Bitar av tid

En liten bit i taget går veckan. Snart förmiddagsfika. Snart lunch. Snart eftermiddagsfika. Snart dags att gå hem. Snart dags att gå och lägga sig. Tisdag, nästan hälften. Onsdag, hälften. Torsdag, bara två dagar kvar. Fredag, äntligen. Helg.

Sen hinner jag bara blinka innan det är måndag morgon igen.

När maskinerna går bra går tiden fort. Måndagen var evighetslång. Tisdag var en piece of cake. Onsdag gick i alla fall undan, även om man aldrig kan vända ryggen till just den maskinen. Det blir en utmaning. Man vs machine. Maskinen vinner alltid, men jag kämpade väl.

Och nu är det torsdag igen och helgen kan skymtas vid horisonten. Jag undrar, om jag koncentrerar mig tillräckligt, kan jag hinna uppfatta den då? Kan jag hinna känna mig Ledig?

Kan jag hinna göra något som helst som inte känns som arbete?

Jag vet att jag inte kommer hinna skriva, men om jag äntligen kunde få läsa ut boken jag hållit på med i två veckor hade det känts lyxigt.

Och om jag hade kunnat jobba lite med E's roman.

Jag är inte säker på om jag vill jobba med min egen. Jag behöver nog mer ledigt först. Tid att tänka. Tid att känna. Tid att skapa.

Jag är alltför trögstartad för att hinna dit på bara 48 timmar.

Jag behöver större bitar av tid för att hinna ställa om.

Knegare

En knegare är vad jag är. Det är det enda jag är. Jag jobbar och sover. Inget mer.

Och så föraktar jag mig själv lite för att det är det enda jag är, det enda jag gör. Kan det vara något slags liv? Ingen tid för skapande. Ingen tid för reflektioner, för personlig utveckling. För utveckling av relationer och av världen i stort.

Och så skäms jag. För vad säger det om min syn på alla människor vars liv ser ut så här, år efter år. Vars liv består endast av arbete, alltid. För jag vet ju att det finns människor som alltid måste jobba, bara för att hålla näsan över vattenytan. Som inte har någon som hjälper dem. Som tar ansvar för sina egna liv.

Skulle jag vara bättre än dem kanske? Knappast!

Förtjänar jag bättre? Absolut inte!

Vem tror jag att jag är, egentligen?

Jag har faktiskt ingen som helst aning.

Men jag kan ju inte vara det här. Det här kan inte vara det liv jag är menad att leva. Om det vore så skulle jag väl inte ha alla dessa tankar i mitt huvud? Då skulle jag väl inte hela tiden vilja vara någon annanstans?

Idag har förlaget haft mitt manus i sex veckor och två dagar.

Jag påstår inte att det betyder något som helst. Jag bara konstaterar det.

Hur lång tid tar det egentligen att skriva "Nej tack." på ett papper? Stoppa pappret i ett kuvert, lägga det i Ut-korgen?

Jag hade kunnat göra det i en handvändning. Och jag är ändå bara en simpel knegare.

Vissa dagar

Vissa dagar har man bara inget att skriva om, inget som helst i huvudet. Man börjar på två, tre olika teman men går i stå efter bara ett par stycken. Sen deletar man allt och stirrar på den lilla vita Blogger-rutan i tro om att det ska dyka upp något intressant där.

Det gör det ju inte.

Vissa dagar är man bara trött, trots att man gick och la sig vid nio kvällen innan.

Vissa dagar är man även lite sur på universum, som lurar en att tro att allting kommer att ordna sig, som lockar med den perfekta julklappen till sonen, precis utanför räckhåll, så att man sträcker sig lite för långt och nu riskerar att falla. Falla långt och i slutet av fallet landa hårt.

Vissa dagar orkar man inte längre vara rädd för vad det ska stå i brevet från förlaget, man vill bara att det ska komma NU. Jag vet att det blir ett nej, men jag vill veta vad de tycker.

Vissa dagar inser man att alla dagar egentligen är så här, inget skiljer egentligen en dag från en annan. Allihop rusar de i någon slags ordning förbi mig, utan att lämna mer än några enstaka ömmande märken efter sig.

Ingenting är mitt. Allting bara rusar förbi mig.

Inget kan jag hålla fast vid.

Vissa dagar önskar man att man kunde stanna i sängen. Tankar som de här, före frukost, bådar inte gott för framtiden.

Nu börjar det lacka så smått

En ny vecka igen och det snurrar lite i huvudet av att tiden går så fort. Jag ser något närma sig med racerfart vid horisonten och det är väl julen antar jag och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den i år.

Sonen är för stor för julens magi nu, det handlar bara om kapitalvaror för honom. Och för min egen del kommer det att bli antingen jobb hela dagarna, alla vardagar fram till jul eller gå hemma och ha ångest över att jag inte tjänar några pengar. Hur det än blir, blir det ingen tid att komma i stämning, julpynta, baka, koka kola, mysa över lite glögg.

Om jag får jobba hela tiden fram till jul kommer jag dessutom bara vilja slappa och vara ledig under de röda dagar som är, inte fira på något mer ambitiöst sätt. En gran, en bit skinka, ett glas julmust. Sen orkar jag nog inte mer.

Förra året sprang jag omkring och letade julklappar till hela tjocka släkten, bara för att en vecka innan jul få besked att de hade bestämt sig för att skippa klapparna nu när alla var så stora. I år skiter jag därför i julklappar utanför den omedelbara familjen och vad ska vi sätta på att det kommer att rassla in avier om stora brev och paket sista postdagen innan julafton och att alla har fått stora, fina paket med rim och lackförseglingar från fan och hans moster.

Julen är ju även ett utmärkt tillfälle att demonstrera hur dålig kontakt man har och hur osynkad man är med resten av sin så kallade familj.

Men som i drömmarna blir julen aldrig. Snö och bjällerklang och mys och kärlek och tindrande barnaögon lyser med sin frånvaro här i lägenheten i utkanten av stan. Det blir väl ingen snö här i Skåne, och inte så mycket mys och kärlek i den här styvfamiljen där julen bara brukar vidga klyftorna mellan Vi och Dem. "Baka du era pepparkakor så bakar vi våra. Vi tycker inte om sådana pepparkakor, vi tycker bara om de här." "Så här brukar vi alltid göra på julen, det är tradition i VÅR familj."

Gud förbjude att vi skulle kunna försonas och skapa traditioner för den här gruppen sammanboende mäniskor som ingen i sin vildaste fantasi skulle komma på att kalla familj.

Bah, humbug, blir det snart känner jag.

Det blir lättare att bara se det som en långhelg, hyra en hög med filmer och inte slå på Kalle Anka och Karl Bertil.

Så fort som tiden går borde det inte vara något problem att bara blunda och missa alltihop.

Jag får ändå aldrig vad jag önskar mig.

Regn över Humlebaeck

Jag har under åren, väldigt utstuderat, valt att bara åka till Louisiana när det är vackert väder. På så vis har det funnits en plats på jorden där solen alltid skiner. Jag tyckte att jag behövde någonstans i min närhet där det alltid var sommar. Där det alltid fanns lugn och ro, sol och doft av hav, skönhet.

De två senaste gångerna jag varit där har jag inte varit det på eget initiativ. Gäster har behövt underhållas och maken har föreslagit en tur till Louisiana.

Det har ösregnat båda gångerna.

En gång kunde jag gå med på. En gång kunde jag förtränga eller intala mig att det var ett undantag. Den enda gången på hundra år som regn föll över Humlebaeck.

Nu är det svårare.

Fast, om jag har tappat mitt "happy place" så har jag vunnit ett "happy meal"! Kalkonpannkakan på Café Jorden runt var precis lika fantastisk den här gången. Nästa gång jag behöver tänka på något som gör mig glad får jag istället för en stilla vandring genom skulpturparken och en segelbåt med vita segel ute i Öresund tänka på kalkonpannkaka .

You win some, you lose some.

Och eventuellt har jag köpt de första julklapparna.

Eventuellt behåller jag dem själv.

Det beror på hur världen beter sig under de kommande fyra veckorna. Jag kan behöva tröst. Saker funkar bra.

Bättre än inget, i alla fall.

Reparationer

Så börjar den långa vägen tillbaka. Små steg har tagits och även om det är långt kvar känns isen inte längre så papperstunn under mina fötter.

Allting går att laga.

Det kanske inte blir lika snyggt som innan, med tuggummi, frystejp och en bit gammalt snöre som håller ihop allt, men det går att laga.

Jag önskar att jag kunde skriva om allt, men tiden och rummet sviker.

Nu måste jag vara trevlig värdinna i lite drygt ett dygn till och sedan måste jag vila om jag ska orka ännu en vecka på jobbet.

Dagsljus står på dagordningen. Hela veckorna är det mörkt när jag cyklar till jobbet, och ännu mörkare när jag cyklar hem. Och jag har inte riktigt tillgång till fönster på mitt jobb. Bland annat. Så idag ska det gås ut, och det ska gås på stadens gator som en kvinna! I ömma kläder, helt olämpade för verkstadsarbete och skor som inte lämpar sig för att stå upp 8 timmar i sträck. Läppstift ska jag ha också. Och utsläppt hår.

Mmmmmm. Utsläppt hår...

Jag kommer förmodligen känna mig som en drag queen, men jag behöver bli påmind om hur det är att vara kvinna. Hade jag kunnat föda ett par ungar innan jag ska vara på jobbet måndag morgon hade jag gjort det.

Jag behåller mycket av det som sagts i ett stängt rum inuti mig och satsar på utsidan istället.

Läppstift är kanske inte lösningen på alla mina problem, men det hjälper.

Det hjälper för dagen.

Gonna keep it inside

Ännu en helg har smugit sig på mig. Jag ser inte fram emot den. Vi ska ha en gäst mitt i alla spänningar, sitta här och vara trevliga medan vi knappt talar med varandra. Jag får leta reda på lite tejp till mungiporna när jag kommer hem från jobbet.

Hur hittar man tillbaka? Jag vet inte. Troligtvis gör man inte det.

Kanske kan vi hitta en ny plats där vi kan bygga upp en ny relation, men som det var innan kan det aldrig bli igen.

Förtroendet är borta. En stor del av tryggheten följde med den.

Åh, vad jag inte orkar med det här just nu, när hela mitt liv är i omvandling! Något hade väl kunnat få vara kvar av det gamla!?

På måndag är det sex veckor sedan förlaget tog emot mitt manuskript. Nu är jag rädd för att titta igenom posten, på riktigt.

Jag hoppas de säger nej på ett trevligt sätt, med någon liten uppmuntrande kommentar någonstans i en bisats eller så. Jag kan läsa in nästan vad som helst i ett nej, inbilsk som jag är, bara de inte är direkt elaka, förbjuder mig att någonsin kontakta dem igen eller så.

Jag behöver bara lite utrymme för mina vanföreställningar.

Låt mig tro att jag kan skriva.

Låt mig tro att jag kan bli älskad.

Om jag lovar att hålla vansinnet inuti mitt huvud den här gången!?

Snälla!?

Idiot

Jag känner mig så våldsamt ensam, samtidigt som ett av mina största problem är att jag aldrig får vara ifred. Hur är jag funtad egentligen?

Jag kommer mer och mer in i rollen på jobbet och det är skönt att bli mer självgående men ibland kommer jag på mig själv med att vara väldigt stolt över något som jag inte egentligen begriper varför jag är stolt över att kunna. Det är ju inte det här jag vill vara bra på.

Men det är skönt att vara bra på något. Som omväxling.

Här hemma misslyckas jag bara, gång efter gång och jag försöker komma ihåg hur K formulerade det i en av hans lysande noveller, något med att det enda som finns är avstånden.

Just precis så känns det.

Det är inget kul att vara vuxen. Jag vill inte vara mogen och ansvarsfull när mitt hjärta brister, jag vill bara inte det.

Men brustit har det nog och jag tror att jag blöder inombords för jag blir bara svagare och svagare. Så väldigt trött så fort jag kommer in genom ytterdörren att jag bara vill krypa ihop i en liten boll och gny ynkligt.

Jag vill ha ett hem där jag kan få ro och hämta ork att hantera resten av världen med.

Nu är det precis tvärtom.

Främlingar är snällare mot mig än de som påstår sig älska mig.

Men så var jag ju en idiot som trodde att någon kunde göra det.

En plan

Ett riktigt gräl lyser upp rummet där relationen befinner sig, låter en se exakt var man befinner sig, hur det ser ut där. Om det är nära till dörren, om det finns hål i golvet man kan falla genom, om det finns saker man kan snubbla över, hur mycket plats man har att röra sig på osv. Var den andra personen befinner sig i rummet.

Hur pass älskad man faktiskt är, när allt kommer till kritan.

Viss kunskap kan man klara sig bättre utan.

Jag orkar inga mer gräl nu, jag tror inte att vi håller för det än på ett tag. Tjejen i Toby Lightman sjunger "I'm gonna leave it inside, 'cause I'm alright on the outside" och jag tänker att det låter som en plan för mig just nu.

Håll käften och le och hoppas att det en dag ska sluta kännas så här.

Att jag någonsin mera ska tro honom när han säger att han älskar mig.

Tiden läker alla sår, säger de.

Vi får väl se.

Nöten hade fel

Tvärt emot vad mannen på bussen sa förra lördagen så är livet svårt. Inte alltid, inte omöjligt, men definitivt svårt. Jag tycker att jag ägnar mitt liv mycket uppmärksamhet, att jag planerar, förbereder mig, försöker vara medveten, analyserar m m. För det går banne mig inte av sig själv. Men trots allt mitt arbete med att försöka styra den här skutan så har jag ändå inte mycket till kontroll över var jag hamnar.

Fördelen med att gräla med maken är att det är lättare att komma iväg till jobbet om morgnarna. Det är rentav skönt att komma bort härifrån, få något annat för händerna, bli lite distraherad några timmar.

Nu är jobbet på riktigt och stressmätaren i går var farligt nära rött flera gånger när jag insåg det. Jag kan inte tro att jag är värd riktiga pengar för det arbete jag utför. Men jag fixade upp ett par situationer helt utan att behöva be om hjälp igår och när jag fyllde i tidsrapporten med en darrig 8, som i åtta timmar jag hade jobbat, som jag ska få betalt för, som i en helt arbetsdag, min första avlönade arbetsdag detta årtusendet kändes det ju ganska så skönt. Eftersom jag kan stämpla de dagar de inte har arbete åt mig så var redan den första timmen jag jobbade ett rejält plus i kassan till julfirandet och jag ser julklappar i vår framtid, jag gör faktiskt det.

Dessutom ser jag genom fingrarna (för jag håller händerna för ögonen och vågar inte riktigt titta i almanackan) att detta är den sjätte veckan och att det snart kommer att komma ett svar ifrån Norstedts. Vilken tur att jag inte har gått hemma dessa veckor och väntat på det brevet! I så fall hade jag nog spytt varje dag när posten dunsat ner på hallmattan.

Jag ser, förutom julklapparna, ett par refuseringsbrev i min nära förestående framtid. Jag hoppas att de är varliga med sina formuleringar så att jag inte går ännu mer sönder.

Nöten hade fel; livet ÄR svårt. Jag gör så gott jag kan och hoppas att det ska räcka.

Vad mer kan man göra?

Så sorgligt

Vissa dagar önskar man att man fick göra om. Vissa gräl skadar en relation på ett sätt så att ärret alltid kommer att synas. Vissa saker kan man aldrig ta tillbaka.

I den perfekta världen kan man säga vad man tänker och känner utan att behöva frukta katastrofer.

Den här världen är inte perfekt.

Det är så sorgligt.

Jag trodde jag kunde det här. När han frågar "Vad är det?"
ska jag svara "Inget."

"Vad är det?"
"Inget."

Det ser inte så svårt ut. Varför kan jag inte svara det varje gång han frågar, då?

Nio gånger av tio räcker inte. Nittionio av hundra är inte heller tillräckligt.

Varje gång måste det bli. Vi håller inte för mer av sådant här. Jag håller inte för mer av sådant här.

"Vad är det?"
"Inget."

Varför ska det vara så svårt?

Varför kan jag inte bara hålla käften?

Taggarna ute

Jag klättrar på väggarna, får ingen som helst ro. Hemsökt är vad jag är, precis hela tiden. Och det är ingenting jag kan göra åt det, ingenstans jag kan ta vägen.

Försvarssystemen aktiveras av att jag känner mig rädd hela tiden och taggarna fälls ut. Det är så svårt att röra sig genom livet med taggar åt alla håll. Kläder passar inte, tapeterna rivs sönder, stoppningen i soffan yr när jag reser mig.

Människor som kommer för nära blir sårade.

Ett hem önskar jag mig, någonstans där jag kan få ro. Bara vila en stund, bara få slappna av.

För mycket begärt?

Jepp.

Det är så svårt med andra människor, jag erkänner det, jag är inte bra på sådant. Ensam på ett berg eller i en djup skog ska jag bo. Någonstans dit ingen någonsin kommer. Bara jag och alla mina rädslor. Det är väl sällskap nog, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

Allting går för fort, allting går bara fel och mitt liv rinner mellan fingrarna på mig medan jag försöker få fotfäste.

Jag kommer aldrig hinna med allt jag måste göra.

Reda ut alltihop.

Hitta ett hem.

Skriva alla böcker.

Skaffa mig ett liv.

Bli trygg.

Få ro.

Det kommer att ta slut långt innan.

Det är så sorgligt.

Det hade kunnat bli så bra.

Dag 169, år 1 e.S.

Etthundrasextionionde inlägget och jag undrar vad den här bloggen fyller för funktion egentligen. Ingen läser den ju. Inte ens jag.

När jag har trehundrasextiofem inlägg ska jag läsa allihop. Det har jag lovat mig själv. Ett år i mitt liv behändigt förpackat. Året efter Skrivarlinjen. År 1 e.S.

Jag har aldrig lyckats skriva dagbok tidigare i livet. På sin höjd ett par, tre dagar i sträck, i samband med nyår, födelsedagar eller något annat som får mig att fundera över tidens gång och min egen eventuella utveckling. Men det är annorlunda med bloggandet, något med att allt är digitaliserat och tidsmarkerat. Även om ingen läser det här finns det ändå en press på att ha ett inlägg om dagen, prydligt daterade så det inte blir något fusk.

Om jag fortsätter kommer jag till sommaren att ha trehundrasextiofem inlägg, ett bevis för, eller i alla fall bekräftelse på, att jag HAR skrivit varje dag det här året. Även om jag inte har skrivit någonting.

Det här året kommer textmässigt annars att handla om det jag skrivit under de föregående två åren. Jag tror inte att jag kommer börja på Birgers bok innan jag vet hur det går med Ninas.

Det var inte alls så jag hade tänkt mig det, snarare tvärt om. Jag ville ha skrivit så mycket som möjligt om Birger innan jag fick alla refuseringsbrev som jag vet kommer att beröva mig lusten att skriva för evigt.

Men nu orkar jag inte. Inte när jag måste jobba. Kanske inte annars heller. Det är ett slit att gå in i en text, gå in i en annans liv och rota runt, som jag har gjort med Nina de här åren.

Lite måste jag ju få vara i mitt eget liv. Lite behöver jag ägna mig åt mitt eget liv, jag har försummat det alltför mycket under perioder.

Inte så att jag kommer skriva Sandras bok, näh, det blir det inget med.

Men när jag vant mig vid jobbandet och har fått lite kontroll över den ekonomiska aspekten av livet skulle jag vilja leva Sandras liv ett tag. Det hade varit kul som omväxling. Göra det jag vill göra, så som jag vill göra det. Tanken svindlar eller hur det nu är man säger.

Som Gary Larsons pingvin mitt ibland alla andra pingviner: Just gotta be me!

För en gångs skull.

Slut på prövningen

Prövningar har jag väl fortfarande gott om, men arbetsprövningen är i alla fall över till sist. Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma, men den gjorde det. Det mesta kanske kommer om man väntar tillräckligt länge. Vi får väl se.

Nu är det äntligen, äntligen helg och jag har så mycket sova och vila och inte-jobba att ta igen så jag vet inte hur jag ska hinna med alltihop. 36-timmarsdygn hade varit bra ett tag, tills jag kommit i kapp. Undrar om jag kan ansöka om det någonstans. Om man kan få dispens.

Till sist har jag läst ut en bok, inte mycket tid till sådant nu för tiden, men Kate Atkinsons nya, i alla fall, One Good Turn, och hon är så begåvad den kvinnan, det är inte klokt. En ren och skär njutning var det att läsa. Hon handskas med språket som om det inte vore någon som helst konst. Hon får det att se lätt ut och jag blir så sugen.

Jag pratade med en kollega om min andra bok igår på fikarasten, Birgers bok, den jag inte ens börjat skriva än. Jag märkte hur jag efteråt gick omkring med ett leende på läpparna en lång stund. Vad skönt det var att prata om den. Den blev så verklig och jag bara längtar efter att den ska finnas i en tjock bunt med en massa ord på alla sidorna, bara att läsa för den som vill.

Jag tror att den kommer att bli en vansinnigt rolig bok. Den ska handla om döden, mest. Och det är ju kul.

Näst sista dagen

Bara två dagar kvar av min arbetsprövning och ännu har jag inte fått någon klarhet i vad som händer härnäst. Jag vet inte ens om jag ska gå dit på måndag eller inte.

Det borde skrämma vettet ur mig, men jag orkar inte bry mig. Jag skulle göra fyra veckor där, jag har gjort fyra veckor där. Mer än så kan ingen begära. Får jag inget för det är det väl som med livet i övrigt. Inte särskilt rättvist.

Jag orkar inte bry mig, jag är bara trött, inget annat.

Väldigt kul liv, det här arbetslivet. Bara jobba och sova. Väldigt utvecklande.

Jag borde skriva något om det, men jag orkar inte.

Det här är den femte veckan mitt novellsamlingsmanus ligger på förlaget. Efter sex veckor bör man ha fått svar. Två månader vid arbetstoppar, och det kanske det är nu. Eftersom de har nobelprisvinnaren i sitt stall kanske de har mycket att göra, vad vet jag? Men ändå. Man kan inte låta bli att undra. Om någon har läst det. Vad de har tyckt.

Har de gjort anteckningar i marginalen? Understrykningar. Har de sagt något till en kollega på fikarasten?

Om de bara avfärdade det efter att ha kollat lite på första sidan borde jag väl ha fått det där "Tack, men nej tack"-brevet vid det här laget. Det finns väl ingen anledning att lägga det på hög och vänta med att svara om det är ett solklart nej? Att det dröjer borde väl betyda att de läser mer än första stycket i alla fall?

Så tänker jag i alla fall. Kanske har jag helt fel, men det ger mig lite hopp.

Jag märker att jag njuter av tanken på att någon, någonstans, sitter och läser det jag har skrivit. Det är likadant med romanen. Även om de inte lämnar besked före sista januari så ligger pappersbunten i någon hög någonstans, med en knallrosa postit-lapp på där någon har skrivt en kort kommentar. Förhoppningsvis står det inte Makuleras på lappen.

Vem hade kunnat tro det? Jag som trodde att jag skrev helt och hållet för min egen skull. Eller kanske för pengarnas. Och så blir jag alldeles varm i kinderna vid tanken på att någon läser mig.

Jag kanske kan bli en riktig författare i alla fall. Om det nu inte funkar med kuverteringen.

Högtryck

Sol och pannkaka i alla ära men nu för tiden är det mest tryckkokare jag känner mig som, humörmässigt. Alla små saker, all tid som jag måste bita ihop och göra sådant jag inte vill, bara bygger upp en spänning som jag inte får något som helst utlopp för. Och så pang.

Synd om den som står i vägen.

I går kväll var det maken och jag undrar hur många sådana utbrott ett äktenskap håller för.

Hur ska han ha tålamod med sådant, han som inte själv är konstruerad på det sättet, som inte begriper varför jag exploderar på det viset.

Pang, och så sitter hjärnan utsmetad över tak och väggar för att mitt huvud helt spontant har exploderat.

Hur förklarar man något sådant?

Arbetsgivare och Af håller på och pissar ikapp och jag vill inte veta, vill inte behöva bry mig. Jag önskar att de bara hade bestämt allt och inte berättat något för mig förrän det var färdigt. Nu fick jag veta hur det skulle kunna bli och dum som jag är berättade jag det för maken som genast fick FÖRVÄNTAN i blicken. I går när jag kom hem med dåliga nyheter ersattes den förstås av BESVIKELSE.

Och jag vill inte göra honom besviken.

Jag orkar inte mer och det är bara onsdag, tre hela dagar kvar tills jag får vila.

Jag orkar inte.

Skulle det vara för mycket begärt med någon slags naturkatastrof, vilken som helst? Bara den stänger ner all verksamhet i sydvästra skåne ett par, tre dagar så vore jag glad.

Nehej...

Jag får väl gå till jobbet då.

The Powers That Be

Stort möte i går med alla PTB's, mina tre chefer, min Af-handläggare och min SIUS-konsulent. Jag fick inte vara med, förrän på slutet när jag kallades in, fick höra vad de bestämt, nicka instämmande och skriva under ett papper. Så var min framtid bestämd.

Jag orkar inte bry mig mer, försöker bara slappna av och följa med strömmarna nedför detta vattenfall som är mitt liv. Jag klarar ju det här om jag bara slutar kämpa emot.

Små tröstpris med choklad och favoritförfattare, extra kramar från maken, vetskapen om att det blir pengar till jul om inte världen går under på något oförutsett vis.

Jag kan göra det här.

Om jag bara slutar kämpa emot.

Ja, det finns ju alltid en hake.

Men the PTB's verkar nöjda.

Upp och ner, ner och upp

Mitt humör studsar som en flipperkula mellan hoppfullhet och uppgivenhet och jag är så trött på att befinna mig här i beslutslimbo. Jag vill att allt ska vara klart, att allt ska vara bestämt och spikat och att inte hela min (och delvis andras) framtid ska ligga i mina händer hela tiden.

Våldsamma mardrömmar lämnar mig matt vid uppvaknandet och gör mig konstigt irriterad nu på morgonen. Helgen var alldeles för kort. I och för sig har jag den här helgen för första gången fått lite gjort, inte bara vilat, och det känns ju skönt, men när jag insåg att det var söndag eftermiddag i går ville jag bara gråta. Det hade så gärna fått vara lördag.

Den tredje veckan ligger redan i den dimmiga forntiden och nu börjar den fjärde. Förhoppningsvis kommer dagarna att gå fort och kvällarna bli långa och lugna. Och när nästa helg kommer har jag kanske inte annat att se fram emot än bara ännu en arbetsvecka. Det kommer att visa sig, i dag eller i morgon.

Jag är så trött på att befinna mig här.

Om det här är det liv jag får vet jag inte hur länge jag orkar.

Tecken eller nöt?

Regnig höstdag i Malmö. Jag har nog precis missat bussen på Gustav Adolfs Torg eftersom busskuren är alldeles tom. Regnet och rusket och mina trötta fötter driver mig in i kuren där jag hittar en torr fläck på en av de två bänkarna och sätter mig ner. När bussen kommer har det samlats fullt med folk som alla rusar fram för att tränga sig på bussen först, med resultatet att de flesta blir stående ute i regnet. Jag blir sittande tills alla utom ett par gått på, reser mig sedan upp, går bort mot bussen med busskortet i handen.
En man med en liten flicka i sällskap vänder sig mot mig och säger:
"Du som var här först, nu blev du sist på." och drar sig tillbaka för att låta mig gå före.
Jag backar och återgäldar gesten, säger:
"Det gör inget. Alla får plats."
Han ser intensivt på mig.
"Du ska inte se så bekymrad ut. Varför är du så bekymrad? Är du...?"
Han tittar menande på min mage. Jag skakar snabt på huvudet. Åh, nej. Det är jag inte. Han fortsätter:
"Du ska inte vara så bekymrad. Livet är inte så svårt."
Nötter, tänker jag och försöker skoja bort det med att säga i lättsam ton (men med en viss underton av allvar):
"Nåja. Lite svårt är det."
Jag kliver på bussen, stoppar mitt kort i kortläsaren. Hans lilla flicka har hoppat upp på sätet längst fram i bussen och han ställer sig bredvid. Jag ser att det är ledigt längst bak och börjar gå dit. Han står i vägen.
"Nej. Det är inte svårt. Jag ska säga dig en sak. Det är andra människor som gör det svårt. Du får inte låta dem göra det. Du har också rätt att leva, att finnas till här. Det är ditt liv."
"Ok", säger jag, gör mig tvådimensionell och tränger mig förbi, går och sätter mig längst bak. Efter ett par minuter kommer han efter mig. Jag stirrar intensivt ut genom bussens skitiga fönster. Platsen snett framför mig är ledig och han sätter sig där. Jag biter ihop tänderna men han vänder sig inte mot mig. Istället börjar han tala med mannen på platsen bredvid honom. Jag andas ut. Han tar emot ett telefonsamtal. Pratar vidare med sin granne, om bränder den här gången, ämnet för telefonsamtalet.
När jag ska gå av känner jag hans hand på min arm.
"Du? Tänk på vad jag sa!"
"Ok..."
Och jag flyr ut i regnet.

Galning på buss eller tecken från ovan som jag bett om?

Tecken borde vara tydligt märkta med en skylt där det står "Tecken", kanske blinkande uppe i högra hörnet eller på en rullande remsa längst ner i synfältet. Så att man vet om man ska ta galningen på bussen på allvar eller inte.

Det verkar som om min arbetsprövning blir förlängd med fyra veckor till. I så fall behöver jag inte bestämma mig för någonting förrän om en månad. Då hinner jag få svar från förlaget om min novellsamling. Det svaret säger i och för sig ingenting om hur det kommer gå för min roman, men det kan ge en fingervisning om hur kommersiellt gångbart mitt skrivande är, och om det är tillräckligt bra, tillräckligt professionellt för att överhuvudtaget kunna bli utgivet.

Så mitt uppgivande är preliminärt. Jag har gett upp, men med reservation för eventuella tecken eller nötter som kan komma att få mig att ändra mig.

Acceptance

Så landade man till sist i det då. Det här sista stadiet, där man inte längre kämpar mot förändringen utan accepterar den, kanske till och med välkomnar den med öppna armar. Nej, det var kanske att ta i. Armarna är nog inte särskilt öppna.

Kanske handlar det mer om att ge upp.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag orkar inte mer, orkar inte drömma om sånt som aldrig kommer bli bara för att gång på gång bli besviken.

Nu blir jag kuverterare i stället. De vill i alla fall ha mig.

Om förlagsvärlden eller universum i övrigt vill mig något är jag på jobbet. Jag kan nås via e-post eller tecken från ovan dygnet runt.

Jag hade stora förhoppningar inför 2006. De kom på skam, kan man säga. Då sköt jag fram mina drömmar till att gälla 2007 istället. 2007 blir året då alla mina drömmar går i uppfyllelse.

Men jag orkar inte tänka så längre. Mina drömmar är omogna, oansvarliga och orealistiska och jag är också allt det så länge jag håller fast vid dem.

Kanske är 2006 året när jag blir vuxen.

Och 2007 året när jag för första gången kan försörja mig själv.

Om dessa två förhoppningar blir uppfyllda borde jag vara enormt tacksam. Båda två är stora, livsförändrande, kliv för människan. Och jag har inte rätt att begära något som helst av universum.

Inget är mitt att begära.

Inte ens drömmarna.

Om de erbjuder mig ett jobb så tackar jag ja.

Precis som i reklamfilmen

Ibland är livet precis om i en reklamfilm.

Man har varit i vägen och bara allmänt till besvär på arbetsplatsen i flera timmar. Det finns inte tillräckligt med jobb och alla är uttråkade och stressade, för de vet att när jobbet väl kommer blir det alltför mycket att göra. Efter timmar av meningslösa små sysselsättningar har man fått ett ryggknäckande, oerhört tråkigt arbete som beräknas vara resten av dagen (från kl. 10.30). Det är inte så svårt men innefattar en del rörelser som står på den ergonomiska svarta listan. Det dammar om maskinen och man andas in varenda liten partikel, som genast lägger sig som en beläggning i näsa, mun och lungor, man känner sig ständigt förkyld och snyter svart efteråt. Lungcancern kommer senare. Man ska böja, vrida, lyfta, vrida och böja, vrida och sträcka och böja, och det finns en punkt i ryggen, en disk, ett muskelfäste, vad det nu är så gör det oerhört ont, så där ont så att man tappar andan när det hugger till. Och det gör det ganska ofta. Tårarna bränner bakom ögonen, dammet täpper till allt, pappret skär små sår på händerna. Chefen måste vara i närheten, för det luktar rök. Magen vänder sig. Räta på ryggen, maskinen hackar på, lite för fort, man kan inte ta en paus för då ramlar de viktiga pappren ner på golvet och de måste vara i nummerordning, skynda på, bara lite kvar nu. Man lutar sig tillbaka för att se på den lilla bunt som borde vara det enda som är kvar på andra sidan maskinen, för att få lite uppmuntran bara, men bunten är minst lika tjock (en halvmeter) som den var när man satte igång maskinen för en halvtimme sedan. Det finns ingen räddning i sikte, pausen som kommer när man byter bunt är långt borta, kanske kommer den aldrig. Ryggen hugger till och man försöker förtvivlat hitta något läge som lindrar, man stretchar med händerna fulla av papper, på väg från bandet ner i lådorna där de ska sorteras. Maskinen ger ifrån sig ett skarpt hackande ljud som kommer att ge en bestående hörselskada. Man orkar inte mer.

Då sitter den där, nere i högra hörnet. Nike-loggan. Och voice-overn mullrar "Just do it!"

Ja. Vad ska man annars göra?

Det går utför

Det är bara gnäll och elände, tårar och uppgivenhet.

Vad kan man skriva om det?

Vissa dagar är tyngden av alla misslyckanden, skavsåren från livet som inte riktigt passar, mer än vad man riktigt orkar med. Och när man knäar under tyngden av allt känner man sig så liten.

Det här är inte det liv jag vill ha.

Jag vill inte ha det så här.

Och nu när jag har skrivit det, känns det ännu värre.

Way to go!

Hut sökes

Om det någon gång arrangeras ett VM i självömkan så har jag titeln som i en påse, eller hur man nu säger. Fy vad jag kan tycka synd om mig själv, bara för att jag måste göra som alla andra vuxna och gå och jobba hela dagen för min försörjning. Hela dagen igår vara bara en enda stor gnäll- och lipfestival under temat "Jag vill inte behöva jobba."

Hut skulle jag behöva lära mig att veta.

PMS skyller jag på och hoppas att det ska vara över, i och med pre-stadiet nu är överstökat.

I stället kommer nu ännu en värk att försöka kämpa om min uppmärksamhet. Skiter väl jag i. Den kan väl försöka bäst den vill. Vad bryr jag mig om den?

Lite.

Tydligen tycker de att det går bra för mig på jobbet. Ingen säger något till mig, men jag har hört rykten. Jag försöker att inte tänka på vad det kan innebära, men det är klart att det är skönt att de är nöjda. Även om jag egentligen inte vill jobba, så vill jag ju göra ett bra jobb, när jag nu är tvungen.

På eftermiddagsfikarasten igår kom vi fram till att det går att applicera mallen för sorg på att börja jobba igen. De där stadierna man går igenom. Anger, bargaining, denial, depression, acceptance. Jag verkar i och för sig hoppa fram och tillbaka mellan de där stadierna, jag ser ingen klar utveckling från den ena till den andra, men för idag väljer jag att parkera mitt lata arsle mitt i Denial.

Det handlar bara om 8 dagar till, säger jag till mig själv. Tre dagar den här veckan, fem dagar i nästa. 8 dagar är inget. Jag har ju redan klarat av 12.

Jag vet ju att jag ljuger. Men det är lättast så.

Tur att jag är så lättlurad.

Ont var ordet, sa Bull

En enda dag på jobbet och jag har ont igen. Ont i ryggen, ont i fötterna, ont i nacke och axlar och i armar och händer. Händerna är svullna och stela och täckta med paper cuts, förbaskade paper cuts! (Att det inte finns ett ord på svenska för denna mest lömska av skada!?) Allting gör ont när man har paper cuts på händerna, allting man använder händerna till, och oj, vad man använder dem till mycket, speciellt när de gör ont.

Och själen. Jag har väldigt ont i själen. En del kan jag skylla på PMS, bara en dag eller två till, men resten vet jag inte, det är bara ett allmänt missnöje med hur mitt liv ser ut som gör mig väldigt obekväm i min ömma, slitna kropp.

Det är ju inte så här jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vill ha tid att skriva och läsa. Jag vill ha tid med sonen och maken. Jag vill ha tillbaka makten över min egen tid, så jag kan sakta ner den till min vanliga sega Sandra-tid, där en dag kan vara för evigt och veckorna inte bara susar förbi i ögonvrån.

Men man vet vad man har, osv. Jag tror mig kunna överleva det här. Om jag väljer bort det vet jag inte alls vad som händer. Klart att jag kan komma därifrån. Om jag säger att jag ångrat mig skulle de väl inte tvinga mig med mina 5 och 1/2 års universitetsstudier att jobba vid maskin? Jag tror faktiskt inte att de skulle det.

Men jag är snart utförsäkrad. Och de 4000/mån jag får från Alfa-kassan under 67 dagar till räcker inte riktigt.

Man vet vad man har...

Jag har ont i själen.

Tänk om mitt skrivande inte räcker till. Tänk om det här är det liv jag får, bara för att jag inte är bra nog att få något annat. Tänk om det aldrig blir bättre än så här.

Aj! Farlig tanke att tänka.

Ont var ordet, sa Bull.

Bara två veckor kvar

Tiden går så fort, nu är det måndag morgon igen och min helg av lugn och ro ersätts med min tredje arbetsprövningsvecka.

Jag tycker inte om att tiden går fort. Jag hinner inte med någonting, mer än bara överlevnad, mer än att bara vara. Inget skapande, ingen utveckling och det känns så torftigt. Jag vet inte heller hur mycket av varan (tid) jag har, så jag vill inte slösa bort den på sånt som det inte är meningen att jag ska göra.

Och så var vi där igen.

Jag antar att just nu är det meningen att jag ska slava på ett slitigt jobb, för att förhoppningsvis få lite stålar till jul. Oavsett om jag vill det eller inte.

Det handlar inte bara om mig.

Men om det är någon slags insikt jag kommit till under denna rofyllda helg så är det denna. Jag vill inte jobba. Jag tycker inte om att ha tider att passa, måsten och tvång.

Jag trivs bättre här, där jag kan titta på tv och surfa på nätet och läsa en stund och kanske ta en tupplur och sedan läsa vidare.

Det kan man inte på jobbet.

Jag är trött nu.

Bara två veckor till, upprepar jag hela tiden. Bara två veckor till. Och det är ju kanske ljug. men det behöver ju inte jag få veta, just nu. Om jag visste hur mycket arbete som ligger framför mig skulle jag nog inte orka.

Kom ikapp, äntligen

Så blev det äntligen en stund för mig själv, bara en liten, men det hjälpte, oj, vad det hjälpte. Det ska inte mycket till, ibland, men vad svårt det kan vara att komma dit. Nu känner jag mig som en ny människa, eller ny i alla fall, människa är kanske att ta i.

Det gör fortfarande ont på åtta olika ställen och fingrarna gör inte riktigt som jag vill på tangentbordet, men jag är vilad och utsövd och i dag är det söndag och jag ska vara fotbollsänka och det ska faktiskt bli så skönt.

I går kväll orkade jag för första gången vara uppe efter kl 21, och för att toppa den nya höga formen lyssnade jag på Bette Midlers Live at Last, och det första jag gjorde nu när jag kom upp i morse var att dra igång Media Playern och köra samma spellista igen. Den kvinnan är vansinnigt rolig och sjunga kan hon också.

Jag vet: jag tillhör fel generation, fel religion, fel nationalitet, men jag kan knappt sitta still. Folk som bara sett henne i Beaches har ingen aning om vad hon kan göra.

Jag såg henne på tv för ett tag sedan, på Parkinson, tror jag, när hon pushade för The Peggy Lee Songbook, och det var väl inte riktigt det jag ville höra henne sjunga. The Divine Miss M, däremot, går före alla andra kvinnliga artister, any time!

Det är hon och Sanne Salomonsen som får mig att önska att jag hade lite mer kvinnokraft. Jag fattar vad det handlar om när jag ser dem.

Jag har inte fått E's manus som jag hade hoppats, kanske kommer det under dagen, men jag håller inte andan. Synd. Det hade varit skönt att ägna min lediga dag till lite text.

Mitt eget manus? Eeeeh... Jag vet inte om jag törs titta på det.

Vad skönt det hade vara att jobba lite med det, dock, om jag bara kunde uppbåda modet. Jag har inte tittat på det på evigheter, känns det som. Vem vet vad som har hänt med det under tiden jag har borta och varit maskinoperatör? Tänk om det har förvandlats, tänk om det har blivit ostrukturerat, ointressant och omoget? Tänk om det har invaderats av korrfel och syftningsfel? Tänk om jag har vuxit ifrån det? Nu när jag blivit Arbetare kanske jag bara kan skriva arbetarlitteratur, klasskamp och smörjfett, typ!?

Ska jag eller ska jag inte?

Som vanligt får den som lever se.

Den som lever får alltid allt det roliga. Det är knappast rättvist. Men vad ska man göra?

Ego, ego, ego

Min själ klättrar på väggarna, skriker efter lugn och ro, efter att få vara i fred någon gång, men aldrig, aldrig mer kan den få det och jag tror att detta, det är detta som blir min död. Dessutom har tydligen ännu en person flyttat in i mitt hem, utan att jag har haft något att säga till om eller ens informerats innan det var ett faktum och jag vet inte vart jag ska ta vägen, får väl leta reda på en stor kartong och flytta ut i den under någon viadukt, slå upp ett tält vid motorvägen eller nåt, vad vet jag vad man ska ta sig till i ett sådant läge.

Jag är så arg, så ledsen, så störd av att inte ha något som är mitt, att inte ha en frizon där jag kan värja mig från andra, där jag inte behöver vara rädd. Hela tiden rädd.

Om sängen hade lite högre ben hade jag kunnat bygga en koja därunder, men jag känner att jag behöver kunna låsa om mig och de flesta under-sängen-kojor har inte så bra säkerhetssystem.

Fasiken också!

Tydligen är det för mycket begärt, att få ha en plats i världen där man slipper intrång, och jag anses oresonlig och självisk för att jag inte tycker att det är trevligt när andra människor har sex i mitt badkar. Mitt på dagen. När jag är hemma.

Men sån är jag. Bara ego, ego, ego.

Get used to it!

Total litteratursvält, inget skrivande alls, men nu verkar det som om jag kan få en god väns lysande roman-manus att läsa och lämna synpunkter på och jag hoppas, hoppas att jag hinner få det idag så jag kan jobba med det i morgon när jag ändå är fotbollsänka. Det är meningen att jag ska skicka mitt till henne i tur. Det känns pirrigt.

Läsa hinner/orkar jag knappt heller, bara ett par sidor på lunchen och ett par innan jag somnar. Jag kan knappt hålla ögonen öppna när jag kommer hem och det är farligt att sätta sig med en bok då, jag riskerar att somna innan middagen. Men förra veckan (ja, det tog en hel vecka!) läste jag sjunde boken om The No 1 Ladies Detective Agency, Blue shoes and happiness av Alexander McCall Smith, och så mycket som jag älskade de föregående böckerna i serien måste jag säga att nu har han nog hållit på med dem ett steg för långt.

Den här veckan njuter jag ord för ord av Expedition L av Erlend Loe, en varsinnigt cool och smart norrman som jag haft i bokhyllan ett tag men inte kommit mig för att läsa förrän nu. Måste hitta mer!!! Men när jag ska hinna läsa dem, det vet jag inte...

I love ya', tomorrow!

Jag drömde att jag skrev. Jag gjorde först en skrivövning som jag fick av en skrivar-vän. Berätta om Jennie (inte Jenny!, det var väldigt viktigt.) och hennes pojkvän (Henry? kommer inte ihåg vad han hette) som ljuger för varandra, medvetet eller omedvetet. Sedan signerade jag min bok till någon som ville ha den. Min bok var vit i drömmen. Konstigt, jag har hela tiden sett den som svart, matt svart, med eventuellt ett mönster i relief och mitt foto av vägen som försvinner bort i grönskan i obehaglig skärpa på framsidan. Mitt namn lite diskret, kanske bara i ton i ton, men också gärna i relief, så att man kan känna det, mer än se det.

Men det var bara en dröm. I verkligheten är mina fingrar så svullna och sargade att jag knappt kan skriva de här få raderna. Jag jobbar, med varierande framgång, går hem, äter, vilar, sover. Sen går jag och jobbar igen.

Det här med delayed gratification... Universum had better samla på hög åt mig, kompensation för det här, i lador och på åkrar eller hur man säger, för jag vill bli rikligt belönad för dessa smärtor och sorger. Annars kommer jag aldrig att anstränga mig mer. Någonsin. Bara sitta på arslet och gapa i väntan på att grillad kyckling ska komma flygande förbi.

Min psykiater säger att jag kommer få en förnyad självkänsla av att försörja mig själv. Yeah, right. Den enda känsla som jag upplever är smärta, nåja, två kanske, smärta och trötthet. De kan jag kanske klara mig utan.

Jag är ledsen också. Strul på jobbet igår, och jag skyllde kanske på fel person, men jag blev bara så förbannad, och det var antingen lite hans fel eller helt och hållet hans fel och i slutet av dagen orkade jag bara inte. Efter att ha misslyckats hela dagen, hamna i ett totalt kaos en kvart innan eftermiddagsrasten, jag bara lipade.

Det får man inte göra på jobbet. Gubbarna blir illa till mods. Jag får komma ihåg det, bara lipa på toa, där ingen ser. Vänta till rasten, eller spara känslorna till jag kommer hem. Igår kväll stod jag här och lipade medan jag lagade middag, så det stod härliga till.

Och nu måste jag snart gå dit igen. Lyllos mig.

Men i morgon, då slipper jag.

Anpassning

Orken räcker inte till så mycket. Jag går dit. Jag går hem. Jag vilar. Jag sover. Jag går dit igen.

Burhönor har roligare än så här.

Men det verkar gå bra. Jag har inte gjort bort mig på något avgörande sätt, än så länge. Maskinerna går, kuverten travar upp sig. Vad mer kan man begära?

En sovmorgon kanske? En dag i sängen med ett par goda böcker och fjärrkontrollen nära till hands? En kylig men vindstilla höstdag att spankulera omkring på stan utan några tider att passa? En vecka någonstans i lugn och ro för att börja på den nya boken? Ork att klara av det jag nu har föresatt mig?

Ja, jag tror att av allt, just nu, får jag välja det sista.

I brist på entusiastiska telefonsamtal/mail från förlag får man lägga ribban där man har en chans att ta sig över den. Där man har en chans att skönja den bland molnen, i alla fall.

Det står en maskin och väntar på mig i en illaluktande lokal.

Jag heter Sandra och i dag är jag ingen författare.

Slitigt, slitigt

Hur slitigt det än är om dagarna så är jag tydligen inte tröttare än att när jag blir väckt mitt i natten kan jag inte somna om utan ligger bara och väntar i två, tre timmar på att klockradion ska gå igång. Så fort jag sträcker mig efter avstängningsknappen kommer tröttheten tillbaks dock, och just nu känns det som om jag hade kunnat sova en vecka.

Väldigt slitigt på jobbet den här veckan, men mer fysiskt än psykiskt. Mer vila än sömn som behövs för att reparera, och det blir inte tid med det förrän till helgen. Jobba hårt mån-fre, vila på helgen, sådan är modellen nu. Precis som en riktig vuxen. Usch, vad vuxen jag känner mig. Usch, vad det inte är kul att vara vuxen, för det mesta.

Men snart är jag halvvägs genom den här veckan också, och när den (snart) är över är jag halvvägs genom hela arbetsprövningen.

Det är inte bara ett väldigt fysiskt jobbigt arbete. Dessutom, eftersom det röks ohämmat i lokalen där jag jobbar och i fikarummet, luktar mina kläder rök när jag kommer hem fast jag slutade röka för över ett år sedan och det är jätteäckligt. Jag avskyr att gå omkring att lukta illa, och även om jag byter kläder och duschar när jag kommer hem kan jag hela tiden känna lukten av mina kläder i sovrummet. Äckligt!

Jag hinner inte läsa mer än ett par, tre sidor om dagen och jag har inte jobbat på min bok på över två veckor. Hur mycket av det här innan jag slutar vara författare? Är den punkten redan passerad? Nej, det tror jag inte. Jag har haft MYCKET längre perioder med skrivkramp än så här.

Men då försökte jag i alla fall. Det gör jag inte nu.

Jag orkar bara inte.

Usch, för att vara vuxen.

Idag är det fyra år sedan jag gifte mig. Jag hade kunnat tänka mig många trevliga sätt att fira det på. Inget av dem inkluderar att stå 8 timmar vid en kuverteringsmaskin.