Karusellhuvud

Helg igen och jag lägger ribban väldigt lågt den här gången. Vissa saker behöver göras i helgen, ytterligare en del bör bli gjorda och sedan är det allt det andra. Vi får se hur det går med det där.

Det viktigaste är födelsedagspresent till maken som måste rekognoseras och helst införskaffas eftersom jag som vanligt inte har en aning om hur mycket jag ska jobba nästa vecka.

Sedan är det de där garnmojängerna som jag behöver till min stickning.

Lägenheten ser ut som ett slagfält men på tisdag kommer de och fortsätter dra upp golv så det är inte så mycket man kan göra åt det. Sonen trivs med att ha datorn jämte tv:n i vardagsrummet. Dessutom har han sina skolgrejer på golvet under skrivbordet och sina kläder i byrån bakom skrivbordsstolen så nu lobbar han för att vi ska flytta ut kylskåpet i vardagsrummet också så att han aldrig ska behöva resa på sig.

Precis så här vill han ha det när han flyttar hemifrån.

Det är snart.

Ett par tre år till så. Jag känner mig förvånansvärt redo. Jag trodde jag skulle spika igen ytterdörren när den dagen började närma sig, men tydligen finns det någon slags timer på modersinstinkterna som gör att de börjar ändra karaktär ungefär nu. Nu är det inte längre så att jag måste ha honom inom synhåll för att inte oroa mig. Nu är det mer Vad ska det bli av honom? Kan han få en lägenhet när den dagen kommer? Kan han hitta något roligt jobb? och liknande oro som snurrar runt i mitt karusellhuvud.

Ha ha. Karusellhuvud. Mats Dunnerbak var mannen med karusellhuvudet i något förvirrat läge i någon av böckerna om honom och Päivi. Hans-Erik Hellbergs böcker om Dunder och Brak är ett av mina gladaste barnboksminnen. Mats och Päivi löste mysterier och berättaren hänvisade hela tiden till Vishetens bok för små filosofiska pärlor. Skön humor var sällsynt i barnböckerna på min tid. På 70-talet handlade det mesta om krig och skilsmässa. Precis vad barn behöver mer av i sin vardag.

Dunder och Brak-böckerna var för min barndom vad Douglas Adams böcker är för mig som vuxen. En bekräftelse på att det inte bara är i mitt huvud som den här världen verkar bisarr ibland. En tröst. Och skratt-terapi.

Ibland hjälper bara vansinne.

Jag måste komma ihåg det.