Perspektiv

Det blir mycket snack och lite skrivarverkstad har jag märkt. Jag tänker att jag ska skriva, planerar att jag ska skriva, men sätter mig sällan ner och gör det. Dagarna går och ingen bok blir skriven och jag har ingen att skylla på.

Jag vet ju att jag kan skriva, även om inte inspirationen infinner sig. Jag testade mig själv i våras, satt en vecka isolerad utan familjen, tv, internet och bara skrev hela dagarna. Det gick ju. Även om det tog emot, även om det kändes helt meningslöst, även om jag avskydde det, så kom jag hem med en massa text. Minst lika bra som något jag skrivit i ett inspirerat ögonblick. Jag vet ju det här. Så varför kan jag inte bara sätta mig ner och skriva den här förbaskade boken? Skita i middagen, tvätten, mailen, släktträdet och bara göra det. Det skulle vara så skönt att göra det färdigt, lägga det bakom mig, gå vidare med livet åt något håll. Vilket som helst.

Motståndet som måste finnas i varje text, i varje historia, för att den ska bli intressant finns i mig också, mer i mig än i historian. Mitt liv är som en sådan där pool med inbyggda strömmar som man kan simma och simma i men aldrig komma till andra sidan. Det känns alltid, även när det går som bäst, lite hopplöst. Jag vet innerst inne att jag aldrig kommer lyckas med det här. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man kanske. Men jag envisas med att fortsätta för jag vill inte att den sidan av mig ska få vinna. Igen.

Halvtomt glas, hela tiden, man tröttnar på det. Jag borde vara tacksam. För det jag har, menar jag. För att jag har skrivit halva boken. Det är inte alla som har gjort det.

Jag har tak över huvudet, mat för dagen, en man och en son, något att göra om dagarna. En gång i tiden drömde jag om att en dag få alla dessa saker. Och nu har jag fått dem. Det är inte synd om mig längre.

Det är bara det att det fortfarande finns ett stort svart hål inuti mig (ungefär där själen borde sitta, tror jag). Jag trodde att tryggheten, kärleken, meningen skulle fylla ut det hålet, täppa igen. Men det finns fortfarande där. Och det gör att när jag nu har möjlighet att gå och sätta mig och jobba med boken kommer jag förmodligen istället gå och lägga mig och gråta en stund. Jag behöver inte gråta mer. Verkligen inte. Jag har det ju bra nu.

Men jag är fortfarande ledsen.