Real tid

Så många mediciner som ska tas på så många olika tider och jag törs inte missa med en minut för jag VILL INTE TILLBAKA DIT.

Aldrig mer.

Jag vet att jag behöver ta det lugnt, vila, samla krafterna, bygga blodkroppar, döda bakterier, men här ser ut som fan och jag kan inte låta bli att gå och plocka, tvätta, fixa, ställa i ordning. Alla månader av foglossningsförfall, med en vecka av ingen vuxen hemma som grädde på moset har gjort lägenheten till en sanitär o-lägenhet, och jag orkar inte, jag klarar inte av att göra så mycket nu, men jag kan inte heller leva i detta, kan inte slappna av.

Stämningen mellan mig och maken är spänd efter gårdagens härdsmälta som jag fick när jag insåg att han inte gjort något under alla dagar jag varit borta. Visst, han har varit hos mig och sonen2 på sjukhuset hela dagarna, men om det hade varit ombytta roller hade jag aldrig låtit honom komma hem till det här.

Dammråttor botar inte bakteriella infektioner, vad folk än säger.

Nu har jag i alla fall packat upp, börjat beta av tvätten, bloggat i kapp.

Mest av allt vill jag ta ett bad men det får jag inte på två månader. Jag sover i stället. Och gråter en skvätt.

För att jag är sjuk. Och om ingen annan tänker tycka synd om mig får jag väl göra det själv då.

Lördag den 29 september

Jag hoppas på ett lågt CRP-tal, men när jag frågar sköterskan ser hon oförstående ut. Inga blodprov ska tas idag.

Inga blodprov - ingen hemgång.

Jag gråter lite till.

Ingen rond kommer heller eftersom det är lördag och alla vettiga människor har ledigt och ligger hemma och gottar sig i sina sängar.

Jag svettas som en gris i min motoriserade säng med plastmadrass, trots det tunna täcket.

Sent på förmiddagen kommer i alla fall en läkare och tittar oroligt på mig. Även han har tydligen fått höra om tårarna, och han beordrar ett medlidande-blodprov för att se hur jag mår.

Jag har rasat till 32. Inte lysande, men tillräckligt för att jag inte behöver få medicinerna rakt in i armen utan kan knapra tabletter som vanligt folk.

Knapra tabletter kan jag göra hemma.

Snabbaste duschen i mitt liv, sedan ut därifrån med recept på dubbla antibiotika, så fort mina darriga ben kan bära mig. Temat från filmen om lejonet Elsa spelar i bakhuvudet på mig när jag bär sonen2 ut genom de automatiska dörrarna. Känner du, viskar jag i hans lilla öra, det är doften av frihet. Han hör inget, mössan jag har köpt till honom är alldeles för stor.

Och så gråter jag lite till.

Bara för att.

Fredag den 28 september

Tredje dagen med massa mediciner och idag bara måste jag fråga hur lång tid det kommer ta, när jag kan få komma hem.

Inte idag är det enda svar jag kan få. CRP har gått ner från 179 till 107 säger de och jag tänker??? Alla dessa avsnitt av House, Cityakuten, Chicago Hope, St Elsewhere, Doktorn kan komma, och jävla Der Schwarzwaldklinik och till vilken nytta? Här talar jag inte språket.

Helst ska man ha under 12 säger sköterskan och jag ser framför mig dagar, veckor, månader i den här sängen, hur åren går och sonen2 får växa upp här på avdelningen.

Sonen1 har drivit vind för våg hela veckan, ingen har lagat mat till honom, ingen har tvättat hans kläder, sagt hej då när han gått till skolan om morgnarna. Det här är curlingmammans allra värsta straff, att tvingas se sitt bortskämda barn gå hungrig och skitig för att jag aldrig lärt honom att laga mat och ta hand om sin egen tvätt.

Maken ombeds göra en insats för den otäcka styvsonen och det blir uppenbart vilken icke-familj vi är.

Eftersom sköterskorna redan är så jobbiga spelar det väl ingen roll att jag gråter.

Torsdag den 27 september

Under kvällen och natten har jag fått 4 påsar blod till och två sorters antibiotika, den ena intravenöst. Jag hoppas att det ska räcka med det, att jag ska kunna åka hem senare i dag, men de bara fortsätter att komma med mer och mer mediciner, tar fler och fler blodprov.

Jag vågar inte fråga hur länge jag måste stanna.

Sonen1 ringer och låter så ynklig där han sitter ensam hemma och jag tänker på när min mamma blev sjuk och vi inte visste vad det var med henne, om hon skulle bli bra, och känner klumpen i hans mage precis som om den vore i min egen. Jag tröstar så gott det går men kan inte låta bli att gråta hysteriskt när jag lagt på luren.

En sköterska kommer in för att hämta något ur ett skåp och ser mina tårar och hon måste ha svallrat för de andra som sedan rapporterar vidare för sedan frågar alla sköterskor (två/skift, tre skift/dygn) om jag behöver tala med någon, i den där psykobabbliga tonen, och de talar om för mig gång på gång att det är helt normalt att gråta, det är inget fel med att gråta, det är rent av nyttigt att gråta, men jag önskar jag hade haft vett att gråta i smyg så jag hade sluppit alla dessa blickar.

Man känner sig ju ändå så himla liten när man ligger i en sjukhussäng. Alla ser ner på en, bokstavligt talat, hela tiden.

Jag har en dosa på sängkanten med knappar så jag kan hissa upp mig men jag kommer aldrig tillräckligt högt.

Aldrig tillräckligt högt så att de kan se mig.

Onsdag den 26 september

Det är feber. Det gör ont i vad jag antar är livmodern. Jag blöder slaktavfall. Tillbaks till sjukhuset.

Fem timmar på en bår bakom en skärm är bättre än att sitta på de hårda klappstolarna i väntrummet men ändå inget vidare. Maken promenerar i parken med sonen2 och kommer upp med honom till mig på akuten när det är matdags. Mellan amningarna gråter jag, försöker vila, försöker att inte lyssna på skådespelen som sätts upp, det ena efter det andra, på andra sidan skärmen.

Det är lite Radioteatern ger Cityakuten.

En meter från min fotände finns en stol för att ta blodprov i. Kanske är det ont om rum, kanske är de bara väldigt avtrubbade på KK Akut, men en kvinna får i alla fall sina pre-abortinstruktioner där medan jag blundar och försöker att inte gråta så högt.

Sent på eftermiddagen kommer domen. Jag är sjuk. Väldigt sjuk. Jag får inte åka hem.

Jag får en säng på ett fint nytt dubbelrum, som jag inte behöver dela med någon. Så är det ingen som störs om bäbisen gråter.

Han gråter inte så mycket.

Jag gråter desto mer.

Idag

72-timmars koll på sjukhuset och allt är väl. Mitt blodvärde på 90 är ju helt ok så varför känns det då som att jag ska svimma hela tiden?

Det har i alla fall kommit mjölk och ibland lyckas jag lägga honom rätt till bröstet så han får lite i sig.

Men bara ibland.

Han får en födelsedagspresent från sin morfar, en jättefin filt, och jag blev inte färdig med min innan han kom och nu blir jag det väl aldrig.

Jag ammar massor, det går inte helt bra och jag har ont i brösten, ont i magen, ont i ryggen och förmodligen feber.

Dessutom tror jag att jag har åkt på en släng av post-traumatisk stress, jag har flashbacks till förlossningen och till BB, mardrömsscener med barnmorskor som sliter i mina bröst eller hänger sig på min mage, spelas upp igen och igen.

My own private 'Nam.

Men han är här. Han är så fin. Och om jag inte alls räcker till och kan ta hand om honom nu så är maken den allra bästa pappa man kan tänka sig och det är så vackert att se dem tillsammans, det värmer min uttorkade, anemiska själ.

Idag är det tisdag den 25 september och jag bloggar igen.

Läkandeprocessen kan börja.

Måndagen den 24 september

Det blev en dålig start för mig och sonen2. Jag kunde inte ta hand om honom där i början och jag känner mig otillräcklig och ynklig och allt tjat om amningen på sjukhuset har fått mig att tvivla på mina förmågor.

Det var så lätt med sonen, men nu går det inte alls.

Dessutom har jag ju ingen vätska i kroppen så var skulle mjölken komma ifrån?

Jag dricker och dricker, ammar och ammar.

Det gör ont när livmodern drar ihop sig. Det gör ont när tarmarna börjar falla tillbaka på plats och börjar jobba igen. Det gör ont i ryggen, i huvudet, i underarmar och händer och i alla leder där det fattas vätska.

Jag dricker och ammar, ammar och dricker. Och gråter för att jag är så ynklig, för att jag inte kan ta hand om honom, för att jag misslyckades med förlossningen, med blödningen efteråt, med allting.

Ju mer jag kämpar med amningen desto svårare blir det.

Det är måndagen den 24 september och jag bloggar inte - jag ammar. Försöker i alla fall.

Söndagen den 23 september

Det slutar till sist men jag är nästan tom. Ingen färg på hud eller läppar, mina ögon är inte ens blodsprängda, som de alltid brukar vara. Jag ser död ut, fast ganska snygg ändå, in a Morticia Adams kind of way.

De kollar blodvärde och finner att det sjunkit från 142 till 88. Inte så bra. Jag får två påsar blod av någon annan. Sedan har jag blodvärde på 82. Inte heller så bra.

Det är tredje dagen utan sömn och jag börjar bli orolig för min mentala hälsa. Konstiga tankar, röster, resonemang dyker upp och försvinner i periferin av mitt medvetande. Om jag inte får sova snart blir jag tokig.

Jag måste hem. De säger att de missbedömt blodförlusten, inte en liter som de tidigare trott. Utan flera.

Flera liter. Jag vågar inte fråga. Men det känns som att det borde betyda mer än två.

Jag låtsas att jag mår bra och bestämmer att jag ska åka hem. Jag kommer ner i entrén, sedan får jag bädda en säng av min kofta till sonen2 och lägger honom där ifall jag skulle svimma innan maken kommer tillbaka.

Jag fattas en massa blod. Dubbla järntabletter och en massa vätska, allt jag kan få i mig, tills jag mår illa. Sedan en liter till.

Det är söndagen den 23 september och jag bloggar inte - jag dricker.

Lördagen den 22 september

Det blev igångsättning, efter lång väntan. Klockan 16 i går eftermiddag satte de igång med diverse åtgårder. 22.10 var han här, sonen2. Det ser inte så farligt ut när man ser det så.

Man måste läsa mellan raderna.

Det gör ont när knoppar brister och när barn föds, speciellt när man överdoserar lustgasen och den tappar sin effekt.

Det gör väldigt ont att föda barn. Låt oss bara föra det till handlingarna och gå vidare.

I alla fall. Klockan 22.10 kom han ut, stor och kladdig och med små droppar blod på var och en av de små tånaglarna som om han fått en pedikyr under väntetiden därinne.

Sedan började det.

Blödandet. Mycket blod, mera blod, ännu mera blod. Barnmorskor i långa rader kommer in och hänger sig på min mage för att klämma på livmodern. Det gör ont. Mera lustgas. För mycket lustgas.

Innerst inne i lustgasen finns ingenting. Allt blir bara vitt och jag är en liten, liten prick mitt i allt det vita. Ingenting finns, sedan röster, sedan smärta.

Sedan ännu mera blod.

Till sist påstår de att det slutat. Jag måste stanna på BB och vila upp mig ett par dagar säger de och jag rullas upp på avdelning med tre andra mammor/barn. Barnen skriker stafettskrik hela natten. Jag kan ändå inte sova, ligger bara och tittar på honom. Sonen2. Jag har en son till. Jag har två barn. Det är stort. Han är liten.

Han sover hela natten, trots stafettskrikandet. Det är jobbigt att bli till. I gryningen tänker jag smita på toa innan han vaknar, men när jag reser mig upp känns det inte så bra. Det hänger en knapp på sänggaveln. Jag ringer på den. En barnmorska kommer och kör mig ut till toa i en rullstol.

Det kommer fortfarande en massa blod. Inte så konstigt. Jag födde barn för bara några timmar sedan. Men jag blir kallsvettig och lite illamående och när barnmorskan kommer tillbaka och frågar hur det går säger jag som det är, att jag mår inte så bra.

Sedan minns jag vagt en konstig dröm om en afrikansk kvinna som förklarar växelbruk för mig, två olika växter som man ska plantera vartannat år.

Sedan kallt vatten i ansiktet och jag hänger från toastolen i barnmorskearmar och de släpar mig tillbaka till sängen. Där blöder jag mer. Svimmar igen. De tar sonen2 ifrån mig, jag ska inte oroa mig för honom.

Det gör jag. Jag gråter av oro. När jag är.

Mest blöder jag. Svimmar om och om igen. Krystar fram koagler stora som tennisbollar och blöder ännu mer. De släpar mig över korridoren in i ett rum med gynstol, kollar runt. Det finns ingen som helst anledning till att jag blöder så mycket.

Men jag gör det ändå.

Det är lördagen den 22 september och jag bloggar inte - jag blöder.

BF +13

Om några få minuter ska vi iväg på kontroll och jag hoppas förstås att allt är bra med honom där inne, men samtidigt kommer det kännas jobbigt när de säger Allt är bra med honom, åk hem och kom tillbaka nästa vecka.

Det kan faktiskt räcka nu.

Tre gånger har jag varit uppe i natt, så om de ska gå efter hur mycket mer jag ser ut att orka blir det igångsättning direkt.

Fast nu har jag ju sminkat mig och min foundation gör underverk, så kanske inte.

Jag släpar med mig mina väskor dit i alla fall, gömmer dem i bagageluckan utifallatt.

Sedan släpar jag hem dem igen om ett par timmar.

Genrep kan vi kalla det.

Det låter bättre än besvikelse.

BF +12

Regn och rusk och stackars sonen tvingas ut i naturen på friluftsdag, utan bredband i 8 timmar, hujedamig, hur ska det gå? Bra hoppas jag, men eftersom han trots uppmaning att ta med ett extra ombyte bara packade ner ett par extra strumpor misstänker jag att det är en genomblöt och nedkyld son som kommer hem i eftermiddag och sedan blir han väl sjuk lagom till bäbisen kommer.

Vad bra då.

Själv ska jag försöka låta bli att föda barn innan kvällen, så maken kan få gå på sitt föräldramöte i lugn och ro och veckans matleverans från Coop blir ordentligt emot- och omhändertagen. Lite omvänd psykologi kanske är precis vad som krävs i en sådan här situation. Nu vill jag inte veta av några värkar förrän tidigast klockan 20.00! Och därmed basta.

Dumma tyska myndigheter har tvingat ner alla tyska servrar i det illegala fildelningnätverk där jag får min underhållning och det är som att simma i sirap att försöka få ner något att titta på.

Utan Vita Huset i tre dagar försmäktar jag vid detta tangentbord.

Brott lönar sig banne mig inte vissa dagar.

BF +11

Vad skriver man i sin dagbok när alla dagarna varit likadana så länge man kan minnas? Något om vädret? Men jag har ju inte varit ute på hela veckan. Någon bra bok jag läst? Men jag har ju inte läst något bra på sistone, inget som jag inte redan läst och skrivit om i alla fall.

Och inte är det något på tv.

Många långa dagar har jag suttit här och fler lär det bli. Jag kommer längre och längre bort från BF, blir bara mindre och mindre gravid känns det som.

Tristess, sa Bill. Grossess var ordet, sa Bull.

Det känns så väldigt avlägset att jag någonsin ska få hålla vårt barn, känna den där lukten, höra det där första gnyet när han börjar vakna. Jag känner honom hela tiden, hela magen är full av honom, men han är ändå så väldigt, väldigt långt borta ifrån mig.

I övermorgon får jag i alla fall se honom, i några minuter på KK's widescreen-plasmatv.

Alltid något.

Kick-off

Det har liksom slutat börja. Det kändes mer som att jag snart skulle föda barn för tre veckor sedan.

Tänk om jag missade fönstret? Jag kanske skulle ha gjort något när värkarna satte igång. Hoppat jämfota eller ätit något speciellt eller så. Och så gjorde jag inte det. Och nu är det för sent.

Nu har han slagit rot därinne. Stackaren. Han får ju inte alls plats längre, men ändå bara växer han och växer och växer.

Och jag som inte orkar mer bara sover bort dagarna och veckorna går och månaderna och det är snart oktober och sedan blir det jul och sedan blir det 2008 och vem vet var detta ska sluta?

När man i slutet av varje dag summerar sina prestationer och finner att de består av att man har läst några sidor, stickat några varv, sett ett par filmer, då har det kanske gått för långt.

Då behöver man kanske att en större förändring äger rum. En nystart. Reboota systemet och börja om från början.

Dags för en kick-off. Du som sparkar så mycket där inne, vad säger du om det?

Kom ut därifrån så börjar vi om, du och jag.

I dag kan bli första dagen på resten av mitt liv.

Och första dagen på ditt.

Virtuellt asocial

Jag försöker vara som folk i den virtuella världen på ett diskussionsforum på ett internet i min närhet. Iklädd ett anonymt alias "går" jag omkring bland olika diskussionstrådar och lägger mig i lite här och lite där. Svarar på frågor, tipsar, delar med mig av personliga erfarenheter. Mina speciella expertområden: släktforskning och böcker. Men även graviditeter, torktumlare och skor kan jag minsann uttala mig om, om det kniper.

Det går så där.

Sandra leker inte så bra med de andra barnen, är en gammal sanning som lever än.

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel, mer än jag är lite besserwisser, lite avståndstagande, lite taggig, ser ner på folk som inte är som jag och att jag saknar empati för människor som inte kan stava eller konstruera meningar.

Det är ett mysterium.

Eller också inte.

En sak jag har fått lära mig på detta forum är att även om man haft mycket förvärkar så känner man när de riktiga värkarna börjar. Du vet när det är på riktigt, skriver de, dessa förlossningsproffs med klippkort på BB. Dessa riktiga kvinnor.

Typ som jag "visste" det natten till förra söndagen då, när jag blev väckt av värkar och gick upp och började ta tiden. Eller som nu i natt när jag vaknade tjugo över två av att hela magen gjorde ont. Då "visste" jag också att det hade börjat. Och låg och tittade på klockradion i två timmar innan jag tvingades inse att det nog inte kommer fler värkar och att jag kunde somna om.

Om jag hade en bäbis för varje gång jag "visste" att förlossningen hade satt igång skulle jag behöva mer babykläder. Mer blöjor. Mer allt.

En Fin Röd Vagn till.

Här vets minsann ingenting. I know naaaathing! Skrutte kommer förmodligen att födas utan att jag märker det, utan att jag fattar någonting. Plupp, så ligger han där på golvet och skriker.

Och jag är ok med det, faktiskt. Här i övertidslimbo har vi inte längre några särskilda önskemål inför förlossningen.

Mer än att den händer någon gång.

BF +8

Det kan ju också vara så att alla dessa förvärkar jag har haft i flera månader, att de istället för att ha byggt upp muskelstyrkan har gjort livmodern alldeles trött och mjölksyrig och inte alls sugen på att ta i ordentligt.

Det kan ju vara så också.

Det skulle vara mer likt mig.

Och vad hjälper det att jag lånar en hel kasse med böcker om jag inte gitter läsa dem. Det minskar inte på det jävla TRÅKET ett dugg, att kassen bara står där och är i vägen.

Jag är ju för sjutton gubbar i TIONDE månaden nu, som en elefant eller något, och det är INTE roligt längre.

Och inte är det något på tv heller.

+ en hel vecka

Och inte blidde det något i går heller. Nej. Det visste jag väl. Hade jag väl inte trott heller.

Fast hoppats, det hade jag.

En hel vecka till nästa kontroll och jag vet inte hur jag ska stå ut. Tristessen är massiv. Oron ständigt närvarande. Tröttheten tung bakom pannan.

Idag är i alla fall maken ledig och jag har fått färdtjänst till biblioteket och kunnat bunkra upp med lite böcker som kanske kan hjälpa mig överleva den kommande veckan. På vägen hem körde vi förbi postmacken och hämtade mitt stora brev som mycket riktigt visade sig vara världens största refuseringsbrev. Varför de skickar tillbaka eländet begriper jag inte, det är ju uppenbarligen inget att ha. Varför de bryr sig om att skriva ett brev där de bara skriver att de inte har tid att skriva ett brev är också ganska konstigt.

Lite feedback var det enda jag begärde. Bara en mening. En halv. En rejäl bisats hade varit ok.

Men närå. De har så mycket att göra.

De kunde väl åtminstone ha skrynklat till sidorna lite så det såg ut som att de hade läst det. Några frågetecken i marginalen, en ring efter en kaffekopp på sid 216.

Jag vet ju att det inte är en bra bok. Men det är inte världens sämsta. Och att få en smula beröm, typ att sid 68 är spännande eller den där karaktären är intressant eller att typsnittet är lättläst eller att mina marginaler är lagom breda, hade betytt så enormt mycket inför arbetet med bok nr 2 som förmodligen aldrig kommer att bli skriven om bok nr 1 bara försvinner in i dimman utan att ha satt något som helst spår i världen.

Utan att kanske ens ha blivit läst.

Nåja. Det här var ju bara det första. Jag har fortfarande 2 chanser kvar att få ett bra refuseringsbrev.

BF +6 +värkar

Ja! Smärta! I rätt ände! Kanske retas kroppen bara med mig, kanske är det nu det börjar. Hela natten har det i alla fall gjort mer och mer ont.

Jag skickade maken till jobbet i alla fall. Förhoppningsvis får jag anledning att kalla hem honom igen snart.

Om det bara kunde hända nu, vad skönt det hade varit.

Om det fick börja nu. Resten av mitt liv.

Pausknappen har varit intryckt länge nog nu.

Nu vill jag mer än bara vänta.

Men samtidigt är det samma typ av värkar som jag hade förra helgen, och de avtog ju och efterföljdes av nästan en hel vecka med ingenting alls.

Så jag ropar inte hej, på något vis.

Viskar på sin höjd.

Viskar Hej. Viskar Kom ut nu.

Det är dags.

Livet väntar.

På oss båda.

BF +5

Och när värken äntligen kommer kommer den i form av huvudvärk. Jag kan ju för fasiken aldrig göra någonting rätt. Vid varje ordentlig sammandragning känns det som att huvudet ska implodera. Toppen.

Livet var ju uppenbarligen inte svårt nog.

I morgon ska jag till barnmorskan igen och jag är rädd att jag kommer att bryta ihop alldeles om hon bokar in en tid om ännu en vecka. I Malmö sätter de inte igång förlossningen om det inte är något som tyder på att barnet behöver komma ut. Och Skrutte mår ju bara bra. Det har han ju gjort hela tiden. Och min kropp verkar inte ha några större problem heller om man ser på mina värden och provresultat.

Kroppen orkar nog men psyket lossnar snart från sina fästen.

Jag är så trött, och huvudet känns så tight över pannan och bakom ögonen, det är inget på tv, Vincent Van Gogh tigger bara pengar av sin bror hela tiden och min knöliga babyfilt kommer aldrig att bli klar eftersom garnet inte kommer att räcka och det finns bergis inget mer sådant garn i hela världen.

Dessutom måste jag laga middag idag och jag har alldeles slut på middagsidéer.

Sist men alls inte minst på gnäll-listan ligger ett stort brev utan avsändare och väntar på mig på posten-macken men gravidinvalida jag kan inte ta mig dit och hämta det och jag vet inte vem det är från så jag vet inte om jag ska bli förväntansfull eller orolig.

Kanske är det världens största refuseringsbrev? Eller en present till Skrutte? Eller en överraskning som jag aldrig i livet hade kunnat gissa mig till om jag så hade gissat i hundra år?

Sådana får man alldeles för sällan med posten, btw. Alldeles, alldeles för sällan.

Tiden och jag, ur led är bara förnamnet

Jag satt kvar vid matbordet en stund efter middagen i går. Bara satt och tittade ut genom fönstret. På gången nedanför stod en man och meckade med en cykel. Typisk vårservice såg det ut som, olja kedjan, kolla bromsar, lite sånt. Och jag tänkte Ja, det är ju den tiden på året.

Och sedan insåg jag att det är det ju inte riktigt.

September är det. September, september, september. Kom ihåg det nu.

Trädet som gubben stod under och meckade har nästan inga som helst löv kvar, bara några få skrumpna, gula.

Det är inte vår. Det är inte ens sommar. Nu är det höst.

Jag behöver gå ut. Dagsljus i tallkottkörteln och lite kylig höstvind på mina kinder behöver jag så att min års-rytm kan återställas. Dygnsrytmen funkar någorlunda men årsrytmen har helt fallit sönder. Jag behöver någon slags koftterapi också. En gradvis tillvänjning av strumpor, koftor och filtar att svepa om sig i tv-soffan.

Jag har i alla fall ställt undan fläkten. Det var ett första steg i alla fall.

Acceptansen sitter djupare inne. Det är svårt att erkänna att jag har tappat hela det här året. Först p g a jävla jobbet, sedan p g a invaliditetsgraviditeten.

Men det är dags att fatta läget, även om jag inte gillar det ett dugg.

Läget är som följer. Jag är 36 år gammal. Det är höst. Jag behöver ta på mig strumpor.

Bara tre månader till jul. Dags att börja fundera på julklappar.

Och så är jag sugen på en semla.

Fan också. Det måste vara tallkottkörtelns fel.

Eller mandelmassans.

BF +3

Att bara blogga och se på tv gör inga underverk för mitt språk. Jag behöver börja läsa böcker igen, riktiga tjocka saker med meningar från början till slut. Synd bara att det inte skrivs några sådana nu för tiden.

Äsch. Nu var jag dum. Det är ju inte bibliotekets fel att det ligger så långt bort. Inte böckernas fel att jag inte kan koncentrera mig, inte kan sitta still. Inte författarnas fel att jag är bitter och avundsjuk för att jag inte kan skriva.

Allt är mitt fel. Som vanligt.

Konstigt, men det känns inte ett dugg bättre när jag har erkänt det.

Nu orkar inte heller mitt psyke vara gravid längre och jag får små sammanbrott precis hela tiden, gråter och förtvivlar över min "situation" eller över all oro som jag inte kan värja mig mot. Allt gör ont, allt är farligt, allt kan gå fel och vad har jag egentligen gjort för att förtjäna att det ska gå bra med förlossningen, med amningen, med föräldraskapet, med äktenskapet?

Ingenting är vad jag har gjort.

Ingenting är vad jag förtjänar.

Skrutte rör på sig i alla fall, så jag vet att han lever än. Håll ut, vill jag säga till honom. Håll ut och framför allt Kom ut, så att jag kan ta hand om dig. Du ska få mat och blöjor och mjuka små sparkbyxor och en fin röd vagn att åka i.

Du får en dator, en ponny, moppe, körkort och egen lägenhet när du blir stor. Bara du inte dör där inne innan jag ens fått träffa dig.

Rör på dig så jag vet att du lever.

Och kom ut så jag kan bli din mamma på riktigt.

Den här invalidgraviditeten räknas faktiskt inte.

Tro, hopp och måndagar

En ny vecka och vad ska jag väl göra med den? Skriva en bestseller, skapa något vackert, göra en insats för mänskligheten, växa som människa?

Diska åtminstone. Titta på tv. Läsa lite. Sticka vidare på min knöliga babyfilt.

Man får lägga ribban där man kan se den. Om jag kan ta mig över den sen är en annan sak.

Jag saknar styrfart och något att fästa blicken på. Jag behöver en deadline som hetsar lite lagom, eller åtminstone en tidsram jag kan förhålla mig till. Nu går jag på övertid och här finns inget räcke, inga markeringar i golvet att följa. Som i Zelda får man bara gå rakt ut i tomma intet och hoppas att ett osynligt golv uppenbarar sig där man sätter ner fötterna.

Leap of faith är ju inte min starka sida, jag som inte tror på någonting alls nästan.

Måndagar till exempel. Jag vet inte riktigt om jag tror på måndagar. Speciellt inte när det regnar.

BF +1

Jaha. Så har det börjat göra ont om värkarna då. Men inte tillräckligt för att man ska få något barn. Bara tillräckligt så man inte kan sova.

Alltid nåt.

Det är lite oroligt att gå och vänta på att det ska bli dags. Jag menar, hur ska jag kunna veta när det är dags, egentligen? Med min smärttröskel känns det i och för sig inte särskilt troligt att jag skulle gå kvar här hemma för länge. Min smärttröskel är helt klart handikappanpassad. Höjer sig omärkligt över omgivningarna. Orsakar inget som helst bump när man åker över den. Om vinden blåser från fel håll får jag blåmärken.

Ingen tuffing precis.

Mitt i natten läser jag andras bloggar, människor som jag känt någon gång, i ett tidigare liv, som skriver om sina nuvarande liv som inte innefattar mig. Det känns skönt att se hur de har det, att de finns, att det inte bara är som jag hittat på. Men vad synd att jag inte är en sådan som genast slänger iväg ett glatt cyber-hej när jag träffar på någon ur det förflutna. Att jag inte återupptar kontakten och reparerar brutna band.

Sitter någon och googlar mitt namn klockan tre på morgonen och undrar var det blivit av mig? Förmodligen inte.

Och det är ingens fel förutom mitt.

Dagen BF

I dag är dagen som jag har väntat på hela året. På det stora hela inte riktigt allt jag hade hoppats på. Halvtaskigt väder, inga pengar, inga kul mail i inkorgen, väldigt mycket Top Model på tv, inte tillräckligt med värkar för att jag ska få åka in.

Inte tillräckligt med Skruttar.

Jag tänker Två veckor till, Piece of cake, Det går fort, Tids nog kommer han ju ut, Det får ta den tid det tar och andra plattityder som inte tröstar ett endaste dugg och vältrar mig ur sängen och vaggar ut på toa för att kissa för sjuttonde gången i dag.

Allting står stilla, bara väntar på att Det ska hända. Inga planer blir gjorda, tiden bortom idag existerar inte och jag kan inte göra några planer för abstrakta tidpunkter som t ex november eller nästa sommar för det finns inte ens i min föreställningsvärld.

Jag vet ju inte hur det kommer att bli, vem jag kommer att vara, Efter. Om det någonsin blir något Efter.

Här i Fullgången-men-ej-förlöst-limbo kan man inte tänka så långt. Här finns bara här och nu och nästa värk som kanske kommer kännas mer än den förra.

Men det gör den inte.

Det sista som överger människan är hoppet säger de. Det stack för en vecka sedan.

Jag sitter här, hopplös.

Intet nytt under solen, alltså.

Förutom FP-ledaren. Han är ny, sedan i går. Jag har träffat honom. En gång sa han att jag var söt. Det har förmodligen inte någon större inrikespolitisk betydelse, men det är vad egocentriska jag kommer att tänka på när jag ser regeringen i fortsättningen. Att en av dem en gång tyckte att jag var söt.

En gång i tiden kanske jag var det. Det har i så fall gått över nu.

Inget varar för evigt. Förutom den här graviditeten.

Dan före dan

Den här veckan gick den också och plötsligt är jag BF -1 (en dag före Beräknad Förlossning) och vad det kommer att hjälpa om två veckor när jag fortfarande vaggar omkring med magen i vädret här hemma vet jag inte men nu skrev jag det ändå.

Är lite riktiga värkar verkligen för mycket att begära?

Jag funderar på att skriva men orkar inte sträcka mig efter en penna när jag väl har satt mig bekvämt till rätta. Sedan är det bara bekvämt i fem minuter och det skriver man ändå inga romaner på, inte jag i alla fall.

Jag undrar om Börje/Birger skulle ställa upp på en bok om jag tog mig i kragen och började skriva på hans historia, och om han inte gör det, vad skulle jag skriva om då? Det finns en del i skrivboken, bland annat något som jag inte riktigt minns varför jag skrev men det har att göra med mördare och frukter och/eller bär tror jag. Kanske inte låter så himla intressant (eller ens vettigt) men jag vill minnas att jag fick till ett snyggt intro.

Och det är inte fy skam.

Om inte förr så ska jag ge mig på NaNoWriMo i år, för i november ska jag inte jobba och Skrutte borde ha etablerat någon slags dygnsrytm och maken har börjat jobba igen och det kommer inte att finnas några ursäkter för att låta bli, eller jo det är klart att det kommer att finnas men jag ska banne mig inte ge efter för dem den här gången.

Det är på tiden att jag skriver min andra bok.

Så här ser alltså min Att Göra-Lista ut just nu:

1. Föda barn
2. Komma ihåg hur det var man gjorde när man tog hand om ett litet barn
3. Skriva en roman
4. Få romanen utgiven för tillräckligt mycket pengar så att jag kan vara hemma ett år till.

Och så behöver jag förstås tvätta som vanligt.

Braxton-Hicks och jag...

...vi åker bussen till barnmorskan och alla viker för oss, ingen tränger sig före oss på bussen för vi är inte bara tjocka vi är uppenbart lidande också. Och så andas vi konstigt. Klart man går ut i gatan för att slippa dela trottoar med en sådan duo.

...vi stannar uppe när alla andra sover och vaggar runt i den mörka lägenheten och försöker med gravitationens hjälp få ut bäbisen ur sin bekväma lilla boning. Det funkar förstås inte, det piggar bara upp den lille rackaren som sedan kör en full body workout i två timmar när jag väl gått och lagt mig.

...vi packar det sista i BB-väskan och sitter sedan och tittar på den och väntar och väntar, men inte fattar Skrutte vinken, nej då.

...vi försöker titta på film men det går inte riktigt att sitta still i mer än en halvtimme, tre kvart, och vi stör maken som inte kan koncentrera sig när vi hela tiden byter ställning, lutar oss fram, lutar oss tillbaka, sätter oss upp, sjunker ner och så andningen då, den som skrämmer främlingar på stan, den stör även en hel del i tv-soffan, det kan vi lova.

...är egentligen inte så väldigt goda vänner, vi tycker faktiskt inte om varandra alls, och på sistone har vi tillbringat alltför mycket tid tillsammans.

Jag tycker att vi ska gå våra skilda vägar nu. Jag tycker inte att vi ska ses mer.

Jag vill träffa någon ny, någon som gör mig lite mer illa.

Någon som kan hjälpa mig att föda barn.

Så, hit the road, B-H, and don't you come back no more, no more, no more, no more.

Snälla.

Rattmuff på

För att inte tala om långärmad tröja, långbyxor och om det bara fanns en chans att jag kunde få på mig mina vanliga skor hade jag även haft strumpor på mig idag. Det känns lite ovant men på det stora hela tror jag det här kan funka. Jag vill minnas att det har fungerat förr.

Det är kyligt i luften, och alla som går förbi utanför mitt fönster har jacka på sig. Jag ska strax ge mig ut själv och se om inte en tur till videobutiken kan vara just det som triggar förlossningen.

I morse, precis innan han gick till jobbet, sa maken Ska du inte klämma ut den där nu? Närmare skilsmässa har vi nog aldrig varit.

Kanske kommer Skrutte ut till helgen precis som det är sagt att han ska. Kanske är han en duktig liten pojke som passar tider.

Kanske går jag över två veckor. Det är inget ovanligt/fel/konstigt med det. Det är bara det att varje gång jag tänker så får jag tårar i ögonen.

Den tanken går inte riktigt att härda ut.

Till helgen orkar jag. Men snälla, jag orkar inte mycket mer än så.

Om någon bryr sig.

I want to walk in the open wind

Som att det inte är segt nog att gå här hemma och vänta så har renoveringen av källaren efter sommarens översvämningar nått fram till momentet Tryckluftsborra i Golv och Väggar i 8 Timmar i Sträck med Början strax före 8 på Morgonen.

Suck.

Lite tur då kanske att man inte har en nyfödd i huset som skulle gå miste om sina 23 timmars sömn/dygn. Tryckluftsborr + Frustrerad Sömnlös Bäbis är ju en ljudbild jag kan klara mig utan, speciellt eftersom min spänningshuvudvärk nu fortsätter på tredje dagen.

Eurythmics i hörlurarna lite för högt är inte det bästa botemedlet mot huvudvärk som finns men det hindrar mig i alla fall från att fokusera på dånet i betongen. Bara att få slippa tänka på det en stund är guld värt. Here comes the rain again, Live in Central Park är så skön att jag bara vill krypa in i den. Bara want to dive into your ocean, typ. Fast utan hav, för jag är inte så bra på att simma under vatten. Jag får alltid vatten i näsan. Men definitivt en promenad i regnet. Så fort jag kan gå igen.

Om jag bara kunde hitta något som får mig att glömma att jag är invalidgravid och uttråkad några minuter också.

Då vore det fest.

Istället tar jag mig lite lunch. Kycklingsoppa. Mums. Sedan ska jag sticka ännu en halv decimeter babyfilt.

I den här takten blir den klar tills Skrutte börjar skolan.

Äsch. Det är tanken som räknas.

Fullt upp

Ja, ibland blir det ju bara så hektiskt att man inte hinner med någonting, inte ens blogga hinner man och det är bra konstigt faktiskt för det enda jag har åstadkommit idag är tre maskiner tvätt och så har jag stickat en halv decimeter babyfilt och jag har varit uppe sedan 7 så jag vet faktiskt inte vad jag ska skylla på.

Jag brukar säga att jag inte tror på ursäkter. Det finns anledningar men inga ursäkter brukar jag säga och jag misstänker att folk tycker illa om mig när jag säger det, men det kan inte hjälpas. De tycker inte så mycket om mig annars heller, så vad spelar det för roll?

Det känns inte som om Skrutte är på väg, men det känns inte heller riktigt bra. Jag har huvudvärk, är darrig och illamående och jag tror nog mer på migrän- än på proppteorin just idag, men nu är det så dags och jag törs inte låta bli att ta medicinen jag fått utskriven. Jag är stel och obekväm i hela kroppen och vet inte riktigt var jag ska göra av mig. Jag vill inte titta på tv, jag vill inte läsa, jag vill inte vila, jag vill inte äta, jag vill inte göra någonting, jag vill bara må bättre än så här för det är inget kul att må dåligt.

Klockan 2 i natt när jag vaggade genom den mörka hallen mot toaletten insåg jag att om bara några få dagar (nätter) kanske jag går där precis likadant, vid precis samma tid, med Skrutte i famnen, på väg för att byta blöja och blotta tanken var alldeles överväldigande, jag satte händerna mot bröstet, försökte känna honom i famnen, men han var inte där.

Nio månader är ingen bra idé, jag tycker fortfarande att det inte är riktigt genomtänkt.

Det är dags nu.

Färdigugglad

Man ska inte döma hunden efter håren eller a book by it's cover eller en film efter grafiken på dvd-fodralet men visst gör man det och så fel det blir ibland. Till exempel hyrde jag en hel bunt filmer den här veckan och när jag gör det brukar jag ta lite av varje, något roligt, något sorgligt, något spännande och så något våldsamt till barnen. Det våldsamma den här gången blev A guide to recognizing your saints som på omslaget beskrevs som rå och brutal och såg ut att lämna en obehaglig eftersmak i munnen. Sonen började titta på den men la ner det med omdömet Den är för tråkig. Jag och maken sa att vi kan väl ge den en chans, men vi stänger av om det blir för äckligt.

En och en halv timme senare satt vi och tittade oförstående på omslaget och undrade hur det kunnat bli så fel. Ingen som lockas av omslaget kommer tycka att den är bra. Ingen som skulle uppskatta en sådan film skulle lockas av det omslaget.

Sorgligt. Den filmen förtjänar att ses.

Location, location, location brukar de säga men packaging är banne mig viktigt också.

Skenet bedrar även på andra sätt och vis just nu. Om någon såg mig vagga gatan fram skulle de till exempel tänka att Där går en som ska föda barn inom kort. Och det är tydligen inte alls sant. Skrutte tycks ha bestämt sig för att stanna där inne i värmen och det hjälper inte hur mycket värkar jag har, hur mycket fogarna lossnat, hur många tecken jag tycker mig se på att det börjar dra ihop sig. Tiden bara går och går och inga barn blir födda här, varken bildligt eller bokstavligt.

Om jag hade kunnat rita hade jag velat följa med Svenska Polarexpeditionen till Sydpolen ett par månader, de söker serietecknare som vill dokumentera deras nästa tur, nov-jan. Way to get away from it all verkligen och hur många tillfällen ges egentligen att åka till Sydpolen under en genomsnittlig livstid? Inte så många men jag kan ju inte rita tyvärr, och det kanske inte är läge att åka till Antarktis just i vinter när jag har en liten Skrutt att ta hand om, men kanske de om ett par år vill ha med sig en författare och då ska jag söka. Jag kan ta med Skrutte i kofferten, ingen skulle behöva veta att han var med.

På det stora hela är det mycket jag vill göra nu, expeditioner som kanske inte går så långt som till Sydpolen, men till någonstans som säljer babygrejer och mammagrejer eller till Louisiana eller ner på stan eller ut på Österlen eller vart som helst som inte är i den här lägenheten för nu har jag suttit här och ugglat länge nog och om inte foglossningen går över efter förlossningen kommer jag att kräva en Permobil för jag orkar inte sitta inne längre, jag orkar inte det, men bara jag går till bilen får jag så ont så jag bara vill gå och lägga mig och det är inget roligt längre.

Bäbisar ska vara på utsidan tycker jag. Jag tycker de gör sig bäst där.

Upploppet

Jag vill så gärna räkna ner nu, bara en vecka till beräknad förlossning, upplagt för ett 7, 6, 5, osv, bara en ynka liten vecka till, men det är ju inget man kan förlita sig på, det kanske blir tre veckor till och då kommer jag att rämna från kant till kant som ett troll i soluppgången, det är dags nu, jag är redo, kom igen, bäbis, come on baby, visst är du väl redo du med?

Fast i morse kom jag på att jag inte har något täcke till den lilla babysängen, förutom två tjocka duntäcken och de dör bäbisar av på 2000-talet så de kan jag ju inte använda. Har jag kunnat glömma något så grundläggande som ett täcke har jag förmodligen glömt massor av andra livsviktiga saker också och det känner väl Skrutte på sig så det är därför han spjärnar emot med armar och ben (minst fyra av varje om man ska gå efter antalet bucklor på min mage i vissa lägen).

Annars stegras förlossningsoron för varje dag som går och dessutom har hormonerna kommit i svängning igen och jag gråter en massa, tänker en massa och minns en massa och jag önskar att jag hade hela mitt liv framför mig just nu på en och samma gång, att jag kunde röra mig fritt mellan åldrarna och återuppleva, justera eller styra upp sådant som försvunnit, som runnit mig mellan fingrarna eller som jag släppt för att jag trodde det var över.

Jag saknar så mycket, ångrar så mycket och längtar tillbaka till så mycket att jag ibland inte vet hur jag ska kunna leva med det, men vad har man egentligen för alternativ?

Nu får jag en chans till på något som jag har saknat så mycket, en möjlighet att om inte återuppleva så i alla fall uppleva en gång till och visst kommer det att bli helt annorlunda den här gången, ingenting i mitt liv är sig likt, jag är mig inte lik, men jag hoppas att det ska bli bra och att jag ska fixa det här med mamma, pappa, barn.

Jag försöker förstå att det är en liten människa som knäar mig på insidan av magen så att det blir en bula mitt på skjortan men det är faktiskt alldeles obegripligt på något plan, trots alla böcker jag läst, trots alla ultraljud och tester och barnmorskekontroller. Hur den lilla människan ska ta sig ut därifrån kan jag inte heller förstå, jag menar jag vet ju hur det går till, jag har gjort det förut, men allvarligt talat, rent teoretiskt, rent objektivt, rent faktiskt i verkligheten går det ju inte att få ut en hel människa där inifrån den vägen, det begriper ju vem som helst.

Jag begriper i alla fall det.

Jag tror det är bäst att jag föder det här barnet snart, innan jag lyckas övertyga mig själv om projektets omöjlighet.

Det blir det ju inte direkt lättare av.