människan längre, hon i spegelbilden. Det var inte jag. Vad spelar det för roll, vilken hårfärg man har? Inte vet jag. Men det gör det. Det är inte jag, som stirrar tillbaks från spegeln nu, hon med den svarta luggen som hänger i ögonen. Men det är närmare. Jag är på väg.

80-talet är ju tillbaka, både i modet, och för mig personligen. Även om det var sommaren 1990 när jag snaggade av mig det svarta håret senast så är svart hår för mig förknippat med 80-talet. Och jag kommer på mig själv med att sakna benvärmare, fundera på om jag kan sätta kilar i sidorna på sonens gamla avlagda jeans, lyssna på gamla Madonna-låtar, köpa smink på "barn-avdelningen" (min make up i medelålders nyanser skär sig mot mitt blåsvarta hår). Och det känns ganska bra. Roligt. Något nytt.

Och så en reality check. Visst nej. Jag ÄR ju medelålders.

Men jag vill ha tillbaka lite av det jag hade 1986, när jag färgade håret svart första gången. Inte ångesten, rädslorna, komplexen, den totala avsaknaden av valmöjligheter som gäller när man är 15, omyndig och saknar medel för egen försörjning. (Nåja, den biten har jag ju kvar...)

Men framtiden vill jag ha tillbaka. Känslan av att det finns många olika vägar härifrån. Att det inte har börjat ännu och det finns en chans att det kommer att bli bra. Jag kände ju inte så då, jag avskydde att vara 15, och 16 och 17 osv tills typ, 25. 25 var lagom. Vuxen, men ändå ung.

Sen har det bara gått utför. Nej, jag bara skojar, det är inte sant, de senaste 5-6 åren har inneburit en rejäl renovering av jaget. Men nu är jag ju gammal! Vad är poängen med en nystart, om man inte kan få något ut av den? Det känns som om jag inte riktigt har något att se fram emot, de bästa stunderna i mitt liv (när jag blev mamma, när jag träffade min man) ligger bakom mig. Vad kan jag ha att se fram emot som kan mäta sig med det?

Och jag ser på mitt släktträd, fullt av männsikor som levde till de var 80-90+. Så i bästa fall har jag kanske 50-60 år till. Vad ska jag göra med dem? Lägga patiens? Skriva böcker? Bara vara?

Och vem ska jag i så fall vara? 15 år i terapi och jag har ingen aning om vem jag är och vem jag vill vara. Det måste väl ändå betraktas som ett misslyckande. Undrar om jag kan få pengarna tillbaka?

På morgonen, första dagen i tvåan, stod jag i hallen och frågade maken: Ser jag ut som någon som ska skriva en bok? Han tittade länge på mig uppifrån och ner innan han svarade: Ja. Varpå jag rusade tillbaks in i sovrummet och ställde mig framför spegeln igen för att försöka se vad han såg.

Jag vet inte. Men jag hoppas att han har rätt. Jag vet inte varför det svarta håret funkar för mig, men det gör det. Det ger mig styrka, mod. Jag behöver det. Jag har hela resten av mitt liv att ta itu med.

Och så ska jag skriva en bok.

Kanske, när jag har läst den, kommer jag att lära mig något viktigt om vem hon är, hon som skrev den.

Filmen vs boken

Styrkan sitter i håret, tydligen. Det känns bättre nu, med den nya färgen, och jag har fått ett par nya idéer till boken, som jag är nyfiken på att prova nästa vecka. För nu är det helg och städa, handla, springa ärenden, umgås med maken tar upp all min tid. Som vanligt. Men det är ok. För nu finns det hopp. Det var bara det jag bad om, något litet som skulle få mig att tro på mig själv och mitt projekt, och nu har jag fått det. Jag tackar och bugar och önskar mig inget mer just nu.

Ja, det skulle vara de där skorna då...

Nej, jag bara skojar. (De kan jag ju köpa själv!)

Vi såg The constant gardener i går kväll, ett unikum i mina ögon tyckte jag, något så sällsynt som en film som var bättre än boken den baserades på. Det är ju annars en naturlag som jag vågat lita på. I alla fall om det är en bok man läst relativt nyligen brukar det vara omöjligt att inte sitta och jämföra. Och boken brukar då alltid vinna, eftersom den kom först, eftersom den har med många fler detaljer, man vet vad folk tänker och känner på ett helt annat sätt, och de ändrar på så löjliga saker när de gör om ett filmmanus och sådant kan driva mig från vettet.

Jag menar, ta The Shipping News, till exempel. Ja, ta den och LÄS den, utmärkt bok. I filmen har de ändrat på ungefär allt, Kevin Spacey är en raring, men helt fel för rollen som fet, ful och trög, de har redigerat bort ett av hans barn, varför begriper jag inte, och de har helt tappat poängen. Illitterata idioter, säger jag bara, låt bli mina böcker, om ni bara ska förstöra!

Men det är ju en mysig film, om man inte har läst boken, så kanske är det mitt fel som läser för mycket!? Ja, så måste det vara.

Andra filmer jag hellre läser: Harry Potter, Jurassic Park, White Oleander, The heart is a lonely hunter (fast där har de gjort en bra grej med A love song for Bobby Long, där den boken får spela en stor roll i en annan berättelse, så smart, och så bra!) About a boy, Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood, The world according to Garp.

Alla försök att filmatisera för bio eller tv mina kära deckare, t ex Sara Paretskys V. I Warshawski och Elizabeth Georges Inspector Lynley, borde förbjudas, dras in, brännas.

Jag kämpar fortfarande med min Anna Gavalda på franska, det här kommer att ta hela året, men jag ger mig inte! Parallellt har jag läst Colm Tóibíns The Story of the Night, men jag tror jag släpper den nu. Vad bryr jag mig om argentiska bastuklubbar, egentligen? Om sanningen ska fram? Jag var på biblioteket igår för att hitta något annat, men de hade flyttat alla engelska böcker en trappa upp, och i flytten tydligen slarvat bort alla bra böcker, för jag hittade absolut ingenting. Så nu blir det franska på heltid.

Jo, jag hittade Jan Berglins senaste album, Far och jag. Den mannen är rolig, på riktigt!

Det är inte jag.

TGIF!

Ja, tacka verkligen gudarna för att det är fredag! Jag är helt sömnbrist-laggad efter att ha gått upp klockan 6 varje morgon den här veckan. Ständig huvudvärk på grund av det och på grund av spänningarna i mig inför skrivandet som inte längre är enbart en källa till glädje och njutning. Jag vill minnas att det var roligt att skriva, spännande, utvecklande, klargörande. Vart tog det vägen? Är det så här det är att skriva på heltid?

Trösklar. Vad är meningen, syftet, tanken bakom? Varför konstruerades jag så att det aldrig kan vara smooth sailing? Alltid kommer dessa trösklar när jag minst anar det och får mig att snubbla eller bara köra stenhårt fast. Men jag ger mig inte! Jag jobbar på boken ändå, även om det gör ont, även om det bara är tråkigt och pestigt och inte alls som det ska vara. Ha! Jag ska inte lyckas förstöra det här. Det tillåter jag inte. Boken ska bli klar. Den blir kanske den sämsta, ointressantaste, minst inspirerade/inspirerande bok i litteraturhistorien, men den ska bli klar!

Jag ska fortsätta att jobba med den tills det är en enda sammanhängande text från början till slut. Sedan ska jag ta bort alla korrfel, alla non sequiturs, alla tabbar och tavlor och motsägelser. Sedan ska jag bestämma mig för att det ÄR en bok, ovsett vad alla andra säger. Och jag ska få något förlag att vilja ge ut den (undrar vad man måste betala dem för det?) Och så ska jag skriva en bok till, (den ska handla om Börje). Och sen, när den också har blivit utgiven, så ska jag ansöka om medlemskap i författarförbundet. Och om jag får det, DÅ ska jag börja kalla mig FÖRFATTARE.

Det är ju praktiskt taget inom räckhåll, bäst att jag genast börjar städa ur plånboken för att göra plats för medlemskortet...

I'm blue!

I filmen F/X bygger Brian Brown en docka som styrs av en dräkt som han själv har på sig. Han kallar den Bluey, och när hans flickvän frågar varför säger han att det är för att den har rött hår. Om någon har rött hår kallas de för Bluey i Australien förklarar han. Men vad kallar ni dem med blått hår då, frågar hon. The blue haired ones we call grandma, svarar han.

Ok. Så kalla mig mormor. I dare you!

Nu blev det väl mer svart än blått, ska jag väl säga till mitt försvar, i alla fall inomhus, kanske blir det blå mer tydligt i dagsljus, vi får se, om jag någonsin lämnar lägenheten dvs, men det känns inte så troligt just nu... What was I thinking!? Det är klart att jag är för gammalt för sånt, en diskret brun eller rödbrun nyans för att täcka de första grå är vad marknaden erbjuder min åldersgrupp. Damn!

Troligen kommer det också fungera som ett slags arbetslöshetsförsäkring, dvs, att jag nu har försäkrat mig om att ingen kommer vilja anställa mig. Jag ser nog ganska konstig ut. Usch! Det här behövde jag inte!

Gick igenom resten av det jag skrivit i går, och känner mig lite försiktigt positivt inställd till det jag åstadkommit hittills. Det är inte bara skräp. Jag biter ihop och kämpar vidare, en liten bit om dagen så går det sakta i rätt riktning. Kommer jag att hinna? Förmodligen inte. Men jag kan inte sluta försöka för det. Jag kan ju skicka in det ändå, kanske finns det någon potential de kan se, som de kan uppmuntra mig att fortsätta söka efter.

Jag kommer ju ha gott om tid att skriva om jag aldrig mer ska lämna lägenheten.

En chans till, snälla

Fortsatte min genomgång igår, det känns inte helt hopplöst längre, det finns bitar som är användbara, som nästan liknar litteratur. Frågan är vad jag gör med resten. Och när. Det blir inte så mycket tid för mig själv som jag hade hoppats, de går i skift här hemma, känns det som. Jag är dessutom helt hjärndött trött av att gå upp klockan 6 för att få upp sonen. Han har en killer väckarklocka, men den är inte lika tjatig som jag är.

Jag är trött av mina tidiga morgnar och för att jag sover så dåligt om nätterna. Trött på mig själv och mitt gnällande och brist på initiativ och prestation. Trött på att inte orka, inte veta, inte klara av.

Jag önskar att jag var en bättre skrivare. Jag önskar att jag var en bättre mor. Jag önskar att jag var en bättre hustru. Jag önskar att jag var en bättre vän. Men vad är jag beredd att göra? Förutom att gnälla. Inte mycket, verkar det som. Jag sitter hellre här i mitt mörka rum och väntar på att jultomten eller en fallande stjärna ska komma och ge mig allt jag vill ha.

Ironiskt att just jag skriver en utvecklingroman om en person som tar ganska drastiska steg för att förändra en dålig situation. Trovärdighetsproblem, kan det bli.

Jag skrev ett mail igår som jag önskar att jag inte hade skickat. Det är bättre med snail mail, man har fler chanser att undvika att brevet når brevlådan. Med internet är det bara ett klick och så har man sagt en massa saker som man skulle ha hållit för sig själv, lagt sig i där man inte har att göra. Jag har inte rätt att säga till andra människor hur de ska leva sina liv. Jag har ju inte det. Vad vet jag? Om någonting?

Ken Grimwoods bok Replay handlar om en man som får leva sitt liv om och om igen. Jag önskar så att jag vaknade upp en morgon i mitt rum där jag bodde när jag var 18 och fick en chans till med det här livet. Jag vet att jag skulle kunna göra det bättre, om jag bara fick en chans till. Så mycket som jag skulle göra annorlunda. Jag mår illa bara av att tänka på det. Att det här är den enda chans jag får, och det här är vad jag åstadkommit.

Inte särskilt imponerande. Inte ett dugg.

Vi börjar om, som poeten sa, igen och igen, tills det blir bra

Jag gick igenom de första 70-80 sidorna av manuset igår, en del nytt där från nu i sommar och det var konstigt att läsa det för första gången, det kändes främmande i jämförelse med allt det som jag ältat i två år. Det hänger väl ihop sådär, bitvis, men allt är inte helt värdelöst, det kanske jag kan sträcka mig till. Jag fortsätter att jobba mig igenom allt idag, för att komma in i det, komma på humör för att skriva. Jag hoppas hitta tillbaka till något, någon, jag varit tidigare.

Det är löjligt lite tid kvar till deadline. Ena minuten är jag frestad att slänga skiten och börja på något annat och nästa minut vill jag skicka in det i vilket skick det än är den förste oktober, hoppas att det finns någon potential eller liknande som de kan se och ge mig någon användbar feedback eller kanske t.o.m en redaktör.

Jag vill inte riktigt börja tvåan igen idag, men jag är lite avundsjuk på dem som gör det. Jag behöver stödet, uppmuntran, den ständiga närvaron i texten, respekten och den där känslan av att de andra tar mitt arbete på allvar. Den där känslan av att jag har något som kan kallas arbete, ska vi inte tala om.

Jag kämpar med att ta mig själv på allvar, lika mycket som med att omgivningen ska göra det. Ingen tar en på allvar om man inte gör det själv, sägs det, men det är tvärt om för mig. Jag kan inte ta det här på allvar om inte någon annan gör det. Jag hade verkligen behövt en bra recension eller någon annan positiv feedback nu. Någonting som bekräftar mig och mitt skrivande, någonting som knuffar mig mot texten istället för från den.

För övrigt funderar jag på att färga håret blått. 35 är väl för gammalt för sånt!? Undrar om det kan vara klimakteriet redan.

Dolly Parton och tv-abstinens

Uppe före gryningen känns det som, för att få iväg sonen till första vanliga skoldagen, men jag har varit uppe i snart en halvtimme och han vägrar vakna. Logiken i det? Kan inte se den så tydligt...

Det har blivit två korta, okoncentrerade inlägg här i helgen, av den enkla anledning att jag är fruktansvärt självmedveten i allmänhet och speciellt när det gäller mitt skrivande och jag har inte fått sitta själv vid datorerna för att blogga. Så blir det om någon sitter bredvid mig när jag ska skriva. Därför kan jag inte skriva när de andra är hemma. Jag kan inte ens blogga om inte de andra ligger och sover djupt.

Ryggrad? Nej. Integritet? Knappast. Mod? Inte minsta lilla smula.

Trött på mig själv? Rätt så!

Lyssnar upprepade gånger på soundtracket till Transamerica, utmärkt film, och precis som i Oh brother, where art thou? obegripligt bra country/bluegrass-musik. Den sortens musik låter ganska illa nästan jämt, men när man är på dåligt humör (läs: ledsen) så träffar den mitt i prick. Smart att lura på mig sånt när jag ser en bra film, skapa ett beroende när jag är sårbar... Jag menar; Dolly Parton i mitt Media Player-bibliotek!? Hur förklarar jag en sån sak? Alla Indie-pop-pojkarna (som smög in via ett annat guilty pleasure, nämligen ungdomsserier, specifikt O.C. och One Tree Hill) skruvar generat på sig när jag scrollar förbi dem och ner till Ms Parton eller Old Crow Medicine Show.

En månad kvar till tv-säsongen börjar, jag har sett om tio avsnitt av Gilmore girls i helgen, har bara den hemska finalen kvar. Sedan den hemska finalen av E.R., de tre senaste avsnitten av Lost och sedan är jag redo. Bring it on! Men det är fortfarande en månad kvar! Hur hade jag tänkt mig att det här skulle räcka i en månad!? Femton avsnitt, fyra veckor, det lät som en plan, men mitt dåliga humör bara förstörde alltihop. WTF! Nu kommer jag ju att få ett extra anfall av tv-abstinens!?

Nej, nej, nej! Positiva tankar, gott humör, idag är den första dagen i resten av mitt liv och jag ska skriva klart min bok. Yeah, right!

Sorg och mjölbaggar

Slö söndag, bara störd av de äckliga krypen som vägrar lämna skafferiet trots att jag tömt det på allt ätbart. Tillåter mig en sista tjurig dag, men hoppas verkligen på en nystart i morgon när alla andra går till skolan. Det måste bli annorlunda. Jag måste hitta tillbaks, jag får inte tappa skrivandet, jag behöver det så mycket.

Jag känner mig inte som en skrivare längre, och det är en sorg, en saknad, en vilsenhet som jag var så rädd för när jag slutade på skrivarlinjen och som nu har infunnit sig och tagit plats. Jag vill skriva men tror inte längre att jag kan.

Fasiken också.

Var får man tron ifrån? Modet? Hoppet? Var hittar jag den känslan igen?

Google?

Kvällsblogg

Höll på att bli ännu en förlorad dag. Farligt, det där, med morgonrutiner som blir rubbade, man tänker att man har gott om tid senare och senare tänker man att man redan har gjort allt det där som man alltid gör på morgonen och så gör man det inte alls. Tur att man är neurotisk och dubbel- och trippelkollar allting, hela tiden! (Eller!?)

Mjölbaggar rubbar mina cirklar, och saboterar mina morgonrutiner. Otäcka kryp i skafferiet och allting får falla medan jag sanerar och sorterar och slänger (hur fasen kan man ha konserver som passerat bäst före-datum, underkänt i husmorsskolan, mrs!) en massa mat som jag inte minns att vi köpt. Nu står all rumstemperatur-mat på köksbordet och kommer att få göra det tills jag är säker på att alla baggar är borta. Äh, jag ville ändå inte ha någon middag idag. Inte i morgon heller. Eventuellt måste jag bränna ut dem, eldkastare brukar min son rekommendera som universalbotemedel och idag är jag benägen att hålla med honom.

Totalt jetlaggad efter släktforskning hela kvällen igår och hela dagen idag. Mellan varven springer jag och lägger i en tvätt eller hänger upp saker på tork. Och kikar i skafferiet efter tecken på liv (som jag i så fall utplånar).

Slet mig från kyrkböckerna vid midnatt, men var inte redo för John Blund. Tre avsnitt Gilmore Girls förde mig ett steg närmare i förberedelserna inför säsongspremiärerna, (måste se om senaste halvsäsongen för att hamna i rätt stämning inför sjunde och sista säsongen). Tortyr att se Lorelai köra sitt förhållande i diket, bara för att hon inte vågar säga vad hon tycker och tänker. Skrämmande att se någon hantera sin elefant på samma sätt som jag, och se det sluta i katastrof. Tv ska inte vara verklighetstroget på det viset. Lyckliga slut ska det vara!!!

(Och ett till mig också, snälla?)

Grisar, auberginer, elefanter

Bizarra drömmar igen som jag vaknar alldeles matt efter. Jag minns inte vad det handlade om i natt, bara att min första vakna tanke var att det är bättre att drömma om grisar än auberginer för de är inte lika skrämmande.

Jag vet inte vad man ska säga om det. Jag menar, jag var så säker, det var så sant, och det var länge sedan jag var så säker på någonting. Jag tror att jag behåller det som en sanning, jag känner ett behov av sådana just nu.

Behov i övrigt: en kristallkula, ett besök av mig själv från framtiden, ett pålitligt horoskop eller något annat som kan ge mig en liten hint om framtiden. Vilka val ska jag göra nu? Vilken väg är rätt? Det känns väldigt antingen/eller just nu, väldigt Kierkegaard, och nej, jag har inte läst Kierkegaard, (eller jo det har jag men bara den andra Kirkegaard, han som skrev om gummi-Tarzan!) men jag har läst en bok av David Lodge som handlar om en gubbe som läser Kierkegaard och han förklarar antingen/eller-konceptet där. Antingen skriver jag boken, eller så skriver jag inte boken, det spelar ingen roll vilket jag gör. Osv. Inte mycket till teori, tycker jag. Att det kvittar liksom. Jaha. Och sen då?

Farligt tankesätt i dessa elefant-dagar. Jag vill att det ska spela roll, jag vill att det ska finnas en rätt väg, ett rätt val som blir bättre än alla andra, som leder till ett lyckligt slut. Det är väl nackdelen med att läsa för mycket böcker och se för mycket på tv. Man förväntar sig litegrann ett lyckligt slut. Oj, vad jag kommer att bli besviken.

Låt på hjärnan just nu: Cornelis Wreeswijk som sjunger När elefanter dansat i rosornas bädd och dansen varit vild och exalterad, då får man lov att säga, med fog är jag rädd, att den rabatten var nog felplacerad.

Ffmm x2

En säker väg bort från framgång är att bara undvika saker. Det är jag bra på. Låtsas inte om. Titta åt andra hållet. Se ut som om det regnar. Oj, vad det har regnat här de senaste dagarna. Jag är också väldigt bra på att tycka synd om mig själv. Buhu, jag kan inte skriva någon bok, och vips så har man en anledning att inte gå och skriva, jag kan inte jobba på min bok, jag är ju så ledsen hela tiden.

Självuppfyllande profetior, husets specialitet. Eller specialité de la maison, ska jag väl säga, för nu är det franska som gäller. Strunt i att jag ägnade en orimligt stor del av våren på att plugga italienska, nu ligger jag om kvällarna och kämpar mig, bokstav för bokstav, igenom Anna Gavaldas fantastiska bok Tillsammans är man mindre ensam på franska. Ensemble, c'est tout. Jag läste franska i skolan. Tre år. För över tjugo år sedan. Rostig är le mot du jour... Men det ska gå. Ibland förstår jag en hel mening. Om den är kort. Och innehåller väldigt enkla ord. Ibland får jag läsa ett par sidor på ett kapitel innan jag kommer på vilket kapitel det är. (Jag har ju precis läst den på svenska, så jag kommer ihåg en hel del. Annars hade det aldrig gått.) Jag vet inte om det ger så mycket. Nyanser går mig ju helt förbi. Men jag tycker inte om översättningar. Orginalspråk ska det vara (Voix original!)

Mitt släktträd bråkar med mig också. Nu har jag eventuellt två farfars mormödrar. Det kan man ju inte ha! Troligtvis är det samma person, men hon lyckas på något vis vara på två ställen på en och samma gång och det är i och för sig beundransvärt, men det är inte bra ur trovärdig släktforskningssynpunkt. (Jag slår vad om att det inte blev ett ord förrän just precis nu!) Damn it! Och jag har ju inte tid att utreda det nu, med två hundra sidor kvar att skriva på sex veckor. Om jag nu har en ffmm som kunde vara på två ställen på en och samma gång, varför har jag inte den genen då!? Så kunde en av mig gå och sätta sig i sovrummet och skriva den förbannade boken medan den andra jag levde lycklig i resten av mina dagar. Mais oui!

Kunna unna

Det finns inga mellanlägen. Ena dagen så har maken semester och vi ses 24/7. Nästa så är semestern slut och han är bara borta hela tiden. Skönt att vara ensam hemma, visst, men man får lite whiplash av sådana snabba omställningar.

Sonens upprop gick bra och han verkar se fram emot skolstarten. Alla tummar hålls för goda klasskamrater och inspirerande lärare. Måtte detta bli en bra upplevelse för honom! Måtte han bli lycklig!

Lite smygskrivande igår. Jag ville verkligen inte skriva, så jag tog mitt manus och satte mig med röd-penna (fast den var lila) för att rätta lite. Plötsligt fattades en bit och jag var tvungen att vända på sidan och skriva några stycken på baksidan av pappret. Det första nya jag skrivit till boken på nästan en månad. Det var historiskt, men jag var tvungen att göra det lite i smyg. Hade jag satt mig vid datorn hade det aldrig gått. Dessa spärrar, vad jobbiga de är!

Nu blir det i alla fall papper och penna ett tag. Och jag ska skriva kapitlen huller om buller, och jag ska läsa igenom det jag skrivit hittills, trots att jag inte är färdig med hela alltet. Regler är banne mig till för att brytas! Jag måste jobba på det här! Inte vänta flera veckor på att nästa scen ska bli klar för mig. Vilket trams! Jag vet bättre, varför saboterar jag för mig själv på det här viset?

Jag vill inte att jag ska lyckas, det är bara så. Jag unnar inte mig själv det här, ingen som helst framgång tycker jag att jag är värd.

Snålt, tycker jag. Man ska kunna bjuda på sånt. Man ska unna andra goda ting. Man ska unna sig själv goda ting. Faktiskt.

Perspektiv

Det blir mycket snack och lite skrivarverkstad har jag märkt. Jag tänker att jag ska skriva, planerar att jag ska skriva, men sätter mig sällan ner och gör det. Dagarna går och ingen bok blir skriven och jag har ingen att skylla på.

Jag vet ju att jag kan skriva, även om inte inspirationen infinner sig. Jag testade mig själv i våras, satt en vecka isolerad utan familjen, tv, internet och bara skrev hela dagarna. Det gick ju. Även om det tog emot, även om det kändes helt meningslöst, även om jag avskydde det, så kom jag hem med en massa text. Minst lika bra som något jag skrivit i ett inspirerat ögonblick. Jag vet ju det här. Så varför kan jag inte bara sätta mig ner och skriva den här förbaskade boken? Skita i middagen, tvätten, mailen, släktträdet och bara göra det. Det skulle vara så skönt att göra det färdigt, lägga det bakom mig, gå vidare med livet åt något håll. Vilket som helst.

Motståndet som måste finnas i varje text, i varje historia, för att den ska bli intressant finns i mig också, mer i mig än i historian. Mitt liv är som en sådan där pool med inbyggda strömmar som man kan simma och simma i men aldrig komma till andra sidan. Det känns alltid, även när det går som bäst, lite hopplöst. Jag vet innerst inne att jag aldrig kommer lyckas med det här. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man kanske. Men jag envisas med att fortsätta för jag vill inte att den sidan av mig ska få vinna. Igen.

Halvtomt glas, hela tiden, man tröttnar på det. Jag borde vara tacksam. För det jag har, menar jag. För att jag har skrivit halva boken. Det är inte alla som har gjort det.

Jag har tak över huvudet, mat för dagen, en man och en son, något att göra om dagarna. En gång i tiden drömde jag om att en dag få alla dessa saker. Och nu har jag fått dem. Det är inte synd om mig längre.

Det är bara det att det fortfarande finns ett stort svart hål inuti mig (ungefär där själen borde sitta, tror jag). Jag trodde att tryggheten, kärleken, meningen skulle fylla ut det hålet, täppa igen. Men det finns fortfarande där. Och det gör att när jag nu har möjlighet att gå och sätta mig och jobba med boken kommer jag förmodligen istället gå och lägga mig och gråta en stund. Jag behöver inte gråta mer. Verkligen inte. Jag har det ju bra nu.

Men jag är fortfarande ledsen.

Money, money, monday

Måndag morgon, grått, regnigt, lite kallt eftersom vi ännu inte har stängt balkongdörren. Men skönt. Svalt. Man kan ta på sig strumpor igen. Dra en filt över sig i soffan framför tv:n. Nu börjar hösten, nu börjar verksamhetsåret, nu drar allting igång. Maken har precis gått till jobbet, första dagen efter semestern, gnällde lite över det men han kommer att ha roligt idag, det vet jag, så är det jämt. Sonen gick och lade sig tidigt, dvs klockan fyra i morse, en (ganska otillräcklig) förberedelse för i morgon då han ska vara på upprop redan klockan elva på förmiddagen.

Det känns konstigt att inte ha något eget startdatum, ingen tid att passa, inget jag behöver förbereda mig inför. Jag har inte köpt ny almanacka, ingen ny skolväska, inga nya block. Det är fortfarande ett par veckor till Af går igång igen och innan dess kommer ingen att tjata på mig om något. Bara jag själv. Och jag lyssnar aldrig på henne. Hon vet inte vad hon pratar om. Den kärringen.

Jag måste bara skriva färdigt min bok. Jag har inte rört den på över en vecka, ett självpålagt skrivförbud skulle hjälpa mig över en jobbig sträcka. Det har inte hjälpt, i alla fall inte som det var tänkt. Men jag har fattat en del beslut. Till exempel att de dogma-liknande regler som jag satte upp inför den här omskrivningen (måste skriva allt i rätt ordning, måste skriva in vartenda litet tecken på nytt) inte kan gälla längre. Det var bra i början kanske, för att få ihop den delen av boken som var skriven i fel ordning under ett och ett halvt års tid. Men nu har jag BRÅTTOM! Och jag behöver betrakta boken som helhet. Jag behöver snabbt få ihop de bitar som fattas och börja genomläsningar med rödpenna i handen. Det är sex och en halv vecka kvar till deadline och jag behöver lägga på ett helt kålhuvud om jag ska bli klar i tid.

Men idag hinner jag inte. I flera dagar har jag nojat över min son och en present som jag tyckte han skulle få inför skolstarten. Den är för dyr, han har inte sagt att han vill ha en sån, jag behöver pengarna själv till bokmässan, maken skulle aldrig köpa något så dyrt till någon av sina ungar även om det var jul eller födelsedag på en gång, jag borde inte spendera en massa pengar när jag inte tjänar några osv. Ingen som helst vettig anledning varför jag skulle göra det. Men jag vill. Och jag har letat överallt, kollat i alla affärer, hittat den allra billigaste som ändå kostade mer än tre gånger så mycket som jag hade tänkt spendera, varit i affären tre gånger och velat fram och tillbaka, och i förrgår bestämde jag mig efter att ha drömt mardrömmar om eländet i tre nätter. (Mitt undermedvetna HATAR mig!)

Jag tog ut alla mina (dvs makens surt förvärvade) pengar, likviderade mina utlandspapper (dvs växlade tillbaka de danska pengar jag hade över sedan vi var på Louisiana) tog ut alla mina bokmässepengar, övertrasserade mitt kreditkort med en summa som gör mig svettig och begav mig till affären. Tyvärr den är slut kommer på måndag. Tecken från ovan? Nä. Jag tar den som kommer på måndag. Handpenning, paxa den till mig. Och så åker jag hem, kollar en extra gång på nätet att jag gjort rätt, det är en sån han ska ha, uptäcker att det inte följer med någon sladd, måste köpas separat, kostar minst trehundra.

Med försäkringen jag kände att han bara måste ha blev alltihop sjuhundra kronor dyrare än priset på prislappen, som redan det var tre gånger för högt. Jag borde bli finansminister. Eller låsas in. Jag borde inte tillåtas genomföra finansiella transaktioner.

Jag har övat inför eventuella anställningsintervjuer. Den oundvikliga frågan: Vad är min sämsta sida/egenskap? Jag är för noggrann, för lättstressad, för beroende av mina rutiner. Jag är en besserwisser och skrattar för högt. Jag är introvert och asocial. Och så vidare. Allt det här är sant, men det är inte min SÄMSTA sida/egenskap.

Pengar. Det är pengarna som är akilleshälen, min kryptonit, min gyllene ring som får mig att tappa all förmåga till rationellt tänkande. Och det kommer att vara pengar som blir min undergång. Hur ska jag kunna bli författare? Tjäna helt oregelbundna pengar, förmodligen väldigt lite pengar, lite då och då, kanske blir det några nästa år, kanske inte. Jag som aldrig har lyckats hålla en budget i mitt liv och som får så ont i magen när jag inte har nog. Som inte kan klara mig med det jag har, utan bara måste köpa, köpa, köpa. Som vägrar tro att inte lycka kan köpas för pengar.

Jag menar, det måste ju gå. Hur ska det annars gå till?

Nytta och noja

Jag är fruktansvärt rädd för vad som händer om jag någonsin blir färdig med min bok. Ett skräckscenario är att jag blir klar, har gjort allt jag kan, så bra jag kan, och så är den ändå inte bra. Ingen vill ge ut den, ingen vill ens ge ett lektörsutlåtande, bara ett standard: Tack för visat intresse. Tack, men nej tack. Och jag fixar och donar, stryker och skriver om i resten av mitt liv och den blir ändå aldrig utgiven. Den ligger där i byrålådan och bara påminner om hur dålig jag är på alltihop. Skrivandet. Livet. Alltihop.

Någon gång måste det bli någonting. Flera år av mitt liv, fler timmar än jag kan räkna, så mycket blod, svett och tårar och hela min identitet står på spel, känns det som.

Inte för att jag kallar mig författare, nej det gör jag inte. Men jag har vid tillfälle, när någon frågat vad jag gör, svarat att jag skriver. Inte så ofta som jag borde, men det har hänt. För det mesta säger jag att jag gör ingenting. Att jag står till förfogande för arbetsmarknaden eller universum, vem som nu behöver mig mest. Men ibland känner jag mig modig, om det har gått bra med skrivandet en dag eller två och det känns så där, vad heter det? Möjligt. Då kan jag säga att jag håller på att skriva en bok. Men författare sätter jag inte på visitkortet förrän medlemskortet till Författarförbundet ligger i plånboken.

Ett annat skräckscenario är att folk tycker att den är bra. Förlaget ringer, ivriga, pushar på mig ett kontrakt jag inte förstår men skriver under ändå för att jag inte törs annat. Rescensioner i alla tidningar som jag inte törs läsa men ändå måste, vissa som hyllar mig och andra som sågar mig jäms med knäna och jag tar förstås bara åt mig av de negativa bitarna och gråter mig till sömns varje kväll för att de inte förstår mig. Tidningar vill ha intervjuer och tv vill att jag ska sitta i deras soffa för att de tror att jag vet något om det jag har skrivit om och jag tvingas antingen ljuga eller göra bort mig genom att säga Vad vet jag, jag har ju bara hittat på alltihop. Och dagen efter har alla tidningarna stora artiklar på kultursidorna om sanningshalten i litteraturen och förlaget ringer och vill ha en roman till och jag har inte skrivit mer än fem sidor.

Jag vill väl förstås att någon ska tycka att det är bra, eller åtminstone att det är en bok, att någon ska vara intresserad av min Nina och det som händer henne. Och om jag får betalt för den här boken kan jag säga bye bye till Af och leva lycklig i alla mina dagar. (Yeah, right!) Jag vill skriva fler böcker om jag kan. Det är inte ett lätt jobb, men ett jag gärna vill ha. Jag vet bara inte om jag har det som krävs.

Det jag har märkt nu är att en annan rädsla har kommit in på scenen, bara de senaste dagarna. Rädslan för vad som ska hända när jag blir färdig har nu fått konkurrens av rädslan för att jag aldrig blir färdig överhuvudtaget, att jag aldrig lyckas skriva en roman. Jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren.

Jag hoppas att den här nya rädslan ska vara den raketladdning som gör att jag fixar deadline. Sju veckor är inte så lång tid och jag har MYCKET kvar att göra, många sidor kvar att skriva och nästan hälften kvar att skriva om. Men rädslan är ju så stark. Den kraft som finns där, om jag kunde utvinna den energin, istället för att låta den driva ner mig i stövelskaften, så borde jag kunna komma en del sjömil framåt.

När de nu stänger reaktor efter reaktor behövs en ny energiform. Det är väl inte bara jag som lägger en oproportionerligt stor del av min energi på rädsla, otillräcklighet, fobier, sorg? Kan ingen ingenjör komma på hur man utvinner krafterna ur dessa fenomen?

Någon nytta ska man ha av sina nojor, tycker jag. Vad är de annars bra för?

Elände? Ja. Misär? Nej.

Konstiga mardrömmar ger ett konstigt morgonhumör. Det är kallt, också. I går hade jag riktiga kläder på mig för första gången på flera månader. I går kväll frös jag för att balkongdörren stod öppen. Något håller på att hända med vädret, men jag vågar inte riktigt tro på höst. Inte än.

Eftersom jag knappt varit ute i sommar borde det kanske inte spela någon roll, men till stor del beror det på att jag behöver lång tid att vänja mig vid förändringar. Årstider funkar inte så bra för mig, alltså. Jag brukar börja bli sugen på att gå halvnaken, åka och bada, och andra sommarting så där i september/oktober. Då har jag sett solen där utanför persiennerna så länge att jag vågar tro på värmen, men då är det ju försent. Jag missar nog den här sommarbåten också. Det gör inte så mycket. De säger att man dör om man är ute i solen, och jag kan äta glass här hemma.

Hösten är ändå mer min grej. Jag föredrar koftor och raggsockar framför bikini, anyday! Och så måste man inte vara så himla lycklig hela tiden. Och så är det snart jul.

Jag har läst ut ett par böcker som jag inte har antecknat här. In the place of fallen leaves av Tim Pears fick inte den uppmärksamhet den behövde men imponerade ändå. Det är svårt med vissa böcker om man som jag inte har koll på namn, om de inte är helt kronologiska och/eller linjära i sitt berättande. Det här var en sådan bok. Den berättade flera olika historier, huller om buller, ur flera olika perspektiv, med en berättarröst som egentligen skulle tillhöra en person men som visste allt om alla. Det borde inte funka. Men det gjorde ju det ändå. Bra bok! Om det blir en vargavinter till ska jag läsa om den, den utspelar sig i omänsklig hetta och det var inte riktigt behagligt att läsa den när det var så varmt. Men i februari kommer den att värma gott!

Sedan läste jag snabbt ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. Den var inte lika otäck som Låt den rätte komma in. Den berörde mig inte alls lika mycket, och det är konstigt, för jag har minst lika mycket ömma tår inom "närståendes död"-sfären som inom "mobbat, utstött barn"-sfären. Det var ju inte vampyrerna som var otäckast i hans debutbok, det var ju alla scener med den ensamme pojken som försöker hantera sitt utanförskap och sina plågoandar. Det är skräck, John! Att berätta sanningen på det viset, om hur barn har det i världens bästa land. Jag har reserverat Pappersväggar, ska hämta den på biblioteket inom de närmaste dagarna, men ser inte fram emot den lika mycket nu.

Nu läser jag Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson, rekommenderad av en klasskompis på skrivarlinjen för en evighet sedan, och även inköpt för en evighet sedan, bokrean 2005 för att vara exakt, tillsammans med så många andra böcker att jag inte orkade läsa någon av dem utan bara ställde in dem i bokhyllan i väntan på sämre tider. Och sedan raskt glömde bort dem. Men omorganisationen av mediaförvaringen i vardagsrummet ledde till lite omfördelning av böcker i bokhyllan och då dök de upp, alla böcker mina litterärt begåvade skrivarkamrater tipsade om. Och hon som rekommenderade den här har tipsat om flera fantastiska böcker, så den låg bäst till.

Annars följde vi upp Oscars-hyrfilmsveckan med en mindre framgångsrik vecka, Kim Novak badade aldrig..., Beyond the sea, Being Julia och Match point, och jag hade kunnat leva utan allihop. Kim Novak var bara dåligt gjord, Beyond the sea var ett misslyckat försök att göra om Delovely (ska man se en charmig dramatisering av en musikers liv och vedermödor ska man se den istället), Match point skulle vi se sist, men det kom en trailer för den innan en av de andra filmerna och då tappade jag lusten.

Den här veckan har jag hyrt fem filmer, fyra till oss gamlingar och en till grabbarna. Vi har bara sett Breakfast on Pluto än så länge, men den var verkligen bra, inte alls vad jag hade förväntat mig, på ett bra sätt. Verkligen charmig. En väldigt annorlunda protagonist. Och ännu en läxa i Livet blir vad man gör det till-skolan. Bara för att det är eländigt måste det inte bli misär.

Undrar hur många gånger jag måste bli påmind om det?

Lukta mig hem

Brevduvor hittar hem med hjälp av jordens magnetfält. Flyttfåglar också. Sköldpaddor och laxar kan lukta sig tillbaks över världshaven till stranden/floden där de föddes en gång för länge sedan. Begåvat.

När jag var tio flyttade vi långt bort från platsen där jag växt upp, till ett annat land. Människorna där talade ett annat språk, ett jag förstod och snart behärskade själv, förvisso, men ändå. De hade andra myter och traditioner, andra normer osv. Vi bodde bara där i tre år, sedan flyttade vi tillbaks igen. Jag var glad att vara tillbaks, ända tills det visade sig att nu var det "hemma" som var främmande. Nu var jag tretton, och hade tillbringat förpuberteten på jordens baksida långt bort från allt vad ungdomskultur hette. Mina klasskompisar som dessutom var ett år äldre hade i och för sig tillbringat åren i ett bakvatten i mörkaste Småland, inte precis life in the fast lane, men det var i alla fall en helt annan värld än den jag lämnade tre år tidigare.

För två år sedan började jag släktforska. Något av det första jag upptäckte var att inom en halvmils radie från den plats jag bodde på långt uppe i nord-Norge hade mina anor bott så länge någon fört bok över mänskliga förehavanden. De odlade marken, hade djur i ladugården, drog upp fisk ur havet. Bygdens söner och döttrar, och jag som kom bara tre generationer efter utvandringen var en exotisk främling som inte visste något om deras liv. Den främmande plats jag bodde på under mina tre år i exil var i själva verket min hembygd.

Nu har maken sent omsider hittat sin biologiska familj, och fått lite uppgifter av dem som gör det möjligt att börja forska på hans anor. Han är född i Alingsås, men blev adopterad av ett par i Borås, där han växte upp. När han kontaktade bio-familjen fick han höra att släkten bott kring Alingsås i alla tider, och tyckte det lät trevligt, det var ju inte så långt från det han ser som sina hemtrakter. Nu har vi bara kollat några personer, men redan har vi hamnat längre söderut, i Älvsborgs län, och på kartan knappt en centimeter från där han växte upp, rotlös (men inte besvärad av det som jag var, ska jag bara påpeka, han lider inte alls av sina tankar som jag gör!) hos ett par som han inte hade några biologiska band till.

Kanske vi människor har något som drar oss tillbaka dit vi hör hemma, men vad är det värt om vi inte vet det, om vi inte känner det när vi kommer dit, att HÄR. Här ska jag ju bo. Det här är platsen där jag hör hemma! Och att platsen också känner det, sträcker ut armarna och säger, där är du ju, kom hit, vi har saknat dig.

Lax skulle man vara. Om det inte vore för hela den där, simma uppför vattenfall i flera veckor, para sig en gång och sedan dö-grejen. Den avundas jag dem inte särskilt. Men jag önskar att jag kunde lukta mig hem.

Eller åtminstone att jag kände mig hemma, någonstans. Någonsin.

Sju veckor är mer än tio

Sjuttio dagar, tio veckor, har gått av mitt nya liv. Vad har jag åstadkommit? Inte så mycket. Jag har skrivit om ungefär hälften av min bok. Jag borde ha varit färdig med hela första omskrivningen vid den här laget, men det tar mycket länge tid än jag trodde. Det är bara sju veckor kvar till deadline, och jag vet att det inte går att jämföra, maken har haft semester i fyra veckor, t ex, men det är ändå lite sådär.

Men jag vet ju vad en deadline gör för min produktivitet. Det kan nog gå. Jag ger inte upp förrän det verkligen är för sent. Problemet är att jag helst skulle varit färdig i så god tid att folk skulle hinna läsa manuset och ge feedback, och att jag sen skulle hinna skriva om det igen. Det finns det ingen som helst chans till. Ingen som helst.

Men å andra sidan, det finns inte en chans att förlaget säger Visst, vi ger ut det här. De kanske med lite tur säger Ja, kanske, men det behöver lite arbete. Och ger mig tid att skriva om det igen, men med motivationen att det blir utgivet om jag gör ett bra jobb. Med motivationen att jag får betalt om jag gör ett bra jobb. Då borde det bli lättare. Då borde det gå fortare.

Jag vill tro det i alla fall.

På måndag börjar maken jobba igen. Ungarna börjar skolan snart. Mer tid för mig. Mer tid för min bok.

Sju veckor.

Det kan gå.

Jag måste tro det.

Tågdrömmar (nej, inte den roliga sorten)

När jag är stressad drömmer jag oftast att jag måste hinna med ett tåg. Det börjar oftast med ett frenetiskt packande av saker, massor av saker som ligger utspridda i rum efter rum, främmande rum som en hopplös labyrint, precis när jag tror jag är färdig hittar jag ett rum till. Bara vissa av sakerna är mina men jag vet inte vilka. Sedan springer jag genom stan, med allt mitt bagage, med järnvägsstationen i horisonten, i ögonvrån stora klockor av den typ man har på stationer, stor lysande urtavla och långa svarta visare och minutvisaren hoppar fram med ett ryck när sekundvisaren gått ett varv. Till sist perronger, mil efter mil och bakändan av tåget som sakta glider bort från mina utsträckta fingrar.

I natt hann jag med tåget, efter många om och men. Sedan chansade jag på en station, det låg en bankomat på andra sidan gatan och tydligen behövde jag pengar till något, jag vet inte vad, och jag borde hinna, men på vägen tillbaka var det plötsligt två meter upp till gatan, två meter stenmur utan något att ta i och jag hängde mig i fingertopparna trots att jag visste att jag aldrig skulle orka dra mig upp. Jag är precis lika dum i mina drömmar som i vaket tillstånd.

Men när jag är vaken kommer jag i alla fall alltid till stationen med minst en halvtimmes marginal.

I natt vaknade jag flera gånger, med varje muskel i kroppen spänd till det yttersta, och varje gång tog det lång tid innan jag kunde slappna av och somna om. Till sist vaknade jag i gryningen och bara orkade inte mer, trots att jag var så trött. Jetlaggad i hjärnan av sömnbrist, ledsen över alla mina misslyckanden (verkliga och drömda), öm i hela kroppen efter allt hoppande, klättrande, springande (drömt, definitivt!) och så trött att jag bara vill gråta förutspår jag att det blir en jobbig dag idag.

Men, vem vet. Livet har förvånat mig förr.

Ibland

Jag tittar för mycket på tv. I går såg jag ett par (typ, fem...) avsnitt av dramaserien William och Mary på DVD. Ja, jag vet att tredje säsongen går på tv nu, men jag ville ju se den i vintras, när jag precis sett färdigt andra, så det blev en box med alla tre säsongerna. Jag ser i alla fall om hela alltet nu, inspirerad av att serien åter dykt upp i tv-tablåerna.

William är begravningsentreprenör, Mary är barnmorska, det är lite romantisk, komisk, drama. Min favoritgenre! I ett av avsnitten jag såg i går var det en ung kvinna som dött, i hjärnhinneinflammation. Hon var väldigt miljömedveten och därför ville pappan ha en grön begravning. Hon blir begravd i en skogsdunge med fantastisk utsikt i en "kista" som är flätad som en korg, locket fastsatt med sådana där trä-"knappar" som är som pinnar som man trär in i en ögla på motsatta sidan, poppis på sjuttiotalet (sådana som sitter på en duffel, t ex).

I alla fall, denna kista. Så vacker, så smart, så fantastiskt att någon tänkt tanken, ok, en biologiskt nedbrytbar kista, utan en massa exotiska träslag, utan lack och mässing, jamen, jag skulle kunna fläta en! Att man kan få det man vill ha, även i en sådan situation. Vilken lättnad. Vilken skönhet. Det finns hopp. Det finns kärlek. Det finns förståelse. Och jag grät.

Och kom att tänka på IKEA, som i dessa tider när kvinnor får sparken för att de bär slöja på jobbet raskt syr upp slöjor med företagets logga på och erbjuder tillsammans med de blågula brallorna och pikétröjorna som alla anställda i hela världen måste ha på sig när de jobbar. Vilken respekt! Vilken förståelse! Att se sina anställdas utsatthet och säga, men våra anställda får ha slöja om de vill, titta, vi har gjort en till dem. Vilken förståelse, djupt i de småländska skogarna, för att alla inte är smålänningar, andra människor kan vara annorlunda, men det är helt ok.

Kärlek. Tolerans. Respekt. Ibland finns det. Ibland finns det hopp för mänskligheten.

Ibland.

Och ibland tittar jag för mycket på tv.

Storebror

Jag vet inte hur jag ska göra med det kapitlet jag nu håller på med, och det är absolut förbjudet att hoppa i den här omskrivningen. Därför har jag nu gett mig själv skrivförbud några dagar för att få tid att tänka över saker och ting, främst Jens personlighet. Befriande. Jag ska försöka skriva något annat istället, skulle vara roligt att göra något helt annorlunda. Jag vet bara inte vad. Ännu.

Då kan jag dessutom med gott samvete tillbringa timmar i kyrkböckerna. Igår följde jag mamsell Ingrid Rosenberg på hennes flyttar hit och dit. Hon var syster till min farfars farfar, från Köpinge utanför Kristianstad. Hon åkte till Stockholm, sedan Motala, sedan Stockholm igen. Hon emigrerade till Amerika men kom tillbaka fyra år senare. Hon var bara hemma i Stockholm i två månader, sedan emigrerade hon igen, den här gången åt andra hållet, till Finland. Hon gifte sig aldrig, försörjde sig som sömmerska, hade ett tag en egen atelje. Ett sidospår i släktträdet, eftersom hon inte är en släkting i rakt uppstigande led, och eftersom hon aldrig fick några barn. Men ändå. Jag kan inte låta bli att undra hur hennes liv var. Vad hon gjorde när hon inte jobbade. Vad som drev henne. Om hon tyckte att det var roligt att flytta runt eller om hon önskade att hon kunde få stanna någonstans. Ville hon gifta sig? Längtade hon efter barn eller gillade hon sitt singelliv?

Hur är andra människors liv? Det är väl en viktig nyfikenhet för en författare att ha? Jag har svårt att förstå, ibland, att inte alla andra vet allt jag vet, känner det jag känner, reagerar som jag gör. Som tur väl är, har konstruktören gjort det väldigt uppenbart att andra inte reagerar som jag gör, hela världen kan se hur jag avviker i mitt beteendemönster. Jag kan se det, jag också. Jag kan bara inte alltid förstå det.

Och de är fascinerande, andra människor. Fast helst lite på håll. Det är lite komiskt att jag släktforskar. Jag, som inte har någon kontakt med min släkt, de som lever, kan ägna timmar åt de som varit döda i evigheter, och då bara slå upp dem i husförhörslängder och dopböcker, inte precis en närkontakt av tredje graden. Som att påstå att man har vänner, för att man har folk man brukar slå upp i telefonkatalogen, när den kommer, för att se om de bor kvar. (Aj.) Eller för att man har folk vars bloggar man läser på nätet. (Aj aj.)

Det är inte på riktigt, jag vet det. Men någon mänsklig kontakt måste till och med jag ha. Och den ensidiga, med mig själv bakom spegelglasfönstret så ingen kan se mig, känns tryggast. Döda släktingar är bra släktingar. De är inte besvikna och suckar uppgivet varje gång de ser mig. De jämför mig inte med andra och skakar på huvudet över mina tillkortakommanden. De vill inte att jag ska vara någon annan. Och det är ganska skönt.

Jag tror att min döda släktingar vill att jag slår upp dem i kyrkböckerna, dock. Jag tror det. Tänk själv, om tvåhundra år slår någon upp min notis i folkbokföringens stora databas. Och de kan se var jag har bott, vem jag har fått barn med, vem jag gift mig med, vad jag dog av. Och de ägnar en stund åt att fundera över hur mitt liv var här kring sekelskiftet, hur hård tillvaron måste varit, innan man hittade ett botemedel mot cancer, innan man fixade hålet i ozonlagret, innan man vände växthuseffekten till något positivt. Inte en flygande bil så långt ögat kan nå. Ni förstår. Det var primitivt i Malmö i början av 2000-talet!

Och två-tre hundra år efter min död, om någon tänker på mig en stund, vad mer kan jag då begära? Det är väl ändå stort!? Att någon tänker på en? Jag önskar någon tänkte på mig nu. Men om ingen gör det, så kanske det finns en chans, så länge jag står kvar i alla dessa register.

Storebror ser mig. Det känns tryggt!

Lars Larsson, dräng

Jag skiter i boken ett tag, skiter i nuet, och drar till 1800-talet istället. Boken gör mig bara deprimerad. Jag vet att det blir fel om jag bara fortsätter skriva nu. Jag måste fundera över mina karaktärer lite, vad är de för ena egentligen? Varför gör de som de gör? Men jag får inte ro att fundera över dem så länge huset är fullt. Bara en vecka, det kan jag väl unna mig, 7 små dagar är väl ändå ingenting, in the grand scheme of things?

Och så blir det förhoppningsvis bättre sen.

Kyrkböckerna är nästan oläsliga för det mesta, men ibland kan man tyda en rad, och så står han bara där. Lars Larsson, drängen, född 1792, franska revolutionen bröt ut och huvuden rullade i en avlägsen värld han förmodligen aldrig visste fanns och där gick han hela livet på en gård i Dalarna och slet för sina ungar, som sen ändå inte hade något arv att se fram emot. Hans näst yngsta dotter fick en oäkta unge, vilken skam, ingen man ville kännas vid henne. Hon fick gå som piga på gård efter gård, med sin oäkting i släptåg och i varje kyrförhör skrev prällen prydligt in i sin bok: Johanna Matilda, Johanna Larsdotters oäkta dotter.

Hon döpte sin horunge efter sig själv, det var väl ganska kaxigt för en 1800-tals tjej? Tio år senare fick hon en oäkting till och sen var det väl kört. Ett misstag kan väl alla göra, men två gånger, då blir man inte gift. Några flyttar till och vips är storjäntan 20 och drar tillbaks till gårdarna i morsans hemtrakter för att gå som piga och föda sin egen oäkting. Obesudlade avelser verkar vara ärftligt.

Hon flyttade till Stockholm, så småningom, med sin bastard, och träffade en karl (som hette Carl) som jobbade på porslinsbruket vid Rörstrand. De slog sig ihop och fick en fyra-fem ungar, och hennes oäkting fick jobb på bruket. En av hennes mer legitima döttrar gifte sig sedermera med en man som efter att ha gett henne ett halvt dussin ungar övergav familjen. Då var det väl tur att hennes bastard-storasyster jobbade som porslinmålerska på Rörstrand och kunde lägga in ett gott ord för henne, så hon kunde jobba och försörja sin kull.

En av hennes söner fick en son, och han fick en dotter.

Och nu sitter den där dottern i den avlägsna staden Malmö som drängen Lars aldrig fick se, framför en dator och skriver på sin blogg, som ligger ute på Internet så att den kan läsas från vilken dator som helst i hela världen och om Lars Larsson, drängen, hade en dålig dag någon gång och förbannade guden som gett honom så många munnar att föda när han inte gav honom någon egen mark att föda dem på, så är i alla fall jag lite ödmjukt tacksam för att han gick upp och tog in skörden, även om han inte kände för det den dagen.

Alla dessa människor, om de bara gjort en liten sak annorlunda, gått till vänster i stället för till höger, om pigan sagt nej i stället för ja när drängen bjöd upp, eller om hon sagt ja till någon annan först. Om de bara gjort något litet annorlunda så fanns inte jag. Så väldigt osannolikt, att jag finns. Hisnande. Och kanske lite skuldbetyngande. Vad gör jag med mitt liv, egentligen? Vad skulle han tycka, drängen Lars? Ångrar han att han inte stannade i sängen? Gick till sjöss?

Jag kan lära mig något av det här. Frågan är om jag gör det.

Vill inte

Skrev litegrann igår men kände för varje ord att det var dåligt, fel, inte alls som det skulle vara. Uppförsbacke, verkligen. Jag orkar bara inte göra det bättre just nu. Och jag hinner inte göra det bättre sen. Dagar som den, och den här, känns det så lockande att bara släppa det. Varför fortsätter jag? Det kommer ändå aldrig att bli något som är värt allt detta slit. Bara släppa det, gå därifrån. Läsa en bok. Se på tv. Ta vilken praktikplats som helst som Af erbjuder. Bara gå och inte se mig om. Lockande.

Vem vill bli författare, egentligen? Det är väl ett jävla jobb! Dåligt betalt, jobbiga arbetstider, ingen semester, inga löneförmåner, ingen chef att skylla allt på, bara sitta hemma och ha ångest hela dagarna och sedan krypa för förlagen för att de ska ge ut mitt verk. Min värk.

Nej. det är inte roligt. Jag funkar dåligt med måsten, och nu har det här blivit ett stort måste. Måste skriva varje dag. Måste skriva mer, annars hinner jag inte. Måste skriva bättre, annars är det ingen idé.

Mitt huvud värker, och jag vill bara gå och lägga mig igen. Snart är makens släktbesök över och jag kanske kan slappna av lite mer. Snart är makens semester över (bara en vecka till) och jag kan få lite tid för mig själv.

Jag behöver space, tid, ork, lust. Kanske ska jag ta en paus, låta det vila lite, tills jag kommer på hur det ska vara i den här scenen, egentligen? Kan jag unna mig det? Har jag något val?

Nej.

Man har aldrig något val.

Blodad tand, men fel

Fint väder igen. Ensam hemma i dag, i princip. Lite ärenden först men sedan hoppas jag på att få lite gjort med boken. Mer avskrivning än omskrivning den senaste tiden och jag är inte helt säker på att det beror på att första utkastet är så himla bra. Jag är trött på det här nu, det tar så mycket tid, det är så långt från det att man tänker tanken tills att det blir något. Än en gång önskar jag mig en scartkontakt i nacken så jag bara kunde ansluta mig till nätverket och kopiera informationen till datorn.

Blodad tand för släktforskningen igen, det var ett par år sedan sist, men nu vill jag ta itu med pappas sida och jag vet inte om jag vågar ge mig själv tillåtelse att ge mig hän, det kan ta så många timmar av den tid jag redan inte tycker att jag har. Men det är roligt/ spännande/ inspirerande/ intressant/ ger perspektiv och hur mycket roligt har jag egentligen i mitt liv, så mycket att jag känner att jag kan strunta i sådant som ger mig lite glädje? Nej. Tänkte väl det.

Men inte nu, sen. Nu måste jag skriva Ninas sommar, fort fort innan jag glömmer hur det var där uppe, utanför Oskarshamn, och sedan hennes höst och hennes (lyckliga?) slut någon gång fram emot vintern, 200 sidor kvar, kanske? Och inte alls så många dagar att skriva på. Varför känner jag inte samma sug, samma lust inför att skriva boken som jag gör inför släktforskningen? Så lätt det hade varit om jag hade den drivkraften och inte behövde tvinga ur mig några sidor om dagen (blod ur sten, typ), om jag inte behövde kedja mig vid datorn för att få något gjort.

Nu kommer de snart tillbaks ifrån semestern på Af och skriker "HOPPA!" Och här sitter jag. Ännu inte rik och berömd. Än så länge ekonomiskt väldigt mycket beroende av främlingars välvilja. Och, framför allt; ännu inte en författare.

Konst i regnet

Bra dag i går. Louisiana är vackert även när det regnar. Vi åkte först till Glyptoteket, de har nyligen öppnat upp hela alltet efter flera års ombyggnad och jag var lite nyfiken på hur det blev, men det var onsdag = gratis inträde och det var väl första dagen på länge som det inte var strandväder i Köpenhamn och det var SÅ mycket folk. Vi kollade in några avdelningar, Claudius (från tv-serien I,Claudius) och hans familj bland annat, men sedan stack vi vidare norrut. Vi stannade vid Café Jorden Runt och åt lunch ( jag åt pannkaka med kalkon och bacon och ja, det var faktiskt jättegott) med utsikt över Öresund. Sedan upp till Humlebäck där vi anlände mitt i ett skyfall.

De hade en fantastisk utställning om en möbeldesigner som jag aldrig hört talas om men som tydligen var väldigt känd och som gjorde väldigt fina möbler, lite kul videokonst (bl a två parallella verk om mammor och pappor som var väldigt bra) och allt det gamla vanliga. I ett rum visades en dokumentär om ett par från Canada som jobbar med videoinstallationer, och det gav i alla fall mig en helt ny förståelse för mediet. En promenad i skulpturparken på kvällen när det slutat regna var pricken över i.

På vägen hem åkte vi ner till Dragör och satte oss vid småbåtshamnen och drack öl (maken och hans syster) och coca cola (jag som var självutnämnd designated driver, öl=blä). Lite kallt ute halv tio på kvällen men krogen hade gröna Carlsbergfiltar att svepa in sig i. Utmärkt firma, den där Carlsberg! Jag föreslog att de borde sälja t-shirts på Glyptoteket där det stod Öl byggde denna vackra byggnad, men det var ingen som tyckte det var en bra idé.

I dag ska maken ta med sina gäster till Västra hamnen (har Malmö inget annat att skryta med, varför är alla så impade av Calatravas skruvade pinne?) och jag hoppas få skriva en bra stund. Tiden börjar kännas knapp nu, augusti är här och snart måste jag vara klar. En vecka kvar av makens semester och sedan hoppas jag att desperationen ska räcka till två skrivpass om dagen. Det ska väl hjälpa på arbetstakten litegrann? Om bara ryggen och hjärnan orkar.

Besöket på Louisiana väckte en skaparlust i mig som jag inte har känt på länge. Jag fick sådan lust att gå hem och göra något, men ingen här förstår mig och jag får inte plats för mig själv, än mindre några "projekt". Papper känns om mitt medium just nu, jag vill klippa och klistra och göra helt annorlunda bilder och böcker. Kanske är det bara det att jag vill vara the time travelers wife. Alltid the wannabe, jag. Hitt' på nåt eget för en gångs skull! Härmapa! Osv.

Ingen här förstår mig. Inte ens jag.

Jackpott

Tordön natten igenom, en del så det skallrade i taken häromkring. Så synd egentligen att man bor i staden en sådan natt. Hade jag bott på landet hade jag suttit uppe och spanat längs horisonten efter tecken på nedslag och brand. Här tar åskledarna hand om allting. Tryggt, visst. Men where's the fun in that?

Något av det häftigaste jag såg som barn var när en avlägsen grannes lada brann upp och vi såg det oreanga på himlen, satte oss i bilen sent, sent och åkte för att se vad det var som brann. Katastrof för den stackars bonden, men för mig ett minne för livet. Och efter att någon förälder sagt att det var farligt med de stora träden omkring husen (de borde sågas ner, för att om det slog ner i dem och det började brinna kunde de falla över huset och tända eld på det) så tillbringade jag alla åsknätter vid fönstret, bara väntade, med blicken fäst i de stora trädkronorna utanför. Rädsla är ibland skönt. Det är väl därför det finns skräckfilmer, berg- och dalbanor. CSN. Bara skojar.

Vi tycker om CSN (the royal we). De hade så stor förståelse för en blivande misslyckad författares ekonomiska situation att de satte ner mitt årsbelopp till 0:-. Fortsätt med det utmärkta arbetet, vänner. Fortsätt med det.

Igår smet jag från alla och åkte till Lund och letade i arkiven efter farfars farfars familj. Hittade hans föräldrar, Dragon Anders Rosenberg och hans hustru Ellna, och fyra syskon, tre äldre systrar och en lillebror. Jackpott som man säger inom släktforskarbranchen. Nej, det gör man ju inte, men man borde. Sedan drog jag fram ett nytt kuvert och fann farfars farmors föräldrar också. Sen var jag ju bara tvungen att åka hem. De andra stackarna som satt där i forskarsalen hade ju suttit där hela dagen och säkert inte hittat någonting alls. Och så valsar jag in lagom till lunch och bara; Jackpott!

Det finns ingen som helst rättvisa i världen, för en gångs skull kan jag säga det med ett leende.

Idag hoppas jag att solen lättar lite, för vi ska med inofficiella svägerskan till Louisiana och jag åker av princip bara dit när det är vackert väder. På så vis finns det en plats i mitt liv där solen alltid skiner. Sandra-logik, kallar maken det för. A special brand, not available in stores.

Varmt igen

Augusti? Oj! Hur gick det till?

Sent kvällsdopp i Bjärred i går kväll, inget folk eftersom det varit lite så där väder hela dagen, men ljuvligt varmt i vattnet. Trots regnet i går blev det inte svalare som jag hade hoppats och det var skönt att svalka sig lite innan läggdags. Idag är det 30+ igen. Jag har inget att ha på mig när det är så här varmt. Garderoben går i svart och svart och ganska heltäckande, överlag och jag smääääälter. Men, jag säger bara, augusti. Det finns hopp. Tiden går, faktiskt. Det lackar mot jul! Yeah!

(Mmm, julmust och hemkokad chokladkola.)

Läste ut, efter många om och men, Orchard on fire av Shena Mackay. Söt och rar bok, förtjänade bättre än att bli läst bara fem minuter här och fem minuter där. I ett par dagar har jag sedan försökt komma igång med In the place of fallen leaves av Tim Pears. Men det gååååår inte. Den är så bra, jag tror verkligen det, men så fort jag slår upp boken rusar tankarna iväg och gömmer sig på tusen olika ställen och jag kommer på mig själv med att sitta och stirra på samma sida långa stunder medan jag i själva verket tänker på något helt annat. Koncentrationen har övergivit mig. Eller så är det så att jag inte får tillräckligt med tid att tänka nu när huset är befolkat hela tiden, och när jag sätter mig ner med en bok så passar hjärnan på med allt den vill ha bearbetat. Som rem-sömn fast jag är vaken. Jag tycker att sommarlovet kan ta slut snart så att jag kan få vara ensam hemma litegrann.

Äntligen ett mail, ett livstecken, från lillebror på andra sidan jorden. Finns det någon norm för hur många worst case scenarios man måste finna på å en persons vägnar, innan man kan slappa av? Han är bara så kreativt olycksdrabbad, den grabben! Det finns inte någon anledning att inte oroa sig.

Igår utförde jag verkligen en prestation! Två sidor som faktiskt liknade text producerades, korrlästes och postades, helt i sista minuten, lååååångt efter det att jag givit upp hoppet om inspirationen. Fasiken vad skönt det är att jag gjorde det. Spelar ingen som helst roll sen, att jag inte vinner. Jag gjorde det. Jag fixade deadline.

Och vad skönt det var att bara skriva klart något, posta det och säga Sådär, det var det. Nu är jag färdig. Jag kanske skulle prova det med min bok?