Gonna keep it inside

Ännu en helg har smugit sig på mig. Jag ser inte fram emot den. Vi ska ha en gäst mitt i alla spänningar, sitta här och vara trevliga medan vi knappt talar med varandra. Jag får leta reda på lite tejp till mungiporna när jag kommer hem från jobbet.

Hur hittar man tillbaka? Jag vet inte. Troligtvis gör man inte det.

Kanske kan vi hitta en ny plats där vi kan bygga upp en ny relation, men som det var innan kan det aldrig bli igen.

Förtroendet är borta. En stor del av tryggheten följde med den.

Åh, vad jag inte orkar med det här just nu, när hela mitt liv är i omvandling! Något hade väl kunnat få vara kvar av det gamla!?

På måndag är det sex veckor sedan förlaget tog emot mitt manuskript. Nu är jag rädd för att titta igenom posten, på riktigt.

Jag hoppas de säger nej på ett trevligt sätt, med någon liten uppmuntrande kommentar någonstans i en bisats eller så. Jag kan läsa in nästan vad som helst i ett nej, inbilsk som jag är, bara de inte är direkt elaka, förbjuder mig att någonsin kontakta dem igen eller så.

Jag behöver bara lite utrymme för mina vanföreställningar.

Låt mig tro att jag kan skriva.

Låt mig tro att jag kan bli älskad.

Om jag lovar att hålla vansinnet inuti mitt huvud den här gången!?

Snälla!?