Lördag den 29 september

Jag hoppas på ett lågt CRP-tal, men när jag frågar sköterskan ser hon oförstående ut. Inga blodprov ska tas idag.

Inga blodprov - ingen hemgång.

Jag gråter lite till.

Ingen rond kommer heller eftersom det är lördag och alla vettiga människor har ledigt och ligger hemma och gottar sig i sina sängar.

Jag svettas som en gris i min motoriserade säng med plastmadrass, trots det tunna täcket.

Sent på förmiddagen kommer i alla fall en läkare och tittar oroligt på mig. Även han har tydligen fått höra om tårarna, och han beordrar ett medlidande-blodprov för att se hur jag mår.

Jag har rasat till 32. Inte lysande, men tillräckligt för att jag inte behöver få medicinerna rakt in i armen utan kan knapra tabletter som vanligt folk.

Knapra tabletter kan jag göra hemma.

Snabbaste duschen i mitt liv, sedan ut därifrån med recept på dubbla antibiotika, så fort mina darriga ben kan bära mig. Temat från filmen om lejonet Elsa spelar i bakhuvudet på mig när jag bär sonen2 ut genom de automatiska dörrarna. Känner du, viskar jag i hans lilla öra, det är doften av frihet. Han hör inget, mössan jag har köpt till honom är alldeles för stor.

Och så gråter jag lite till.

Bara för att.