Rivstart

Det är jobbigt på ett helt annat sätt att gå upp tidigt när man vet att man inte får gå och lägga sig igen förrän sent i kväll. Kroppen vet att det inte fått den sömn den vill ha och kommer inte att få den heller. Kroppen surar.

Jobb igen. Verkligen på tiden, tänker plånboken. Hur ska det här gå, tänker jag. Det var ju så länge sedan och även om ryggen väl har läkt är det inte bra med dessa 0-100 accelerationerna. Lite mjukare övergångar hade varit skönt. Börja jobba halv dag ett par dagar, och sedan gå upp på heltid.

Men det är ju inte mina behov som styr denna behovsanställning så det är bara att bita ihop, gå dit och göra som jag blir tillsagd som en duktig liten arbetare.

Och komma ihåg att det ju faktiskt är fredag, så lite mjukstart blir det ju.

Och jag kan ju det här. Jag har ju gjort det förut. Jag vet hur man gör.

Det blir bra.

Jag måste komma ihåg det.

Och pengarna. Jag får inte glömma pengarna. Det är bara därför jag jobbar. Jobbet fyller ingen som helst funktion i mitt liv mer än ett sätt att inbringa monetära medel. Jag har inget som helst behov av den sociala biten. Jag blir inte på något vis förverkligad av att kuvertera skräppost. Jag får inte en inre tillfredsställelse av att veta att jag gjort ett bra jobb.

Men jag får betalt.

Det är bara därför jag gör det.

Jag önskar att mitt liv inte var sådant. Att jag inte lät något så i och av sig själv meningslöst styra mina dagar.

Men det gör det.

Vad himla torftigt det känns att tänka på det på det viset.