Mmm! Grodlår!

Ett par dagars respit från männen med jord-(matt-)fräsarna och vi andas ut och huvudvärken från oljudet släpper litegrann. Nu ska det festas och firas och avancerad mat ska lagas och det ska göras tårta och allt ska ätas med presenter till och alla ska bli glada hoppas jag.

Depressionen ska krypa in i ett hörn och stanna där och kura tills någon annan dag då jag har mer tid för den.

Men det gör den inte. Det tycks som att mitt tillstånd oroar människor som rynkar pannan och börjar skriva saker i sina journaler. Inte för att det någonsin förändrar någonting, men det är lite trevligt att folk äntligen reagerar.

Man måste må väldigt dåligt väldigt länge innan någon reagerar i den här stan.

Samtidigt är det då lite oroande att folk börjar reagera. Det kan betyda att mitt tillstånd är värre än jag trodde.

Som grodan i det sakta uppkokande vattnet märker man ju inte själv riktigt hur temperaturen stiger innan det är försent.

Jag vet att jag har ett stort tomrum inuti mig (förutom det gamla vanliga svarta hålet) där skrivandet skulle vara men jag trodde att allt annat som funkat skulle kunna balansera upp det nederlaget i alla fall tillfälligt.

Mitt icke-skrivande ÄR tillfälligt. Det måste det vara. När det inte längre är så tungt precis hela tiden kommer skrivandet tillbaka.

Och på måndag får jag förhoppningsvis så mycket goda nyheter att det fyller mig till bredden.

Mach 3

Det är svårt med allt jag måste och borde, allting som travar upp sig och hotar rasa, tiden som går så fort att årstiderna sveper förbi som i en Jonas Åkerlund-video. Ännu en vecka är nästan slut och snart är det april och det var höst senast jag hade tid att känna efter och julen missade jag alldeles och det är ju synd.

Jag gör så gott jag kan och det räcker aldrig men ibland räcker det nästan och idag är jag bara lite hopplöst efter och jag har en hel dag på mig att göra en massa saker och kanske blir en del av dem gjorda och kanske kommer det att kännas ok när kvällen kommer, kanske kommer det inte att kännas alldeles hoppplöst och det är ju skönt.

Snart kommer golvgubbarna och jordfräser vidare på våra golv och jag måste skynda mig och få undan alla spår av människor från rummen de ska jobba i och om jag hann få på mig ett par brallor innan det ringde på dörren vore jag glad.

Fredag, fredag, fredag i överljudsfart och det går om jag springer, det går om jag inte tittar ner, det går om jag glömmer för en stund att det aldrig gör det.

Trehundra

300:e posten, dvs 300 dagar sedan jag slutade skrivarlinjen och så långt jag har fallit, så illa det har gått. Jag skriver inte alls längre, det handlar inte om skapande överhuvudtaget, bara om överlevnad från dag till dag.

Så torftigt, så tråkigt och så frustrerande. Inte konstigt att jag får utbrott och sliter mitt hår och min inre röst skriker att JAG HATAR MITT LIV!!!

Jag försöker att inte säga det högt av hänsyn till de närmast sörjande. Men det är sant. Det här är inget liv. Ingen kreativitet, ingen utveckling, inga utmaningar, inget växande. Bara stasis.

Vi bara sitter här framför varsin skärm.

Hooked up to the Matrix med livet sakta sipprande mellan våra fingrar.

Jag vill ha mer än så här. Men man får väl bara precis det man förtjänar. Och vad har jag gjort för att förtjäna något bättre?

Ingenting alls.

Nu ska jag gå och jobba litegrann.

(För övrigt vill jag bara säga att jag HATAR sommartid.)

Off line

Utan internet i 8 långa timmar får man veta att man lever. Eller rättare sagt att man inte gör det. För ingenting kan man göra, ingenting får man gjort när man bara vankar rastlöst framför datorn och väntar, klickar på explorer-ikonen en gång i kvarten bara för att mötas av ett Sidan kan inte visas. Ett liv borde innehålla mer än så, det borde verkligen det.

Jag tyckte annars att det började ta sig. Jag har varit lite duktig på sistone och fått saker och ting gjorda. Mycket med packning och röjning förstås, men jag har även kommit igång med stickningen till sist och det är himla skönt. Om jag inte kan skriva så är det skönt att ha något annat, lite kreativt, för händerna. Och det gör att jag inte behöver ha så dåligt samvete för alla timmar framför tv:n.

Sommartiden jävlas med mig och jag vaknade före 4 i morse, låg och vred och vände mig en halvtimme innan jag gav upp. Det här är ju inte en tid att vara vaken på men det är bättre än mardrömmarna i alla fall. Vad som helst bara jag slipper springa.

Nu börjar det dra ihop sig till makens födelsedag och jag är allvarligt idétorr. Jag har inte så mycket tid på mig nu att komma på den perfekta presenten, införskaffa den och slå in den. Men hjärnan står alldeles stilla och det bästa jag kom på igår var en köksfläkt. You know you're in trouble when..., typ.

Jag har verkligen tappat det. Oj, vad jag har tappat det.

Nåja. En köksfläkt blir ju i alla fall ett rejält stort paket. Det får man poäng för.

Alltid nåt.

Sandra springer

Stressigt, stressigt i vaket tillstånd och i mina drömmar. Jag hatar när klockradion går igång mitt i att jag springer och springer med tusen saker att fixa och utan en chans i världen att hinna dit jag ska i tid. Varenda muskel i kroppen ömmar av adrenalin och nedbrytande stresshormoner. Det är för den här effekten katter leker med möss, stressar upp dem så att stresshormonerna bryter ner deras muskelceller och gör dem möra och smarriga.

Jag känner mig ganska serveringsfärdig men allting bara fortsätter att välta över mig och jag har ingenstans att gömma mig, inget sätt att värja mig.

Det är jobbigt. Pest, rent av. Och jag vet inte hur länge det kommer vara så här.

Inget jobb, i alla fall, hittills den här veckan och det är ju ganska skönt när det är så mycket som behöver göras här hemma men samtidigt innebär det att jag varje dag går och är rädd för att telefonen ska ringa och när den gör det hoppar jag högt.

Nerver, nerver överallt, på insidan och på utsidan och ingenstans finns någon ro att få.

Idag kommer golvläggarna och jag ska gömma mig ibland alla staplade saker i vardagsrummet medan de är här. Det finns ingen annanstans att ta vägen.

Kanske kan jag bygga en koja.

Kanske inte.

Jag hatar att vara vuxen utan att ha några som helst förutsättningar för det. Jag är inte kompetent, kapabel, mogen, ansvarstagande eller ens "vuxen". Jag hade nog trott att det skulle ha infunnit sig vid det här laget.

Hur fasiken ska man kunna vara vuxen alla dessa år om man inte får den typen av hjälpmedel?

Kan man hämta ut dem någonstans? Har jag missat något?

(Och i en mörk källare långt under landstingets hjälpmedelscentral står det en dammig låda långt in på en hylla märkt "Vuxenegenskaper" Pat: och så mitt personnummer. Kallelsen måste ha kommit bort i posten. Suck.)

En väldigt stor björk, kanske

Det var en underbart vacker vårdag i går men jag missade den alldeles där jag stod inomhus och skurade, packade, städade, flyttade, sorterade. Nu är berget med ägodelar tre gånger så stort, lite mer livsutrymme har åstadkommits genom omorganisering och man kan andas igen. Tack för det, dammsugaren.

Idag är det sopstationen som gäller, ut med det gamla och förhoppningsvis innebär det att det kommer att bli plats för något nytt så småningom, åtminstone när alla golven är utbytta.

Jag är lite av en packråtta så det är ett stort steg att slänga saker, men när det väl är gjort är det skönt. Till dess att man kommer på vad det var man egentligen skulle ha den där grejen till, eller var den där möbeln egentligen skulle stå.

Och då är det så dags.

Från flytt till flytt mångdubblas alla ägodelar på något konstigt vänster, det räcker knappt med dubbelt så många lådor till alla böcker och filmer. Jag bara packar och packar men så fort jag vänder ryggen till kryper det fram nya, gamla, dammiga pocketböcker ur vrårna och lägger sig på hyllan jag precis tömt.

Ett gammalt ryskt ordspråk säger att en människa inte ska äga mer än hon kan ta med sig upp i en björk.

Not even close.

Otid

Och så börjar det förbaskade sommartidshelvetet igen. I mars. Sommar!? Please.

Trots att jag slocknade strax efter 8 i går kväll visade klockan halv 8 när jag vaknade i morse och min quality time med mig själv om morgonen blir ju plötsligt allvarligt avkortad. Jag hoppas verkligen att jag inte ska jobba i morgon för då måste jag gå upp halv 5 i realtid och det gör ju bara ont.

Många långa månader av tortyr väntar nu tills dess att man åter kan få vakna av egen kraft innan klockradion går igång. Jag hatar att bli väckt av klockradion. Jag drömmer alltid mardrömmar och när jag blir väckt mitt i en sådan så bär jag med mig det känslotillståndet precis hela dagen. Stressad, spänd, rädd. Kul.

Om jag får vakna av mig själv däremot kryper alla små demoner ner i mitt undermedvetna och gömmer sig innan jag kommer till liv.

Det här kom nog inte fram i den stora sommartidsutredningen. Kor och fiskar talades det om. Men mardrömmar? Näh.

Jag känner mig inte riktigt representerad i den politiska debatten. Ingen talar om ångest och mardrömmar i riksdagens talarstol.

Ett demokratiskt underskott är vad det är.

Och jag tycks ha tappat min hittills enda gåva; den att kunna hitta bra och roliga presenter till mina nära och kära. Sonens födelsedag blev lite av ett fiasko och på lördag är det makens tur att bli besviken.

Vad gör jag för fel?

Förutom det uppenbara. Allt.

Karusellhuvud

Helg igen och jag lägger ribban väldigt lågt den här gången. Vissa saker behöver göras i helgen, ytterligare en del bör bli gjorda och sedan är det allt det andra. Vi får se hur det går med det där.

Det viktigaste är födelsedagspresent till maken som måste rekognoseras och helst införskaffas eftersom jag som vanligt inte har en aning om hur mycket jag ska jobba nästa vecka.

Sedan är det de där garnmojängerna som jag behöver till min stickning.

Lägenheten ser ut som ett slagfält men på tisdag kommer de och fortsätter dra upp golv så det är inte så mycket man kan göra åt det. Sonen trivs med att ha datorn jämte tv:n i vardagsrummet. Dessutom har han sina skolgrejer på golvet under skrivbordet och sina kläder i byrån bakom skrivbordsstolen så nu lobbar han för att vi ska flytta ut kylskåpet i vardagsrummet också så att han aldrig ska behöva resa på sig.

Precis så här vill han ha det när han flyttar hemifrån.

Det är snart.

Ett par tre år till så. Jag känner mig förvånansvärt redo. Jag trodde jag skulle spika igen ytterdörren när den dagen började närma sig, men tydligen finns det någon slags timer på modersinstinkterna som gör att de börjar ändra karaktär ungefär nu. Nu är det inte längre så att jag måste ha honom inom synhåll för att inte oroa mig. Nu är det mer Vad ska det bli av honom? Kan han få en lägenhet när den dagen kommer? Kan han hitta något roligt jobb? och liknande oro som snurrar runt i mitt karusellhuvud.

Ha ha. Karusellhuvud. Mats Dunnerbak var mannen med karusellhuvudet i något förvirrat läge i någon av böckerna om honom och Päivi. Hans-Erik Hellbergs böcker om Dunder och Brak är ett av mina gladaste barnboksminnen. Mats och Päivi löste mysterier och berättaren hänvisade hela tiden till Vishetens bok för små filosofiska pärlor. Skön humor var sällsynt i barnböckerna på min tid. På 70-talet handlade det mesta om krig och skilsmässa. Precis vad barn behöver mer av i sin vardag.

Dunder och Brak-böckerna var för min barndom vad Douglas Adams böcker är för mig som vuxen. En bekräftelse på att det inte bara är i mitt huvud som den här världen verkar bisarr ibland. En tröst. Och skratt-terapi.

Ibland hjälper bara vansinne.

Jag måste komma ihåg det.

Mea culpa

Drömmar går sällan i uppfyllelse. Inte av sig själv i alla fall. Vill man laga en fantastiskt god pizza kanske man bör köpa hem mer än jäst för att vara på den säkra sidan. I'm just sayin'.

Mitt förflutna hemsöker mig, gamla skulder kommer och kryper om knutarna och vill bli betalda men jag kan inte och det tynger mig mer nu när jag precis har börjat jobba. Jag vill inte få några betalningsanmärkningar nu när jag kanske kan bli kreditvärdig om lite knappt ett år. För första gången i mitt vuxna liv. Tänk att kunna hyra något mer än en film, t ex. Precis som riktiga vuxna gör. Teckna ett mobilabonnemang och sätta mig i skuld för livet. Typ.

Det kanske blir billigare i längden att ta betalningsanmärkningen.

Man känner sig så liten när man får en räkning man inte kan betala. Att veta att man inte kan göra rätt för sig, inte har någon som helst möjlighet att skaffa fram de pengar som behövs för att göra sig av med skulden.

Ynkligt.

Om man egentligen inte ville ha det man köpte, om man aldrig har läst böckerna eller vad det var, och alltihop bara var ett tafatt försök att bli någon man aldrig skulle kunna bli, kan de verkligen komma och kräva betalning så här lång tid i efterhand?

Det här är en stor anledning till att jag inte kan bli jurist. Jag har en (lite idiotisk) egen uppfattning om vad som är rimligt.

Men visst. Mea culpa. Jag avbeställde aldrig de där idiotiska böckerna. Skulden är min.

Skulden är alltid min.

Inte golvad ännu

Det verkar som om vi får vänja oss vid det här, att ha allt vi äger i en stor hög medan små gubbar river upp golv, borrar hål i golv och drar avancerade system av varmluftsrör som ska torka ut oss eller eventuellt betongen. Nya golv kanske blir verklighet 2008 eller 2010 eller kanske i framtiden.

Det är lugnt. Jag stressar inte. Vem behöver golv? Vem behöver ordning och reda, att veta var ens saker är?

Jag vet var min handduk är, och då spelar väl inget annat någon roll.

Arbetsveckan verkar vara över och jag och min slitna gamla kropp ska ta det lite lugnt idag, återhämta lite, springa (långsamt) lite ärenden och kanske om tygen håller göra pizza till middag. Jag drömde att jag gjorde en väldigt god pizza och jag tänker inte missa en chans att för en gångs skull se en dröm gå i uppfyllelse.

Hellre den drömmen än den där jag kom hem och golvläggarna hade lagt en obehagligt orange plastmatta på alla golv OCH på alla väggar i hela lägenheten.

Var får jag allt ifrån?


Min psykiater har efter många års samtal kommit fram till varför jag blir så deprimerad hela tiden.

Mitt problem är att jag tror att jag är något. (någon?)

Hennes lösning: Tala om för mig att det är jag inte.

Problem solved.

Jag borde börja må bättre vilken dag som helst.

Saknar underlag

Total röra och det blir inte bättre inom överskådlig framtid. Golvläggarna vände och gick efter halvt avslutat arbete i går och kommer tillbaka i dag med någon från försäkringsbolaget som ska bestämma vad som ska hända sen. Kanske blir vi evakuerade på obestämd framtid.

Det är inget som helst jag kan göra åt det så när jag kom hem från jobbet i går slängde jag mig bara mitt i högen i vardagsrummet och tittade på DVD tills det var läggdags. Efter tillräckligt många avsnitt av Gilmore girls bryr man sig inte längre om sådant trams som golv. Det är bara feelgood, speciellt de första säsongerna som jag börjat om med nu.

Det är onsdag och jag hoppas att jag orkar, att jag orkar hela dagen och att jag orkar hela veckan och att jag orkar året ut och att det inte blir mycket svårare än så här, inte de närmaste dagarna i alla fall. Men så blir det ju alltid.

I den stora morgontidningen på nätet läser jag att Andrew Bird kommer med en ny skiva och det är ju något att se fram emot. Den förra var (är) ett mästerverk som sysselsatte min hjärna i månader med sina små finurligheter.

Och i ett helt annat universum som också är min hjärna ser jag mycket fram emot Peter LeMarcs nya skiva och kommande turné (!!!) typ i november och jag är så glad för hans skull och jag hoppas så att jag kan komma iväg och se honom live igen, det var så länge, länge sedan. Hans live-DVD var min allra bästa julklapp och jag tittar inte tillräckligt ofta på den men när jag gör det gråter jag floder varje gång.

Vem behöver golv eller en beboelig lägenhet när det finns så mycket underbar musik i världen som gör en så glad och ledsen och allt möjligt annat på en och samma gång?

(Jag.)

Golvad

The best laid plans... Veckan stöp i startblocken då hantverkarna meddelade att de tänker komma och riva upp våra golv i morgon. I går eftermiddag meddelade de det. Efter att jag hade jobbat i 8 timmar skulle jag alltså snabbt och smidigt packa ner allt vi äger och stapla det i en enda stor hög. Och jag hade så ont i fötterna och ryggen att jag knappt orkade ta mig hem från jobbet.

Nu gör det ont överallt. Jämna plågor brukar väl vara att föredra men jag vet inte hur jag ska kunna gå och ställa mig vid en maskin i 8 timmar ovanpå det här, det vet jag alltså inte. Mina fötter är fortfarande svullna till dubbel storlek och det bultar i dem på ett otäckt sätt som förmodligen förebådar amputering.

Det finns inte tillräckligt mycket godis i världen för att jag ska överleva den här veckan.

Sedan vet jag inte om vi får några nya golv istället för de som de river ut eller om vi ska leva på tvärbalkar eller vad det nu finns under alltihop i obestämd framtid. Det visar sig väl när jag kommer hem. Förmodligen förväntas jag då spendera kvällen med att flytta hela högen med bohag till ett annat rum. Jag och min värkande rygg.

Jävla vatten. Vad ska nu det vara bra för egentligen?

Last few days

En vecka kvar till den förhatliga sommartiden och jag ska passa på att försöka må lite bra den här sista veckan i realtid. Jag ska gå och jobba och tjäna lite pengar och jag ska fixa allt det där jag behöver göra med maten och tvätten och kattlådan och jag ska komma ihåg att lägga in räkningarna i internetbanken och vb:a brorsans post och köpa de där mojängerna som det visade sig att jag behöver för att sticka den där sjalen. Och så ska jag sticka den där sjalen och kolla på någon film kanske och i lediga stunder ska jag läsa färdigt mitt bokmanus och göra små ändringar där det behövs och jag ska må bra och jag ska orka och magen kommer hålla sig lugn och vädret kommer att lugna ner sig och Shanghaibörsen kommer lugna ner sig och allt ska bli bra.

Nästa vecka däremot kommer att göra ont. Jag hatar sommartid.

I går sökte jag ett jobb och bortsett från den vanliga ångesten över formuleringarna i det personliga brevet kändes det ganska bra. Så där så att jag inte går och hoppas att de inte ringer i alla fall. Jag hade gärna fortsatt på det jobbet jag har nu, det är så skönt att inte jobba varje dag, men jag orkar ju bara inte. Jag måste ha ett jobb där jag får sitta ner när jag behöver.

Och på skatteverket har de stolar. Minst en var inbillar jag mig.

Det tog emot att söka jobb som jurist förstås men jag undvek att använda ordet och hoppas att de låter sig luras av alla juridikkurser i mitt cv.

Jag är ju ingen jurist. Kommer aldrig att bli.

Men om jag får sitta ner hela dagarna kan jag låtsas vara det.

Jurister får nog mer betalt än kuverterare, dessutom. Och det kan jag väl leva med. Om jag måste.

Gift i tankarna

Jag förgiftar mig själv inifrån med alla mina frätande, hatiska tankar. Det räcker inte med de faktiska oförrätterna, utan min hjärna hittar på kränkningar, spydiga kommentarer, överträdelser och jag kan ju inte få utlopp för mina frustrationer och mitt hat eftersom det aldrig har hänt. Jag kan ju inte skrika åt folk för sånt jag inbillat mig att de gjort. Tack för att min sjuka hjärna inser det, i alla fall. Annars hade det blivit väldigt jobbigt.

Jag försöker mota bort dem, de hatiska tankarna, men de kommer hela tiden tillbaka. Jag vet inte hur jag ska få stopp på dem, inte riktigt var de kommer ifrån eller varför. Jag misstänker att de pyr upp från alla mina undertryckta aggressioner, men det kan också komma från min hämmade kreativitet. För mycket svald stolthet kan väl också ge ganska bittra, hatiska uppstötningar.

Jag vill inte vara den här människan, som verkar tro att hon är någon slags martyr, ett offer för alla omständigheter och allt som människorna i hennes omgivning gör.

Det är ju aldrig roligt.

Jag behöver ha mer roligt. Jag behöver vara mer kreativ.

Och jag behöver vara mer arg.

Huka er gubbar. För om jag släpper ut alla mina undertryckta demoner i världen kommer det att bli hett om öronen. Mer än vad jag själv orkar med och klarar av är jag rädd.

Någon som vet vart Buffy och hennes Scoobypolare tog vägen efter Hellmouth öppnats?

I så fall, hälsa dem att jag har ett jobb åt dem!

Målstolpsförlamning

Det är svårt men det får gå ändå. Alternativet är just nu otänkbart.

Trots att allt är kört plockar jag fram manuseländet och läser en bit och jag kan inte komma över att denna tjocka bunt papper är full av människor och platser och händelser som känns mer eller mindre verkliga trots att lilla jag har hittat på allt. Jag måste avsluta den här boken. Blir den aldrig utgiven, so what. Den ska bli hel.

Jag ska bli hel. Och boken är en liten men viktig del i det. Jag måste kunna fullfölja någonting, någonsin. Jag måste kunna skapa något.

Då finns det hopp.

Jag må brista på alla sätt, men jag får inte sluta försöka. Jag kanske inte orkar men jag måste göra det ändå.

Jävla tompepp, jag vet, men så länge jag rör på mig, så länge jag inte befinner mig på exakt samma plats som jag gjorde igår, kan jag leva med mig själv.

Jag fortsätter försiktigt med boken med vänsterhanden och med den högra tar jag mig an ett annat projekt. Jag ska sticka något. Det blir väl skönt till sommaren, kan man tycka. Ingen fara! Jag kommer inte bli klar förrän tidigast till vintern 2008.

Jag har en halsduk liggande, som jag jobbade på 2005/2006. Den är färdigstickad men jag har inte fäst alla lösa garnändar.

På upploppet faller jag alltid. Aldrig att jag kan bli klar, sätta den sista punkten, avrunda på ett snyggt sätt.

Jag ser målstolpen där i fjärran och faller platt.

Sen blir jag liggande.

Fredagsfall

Jag har inte lyft ett finger sedan i måndags men är ändå alldeles utmattad. Jag sover dåligt, är spattig och okoncentrerad och bara gråter hela tiden, gråter över allt möjligt, inklusive Americas Funniest Home Videos.

Ja, jag vet. Det är sorgligt. På så många plan.

Det känns som fritt fall nu och jag behöver lite goda nyheter eller en random act of kindness eller något som kan stoppa mig på vägen mot undergången.

Jag mår så dåligt att jag inte ens kan koncentrera mig på den utomordentligt charmerande bok som jag håller på att läsa just nu (Four meals av Meir Shalev) och det är synd för jag misstänker att den är väldigt bra. Jag får spara titeln tills jag blivit klar i huvudet och ge den en chans till då.

Och jag skulle verkligen behöva lära mig att laga mat. Bland annat.

Den elaka styvmoderns försvarstal

Visst hade jag väl någon gång i tidernas begynnelse en ambition att vårt hem skulle vara en plats där ungarnas kompisar kände sig som hemma. Det är ju bra att de har kompisar och så vet man var de är, inte ute på stan och rycker väskor m m.

Nu vill jag bara att vårt "hem" ska bli en plats där jag känner mig som hemma.

De här två målen står i klar konflikt med varandra.

Jag vill få vara ifred i mitt eget hem. Ingen annanstans kan jag få det. Så fort jag lämnar lägenheten börjar ångesten, jag är rädd hela tiden, överallt, utanför dessa fyra väggar.

Det är jobbigt.

Och om någon annan än min man eller min son finns i lägenheten är jag rädd här också.

Det är tortyr. Att aldrig kunna slappna av, aldrig kunna känna sig trygg. Man blir psykotisk efter ett tag. Då börjar jag skrika åt folk. Oftast de som inte besvärar mig. Jag kan ju inte skälla på bonusungen. Det är förbjudet.

Bonusen har egen nyckel (han är ju vuxen, för guds skull) och dyker upp utan förvarning, när man minst anar det. Trots 4 1/2 års vädjan om att ringa om hans planer ändras och han kommer hem tidigare än avtalat. Men varför ska han behöva ringa? Han bor ju här.

Så han dyker upp när som helst på dygnet, ovavsett vad han sa när han gick, om han nu sa något alls. Han och hans entourage. Oftast bara flickvännen. Igår kväll var det flera. Jag vet inte hur många, jag hade redan gått och lagt mig och kunde bara krypa längre in under täcket. Man kännner sig dubbelt sårbar när man inte har några kläder på sig.

Men även om det är mitt på dagen gömmer jag mig i sovrummet när han är här. När de är här kan jag inte gå ut i köket och ta mig något att dricka om jag är törstig. Jag går inte på toa förrän jag absolut måste. Alla tusen saker på min Att Göra-lista blir liggande, för jag törs inte öppna dörren och gå ut i hallen där de kan se mig.

Missförstå mig inte. Om jag skulle få för mig att gå ut i hallen skulle de inte ägna mig en tanke. Det finns inga fientligheter oss emellan. Vi är alltid trevliga. Inga gräl. Ingen är elak, ingen tittar snett, ingenting sådant.

Allt det här händer enbart i mitt huvud. Jag är bara rädd, trots att det finns ingenting här som jag egentligen behöver vara rädd för.

Men jag behöver slappna av. Och jag kan inte göra det när de är här, eller när de när som helst kan dyka upp. Dvs alltid. Alla tider på dygnet.

Och så kommer bonusen och säger att han inte ska söka högskolan direkt efter studenten. Sabbatsår. Jobba lite. Slappa lite.

Och maken säger, visst. Du kan ju bo kvar hemma så sparar du lite pengar. Så behöver du inte jobba så mycket. Så kan du hänga här hemma hela dagarna. Och tortera min fru som behöver lära sig veta hut.

Nä, så sa han inte. Men i min sjuka hjärna kan man översätta det han sa ungefär på det viset.

Och det hjälper inte att jag gråter. Det här är ju hans hem. Maken tänker ju inte slänga ut honom från hans hem. Inte någonsin.

Mig däremot. Mig tvingar han långsamt mot dörren.

Det enda som håller mig kvar är att jag inte har någonstans att ta vägen.

Jag vill inte lämna honom. Det är bara en mänsklig instinkt, att fly från tortyr. Man vill undvika det som gör så ont. Jag vill inte vara rädd hela tiden. Men det är jag. Hela tiden. Rädd.

Det tär. Och därför är jag en sådan bitch vad gäller min bonusunge.

Min dag

Lite slagen känner jag mig allt. Jag var inte ens nära mållinjen heller. Men kanske är det tur att jag inte hann göra klart boken och skicka in den til en massa förlag. Då hade jag haft en massa förhoppningar uppe i luften och fallet hade blivit större.

Och ledsen är jag för att det inte blev något, för att det inte blev bra, för att jag inte blev författare, för att jag måste gå och harva på mitt brödjobb dag ut och dag in i resten av mitt liv eftersom jag aldrig kommer bli något roligt, något riktigt, något som känns som någon jag skulle vilja vara.

Men saker händer som sätter andra saker i perspektiv och jag har inte förlorat allt, som jag skrev igår, det har jag inte. Långt ifrån. Allt det viktigaste har jag kvar, och med allt det runt omkring mig kanske jag kan skrapa ihop orken att försöka igen med just den här drömmen.

Kanske. Sen.

Nu är jag trött och ledsen och vill bara vila och trösta mig med en god bok, lite tv och tystnaden när alla andra är i skolan/på jobbet.

Egna dagar är bra dagar.

Nu börjar läkningen.

Oskrivkramp

Det börjar bli jobbigt nu med alla som vet att jag skickat in boken men som inte har hört vad som hände med tävlingen. Och som vill veta vad jag gör nu, om jag skriver på något nytt.

Nä, jag kuverterar och deppar och slöar och har ont i ryggen.

Men idag fick jag plötsligt tid för mig själv och jag ska jobba vidare på genomläsningen, jag SKA.

Och kanske skickar jag boken till ett par förlag på vägen till byrålådan, i hopp om att få ett riktigt utlåtande om vad det är som brister.

Och för att det är lite fegt att inte ens försöka.

Kunde jag dessutom få tid över i loppet av dagen att skriva in allt jag har om Börje/Birger i datorn och printa ut det i läsbar form så vore det ju kanon. Men det är inte alls säkert att tiden räcker till det och det känns kanske inte heller så prioriterat. Jag kan ju inte skriva någon ny bok nu.

Jag har inte skrivit något på så väldigt länge. Jag är så väldigt långt därifrån.

Hittar jag tillbaka? Finns det ens en väg?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det.

Men det tar emot. Oj, vad det tar emot.

* * * * *

Fick precis reda på att Agneta Sjödin har skrivit (och fått utgiven) min bok. Ung kvinna blir slagen, åker på pilgrimsresa till Spanien, hittar sig själv.

Fans jävla skit.

Oavsett hur bra jag skriver om min bok kommer den aldrig någonsin att bli utgiven. Och om den skulle bli det skulle alla tro att det var en remake av hennes bok. Ett försök att surfa på hennes kändis-svallvågor.

As if!

Ytterligare svavelosande svordomar.

Där fick jag för att jag aldrig någonsin kom till skott. You snooze, you lose, som man brukar säga i andra länder.

Och trots att jag har så svårt att sova har jag plötsligt förlorat alltihop.

Usch, vad ledsen jag blev nu då.

Allt travar upp sig

Smärtsamt trött och ser inte speciellt fram emot den här veckan. Alldeles för mycket på min Att Göra-lista och ingen som helst tid, lust eller ork att göra någonting alls.

Helgen var som vanligt alldeles för kort och jag har inte alls några laddade batterier att ta med mig till jobbet idag. Jag har nya batterier till min mp3 i alla fall, det brukar hjälpa litegrann. Om jag lyssnar tillräckligt mycket på Dave Matthews Gravedigger idag kanske jag kan få den där refrängsnutten att lossna från hjärnan där den har skavt hela helgen, (Gravedigger/ when you dig my grave/ can you make it shallow/ so that I can feel the rain) . Lite deprimerande om man säger så. Inte det pigga studset som jag skulle behöva för att komma i rörelse framåt.

Och framåt måste jag nu. Jag står inte ut här, på den här platsen i mitt liv längre. Jag måste göra något för att sätta saker i rullning, börja fixa saker, börja göra det bättre på något vis.

Det här är ju mitt liv nu och jag måste göra det uthärdligt. Hur man nu gör det.

Jag kanske till exempel skulle göra en faktiskt Att Göra-lista istället för att ha allting staplat i min stackars trötta hjärna.

Att skriva en lista hamnar högst upp på listan. Jag ska göra det med det samma. Eller sen. Efter jobbet. Om jag orkar. Efter middagen kanske. Eller så fort jag får tid.

Och så håller det på. I all evighet.

Otacksam gammal kärring

En lugn och skön dag och vad mer kan jag egentligen begära men jag önskar att jag inte själv behövde orkestrera alltihop. Om jag måste tala om för folk vad de ska köpa till mig i present, vad de ska laga för mat, vad jag vill ha för tårta, så blir det liksom inte lika roligt när jag öppnar paketen, sätter mig till bords osv.

Jag antar att jag är en person som inte inspirerar generositet. Det är inte så att människorna i min närhet spontant vill göra snälla saker för mig. Och det säger nog ingenting alls om de människorna och väldigt mycket om mig.

Jag fick maten jag önskat mig i alla fall, och det smakade precis som när min mamma brukade laga den och det gjorde mig väldigt vemodig. Jag undrar hur många hundra år gammal jag behöver bli innan jag slutar sakna min mamma.

Presenterna var precis som vid jul en tydlig demonstration av att jag inte är den person inuti som de i min omgivning ser. På utsidan är jag tydligen väldigt tråkig, enkel (simpel) och oinspirerande, och så känns det inte alls på insidan.

Det är väl mitt tjocka skal som gör att ingenting lyser igenom.

Som vanligt var det bara det jag köpt till mig själv som gjorde mig glad. Och sonens teckning (det var ett tag sedan, han är numera 17 år gammal) som jag utpressade honom på eftersom han inte hade hittat något alls att köpa.

Min stackars hårt prövade man försöker så mycket och jag älskar honom så för det, men han skulle inte kunna köpa en bra present till mig i Presenter-Till-Sandra-affären om han så fick obegränsat med kredit.

Men han älskar mig och det är det ingen annan någonsin som har gjort och vad är väl fint inslagna paket i jämförelse med den gåvan?

Jag är bara otacksam och förtjänar inga som helst fina saker. Man får ju precis vad man förtjänar, varken mer eller mindre, så vad gnäller jag för?

Om jag vill ha ett annat liv får jag ju bara se till att bli en annan människa. Svårare är så är det inte.

Eller: Precis så svårt är det.

Internationella Sandra-dagen

Harrenäran på mig dårå. Som de säger norröver. Och kanske är det bara utmattning efter en veckas hårt arbete men jag har genast svårare att träffa rätt tangenter. Parkinson brukar kanske inte slå till precis på födelsedagar men jag är äldre nu, jag kan inte längre ta min kropp och dess olika funktioner för givna.

Trots alla smärtor, trots den enorma disken som står och väntar på mig eftersom jag inte orkade i går och tvätten som måste tas omhand oavsett dag på året, trots allt ska jag se till att ha en bra dag i dag. På något vis har jag förtjänat det i år. Jag har jobbat hårt, vågat mig ut ur The Comfort Zone, vågat försöka.

Och det är väl värt en tårtbit. Tycker jag i alla fall. Även om det bara blidde en tumme.

36 är en bra och symmetrisk siffra. Det tycker jag bådar gott. Även om jag inte riktigt vet vad det innebär att vara 36 så har jag lite goda förhoppningar inför det här året. Till exempel känner jag på mig att jag kommer få en sjuhelsikes present när jag fyller 36 1/2. Men det är en hemlis lite till, så det ska vi inte tala om här i offentlighetens ljus.

Jag hoppas kunna pina mig igenom resten av mitt bokmanus nästa gång det blir lågkonjunktur i kuverteringsbranschen. Och färdigställa manuset till ett sådant skick att det skulle kunna läsas. Men sedan tror jag att jag lägger det åt sidan och försöker igen.

Jag ville så mycket med den boken. Jag hoppades verkligen att den skulle förändra mitt liv på en massa olika sätt. Det faktum att jag skrev den, att jag tillbringade två år i Svalöv och allt jag lärde mig där förändrade ju så mycket, men själva den färdiga boken blev bara en besvikelse.

Jag vill bara inte att det ska sluta med det. Skrivarlinjen var en så positiv upplevelse och jag vill ha kvar det, ta med mig det in i resten av livet.

Och det betyder att skrivandet måste följa med. Och inte bara bloggandet, eller små novellfragment sent om kvällen med ögonlocken på halv stång.

Jag måste våga skriva en bok till. Även om den första inte blev bra. Eller kanske just på grund av att den första inte blev bra.

Men inte idag. Idag ska jag diska, tvätta och äta tårta.

För idag fyller jag 36 år.

Hemlängtan

Bara en dag till, bara en dag till, bara en dag till. (Mantra för att överleva fredagar.)

Sedan får jag vila. Sova, slappa, slöa, ta det lugnt och återhämta mig. I den mån det går. Och det bara måste gå. Det gör ont överallt nu och jag är så trött att jag knappt kan sova. Men jag har överlevt veckan, till och med gårdagen som tillbringades helt och hållet vid en väldigt strulande maskin. 8 timmar på fötterna är inget som min kropp uppskattar, men den höll och jag är väldigt tacksam för det.

Min chef verkar vara på dåligt humör, har gjort ett bra tag nu och jag är rädd att inte räcka till. Det är så lätt att jag inte har något jobb längre, om han inte tycker att jag duger. Jag hoppas att den här dagen blir mer varierad, blandat maskin och manuellt, så jag inte behöver slita så på den stackars kroppen. Låta de utlovade kuverterarmusklerna byggas upp i lugn och ro.

Jag börjar bli rejält sugen på att flytta och det är ett problem eftersom jag inte har några som helst möjligheter att göra det just nu. Dessutom har jag ingenstans att ta vägen. Jag vet fortfarande inte var det är meningen att jag ska bo. Var jag kan tänkas känna mig hemma.

Men det är inte här. Det är ett som är säkert.

Här är det inte.

Mösslöst, handlöst, hopplöst

Det blev tårta till sist, bättre sent än aldrig, men det var knappt för strax därefter somnade jag som en något överstressad stock. Trots att jag somnade tidigt vaknade jag inte förrän klockradion hade spelat en bra snutt. Det är så jobbigt att inte vakna av sig själv och nu väger mitt huvud många kilon mer än vanligt. Tur att jag inte använder mössa. Den hade aldrig gått på.

Som att man skulle behöva mössa i den skånska vintern, förresten. Sydväst kanske. Men de ser man inte så ofta nu för tiden. Upp med kapuschongen mot regnet bara och så till jobbet. Another day, another dollar.

Another day, another paper cut, är också sant.

Att det inte finns ett svenskt ord för det är helt obegripligt. Kuverterarfacket har legat på latsidan, uppenbarligen. Att inte ge ens nemesis ett namn är att inte ge den ett ansikte och hur ska man då kunna möta den!?

När jag precis har smort in mina händer lyser alla små skärsår upp och jag ser ut som jag har försökt strypa en rosenbuske.

Varför jag nu skulle göra något sådant. Jag har verkligen inget emot rosor. De är vackra och luktar gott. Mer begär jag verkligen inte av någon blomma.

Som att jag skulle kunna begära något av någon. Av något.


Jag funderar på att skriva en bok. Nu när jag vet hur man gör. Men när skulle jag ha tid med det? Och var kan jag hitta så mycket ork, utan att börja gå på amfetamin?

En vacker dag. En vacker dag ska jag skriva en bok. En vacker dag ska jag skriva en bok som blir bra.

Det ska jag. Jag hoppas det i alla fall.

På min lista över saker som jag vill göra innan jag dör står det i och för sig bara att jag vill skriva en bok. Jag får nog ändra det. Jag vill skriva en bok som är bra.

Vissa blir aldrig nöjda.

Jag är en av dem.

Cake or work

Sonens födelsedag och det är helt osannolikt att jag för sjutton år sedan fick en liten bäbis, jag kan faktiskt inte alls begripa hur det gick till. Jag minns knappt hur det var.

Och sjutton år, jag menar, det är ju ofantligt mycket tid. Hur gammal är jag egentligen?

Bara gå och jobba en stund och sedan, när jag kommer hem, ska jag slänga ihop två tårtor, duka fint, blåsa upp lite ballonger och plocka fram de gömda paketen.

Hur trött jag kommer vara när jag kommer hem från jobbet vill jag inte ens tänka på. Det bara måste gå. Förhoppningsvis blir det en dag till som igår med tusen småjobb. Det blir ju lite hattigt att hoppa runt hela tiden men man hinner inte få så ont om man byter arbetsuppgifter hela tiden.

Eller rättare sagt, man får ont på fler ställen men inte lika ont på vart och ett.

Jämna plågor, som man brukar säga. Det är visst att föredra.

Personligen föredrar jag tårta.

Cake or death, brukar Eddie Izzard beskriva Church of Englands version av den spanska inkvisitionen. Inte ett vidare svårt val. Tårta och plågor blir i princip samma sak, fast inte lika extremt.

Synd bara att man inte får välja. Istället blir det en lektion i det där med delayed gratification som jag har så svårt för.

Först kommer det att göra ont hela dagen.

Sedan blir det tårta.

Eller:

Först gör det ont i en månad.

Sedan får jag lön.


Om jag säger att jag fattar, kan det sluta göra ont då?

Saknad

Jag är så väldigt efter, men det går. Sakta men säkert blir födelsedagsförberedelserna avklarade. Tyvärr finns mycket kvar på listan till i kväll när jag säkert kommer vara precis lika sliten och öm som jag alltid är efter 8 timmar kropparbete.

Och jag kan inte riktigt önska mig att de ska skicka hem mig tidigt p g a arbetsbrist när jag bara har jobbat 16 timmar på hela månaden. Det blir inte mycket till lön, det blir det ju inte.

Jag biter ihop och hoppas att det går. För sonens skull, för makens skull, för att jag vill att det ska bli bra.

Och för det nya lilla livet som jag sakta börjar tro finns på riktigt.


Jag saknar min bok, saknar känslan av att ha något på gång, något som skulle bli något. Saknar de där ögonblicken när en knut löstes upp och jag kunde se lösningen på något som bekymrat mig länge. Hur skulle hon egentligen komma därifrån till dit? Och hur träffades de? Och varför stannade hon hos honom? Och var fick hon pengarna ifrån? Allt det där kom till mig som mer eller mindre färdiga lösningar. Jag vaknade på morgonen och så bara fanns det där.

Inspiration kanske det kallas, men det kändes som gåvor. Som att det var meningen att jag skulle skriva boken. Som att hon var lite grann på riktigt trots att jag hade hittat på henne. Som att hon fanns därute och hittade på de här sakerna och om jag var snäll berättade hon för mig vad som hände.

Det saknar jag. Det där skapandet som fick mig att känna som att jag hade hittat något, en koppling till något, en öppning in i en annan värld.

Det var roligt.

Kuvertering är inte lika roligt. Dessutom gör det ont.

Så svårt, så svårt

Det blev inte den vilosamma helg jag hade behövt för att orka med allting just nu. Återhämtning är ett ord som studsar runt i huvudet mycket just nu. Hur gör man? Vad ska jag hitta tid och plats och ro till att ladda mina batterier?

Mina batterier som känns lite som min mobils just nu, hur mycket man än laddar telefonskrället så lägger den av så fort man försöker ringa ett samtal, oavsett hur många pinnar kraft den påstår sig ha innan man börjar slå numret. Jag känner mig likadan. Jag kan studsa upp ur sängen (nåja) och vara redo för dagen men så fort jag försöker göra något går luften ur mig och jag segnar ner på närmaste någorlunda mjuka underlag, kippande efter andan.

Utmattad. Hur blir man så utmattad av ingenting?

Depressionen har ett suspekt finger med i det spelet förstås. Men jag misstänker att bristen på återhämtning är en minst lika stor bandit.

Jag lyckas ju aldrig vila.

Att det ska vara så svårt. Och så var vi tillbaka där igen. Livet är så svårt. Jag klarar det inte. Jag reder inte ut det. Jag orkar inte med.

Aldrig kan man få vara glad.

Bara trött får man vara. Väldigt, väldigt trött.

Inte lika kul. Inte alls.

Allt eller inget

Det är inte ens nästan morgon. Inte ens tomten är vaken så här dags. Men jag kan inte sova, jag har försökt, men det blir bara en massa vridande och vändande och det blir jobbigt efter ett tag.

Jag har ingen som helst ro i kroppen. Det är mycket nu med jobb och diverse krämpor och inga pengar och inget skrivande och så mitt i alltihop sonens födelsedag på onsdag och jag har ingen som helst aning om vad han ska få i present.

Det är ett fruktansvärt misslyckande som förälder att inte kunna komma på en enda sak som ens barn skulle bli glad för. För varje år blir han mer och mer en främling, jag kan inte läsa hans tankar längre som jag kunde när han var liten. Och tydligen kommunicerar vi inte tillräckligt bra för att jag ska veta vad han vill ha nu när han nästan är vuxen.

Och så ledsen jag är för att han inte önskar sig någonting.

Jag kan inte föreställa mig ett tillstånd i vilket man inte önskar sig någonting. Jag har alltid ett sådant sug efter allt möjligt. Jag önskar mig allt, hela tiden och visst, det är inte alls bra att jag aldrig kan hitta något att fylla tomrummet i min själ med, men att inte vilja ha någonting kan inte heller vara bra.

Och jag har ju inte ens nästan råd att köpa en bil till honom.

Vi såg en kanonbra film igår kväll, In my father's den, från Nya Zealand och den var så väldigt bra men framför allt var det så vackert där så just nu önskar jag mig en förmögenhet som räcker hela livet utan att jag behöver jobba och så tänker jag utvandra dit och köpa ett hus med en magnifik utsikt och en fruktträdgård som blommar och bara sitta där i mitt hus och titta på utsikten och lyssna på bra musik och skriva och vara alldeles, alldeles lycklig.

Och eftersom jag vill det så blir det ju genast så. Så fungerar ju universum. Det känns tryggt!

Vårblommor

De tycker inte om mig på jobbet längre. Tre veckor har jag gått hemma och väntat på att de skulle ringa, och trott att de inte hade något att göra. Men när jag skrev in mina 8 timmar i går såg jag att de andra extrorna hade minsann jobbat mer eller mindre hela tiden. Så visst har de haft att göra. De har bara inte velat ha mig där.

Det känns så där.

I och för sig var det jobbigt innan när chefen trodde att solen sken ut ur mitt... ja, men varför kan det inte någonsin få vara lite lagom?

Jag jobbade mina 8 timmar i alla fall, de första pengar jag tjänat denna löneperiod, och när jag gick hem sa de inget så jag går väl dit på måndag igen.

Kanske är de osäkra på vad jag orkar efter mina ryggproblem, kanske tror de att jag tycker illa om dem på något vis för att jag går bort till det andra fikarummet på rasterna, kanske tog de illa upp när jag inte följde med till Madrid, jag vet inte. Och det är väl inget jag kan göra, egentligen. Bara jobba när jag kan och göra så gott det går. Försöka att inte göra bort mig. Tjäna de pengar jag kan.

Det är inte för alltid. Till sommaren kanske, som mest.

Sedan har jag andra planer.

Det blir snart sommar. Snön har i och för sig inte riktigt hunnit smälta undan, men här och där blommar det redan våldsamt. På kyrkogården mellan busstorget och biblioteket t ex där jag i förrgår såg massor av vintergäck och snödroppar i stora sjok. Snart, snart kommer scillan att explodera där också och det blir helt osannolikt blått inne mellan och bakom gravarna.

Det är något av det vackraste vi har här i Malmö. Scillan på kyrkogården på väg till biblioteket. Jag har aldrig sett en sådan blå färg någon annanstans.

Och när den är här är det vår på riktigt. Och våren är så kort, så kort i Malmö, så sedan blir det sommar precis när som helst.

Och då behöver jag kanske inte jobba så mycket mer. På ett tag i alla fall.

Jag tar förstås ett par extra lottorader för att förbättra mina chanser att aldrig behöva jobba mer.

Men det är en annan dröm jag helst vill hålla vid liv just nu.

Rivstart

Det är jobbigt på ett helt annat sätt att gå upp tidigt när man vet att man inte får gå och lägga sig igen förrän sent i kväll. Kroppen vet att det inte fått den sömn den vill ha och kommer inte att få den heller. Kroppen surar.

Jobb igen. Verkligen på tiden, tänker plånboken. Hur ska det här gå, tänker jag. Det var ju så länge sedan och även om ryggen väl har läkt är det inte bra med dessa 0-100 accelerationerna. Lite mjukare övergångar hade varit skönt. Börja jobba halv dag ett par dagar, och sedan gå upp på heltid.

Men det är ju inte mina behov som styr denna behovsanställning så det är bara att bita ihop, gå dit och göra som jag blir tillsagd som en duktig liten arbetare.

Och komma ihåg att det ju faktiskt är fredag, så lite mjukstart blir det ju.

Och jag kan ju det här. Jag har ju gjort det förut. Jag vet hur man gör.

Det blir bra.

Jag måste komma ihåg det.

Och pengarna. Jag får inte glömma pengarna. Det är bara därför jag jobbar. Jobbet fyller ingen som helst funktion i mitt liv mer än ett sätt att inbringa monetära medel. Jag har inget som helst behov av den sociala biten. Jag blir inte på något vis förverkligad av att kuvertera skräppost. Jag får inte en inre tillfredsställelse av att veta att jag gjort ett bra jobb.

Men jag får betalt.

Det är bara därför jag gör det.

Jag önskar att mitt liv inte var sådant. Att jag inte lät något så i och av sig själv meningslöst styra mina dagar.

Men det gör det.

Vad himla torftigt det känns att tänka på det på det viset.

Bara lite utför

Små, små steg. det är väl så det får bli. Det blev lite gjort till sist, när jag inte låtsades om det utan bara gjorde det jag behövde göra. Och det blev faktiskt en bra dag på det stora hela men sedan sket det sig på slutet så det gick knappt att somna med alla jobbiga tankar som snurrade runt i huvudet. Aldrig kan man få vara glad. Det verkar vara förbjudet på något vis.

Jag hade väldigt själviska drömmar, om hur allt skulle ordna sig för mig, hur jag skulle få allt jag önskade mig och sedan leva lycklig i alla mina dagar. Klart att sådant måste straffas. Nu ser jag inte så mycket fram emot hösten längre och det grämer mig. Hösten ska bara handla om lycka och förverkligade drömmar. Det har jag bestämt.

Klart att sådant måste straffas.

Nu kommer himlen att falla ner över mitt huvud.

Att jag aldrig lär mig.

Jag önskar jag hade hårdare hud, att saker inte gjorde mig så illa hela tiden, eller att jag var annorlunda konstruerad så att jag passade bättre i de trekantiga hål livet hela tiden försöker banka ner mitt fyrkantiga jag i.

Det kan inte vara meningen att livet ska vara så här svårt. Det kan inte vara uppförsbacke alltid. Det verkar inte vara det för alla andra.

En enda liten nedförsbacke. Är det för mycket begärt? Så man kan sätta upp fötterna på ramen och vila sig en liten stund medan hjulen rullar på av sig själv. Det behöver inte vara många graders lutning. Knappt så det syns.

Men jag behöver känna det. Jag behöver känna det snart.