Ont var ordet, sa Bull

En enda dag på jobbet och jag har ont igen. Ont i ryggen, ont i fötterna, ont i nacke och axlar och i armar och händer. Händerna är svullna och stela och täckta med paper cuts, förbaskade paper cuts! (Att det inte finns ett ord på svenska för denna mest lömska av skada!?) Allting gör ont när man har paper cuts på händerna, allting man använder händerna till, och oj, vad man använder dem till mycket, speciellt när de gör ont.

Och själen. Jag har väldigt ont i själen. En del kan jag skylla på PMS, bara en dag eller två till, men resten vet jag inte, det är bara ett allmänt missnöje med hur mitt liv ser ut som gör mig väldigt obekväm i min ömma, slitna kropp.

Det är ju inte så här jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vill ha tid att skriva och läsa. Jag vill ha tid med sonen och maken. Jag vill ha tillbaka makten över min egen tid, så jag kan sakta ner den till min vanliga sega Sandra-tid, där en dag kan vara för evigt och veckorna inte bara susar förbi i ögonvrån.

Men man vet vad man har, osv. Jag tror mig kunna överleva det här. Om jag väljer bort det vet jag inte alls vad som händer. Klart att jag kan komma därifrån. Om jag säger att jag ångrat mig skulle de väl inte tvinga mig med mina 5 och 1/2 års universitetsstudier att jobba vid maskin? Jag tror faktiskt inte att de skulle det.

Men jag är snart utförsäkrad. Och de 4000/mån jag får från Alfa-kassan under 67 dagar till räcker inte riktigt.

Man vet vad man har...

Jag har ont i själen.

Tänk om mitt skrivande inte räcker till. Tänk om det här är det liv jag får, bara för att jag inte är bra nog att få något annat. Tänk om det aldrig blir bättre än så här.

Aj! Farlig tanke att tänka.

Ont var ordet, sa Bull.