Min arma matsmältningskanal

Jag tjurar hela dagen för att det kommer folk på middag, trots att maken fixar allt och jag bara behöver sitta där och äta och hålla käften.

Och så måste jag lik förbannat sticka iväg i sista minuten och fixa färska bär till efterrätten. Det var banne mig inte det lättaste.

Annars skulle man ju kunna tro att eftersom det är så varmt om nätterna att man inte kan sova, att det skulle kunna vara sommar. Men nej då.

Inga inhemska bär finns att tillgå.

Blåbären är antingen litauiska eller holländska och hallonen belgiska eller franska.

Sacre bleu!

Jag letar överallt men till sist får jag nöja mig med lite holländska blåbär och jordgubbar från belgien.

Och så var den dagen räddad. Inte.

Trots att jag knappt äter någonting räcker inte maten som maken lagat och knappt hinner efterrätten undan innan magen kraschar och jag måste låsa in mig i badrummet i en timme.

Kul när man har gäster.

Och när de äntligen går och det visar sig att jag har överlevt kvällen är det bara att börja stressa upp mig inför lördagen.

Mitt stackars tarmludd.

Men om jag envisas med att köpa storpack chocolate chip cookies så blir jag i alla fall en större människa

Vi åker och handlar och stressar och gnatar och det är inte roligt alls.

Inte ska det väl vara så här, egentligen.

Och visst är det väl mest mitt fel?

Men jag vet inte alls vad jag ska göra åt det. Förutom att fullständigt bli en annan, bättre människa.

Och det kommer ju inte att hända.

Typ ett par gånger om dagen

Tydligen får man lämna blod om man ammar, och eftersom de ber så snällt åker jag dit och åderlåter mig en skvätt. Store sonen följer med och blir blodgivare och jag är så stolt.

Han är vuxen nu, och det är ett helt annat föräldraskap.

Inte så mycket fruktpuré, men lika mycket stolthet.

Sedan en sväng på bibblan men det är allt som blir gjort idag för sedan mår jag visset och blir sängliggande.

Mest psykiskt förmodligen, efter den där gången jag hamnade på akuten efter blodgivning är jag alltid lite darrig efteråt.

Och så är det ju så jävla varmt.

Men vila en stund mitt på eftermiddagen borde jag göra oftare.

En sådan vecka

Redan nu är det stressigt och obekvämt, eftersom vi ska åka på släktträff på lördag och jag är så dålig på sådant.

Redan nu har jag ont i magen.

Dessutom har vi gäster till middagen på torsdag, så jag har dubbla orsaker till att springa på toa.

Och så grälar vi hela tiden.

Mysigt värre.

Och bonusen dyker upp oanmäld och visar förakt för min fina rosa väggfärg.

Jag hatar mitt liv. Verkligen.

Jag tänker i alla fall inte åka till Thailand

Vi vill bada så som man ska bada, nämligen i insjö, så vi tar en liten tur, som visar sig vara himla lång och sedan kör vi vilse och kartan stämmer inte med verkligheten och vi försöker köra efter kartan i alla fall och det går ju inte så bra.

Först när vi ger upp finns vägen där den ska, och badplatsen vid sjön i skogen är precis som jag mindes den men inte alls som maken mindes den så han tjurar.

Helt otippat är det fullt med thailändare här, mitt ute i ingenstans, och när jag ser det minns jag att det var det minsann på badet igår också och vad betyder det att det är fullt med thailändare varje gång jag ska bada, vad försöker universum säga mig, egentligen?

Sanden på den lilla stranden är för grov och grusig för att man ska kunna göra sandslott men vi får oss ett litet dopp i alla fall, bäbisen och jag och lite majskrok till honom och ett par kanelbullar till mig och maken får leka med videokameran och sedan är vi nästan inte ovänner alls.

Och hem hittar man ju alltid.

En dag vid poolen

Det är fortfarande varmt och vi låtsas att vi är som folk och går och badar. Det är lättare när man är två med bäbisen och han är den ende i plaskdammen som inte kan gå men det hindrar inte honom. Han kryper i racerfart genom vattnet så det blir svallvågor efter honom, runt, runt, runt.

Hur kul som helst.

Sedan somnar han och maken läser och jag stickar och om jag inte visste bättre hade jag trott att vi var lyckliga.

Uppe på Möllan och Down Under

Maken vill till Möllan och handla frukt o grönt, så som folk gör, så som vi aldrig gör och han får aldrig som han vill annars så den här gången ger jag med mig och vi packar in bäbisen i bilen och åker dit.

Det är ovant, det skaver, jag skaver i bilden, hör inte hemma där. Vill inte vara där.

Och det finns inget där som inte finns någon annanstans, som jag inte hade kunnat beställa hem igår kväll. Det enda som finns är svårigheterna och det är omöjligt att hålla koll på priserna och vi gör av med för mycket pengar på sådant vi egentligen inte behöver och det mesta är visset.

Vi letar överallt efter Merguez, men hittar ingen. Vi minns hur smaskiga de var som vi fick i Bryssel, men det finns inga nordafrikaner här, inget lammkött överhuvudtaget och jag blir lite ställd när jag ser att köttaffären på hörnet av Möllevångstorget har en stor gris på sitt skyltfönster.

Tala om markering.

Kanske blir jag lurad på halal-slakteriet en gata bort men korven han sa var samma som Merguez var helt ok. Den såg för otäck ut, dock, god som den var. Resten får hamna i en gryta av något slag, så jag slipper se dem.

När bäbisen somnar (i sin egen säng, under över alla under!) zummar min mobil och det är store sonen som meddelar att han fått erbjudande att åka till Australien och jobba ett par månader efter studenten.

Han är så glad. Äntligen, något att se fram emot. Äntligen, något att fästa blicken på, bortom skolavslutningen.

Och det är nog det allra bästa som kunde hända honom. Ett par månader så långt bort från mig som han kan komma.

Jag blir kallsvettig och tårarna bränner bakom ögonen vid tanken på honom i Australien i två månader. Men det är klart att han ska åka. Det fattar jag väl.

Vilken grej. Vad kul för honom.

Och jag, jag klarar mig alltid.

Eller nåt.

Om något alls?

Bäbisen sover ganska bra och då får jag också sova och jag drömmer så hemskt att jag skrämmer mig själv. Kommer allt det här verkligen ifrån mitt undermedvetna?

Det bådar inte gott för framtiden.

Jag minns inte riktigt, men det var en liten bäbis, en flicka, och hon var död, det var en massa blod och min bäbis var större, två, tre år kanske, eller kanske var det store killen när han var liten, vem det än var så var han så förtvivlat ledsen, och det var inte jag. Kanske var det jag som dödat henne, kanske inte, men jag var i alla fall så likgiltig, så kall, så - så jag.

Hur kan jag inte bry mig, hur kan jag inte känna något?

Inte inför något fantasifoster, det spelar väl ingen roll egentligen, men inför de människorna som jag påstår är så viktiga för mig.

Hur kan jag vara så tom inuti?

Och vad kan jag göra åt det?

Som halvmeters platå-rullskridskor, ungefär

Det är hoppfullt, i all denna röra, att jag inte kan höra någon röst, någonstans i mitt tjocka huvud, som uttalar sig tvivlande om huruvida jag kommer att kunna börja skriva igen.

Som att det bara är givet att efter första september eller när nu alla tre kurserna börjar kommer jag bara kunna sätta mig ner och skriva.

Som om inget hade hänt.

Som om de senaste två åren inte hade hänt.

Jag oroar mig för att inte ha tid, inte ha ork, inte ha koncentrationsförmåga.

Men inte för att jag inte skulle kunna.

Jag vet inte vad det är som har hänt.

Men plötsligt tror jag mig ha en förmåga.

Plötsligt är jag ett stort tjockt tåg som puffar Jag-tror-jag-kan, jag-tror-jag-kan!?

Vilka ovana skor det är att gå i då.

Någon särskild sorts astigmatism har han nog

Det är en fin egenskap att veta när det är dags att ge sig.

Den egenskapen besitter inte jag.

Men idag klarar jag knappt lyfta armarna överhuvudtaget, och jag vill bara gråta när jag ser eländet, så jag tar bäbisen och flyr till Myrorna för lite retail therapy.

Jag kan inte vara Judith L mer än en dag i taget.

Det blir en massa garn och en resegarderob till sonens kostym och när jag kommer hem har maken räddat allt med två lager färg och vi kan flytta tillbaka in i vardagsrummet framåt kvällen.

Bara fyra dagar senare än jag hade planerat.

Jag är så otillräcklig att jag knappt får luft.

Jag vet inte vad han ser i mig.

Jag önskar att jag inte gett mig in på det här

Jag står inte ut med att se eländet så vi rymmer hemifrån, hals över huvud.

Vad som helst, bara jag slipper måla.

Vi hamnar på IKEA, precis när de öppnat och det är precis lagom mycket folk, speciellt i restaurangen, så vi tar en väldigt osmaskig fika tillsammans och det är skönt att bara sitta där när det inte är något folk, och bäbisen är på gott humör och maken också och jag behöver inte tänka på den fula väggen en stund och vad mer kan man begära.

Maken påstår att jag inte kan åka till IKEA utan att köpa en massa mer grejer än vad jag hade planerat så för att försöka bevisa något alldeles meningslöst från min sida går jag genom hela varuhuset, den långa vägen, och köper ingenting.

Inte ens ett paket servetter.

Get me, I'm Judith Levine...

Sedan är det inte mycket att be för, som maken brukar säga.

Bara hem och försöka rädda vad som räddas kan av vardagsrumsväggarna.

Vem är du och var har du gjort av mitt jag?

Till sist är det dags att börja måla. Även om det kanske hade behövts en omgång till med spackel och sandpapper.

Äsch, jag gör det half-assed, som med allt annat här i livet.

Som med livet självt.

Och så blir ju resultatet därefter.

Fan också.

Färgen är kanon. Precis den jag ville ha. Det blir precis så varmt och mysigt som jag hade hoppats.

Men fan vad det ser ut.

Väggen är slät som ett månlandskap. Och det är färgkladd överallt, på varenda karm, list och uppe i taket.

#¤%#, som Kapten Haddock skulle sagt.

Jag vill bara skita i det nu. Jag ville bara skita i det igår, och i förrgår. Bara ge upp och låta det se för djävligt ut.

Acceptera att det här är det bästa jag kunde åstadkomma.

Även om jag hatar att det är så.

Men istället plockar jag upp spackelspaden och börjar om från början. Nya spackelkluttar över hela min vackert rosa vägg.

Det här kommer aldrig bli färdigt.

Det kommer aldrig bli bra.

Men jag har inte gett upp än.

Men inte hjälper det

Tapeteländet är borta. Och väggen som jag så tydligt minns hur jag spacklade och slipade blank som ett dansgolv innan jag satte upp tapeteländet ser ut som Kom och hjälp. Tre lager tapeter, spackelkluttar och bulor.

Fan också.

Det är liksom för sent att ångra sig. Men det är verkligen det jag vill göra nu.

Bara skita i det. Bära tillbaka soffan och sätta mig där och inte låtsas om eländet runt omkring.

Denial, my old friend.

Men, nej. Det är bara att plocka upp spackelspaden och ge sig på det igen. Det måste bli gjort.

Den enda vägen ut ur det här är framåt.

Den här och tusen andra klyschor intalar jag mig själv i dag.

Jag och min spackelspade

Det blir en bastu i vardagsrummet när man ångar bort gamla tapeter. Svetten dryper och musklerna värker och det var länge sedan jag ansträngde mig så, men det går och även om det gör ont är det inget mot hur det var förra året och bara därför är det skönt.

Smärta är relativ. Så väldigt relativ.

Det tar så mycket längre tid än jag hade tänkt mig.

Jag tänkte: vi ångar i kväll (läs: igår kväll). Spacklar lite snabbt, slipar lite snabbt. Sedan målar vi ett lager i morgon bitti och ett vid lunch-dags. Sedan kan vi flytta tillbaka alla möblerna i tid till en tv-kväll med popcorn och mys ca 20.00.

Wow, vad jag är naiv.

Än i dag förundras jag över hur naiv jag kan vara.

Det blir inga jävla popcorn här, säger jag bara.

Bara en kort rast, att sitta vid datorn och svettas lite över ett glas pärondryck.

Surfa på stick-sajter.

Söka efter någon annan jag kan bli.


Och sedan är det bara att ånga vidare.

Något nytt? Något annat?

Något nytt kommer snart.

Men första måste det gamla bort. Bort väck.

Maken köper en ångmaskin och vi ger oss på tapeterna i vardagsrummet.

De som jag själv valt. De som jag tyckte var så fina.

De förekom i ett Timelligt program på tv en gång, i Före-delen. Sådana tapeter som man har på ålderdomshem, för att de gamla inte ska hetsa upp sig i onödan sa inredaren.

Jag blev ledsen.

Nu går jag själv loss på mina fina tapeter med guldranden med ånga och vass spackelspade.

Bort med skiten.

Ut med det gamla.

In med... ja, vad vet jag?

Either way works fine

Det är dags för en förändring. Något måste ske.

Något behöver ske.

Det är dags att jag flyttar in här.

Här där jag har bott i fem och ett halvt år.

Det är på tiden att det här blir något mer än platsen där jag förvarar mina ägodelar och mig själv.

Nu jävlar.

Snart.

Smäller.

Det.



Alternativt:

Snart.

Smäller.

Jag.


Av.

Om det nu bara hade gällt tisdagar, men nej då

Alla dessa tisdagar som fladdrar förbi i ögonvrån. Inte minns jag dem om tio år. Inte minns jag dem nästa vecka.

Inte gör jag något konstruktivt med dem.

Inte är jag kreativ.

I en tråd på Familjeliv diskuteras vad man vill att ens barn ska minnas om en efter det att man dött. Alla tjatar om att de vill att deras barn ska minnas hur mycket de älskade dem.

Vad nu det betyder.

Själv vänder jag på det. Vad önskar jag att jag mindes om min nu framlidne moder?

Vad jag skulle ge för att ha ett enda minne av att inte ha gjort henne besviken.

Kärlek, bah, humbug.

Men att kunna minnas att jag gjort henne glad någon gång. Det hade varit något det.

Att kunna minnas hennes ögon utan den där tröttheten, den där besvikna, nu orkar jag snart inte mer, vad-har-jag-gjort-för-fel-blicken.

Hennes högsta dröm: att hennes barn skulle bli kreativa, skapande människor.

Mitt starkaste minne av henne: Hur besviken hon var över mig.

Alltså.

Dessa tisdagar.

Inte gör jag något med dem.

Och inte gör jag någon stolt.

Liten blir stor

Vi går på stan allihop nästan som en riktig familj och store sonen får en kostym, sin första riktiga vuxenkostym. Först hittar vi ingenting som passar trots att vi går i femtielva olika affärer men sedan gör vi det i en rätt otippad butik och jag blir alldeles lipfärdig när han kommer ut ur omklädningsrummet för trots att han har sunkig t-shirt och vita tubsockar till så ser han alldeles vuxen ut och det är min lilla bäbis det där, mannen där borta i den fina kritstrecksrandiga kostymen.

Vilken tur att jag har en till liten skrutt som jag kan krama extra hårt i kväll.

Jag har sådan ångest över alla pengar vi har gjort av med, som JAG har gjort av med och som vi inte har. Jag vet inte hur det ska gå det här, hur det ska gå ihop och ju mer jag stressar upp mig, desto svårare blir det, desto mindre sannolikt blir det att jag ska fixa det.

När det skymmer tittar jag på jobbannonser och hittar faktiskt ett jobb som jag hade velat ha, inte ett jobb som jag någonsin skulle få i och för sig, men jag hade velat ha det, men inte nu, inte i höst, när jag ska få vara hemma med min bäbis och när jag återigen ska få skriva.

En dubbel välsignelse, sannerligen!

Så varför mår jag så dåligt?

Både Hugo och Oscar vet minsann hur en kavaj ska sys

Vi promenerar igen, maken och jag, och det är skönt. Det finns en undertryckt frustration oss emellan som gör att allt vi säger blir lite för vasst, att allt vi gör misstolkas. Därför känns lägenheten ibland inte riktigt stor nog för oss båda. Och semestern har knappt börjat.

Jag letar kostym till store sonen på Emmaus och hittar minsann både Hugo Boss och Oscar Jacobsson, Gant, Tiger, och en inte alls pjåkig Cavalier. Men inget passar förstås.

När det regnar manna på det viset har man ju förstås inte stl 52.

Och vad jag inte har för storlek ska vi inte tala om.

Business as usual

Jag stressar upp mig (i onödan, som vanligt) och stressen slår över i ilska som smittar som ebola och plötsligt är alla andra ovänner utom jag som blir konstigt lugn.

Det är ingen som kan bevisa att allt det här är mitt fel, det finns inga spår som leder tillbaka till mig, men jag vet.

Skulden är min. Som vanligt.

Och inte blir man årets morsa om det enda man kan komma på att göra när ens barn är ledset är att köpa en stor påse godis.

Besked

Jag blev antagen till alla kurser jag sökt inför höstterminen. Två reaktioner på en och samma gång.

Jippi!

och

HJÄLP!!!

Jag vet inte hur det ska gå till, att studera på heltid utöver allt det jag gör i dag. Redan nu räcker jag ju inte ens nästan till.

Men en liten stackarslig blåslagen varelse längst inne i mörkret inom mig lyfter ansiktet mot ljuset och viskar förväntansfullt: Är det sant? Ska jag få skriva igen?

Och det är alltid något

En lång promenad på stan, lite små ärenden, men bara ett Tradera-relaterat eftersom veckans auktionsslut var personligt rekord i osålda objekt. Grattis, då 'rå...

Jag borde låta det där ligga nere ett tag nu, men så sorgligt är det att jag behöver den lilla spänning som auktionerna kan ge i min torftiga, ointressanta tillvaro.

Sorgligt var ordet, sa Bull.

Jag försöker bättra mig, kliver ut ur min comfort zone och säger hej till en grupp människor.

De säger hej tillbaks.

Hjälp, skriker varje cell i min kropp. Men jag springer inte och gömmer mig.

Jag står kvar och ler.

Och det är gott nog så

Maken jobbar och jag och bäbisen åker först till biblioteket och sedan åt fanders. Vi testar en ny buss och hamnar på ett ställe vi varit förut.

Aldrig får man ha det lite spännande.

Jag spenderar pengar jag inte har på sådant jag inte borde köpa, men jag skyller på hormonerna, att jag är genetiskt betingad att vilja köpa kläder till mina barn även om de är myndiga och ska sköta sådant själva.

Inte mycket till ursäkt, men det får duga.

På vägen hem somnar bäbisen i mitt knä och jag slappnar av för första gången på jag vet inte hur länge. Bara sitter och njuter av att det är lagom varmt, att jag inte har några speciella måsten, att jag har ett fantastiskt barn i min famn, lyckan över att jag fick uppleva det igen.

Jag får inte glömma att njuta av det här.

Snart sitter även han på sitt rum med sin dator hela nätterna.

Men idag sov han i mitt knä på bussen, med spår av fruktpuré i ena ögonbrynet.

Eller: I apologize for the inconvenience

Ännu en lång promenad, i regnet den här gången och det är skönt. Inte så tungt snack, inte så mycket allvar.

Det kan bli för mycket allvar ibland. Det blir så det räcker.

Vi köper tvättmedel och benskydd. Våra olika behov i ett nötskal. (Vilket påminner mig om att jag fortfarande väntar på Berglins Män är från Marstrand, kvinnor är från Ven. Undrar när den kommer?)

Jag är rastlös och lättretad, uttråkad och frustrerad. Det är inte hans fel, inte någons fel förutom mitt. Jag vill göra så mycket, men kan så lite.

Ingens fel förutom mitt.

Det kan det stå på min gravsten, om jag får någon.

Way too much reality for me

Maken är ledig och vi går på en lång promenad tillsammans med barnvagnen, pratar lite försiktigt till en början och sedan lite mer på allvar.

Vad lite vi förstår av vad den andre tänker och upplever. Och då älskar vi ändå varandra.

Man tycker att det borde vara annorlunda. Att vi skulle vara ett, känna varandras sorger och glädjeämnen som om de vore våra egna.

Istället kan vi knappt ens förstå vad vi säger rakt ut till varandra.

Det är sorgligt. Men ingens fel.

Livet är bara inte som en Hollywood-film. Eller som en bokklubbsroman.

Det är bara alla dessa vardagar, på en lång rad. Det är det vi får.

Det här är det livet vi får tillsammans.

Inte tillräckligt med lotto-vinster, bokkontrakt, solnedgångar på vita sandstränder och multipla jag-vet-inte-vad för att det ska bli en riktig block buster.

Det är mest bara foglossning och smutsig disk och elräkningar.

Och alldeles för sällan säger någon Jag Älskar Dig.

Då men inte förr

Lyssnar på årets (för min del) enda sommarprat och det är så bra att jag vill gråta men jag gör inte det så ofta nu för tiden.

Mycket handlar det om när man blir vuxen och jag undrar när jag kommer bli det, om någonsin. Det är så svårt att definiera, men jag trodde väl att när man blev vuxen skulle det kännas annorlunda. Inte att man skulle ha svar på alla frågor eller så, men att man inte skulle vara så... vilse, kanske.

Att man skulle sluta tänka Sedan om så mycket. Jag ska ta itu med det här sedan. Det kommer att bli bra, sedan. Sedan, när jag har lärt mig laga mat, italienska, och backa med släp. Sedan, när jag har klippt mig och skaffat jobb och har pengar och valmöjligheter. Sedan, när mitt riktiga liv börjat, då ska jag aldrig ha hallen full av tomma mjölkkartonger eller orakade ben. Då får folk komma på besök, och jag kan gå på stadens gator med rak rygg och möta folks blickar.

Sedan, när jag slutat skämmas för allt jag är och gör.

Då ska jag bli lycklig.

Sedan.

Not bloody likely, though

Jag är så trött att jag ser i kors, men det blir ändå inte tillfälle till vila. Att det ska vara så förbannat svårt att sova.

Sova, äta, reproducera sig. Allt sådant ska gå av sig själv tycker jag och det är ett underbetyg till det samhälle vi skapat att det som är naturligt och rätt har blivit så svårt.

Jag finner ingen ro i mitt sinn'. Och inte i min lägenhet heller. Jag vill UT!!! Ut och bort härifrån och HEM, var nu det kan vara.

Jag är bara sur och trött och frustrerad och det hjälper inte ett dugg för när dagen är slut är jag precis där jag var när dagen började.

Kanske ska prova en annan approach i morgon!?

Otypiskt beteende från typiska mig

Det vackra vädret menar tydligen allvar och jag har äntligen fått min tjocka-tant-baddräkt så jag packar ihop bäbisen och allt vi äger, överkommer sjutton fobier och går och badar. Vi hittar en bra plats i skuggan och trots att vi har en stor filt är bäbisen utanför kanten och käkar gräs på två sekunder blankt.

Det är inte lätt att bada på friluftsbad när man inte får vara i solen så jag byltar på stackars bäbisen t-shirt och solhatt förutom badbrallorna innan vi går och hoppar i bassängen. Han blir förstås nedkyld omedelbart och hackar snart små risgrynständer. Att gå över till plaskbassängen hjälper inte, där är det ännu mer blöta kläder ovan vattenytan och eftersom han inte kan springa omkring för egen maskin som de andra små barnen är det inte så roligt.

Tillbaka till filten och en portion gräs till. På filten bredvid leks det med boll och jag får fullt upp med att hålla bäbisen tillbaka. Grannmammornas blickar gör det uppenbart att de inte är intresserade av kontakt. Och Nej, det är inte bara som jag inbillar mig.

Maken är på badet i tjänsten, smiter bort och hälsar på oss ett par gånger men han har inte tid med oss. Som tur väl är somnar bäbisen snart i mitt knä och jag får en lugn stund med en dålig bok (min första book crossing bok!) i skuggan. En dålig översättning av en dålig bok, aj aj aj.

Ja, jag ska inte säga något, jag kan minsann inte göra det bättre själv.

Och när jag packar ihop picknickfilten fastnar jag i kardborrbandet och förstör min fina nya (dyra) baddräkt.

Typiskt mig.

Och den fula tanken flög (ut en liten vända och in igen)

Jag har bett om hjälp och hjälpen kommer i form av en sjuksköterska fylld till bredden av klichéer och tomma ord. Hon är snäll mot bäbisen, dock.

Tänk att alla mina problem skulle försvinna om jag bara kunde se Möjligheter istället för Hinder. Och att jag har gått hela mitt vuxna liv i terapi, mått så dåligt så himla länge, när lösningen hela tiden var så enkel, så uppenbar, så simpel.

Och hur säger man till en vänlig och professionell kvinna att hon är Full Of Shit och Inkompetent utan att framstå som en 100% ondskefull kärring?

Bara le och be snällt om lov att få komma igen. Please, ma'am, can I have some more?

Bara för att få lov att säga vissa saker högt. För att få öppna munnen och släppa ut de tunga, svarta tankarna, de hårda, kalla orden som snurrar runt, runt i mitt karusellhuvud och gör mig så illa, släppa ut dem och se dem försvinna bort ut genom fönstret och bort över taken.

Flyg, fula tankar, flyg!

Hur många uppsättningar vinterkläder behöver Skrutten egentligen?

Trots sommarstiltje på Tradera kan jag inte hålla mig från Emmaus. För en gångs skull vaknar inte bäbisen så fort jag kommer in genom dörren och jag kan få gå en stund i lugn och ro. Denna jakten på Fyndet, på Skatten som ingen annan har sett, som de har hängt på fel avdelning, satt fel pris på, det är kanske pinsamt nog det mest spännande i mitt liv nu och jag vet att det låter löjligt med bäbisen och allt men kittlingen i magen när man får syn på något och det visar sig vara Något, fy fasiken, det är så skönt.

Och fy fasiken vad tråkig jag är.

Jag klättrar på väggarna i min hjärna, så tråkigt är det här inne. Och det är ingens fel förutom mitt. Jag har så tråkigt, eftersom jag är så tråkig.

Och hamburgare till middagen är också ganska tråkigt, men nu tryter inspirationen. Jag kan inte vara en god hustru och mor mer än två dagar i sträck.

Fulbrun, fet och varm

Inspirerad av gårdagens succe-middag går vi och handlar lite ingredienser till ännu en middag, bäbisen och jag. Jag hade glömt att sommaren skulle komma tillbaka idag, men den gjorde det ändå. Vi sjuder långsamt på hemvägen, och jag riggar upp min jacka över sufletten för att skugga honom när han sover.

Han har små bruna fläckar på fötterna där det är hål i hans sandaler och det ser lite lustigt ut, men vad ska man göra? Själv har jag barnvagnsförarbränna på handryggarna och ballerinaskobränna på fötternas ovansida. Inte särskilt snyggt, det heller.

Överhuvudtaget har jag det dåligt med mig själv och mitt utseende just nu, den förbannade sommaren är brutal i sådana avseenden.

Till middagen blir det två olika sorters köttfärsspett med två olika geggor. Inte lika gott som igår men banne mig inte helt illa heller.