Om det nu bara hade gällt tisdagar, men nej då

Alla dessa tisdagar som fladdrar förbi i ögonvrån. Inte minns jag dem om tio år. Inte minns jag dem nästa vecka.

Inte gör jag något konstruktivt med dem.

Inte är jag kreativ.

I en tråd på Familjeliv diskuteras vad man vill att ens barn ska minnas om en efter det att man dött. Alla tjatar om att de vill att deras barn ska minnas hur mycket de älskade dem.

Vad nu det betyder.

Själv vänder jag på det. Vad önskar jag att jag mindes om min nu framlidne moder?

Vad jag skulle ge för att ha ett enda minne av att inte ha gjort henne besviken.

Kärlek, bah, humbug.

Men att kunna minnas att jag gjort henne glad någon gång. Det hade varit något det.

Att kunna minnas hennes ögon utan den där tröttheten, den där besvikna, nu orkar jag snart inte mer, vad-har-jag-gjort-för-fel-blicken.

Hennes högsta dröm: att hennes barn skulle bli kreativa, skapande människor.

Mitt starkaste minne av henne: Hur besviken hon var över mig.

Alltså.

Dessa tisdagar.

Inte gör jag något med dem.

Och inte gör jag någon stolt.