Idiot

Jag känner mig så våldsamt ensam, samtidigt som ett av mina största problem är att jag aldrig får vara ifred. Hur är jag funtad egentligen?

Jag kommer mer och mer in i rollen på jobbet och det är skönt att bli mer självgående men ibland kommer jag på mig själv med att vara väldigt stolt över något som jag inte egentligen begriper varför jag är stolt över att kunna. Det är ju inte det här jag vill vara bra på.

Men det är skönt att vara bra på något. Som omväxling.

Här hemma misslyckas jag bara, gång efter gång och jag försöker komma ihåg hur K formulerade det i en av hans lysande noveller, något med att det enda som finns är avstånden.

Just precis så känns det.

Det är inget kul att vara vuxen. Jag vill inte vara mogen och ansvarsfull när mitt hjärta brister, jag vill bara inte det.

Men brustit har det nog och jag tror att jag blöder inombords för jag blir bara svagare och svagare. Så väldigt trött så fort jag kommer in genom ytterdörren att jag bara vill krypa ihop i en liten boll och gny ynkligt.

Jag vill ha ett hem där jag kan få ro och hämta ork att hantera resten av världen med.

Nu är det precis tvärtom.

Främlingar är snällare mot mig än de som påstår sig älska mig.

Men så var jag ju en idiot som trodde att någon kunde göra det.