Utan choklad i 24 timmar försmäktar jag

Det är svårt att leva med alla sina tillkortakommanden ibland. Surt när det blir helg så där, utan att man har hunnit med någonting alls.

Som att man skulle kunna kalla det jag har för arbetsveckor. Bah!

Men ändå.

Dessutom har maken börjat ett nytt liv som innebär inget som helst godis i huset. Det kan jag ju leva med under veckorna, för jag har gott om godis i min lilla låda, men på helgerna går jag ju inte dit.

Hur ska man kunna vara så här ledsen om man inte får tröstäta?

Själv ser jag ingenting, trots nya linser

Bara sorg idag, trots att jag fått sova hela natten, trots att alla har det bra, trots att allting kommer ordna sig.

Jag vill bara gråta, precis hela tiden. Vad nu det ska vara bra för.

Istället tvingar jag mig att jobba med översättningsprovet. Det känns alldeles meningslöst, dömt på förhand att misslyckas kapitalt, men jag SKA göra det i alla fall.

Om inte annat för att det gör ont.

Kan jag ha.

Jag förstår inte varför, vad meningen är med den här typen av golvande sorg. Om meningen är att jag ska ta mig i kragen och förändra mitt liv så att jag inte ska vara så förbannat olycklig precis hela tiden kunde man ju tänka sig mer effektiva metoder än en sorg så tung att jag inte ens orkar lyfta händerna upp i kraghöjd.

Finns det en väg härifrån, snälla visa mig den då, någon.

Och humöret, i evighet, amen

Bara ett tvåtimmarpass på bibblan idag, efter lite Tradera-grejer på morgonen, och sedan en lång eftermiddag och kväll hemma med man och barn.

Det borde vara skönt, men jag känner mig bara i vägen och onyttig.

Och inget har jag skrivit heller.

Vi tar en lång promenad, av den gamla modellen, till post-macken och sedan bort förbi Emmaus. Ingenting hittar jag att köpa och det är gott nog så.

Jag behöver bara gå dit och se att det inte finns något som jag vill ha. Så kan jag slappna av ett tag, igen.

På kvällen blir det knas i inkorgen med en av mina köpare och jag kan inte somna så ledsen är jag, så upprörd, så förtvivlad över att det alltid blir så här när jag har med andra människor att göra och över att jag kommer ha mycket mer med människor att göra i framtiden och det kommer bli mycket mer sådant här knas.

I morgon bitti får jag ett mail (get me, I'm Patrick Jane!) där han säger att det var ett missförstånd, mailet var inte till mig.

Men då är det så dags. Dagen och natten är förstörd.

Alldeles, alldeles strax

Nä, ska man bli rik på internetgambling behöver man faktiskt hålla sig till de regler man själv satt upp för spelandet. Annars går man inte med vinst, förstår du väl, lilla dumma gumman.

Ja, jag förstår det nu.

Och man kan inte ta igen förluster genom att spela ännu mer.

Nej, jag vet det.

Skriv något i stället. Och då menar jag något mer substantiellt än de där tusen orden du knattrat ner hittills idag och som du kallar för poesi (ha!) bara för att du ska få lägga dem i en mapp på usb-minnet som ingen någonsin kommer att få läsa.

Ja, jag ska.

Sen.

Några tusen kanske

Jag borde försöka utnyttja all den här tiden bättre.

All den här tiden när jag inte jobbar. All den här tiden när jag inte skriver.

Lära mig något av allt det som jag skulle vilja kunna, till exempel. Det finns ju en del att välja mellan.

Jag kastar en blick på Webdesign. Det verkar kul. Jag misstänker att det är roligare efter att man lagt ner några tusen timmar på det.

Så det får vara.

De har ändå inte Dreamweaver på datorn här i min lilla låda. Och hemma kan jag inte vara. Där är jag bara i vägen.

Nej, jävlar i min lilla låda vad tråkigt man kan ha i en sådan här liten låda ibland. När man redan har läst alla sidor på internet och redan bestämt sig för att inget man skulle kunna skriva hade varit värt pixlarna.

Två gånger två timmar om dagen sitter jag här, i lådjäveln.

Återstår att se hur många timmar det tar innan jag tar mig för något vettigt.

Call off the search party

Dags att infinna sig igen, kamma sig och räta på ryggen och rapportera sig såsom arbetssökande. Den här gången på rätt kontor.

Medan jag sitter och väntar iakttar jag människorna som kommer in genom dörren. Vissa av dem är odugligar som jag, andra är professionella som ska på möte en trappa upp.

Det är ingen konst att se vem som ska sätta sig vid inskrivningsdatorn och vem som ska gå upp för trappan. Kvinnan i receptionen behöver inte vänta på att de ska presentera sitt ärende utan förekommer de välklädda, välfriserade och rakryggade med ett artigt Det är uppför den trappan där. Där uppe får de kaffe.

De andra får sitta mitt på golvet vid inskrivningsdatorn och kämpa med intruktioner på högljudd och övertydlig svenska av typen DU KLICKAR HÄR DÄR DET STÅR BÖRJA. HÄR. KLICKA HÄR. SEDAN BÖRJAR DU FYLLA I HÄR. HÄR. DÄR, DÄR DET STÅR STEG ETT. DÄR FYLLER DU I DITT NAMN OCH DIN ADRESS. VAD DU HETER. OCH VAR DU BOR. NAMNET PÅ GATAN. OCH SEDAN FYLLER DU I DINA MERITER HÄR. DÄR DET STÅR STEG 2. OM DU HAR GÅTT NÅGON UTBILDNING. OM DU HAR HAFT NÅGOT JOBB NÅGON GÅNG. SÅ FYLLER DU I DEM HÄR. HAR DU NÅGRA FRÅGOR SÅ STÅR JAG HÄR, EN METER IFRÅN DIG OCH SKRIKER ÅT NÅGON ANNAN SATE.

Det är skillnad på folk och folk. Och det är skillnad på hur man behandlar folk och folk.

Själv är jag ju av den kategorin arbetssökande som skärmen blinkar rött när mitt personnummer knappas in och personer behöver tillkallas inifrån de hemliga domänerna bakom Den Låsta Dörren för att fastställa att jag verkligen ska ha en sådan där specialhandläggare för hopplösa fall som jag har tilldelats av någon dator vid min överföring från det gamla kontoret.

Det tar inte många minuter att fastställa att jag är precis en sådan Loser som de ska ha hand om på den avdelningen, precis lika många minuter det tar för mig att falla tillbaka i den rollen, att bli Henne igen.

Jag trodde jag hade gjort mig av med Henne. Dumpat henne i något dike någonstans längs med vägen. Men närå. Här är Hon, som om inget har hänt.

Så bra då.

Så fick jag lära mig att det finns en propp i källaren också

Vi har en lugn söndag för en gångs skull. Har ett skönt snack. Går en skön promenad. Maken lagar en god middag.

Mitt uppe i matlagningen går strömmen. Helt och hållet, helt becksvart i hela lägenheten. Alla datorer slocknar. Tvättmaskinen. Spisen. Tutti.

Strömavbrott, tänker man ju då, förstås. Tills man tittar ut genom fönstret och ser hur det lyser i huset mitt emot. Och man går och tittar i ett annat fönster och minsann lyser det inte i det huset också? Maken går ner och tittar utifrån och det lyser i vårt hus också. Både över och under och vid sidan om oss.

Inte utan att man känner sig lite utpekad.

Och ja, vi har faktiskt betalat elräkningen.

Det tar en och en halv timme att få tillbaka strömmen igen och det tar minst så lång tid innan man slutar tänka Ja, men då får jag väl se på tv en stund då...

Istället för dator och tv spelar vi brädspel i stearinljusens sken. Det är himla roligt och jag tänker att det här borde vi göra oftare.

Typ varje söndag eller så.

Men känner jag mig (oss) rätt så dröjer det till nästa strömavbrott.

Men hur skulle jag veta det?

Jag får nog lägga mig till med en ny neuros nu när jag inga pengar har. Att sitta och skumma Tradera-auktioner i timmar när man ändå inte har de kronor som ska till för att lägga ett skambud, det är faktiskt dubbelfattigt.

Städmani står högt upp på önskelistan. Om man nu skulle få önska sig. Men det får man väl förstås inte.

Jag försöker sparka igång den nya önskade ovanan i alla fall med att stänga in mig i badrummet och inte komma ut förrän jag hade skurat hela eländet uppifrån och ner.

Det tog lite tid. Och fem trasor, två olika rengöringsmedel, en ryggkota och ett par knäskålar.

Men nu efteråt luktar det så konstigt när man går in i badrummet.

Jag undrar om det kan vara så att det luktar... rent!?

Redan fredag?

Sista arbetsdagen för veckan och jag trivs så bra här i min lilla glasbur att här blir jag nog kvar.

I bakgrunden hörs hela tiden ett tyst surr av ventilationen som jag kan koncentrera mig på tills jag blir alldeles yr och eftersom jag har tillgång till internet behöver jag inte oroa mig för att det blir något vettigt gjort.

Inga böcker skrivna, inga översättningar gjorda, inga jobb sökta.

Men jag är ikapp med bloggen! Grattis till mig, lite grann.

Två timmar jobb. Ut i foajén efter en automat-varmchoklad och sedan in i buren igen för ytterligare två timmar.

Inga sextiofyratusen kronor rikare blir man i den här buren, dock.

Hoppas skrivarforumet kommer igång så jag kan få lite deadlines igen.

Tiden går och här blir inga böcker skrivna.

Skönt med egen kuppe

Tillbaka till grannkommunen igen. Sådan lyx kan man ju vänja sig vid. Två gånger två timmar sitter jag i den lilla buren och jag skriver igenom alla fem delproven och det värker i ryggen efteråt men det är det värt.

Lycka är ett eget arbetsrum.

Det är nog bra för dem därhemma också att jag är frånvarande ibland, det stör bara att jag är där känns det som, både vad gäller mat och sömn.

Men nu har jag hittat ett home away from home och om jag bara kunde hitta en inkomst också så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Det här med internetkasino verkar inte vara någon säker inkomstkälla, i alla fall. Tur att man kan spela för låtsaspengar i början, medan man lär sig. Hade jag spelat bort femtusen riktiga euro hade jag blivit ledsen.


Fast det är jag ju redan.

Jag hjärta A-löv

Jag orkar verkligen inte cykla hela vägen ner till stora biblioteket i stan, eller rättare sagt jag orkar cykla dit för det är nedförsbacke hela vägen men jag orkar inte cykla hem och jag vill komma hem igen så istället cyklar jag åt andra hållet, in i grannkommunen, där jag råkar veta att de byggt ett nytt fint bibliotek nyligen.

Kanske finns där en arbetsplats med ett eluttag, tänker jag. Kanske finns det plats för mig?

Jajamensann, det fanns det och vilken lyx mot vårt gamla skruttiga stadsdelsbibliotek!

Glöm "tysta" rummet där alla andra sitter och snörvlar och pratar i mobiltelefon. I grannkommunen har man eget litet studierum som man bokar två timmar i taget och där finns det minsann dator med internet och en liten skjutdörr som man kan stänga om sig med och det är alldeles, alldeles tyst och jag skriver som en galning i två timmar, jag skriver så fingrarna kroknar och det är banne mig det skönaste den här veckan, no contest.

Kontaktsökande

Igår blev ju inget skrivet men idag skyndar jag iväg till biblioteket igen bara för att finna att hela tysta rummet är fullt av halva datorer och datorteknikerns alla personliga ägodelar utspridda på varje ledig yta.

Jag sätter mig i soffan utanför och väntar, korrekturläser, behåller lugnet.

När teknikern går visar det sig att de nya datorerna tar upp precis alla eluttag i hela rummet.

Min laptop har en batteritid på ca 20 millisekunder. Och det tog mig tre och ett halvt år att skriva min första bok.

Det säger sig självt att det går inte ihop.

Jag letar efter en annan plats men hittar ingen. TIll sist får jag återvända hem igen, med bara oskrivna blad i min BoblBee.

Och försöka inte låta minnet av deras ord och blickar tillintetgöra mig

Så är det då till sist dagen AF och jag tar det lugnt men är ändå spänd som en fiolsträng när jag till sist kommer iväg.

Man vet ju aldrig hur det kommer att gå.

Jag försöker behålla lugnet, tar med mig en rolig bok för att distrahera mig under den långa väntan, och jag klarar av första gubben utan problem och den andra gubben är bara lite dryg men jag klarar det och kommer därifrån utan allför mycket blodspillan.

Jag måste gå tillbaka inom en vecka. Det får jag tänka på någon annan dag.

Nu vill jag bara glömma.

Att gå omkring alldeles osynlig

Vi tänker upprepa förra söndagens skogspromenad men Lillen är ur fas med sina sovtider så vi håller oss hemma i krokarna och vem behöver skogen egentligen när det finns en golfbana precis runt knuten?

Här där vi bor finns ju faktiskt goda förutsättningar att gå alldeles för långt i bara delvis civiliserade omgivningar. Det är väl fördelen med att bo precis i slutet av världen.

Jag visste att det borde finnas någon sådan i alla fall.

Vi går väldigt långt och det är lite för kallt trots mina varma vantar och till sist pratar vi lite också och precis när vi kommer hem på gården igen säger jag det som behöver sägas och jag tror nästan att han hör mig.

Det värsta med att vara så här ledsen är ju att han inte förstår att jag är det.

Gränsen går nog någonstans här i närheten

Det här att vara ledig är jag ju inget bra på.

Det verkar handla mycket mer om disk och smutstvätt än jag hade föreställt mig i alla fall, så det är tur att det inte ska pågå så länge.

Jag har i alla fall börjat läsa lite smått. Wally Lambs nya. Dick Francis nya. Anne Holts nya (som inte var så ny men jag hade missat den så den var ny för mig).

Mer än jag har läst på hela föregående året känns det som och det är det nog också. Skönt, men lite ovant. Jag känner hela tiden dåligt samvete för att jag bara ligger och läser.

Som sagt, det här att vara ledig är jag inget bra på.

Men hur ska jag kunna skriva något om jag inte läser? Var ska det flödet komma ifrån, om jag inte ens kan läsa ett kapitel i sträck?

Hur långt är jag ifrån där jag vill vara, den jag vill vara?

Och hur långt ifrån kan man vara, och ändå överleva?

Too cool for school

Jag skriver till sist min allra sista tenta någonsin och trots att jag får göra det i hemmets lugna vrå är jag långt ifrån lugn.

Högspänning, indeed.

Efteråt värker det hela vägen från käkarna upp via tinningarna till pannan och det känns som att kraniet ska spricka och hjärnan rinna ut genom öronen när som helst.

Så på det hela är det rätt skönt att jag inte ska plugga något nästa termin.

Jag glömmer hela tiden att det inte spelar någon roll om jag tar de här poängen eller inte. Jag stressar upp mig helt och hållet till ingen nytta.

Inte så smart.

Och förkortar livet gör det också.

Men nu är jag för första gången på åratal LEDIG.

Till på måndag då jag blir ARBETSLÖS.

Tala om huvudvärk.

Ironin är det sista som överger människan

Jag skulle skrivit online-prov igår men det blev inte av på grund av tekniska svårigheter så nu när jag trodde jag kunde slappna av har jag det hängande över mig tills i morgon.

Så bra då.

Hur mycket jag än fasar för måndagen så vore det ändå lite skönt om den här veckan vore över snart.

Man skulle ju kunna använda den här extra tiden till att förbereda sig ytterligare inför provet men eftersom jag inte har en enda spänn så ägnar jag mig stället åt att leta igenom tusentals auktioner på Tradera för att se så att jag inte missar något.

Vilken tur att man inte hittar något man vill ha när man inte har några pengar att handla för.

Och vilken tur att man vet att använda sin dyrbara tid på ett så effektivt och kreativt sätt.

Hello darkness, gamle vän

Åh, så lätt det är att bara falla ner i allt det där igen, trots att jag vet hur det är där nere, trots att jag borde göra allt som står i min makt för att aldrig hamna där igen.

Denna trötthet. Denna sorg. Denna svärta som smutsar ner och förstör allt.

Så var det dags igen.

Jag måste rycka upp mig, tänker jag och sedan hör jag hur de skrattar åt mig, alla rösterna inuti.

Jo, men visst, säger de. Det är ju precis så enkelt.

Ryck upp dig du bara.

Vi väntar här.

Så lätt det är att bara falla ner i allt det där svarta igen.

Förutom att dö, då

Jag kommer ihåg att packa ner usb-minnet men det hjälper inte för innan jag hinner ut genom dörren så kraschar magen och det blir bara till att stanna hemma.

Maken och sonen går ut och jag vilar och springer på toa och vilar igen.

På eftermiddagen försöker jag ta itu med jobbsökandet men det är svårt för jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Inte heller vem jag skulle kunna vara om jag verkligen var tvungen.

Skulle jag till exempel kunna vara Hon i kassan på Coop om jag verkligen var tvungen?

Skulle det gå, eller skulle universum vända sig ut och in på något vis? Skulle alternativa verkligheter uppstå spontant eller skulle det bara innebära slutet för mänskligheten?

Det är svårt att söka jobb när man inte vet sådana saker.

Och när man vet att man aldrig skulle komma iväg på ens en ynka liten intervju med den jas-magen.

Jag har ont i huvudet hela tiden, samma gamla spänningshuvudvärk som jag hade alldeles glömt bort men så väl känner igen nu när den är tillbaka. Och så magen då, som nu är kinkig varje dag och kraschar flera gånger i veckan.

Jag vill inte bli sjuk igen men vet inte vad jag ska göra för att förhindra det.

Aldrig på en måndag

Usch, massor av ärenden att uträtta och på en måndag dessutom och jag är inte van och inte har jag någon almanacka och inte har jag några pengar och inte har jag något huvud att hålla reda på saker med.

Tufft sätt att börja veckan på.

Jag lyckas i alla fall få iväg mitt sista DHL-paket och komma till optikern i tid. Och jag hann läsa igenom nästan alla dikterna i antologin jag ska ha prov på innan optikern hade tid för mig.

Sedan flängde jag iväg till bibblan men väl där inser jag att jag har glömt mitt usb-minne och eftersom jag inte har något i huvudet så behöver jag det verkligen på minnespinnen så det blir inget skolarbete idag och inget översättningsprov.

Perfekt, tänker en liten del av hjärnan, då kan du skriva bok. Kom igen nu, berätta om Berit! Hur har hon det nu för tiden? Har hon kommit hem från Frankrike?

Panik, tänker resten av hjärnan.

Så jag går hem istället.

Hej Tomten, jag önskar mig en öppen förskola, tack från R

Vi åker ut till bokskogen och promenerar, klassiskt söndagsnöje. Det är kallt men det blåser inte och i Malmö är det just det som gör all the difference. Dessutom har jag hittat mina varma vantar.

Lillen får åka bärmes. Det är kul. Så länge jag slipper bära.

De sista femtio metrarna tycker vi att han ska gå själv. Lite för att han ska springa av sig, lite för att han inte ska frysa ihjäl.

Det tycker inte han.

Andra barn går själv påpekar jag och visar på andra små människor som springer runt i omgivningarna.

Lillen blir stående orörlig och stirrar storögt.

Andra barn. Wow. Lillen vet nu precis vad han önskar sig i julklapp.

Det går inte att vinna om man är gift med mig

Vi (läs: jag) har svårt med ansvarsfördelningen nu när vi båda två är hemma, mer eller mindre. Vem är egentligen ansvarig för barnet, för matlagningen, för städningen, för budgeten? Är det olika på vardagar och på helger? När ska han få vara ledig och när ska jag?

Det känns som att det inte alltid borde vara jag som är ansvarig för precis allting, inklusive hans kalsonger. Speciellt när jag inte alltid är hemma längre. Även om det är en självvald frånvaro, än så länge.

Men han måste hela tiden fråga mig om allting, och det gör att allting, hela tiden, känns som att det är mitt ansvar och jag knäar under tyngden av det.

Jag vill verkligen inte vara någon slags bitterfitta men jag hamnar hela tiden där i alla fall.

Bestäm något själv någon gång!

Men om han gjorde det skulle jag väl bli förbannad för det.

Det finns en avvikelse där som Einstein eller någon borde kolla närmare på.

Även sådana här veckor när jag inte får något alls gjort tar slut alltför fort.

Det är fortfarande fredag minst tre gånger i veckan.

Hur har de tänkt att man ska hinna med någonting alls på det viset?

Inget blir skrivet. Inget blir städat. Inga jobb blir fådda.

Men ändå lyckas jag göra av med mina sista pengar i en rasande fart.

Kanske är problemet att jag och mina pengar rör oss i olika hastighet genom universum? Att vi rör oss i olika riktningar och bara passerar varandra här och där i olika omloppsbanor.

Det skulle förklara så mycket.

Kanske om fjorton dagar? När toan är ordentligt ren?

Som vanligt när jag behöver räta på ryggen och ta ansvar så spårar jag ur på något helt irrelevant sidospår.

Den här gången blir det städning. Kunde varit värre. Bättre än shopping, med en börs som min.

Jag hittar en guru-tant på nätet som ska lära mig hemligheten till ett välstädat hem.

Jag misstänker att det har något att göra med rengöringsmedel och trasor men programmet börjar med baby steps och vi har inte kommit så långt än.

Den här veckan skurar jag diskhon. Varje dag.

I nästa vecka ska jag skura toaletten. Varje dag.

Babysteps i all ära, men resten av lägenheten förfaller i en oroväckande fart. Det känns inte som några större framsteg, om jag ska vara helt ärlig.

När ska jag lära mig att inte falla för allt jag läser på nätet?

Ingen bra utgångspunkt

Det är något stort svart som lurar i ögonvrån.

Ett mörker som hotar att smyga sig fram och uppsluka mig och hela min värld. Bara Glufs! och så är allt och alla bara borta.

Jag kan inte vända mig om och se mörkret i vitögat. Jag är rädd att det skulle vara det sista jag gjorde.

Men jag kan inte heller låtsas att det inte finns där.

Jag behöver vara modig nu. Eller vuxen. Inte låta mig skrämmas av sådant som ansvar och förpliktelser.

Hur otäckt det än må vara.

Det är så mycket som hänger på mig nu, så många människors lycka och välbefinnande.

Och jag är så svag.

Lekpaus

Och genast så blev det röd dag så man inte får för sig att göra det här med skrivandet till någon ovana.

Så bra då.

Men jag behöver ju i och för sig sitta på golvet och stapla saker också, klossar och burkar och allt vad man kan hitta. Stapla dem så någon kan riva ner dem och sedan bygga upp dem igen.

Det är så vackert det där. Att betrakta ett barn i lek, intensivt koncentrerad på något jag aldrig får veta för han har knappt några ord alls och inga som kan förklara vad som försiggår inne i det där fjuniga huvudet.

Det måste man också ha tid med.

Eller åtminstone min förmåga att berätta den

Jag hoppas att det här är början på en rutin, att gå upp och gå till biblioteket för att skriva varje så kallad arbetsdag som jag inte arbetar.

Och om det inte vore för det stora svarta hålet i min plånbok så hoppades jag också att det blev många sådana dagar.

Men en sådan lyx kan jag inte unna mig nu.

Jag har i alla fall inget trådlöst nätverkskort och det är jag glad över för där jag sitter i det tysta rummet (ha!) på mitt stadsdelsbibliotek slipper jag alltså scrolla genom hundratals jobbannonser om arbeten jag inte kan utföra.

Så slipper jag det åtminstone ibland.

Jag skriver inte med något flyt än så länge. Mest borde jag ägna mig åt skolarbete, den lilla tid som är kvar men jag känner också en press på mig att göra en insats med översättningsprovet igen för att eventuellt kunna dra in lite pengar den vägen. Alltså blir det lite hattigt. En timme här med det ena, en timme där med det andra. Och så lite norsk spänningsroman när jag inte orkar mer och behöver vila mig och äta en bit choklad.

Egentligen så ville jag ju gärna skriva om Berit nu. Innan det blir för sent och jag tappar tron på hennes berättelse med. Men vi får se hur det blir med den saken.

Office hours

Får man inga jobb kan man ju alltid sitta på biblioteket och låtsas skriva en bok så länge.

Fast ett par veckor till blir det mest skolarbete, förstås. Och denna förbaskade översättning som jag redan misslyckats med en gång.

Skam den som ger sig, säger en del.

Skam den som aldrig fattar läget skulle man också kunna säga.

Men till dess att läget är fattat finner ni mig på det lokala stadsdelsbiblioteket måndagar-fredagar klockan från det att jag lyckas släpa mig dit till dess att jag blir hungrig på allvar och/eller mitt godis tar slut.

Ja men, det är väl en bra början på året i alla fall

Så måste jag ställa om mig, hitta nya rutiner, hitta nya former för hur det är att vara jag, hur man gör.

Jag måste bestämma mig för hur ofta jag ska kolla jobbannonser, till exempel. Ska man kolla varje dag eller varannan? En gång i veckan?

Vilka annonser ska jag titta på? Bara de i Malmö, hela skåne, hela öresundsregionen, hela världen?

Vilka jobb ska jag titta efter? Kassabiträde på någon mack, byrådirektör, svetsare?

Allt känns precis lika möjligt, lika omöjligt.

Ingenting kan jag. Ingenting vill jag.

Ingenting blir det av mig.

Och det är knappast jag, för det enda jag skriver i dag är det här

Maken jobbar sin sista dag på många månader och jag får en bonusdag med Lillen. Det firar vi med att åka gul buss till andra sidan stan och leta fynd på Myrorna och andra Emmaus. Det är verkligen långt borta, i en helt annan värld.

Ingenting hittar jag.

Sedan in till stan med en grön buss och lillen somnar. Jag promenerar bort till biblan och hämtar en bok som jag sätter mig och läser medan jag väntar på att han ska vakna.

Till sidan 76 kommer jag, minsann.

Det var länge sedan.

Huvudpersonen i boken är precis som jag. Förutom att hon är polis och sitter i rullstol.

Det är inte jag, bara för att förtydliga. Om det var någon som trodde det.

Men hon är otrevlig. Och på ett sätt som jag alldeles, fullständigt, till 100 % känner igen mig i.

Jag vet inte om det någonsin har hänt förut. Att jag har läst något och förstått att den här människan måste vara lite lik mig.

Det här måste man ha upplevt, måste man ha tänkt och känt för att kunna skriva, tänker jag.

Och inte förrän många timmar senare tänker jag på alla mina texter om mord och elände och psykopati och atombombs-offer.

Klart att hon inte är som jag. Snarare tvärtom. Mer olik mig kan man ju knappast bli.

Hon är säkert inte bara trevlig. Hon är ju författare också.

Jaha, 2009, vad har du att komma med då?

Det känns väl inte omedelbart sådär annorlunda, det här nya året, men det kommer innebära enorma förändringar.

Allting kommer förändras på sätt jag inte kan föreställa mig.

Och då är jag ändå ganska bra på det där med hittepå.

Mest av allt måste väl ändå jag förändras. Om jag ska klara av allt som kommer krävas av mig det här året krävs en rejäl personlighetstransplantation.

Vem kan jag bli som skulle kunna klara av det här?

Omöjligt att säga.

Jag vet ju inte ens vad det är som ska klaras av.