Call off the search party

Dags att infinna sig igen, kamma sig och räta på ryggen och rapportera sig såsom arbetssökande. Den här gången på rätt kontor.

Medan jag sitter och väntar iakttar jag människorna som kommer in genom dörren. Vissa av dem är odugligar som jag, andra är professionella som ska på möte en trappa upp.

Det är ingen konst att se vem som ska sätta sig vid inskrivningsdatorn och vem som ska gå upp för trappan. Kvinnan i receptionen behöver inte vänta på att de ska presentera sitt ärende utan förekommer de välklädda, välfriserade och rakryggade med ett artigt Det är uppför den trappan där. Där uppe får de kaffe.

De andra får sitta mitt på golvet vid inskrivningsdatorn och kämpa med intruktioner på högljudd och övertydlig svenska av typen DU KLICKAR HÄR DÄR DET STÅR BÖRJA. HÄR. KLICKA HÄR. SEDAN BÖRJAR DU FYLLA I HÄR. HÄR. DÄR, DÄR DET STÅR STEG ETT. DÄR FYLLER DU I DITT NAMN OCH DIN ADRESS. VAD DU HETER. OCH VAR DU BOR. NAMNET PÅ GATAN. OCH SEDAN FYLLER DU I DINA MERITER HÄR. DÄR DET STÅR STEG 2. OM DU HAR GÅTT NÅGON UTBILDNING. OM DU HAR HAFT NÅGOT JOBB NÅGON GÅNG. SÅ FYLLER DU I DEM HÄR. HAR DU NÅGRA FRÅGOR SÅ STÅR JAG HÄR, EN METER IFRÅN DIG OCH SKRIKER ÅT NÅGON ANNAN SATE.

Det är skillnad på folk och folk. Och det är skillnad på hur man behandlar folk och folk.

Själv är jag ju av den kategorin arbetssökande som skärmen blinkar rött när mitt personnummer knappas in och personer behöver tillkallas inifrån de hemliga domänerna bakom Den Låsta Dörren för att fastställa att jag verkligen ska ha en sådan där specialhandläggare för hopplösa fall som jag har tilldelats av någon dator vid min överföring från det gamla kontoret.

Det tar inte många minuter att fastställa att jag är precis en sådan Loser som de ska ha hand om på den avdelningen, precis lika många minuter det tar för mig att falla tillbaka i den rollen, att bli Henne igen.

Jag trodde jag hade gjort mig av med Henne. Dumpat henne i något dike någonstans längs med vägen. Men närå. Här är Hon, som om inget har hänt.

Så bra då.