Reparationer

Så börjar den långa vägen tillbaka. Små steg har tagits och även om det är långt kvar känns isen inte längre så papperstunn under mina fötter.

Allting går att laga.

Det kanske inte blir lika snyggt som innan, med tuggummi, frystejp och en bit gammalt snöre som håller ihop allt, men det går att laga.

Jag önskar att jag kunde skriva om allt, men tiden och rummet sviker.

Nu måste jag vara trevlig värdinna i lite drygt ett dygn till och sedan måste jag vila om jag ska orka ännu en vecka på jobbet.

Dagsljus står på dagordningen. Hela veckorna är det mörkt när jag cyklar till jobbet, och ännu mörkare när jag cyklar hem. Och jag har inte riktigt tillgång till fönster på mitt jobb. Bland annat. Så idag ska det gås ut, och det ska gås på stadens gator som en kvinna! I ömma kläder, helt olämpade för verkstadsarbete och skor som inte lämpar sig för att stå upp 8 timmar i sträck. Läppstift ska jag ha också. Och utsläppt hår.

Mmmmmm. Utsläppt hår...

Jag kommer förmodligen känna mig som en drag queen, men jag behöver bli påmind om hur det är att vara kvinna. Hade jag kunnat föda ett par ungar innan jag ska vara på jobbet måndag morgon hade jag gjort det.

Jag behåller mycket av det som sagts i ett stängt rum inuti mig och satsar på utsidan istället.

Läppstift är kanske inte lösningen på alla mina problem, men det hjälper.

Det hjälper för dagen.