Braxton-Hicks och jag...

...vi åker bussen till barnmorskan och alla viker för oss, ingen tränger sig före oss på bussen för vi är inte bara tjocka vi är uppenbart lidande också. Och så andas vi konstigt. Klart man går ut i gatan för att slippa dela trottoar med en sådan duo.

...vi stannar uppe när alla andra sover och vaggar runt i den mörka lägenheten och försöker med gravitationens hjälp få ut bäbisen ur sin bekväma lilla boning. Det funkar förstås inte, det piggar bara upp den lille rackaren som sedan kör en full body workout i två timmar när jag väl gått och lagt mig.

...vi packar det sista i BB-väskan och sitter sedan och tittar på den och väntar och väntar, men inte fattar Skrutte vinken, nej då.

...vi försöker titta på film men det går inte riktigt att sitta still i mer än en halvtimme, tre kvart, och vi stör maken som inte kan koncentrera sig när vi hela tiden byter ställning, lutar oss fram, lutar oss tillbaka, sätter oss upp, sjunker ner och så andningen då, den som skrämmer främlingar på stan, den stör även en hel del i tv-soffan, det kan vi lova.

...är egentligen inte så väldigt goda vänner, vi tycker faktiskt inte om varandra alls, och på sistone har vi tillbringat alltför mycket tid tillsammans.

Jag tycker att vi ska gå våra skilda vägar nu. Jag tycker inte att vi ska ses mer.

Jag vill träffa någon ny, någon som gör mig lite mer illa.

Någon som kan hjälpa mig att föda barn.

Så, hit the road, B-H, and don't you come back no more, no more, no more, no more.

Snälla.