Friterad banan med glass är ju också gott

Träffar alla, först en gammal farmor som vi tröttar ut och sedan syskon, syskonbarn, syskonsambos och syskonföräldrar som tröttar ut mig.

Alla samlas kring någon som inte har tid med oss och vi blir lämnade till att umgås lite obekvämt. Bäbisarna hamnar i centrum, alla kan enas om att de är kul, men hur kul de själva har det är oklart.

Blod är i vissa fall tunnare än vatten och vi har inte så mycket att tala om. Vädret, pjäsen, bäbisarna. Sedan om från början igen. Vädret, pjäsen, bäbisarna.

Äter middag på samma ställe där vi som barn brukade äta Banana Split om somrarna. Nu är det en kinarestaurang och allra sista februari och kallt som attan från de stora glasrutorna bakom min rygg. Jag kämpar med att svepa capen om mig samtidigt som jag håller bäbis och samtal igång.

Fantastiskt klädesplagg, den där capen. Jag måste genast hem och Tradera till mig några flera sådana där.

Men först blir det teater.

Och den godaste juicen med äpple, apelsin och mandarin

Jag irrar kring i lägenheten och packar alldeles oorganiserat och okoncentrerat ända till sista minuten och jag vet att jag har glömt något.

Ja, visst ja!

Andas.

Bäbisen visar sig inte vara så himla förtjust i att åka bil som han tidigare gett sken av och gråter från Skillingaryd till Ödeshög. Bland annat.

Sedan landar vi i ett tomt hus där vi övernattar lite dämpade och obekväma, det är inte helt lätt att vara i någon annans hus när de inte är hemma. Man törs inte riktigt röra sig.

Innan vi somnar i främmande sängar kommer jag på ännu en sak jag glömt. Bullarna och juicen som står hemma i kylen.

Andas - vetebullar.

Jag vet inte vad som skulle hjälpt mest i det här läget.

Tunt blod

Jag tar mod till mig och ringer min farmor. För första gången i mitt liv skulle jag tro. Vi är inte så där himla tighta, om man säger så.

Hon tror en stund att jag är min halvsyster och blir förvånad att jag är i Sverige.

Om jag har turen att leva så länge som hon så är det vad som väntar mig. Både mor- och farmor har inte riktigt vetat vad som är vad de sista 10 åren av sitt liv.

Det som är oroväckande är att det vet jag redan inte.

Nu ska jag i alla fall åka och hälsa på henne, för första gången utan en förälder. För sista gången också, förmodligen. 94 och ett halvt och med minst en hjärtinfarkt är inte en ålder att göra upp alltför långsiktiga planer i.

Men jag har alltid trott att hon skulle överleva oss alla. Vi får väl se.

Inte så himla fyndigt

Jag kan inte låta bli att gråta när jag tänker på att om jag hade fått leva om mitt liv så hade jag gjort allt annorlunda och då skulle bäbisen inte funnits.

Hur genomdjävlig är jag egentligen?

Dessutom är Tradera fullt med lögnare och bedragare och jag har lämnat mitt automatvapen uppe i något klocktorn men kan inte komma ihåg vilket.

Så trött jag blir.

Min fina bärsele är skickat till where ever och mina fina solglasögon är mer fejk än en trekrona.

Som att jag skulle kunna köpa äkta RayBans till det priset kanske?

Min nya skiva är jättefin, dock. Synd bara att jag inte har ägt en lp-skivspelare sedan någon gång i början på 90-talet.

Varm mjölk värmer inte om den innehåller för mycket luft, bara så ni vet

Jag ska köpa mig en kopp varm choklad ur en automat (ja, jag vet...) men så kan man välja mellan vanlig varm choklad och kakao med skummad mjölk och det där andra låter ju gott och jag borde verkligen prova på mer nya saker så jag trycker på den knappen istället i ett försök att bättra mig och vidga mina vyer.

Istället för en kopp varm choklad att värma mig med i stormen får jag en halv kopp luft.

Mums, då.

Och så varm och go' jag inte blev sen.

Det var väl sista gången jag provade på något nytt på ett tag, skulle jag tro. Det straffar sig alltid. Man ska stanna under sin sten, det har jag alltid sagt.

Eller det har jag kanske inte, men jag har tänkt det.

Eller jag hade tänkt det om jag bara hade kommit på det. Tidigare alltså.

Nu blev det lite rörigt.

Hoppas det blir bättre i morgon.

Det är väl i alla fall ganska bra betalt

Jag måste sluta med det förbaskade Traderandet, men så tänker jag att jag måste i alla fall sälja det som jag redan har köpt så då blir det en vecka till, och sedan hamnar jag lik förbaskat på Myrorna fast jag bestämt mig för att inte gå dit så då blir det väl en vecka till och en till osv till dess att det inga pengar alls finns kvar i världen.

Om det fanns en global Tradera skulle jag kunna handla av folk i tredje världen och alldeles på egen hand ställa hela den ekonomiska världsordningen på huvudet.

The last shallt be the first osv.

Det hade kunnat vara en god gärning. Ge de fattiga alla pengarna och låt dem ha lite kul för en gångs skull. Let them rule the show.

Nu är jag bara oansvarig. Och det är inte ens mina egna pengar, kept wife som jag är.

Men hela tiden är det bara en sak till som jag kommer på att jag behöver. Och sedan en till. Och så tänker jag att jag kommer att få in pengar för mina egna auktioner och då är det ju inget problem. Men så handlar jag för tusen spänn. Och säljer för 250.

Och så går jag back med 11 spänn på porto på varannan, var tredje försändelse.

Det är falsk ekonomi, det är vad det är.

Jag kanske skulle kunna få jobb som finansminister efter mammaledigheten.

Själv hinner jag inte drömma så mycket under mina fifteen minutes of sömn

Hela dagen är maken sur på mig, eftersom han har drömt att han kommit hem och hittat en lapp på bordet, tillsammans med underskrivna skillsmässopapper.

Hur kunde jag, typ. Och vi med ett litet barn, och allt.

Här är det inte tala om no fault divorce. Jag har gjort mig skyldig till grovt övergivande av make och barn, helt utan avsikt eller insikt från min sida.

En sådan skurk jag är.

Inte nog med att jag brister på alla sätt i verkliga, vakna, livet. Nu ska jag dessutom straffas för vad jag gör i andra personers undermedvetna.

Vad jag gör i mitt eget undermedvetna kan jag gå med på att jag ska straffas för, och straffas hårt. Men i andras!?

Snacka om cruel and unusual crime.

Jag gråter också hellre i en Jaguar.

På bussen ner till stan delar vi barnvagnsutrymme med en ung kvinna som är på väg att lämna sin man. Eller, hon håller på att lämna honom. Hon är in the process of att lämna honom, där på bussen. Allt hon äger i två stora väskor och i tusen små handväskor som hänger kors och tvärs över handtagen på barnvagnen, där lilla Nadine, 9 månader, sover och inte anar att hon förmodligen sett sin far för sista gången.

Det som fastnar; brudklänningen som hänger över alla handväskorna på vagnens handtag och det att hon verkar ha fyllt den lilla korgen under vagnen med innehållet i skafferiet.

Jag ska skriva om det här någon gång. Om jag kommer ihåg det. Men det gör jag nog. Torrvarorna i nylonkorgen. Brudklänningen, skyddad av endast en tunn plastpåse, som hon var så rädd om, trots att den inte gett henne någon lycka. Det ska jag minnas.

Och aldrig, aldrig vill jag lämna min man.

Speciellt inte om jag måste ta bussen.

Kvinnan från ingenstans

Store sonen mår lite bättre men äter ingenting. Jag är för upptagen med lille sonen för att orka truga.

Inte borde man få lov att ha mer än ett barn om man är så otillräcklig som jag. Kines skulle jag ha varit.

Men nu är jag inte det. Knappt ens norska är jag men ändå letar jag upp texten till en nordnorsk vaggvisa som vi sjöng i musikskolan som barn och sjunger för min bäbis så han ska få lite kontakt med sina avlägsna rötter. Han är ju bara kvartsnorrman, liten som han är. Men han blir glad när jag sjunger för honom, och det är ju alltid trevligt.

Alltid och alltid, det har väl aldrig hänt förut, men trevligt var det nu i alla fall.

Det och en tunna med pengar

Och så går vi till BVC för att skryta med alla tänder han har fått och få en skopa beröm, för det kände jag lite brist på idag.

Bäbisens BVC-sköterska har förmågan att få alla föräldrar att tro att just deras barn är det vackraste, mest begåvade och fantastiska barn hon någonsin har sett, och det är ju en bra egenskap hos en BVC-sköterska. Hon ser verkligen helt betagen ut när hon tittar på honom.

Det kan jag leva med.

Store sonen har däremot åkt på influensan i år igen, och det kan han knappt leva med. Usch, så sjuk han är, orkar inte ens sitta vid datorn, och då förstår ni, då är det illa.

Inget kan jag göra åt det, så jag köper en hel kasse med godis, glass och tidningar till honom på vägen hem från BVC. Sådant brukade alltid få mig att må bättre när jag var liten och sjuk. Så till den milda grad att jag var övertygad om att jag var en sådan människa som blev frisk av godis, att det i själva verket var nyttigt för mig att äta massor av snask som vi kallade det på den tiden.

Min mamma trodde inte på mig.

Ordet snask har inte använts om godis sedan våren 1976. Sedan vet jag inte vad som hände. Det får gärna fortsätta vara obsolet, det gör då rakt inte mig någonting. Däremot vill jag gärna ha tillbaka ordet läskeblask.

Det fattas mig.

The kindness of strangers, the cruelty of lovers

Stackars maken får följa med till Odugliga hustru-timmen och där hör han inte hemma, vilket han ägnade timmen åt att göra klart för alla närvarande. Så att jag inte skulle få för mig att känna lite stöd eller så.

Dumma jag.

När de frågar honom hur han känner inför mina problem kommer han med långa utläggningar om mina fogar och de ser väldigt frågande ut.

Tror han verkligen att de har något att göra med varför jag är där? Eller försöker han bara släta över?

Det verkar tyvärr som att han tror att allt ont har sin rot i mina fogar.

Det verkar tyvärr som att han inte har hört ett ord jag har sagt, så länge vi varit gifta.

Varför har du inte sagt något? Nyårsafton all over again.

Och jag känner mig så trött. Och så ensam.

Och så trött.

Och så är det något konstigt med mina händer.

Men jag får ett mail från en kvinna jag aldrig träffat, som inte vet någonting om mig, men som skriver att jag är en god mor.

Jag tror henne inte. Men jag blir glad.

Eller, något motsvarande.

Somebody puh-leeze stop me

Världen är så stor, så stor och jag går så långt, så långt och sedan sitter jag knappt ihop.

Aj. Som jag vill minnas att jag sagt så många gånger förut.

Jag vet inte om det bara är fogarna som brister heller. Det är något konstigt med mina händer och på utsidan av mina smalben. Inuti ena foten.

Hela jag brister, på många olika sätt.

Aj. Som jag vill minnas att jag sagt så många gånger förut.

Allt är som det alltid har varit, som det alltid kommer att förbli.

Jag räcker inte.

Och jag har ont.

Stop me if you've heard this one before.

Bidders Anonymous

Mitt i röran som är mitt liv lyckades jag missa min mammas födelsedag. Det betyder inte att jag inte saknar henne. Inte heller att jag inte tänker på henne. För det gör jag. Ofta. Det är bara det att tiden går så fruktansvärt fort. Den rusar mot dagen då mina ungar inte heller har någon. Den ser jag inte fram emot.

Det är en speciell tomhet det där att inte ha någon mamma. En särskilt hjärtskärande sorg.

En sådan som bara en mamma kan trösta bort.

Moment 22 kallas det för.

Det är så mycket jag hade velat hinna med innan det tar slut, som jag nu börjar inse att jag aldrig kommer göra.

Åka skidor nedför ett fjäll med utsikt över havet vill jag minnas att jag skrivit om förut.

Skaffa ett halvt dussin ungar.

Bygga mitt eget hus.

Fotvandra en längre sträcka kan jag ju glömma, om jag inte ändrar definitionen av längre till ungefär fem kilometer.

Bli dansare.

Och så vidare.

Måla om hallen hade jag tänkt hinna med. Ta hand om mina barn tills de är stora och har hittat någon annan som är viktigare än mig, likaså.

Och så den eviga tvätten. (Som numera utförs med hjälp av nötter! Ha!)

För övrigt tycker jag att Tradera borde ha en funktion liknande den Svenska spels Spela lagom.

För mycket jag

Jag måste lära mig det där med ögonkontakt. Och det där med att vara i nuet. Jag tenderar att försvinna iväg i mina tankar när jag borde vara här och nu.

Och bäbisen behöver ögonkontakt. Annars blir han väl schizofren eller något.

Ögonkontakt har jag alltid haft svårt för. Men vara i nuet borde jag väl kunna bemästra om jag ger mig den på det. Just det här nuet borde inte vara så svårt att vara i, menar jag.

Just det här nuet har jag längtat efter.

Och det kan ge mig en så hisnande hopplös känsla när jag tänker på det. Att jag har ju bara det här året. Det är bara nu, nu.

Sedan är det över. Och aldrig mer får jag uppleva det här.

Och så blir jag så ledsen för att jag aldrig mer kommer att få sitta och amma en varm och gosig liten bäbis kl 4 på morgonen att jag sitter och gråter MEDAN jag ammar en varm och gosig bäbis kl 4 på morgonen.

Så dum är jag.

Jag vill inte vara så mycket jag att jag missar det här. För om jag känner mig själv rätt kommer jag att gräma ihjäl mig efteråt, att jag inte njöt mer av det här nuet medan det var.

Så mycket jag kommer jag nog tyvärr att vara.

Både nu och sedan.

Inte bara ego, ego, ego.

Tyvärr också jag, jag, jag.

Hopplöst.

My precious

Jag har en förkärlek för designade saker. Snygga saker, coola saker, smarta saker, annorlunda saker. Älskar dem, älskar att se på dem, älskar att ta på dem och använda dem.

Älskar att äga dem.

Om jag någonsin får göra det.

Snygga designade saker tenderar att vara ganska dyra.

Jag har en tendens att vara ganska fattig.

Enter Tradera.

När det är bara en minut kvar på en auktion på en BoblBe-e med div extrautrustning som knappt ingen verkar ha lagt märke till så slår jag till. Smyger fram i min svarta ninjadräkt och bara: Haaaaaiiii-Yah!!!

They never knew what hit them. Men det var jag.

Om några dagar kommer en till. Jag ska ninja dem alla. Woa-ha-ha-ha-haa!!!

Alla mina hjärtan

Hjärtats dag och kanonväder så jag och mitt lilla hjärta promenerar en bit och sedan hoppar vi av en impuls på en buss vi aldrig har åkt förut och åker längs med havet, och det är knallblått, inte ett dugg likt det stora gråa jag visat bäbisen förut och jag pekar ut Långa bryggan och berättar att dit ska vi åka med pappa när det blir sommar och så ska lilla hjärtat få ha sina badbrallor även om det inte är lördag och så ska vi bada, han och jag och pappa, och han hoppar av glädje i mitt knä och vill plumsa i med det samma.

Vi kliver av vid ett stort köpcentra och jag köper upp alla mina pengar på presenter till mitt stora lilla hjärta i den första affären vi kommer in i. För mina sista kronor käkar jag och lilla hjärtat sedan lunch på McD's, jag en QPCheese med coca, han gnager med sin enda tand på en äppelklyfta och efter att han spottat ut alla smulor som uppstår sköljer han ner äppelsmaken med bröstmjölk. Sedan hoppar vi på bussen hem igen och han somnar i mitt knä innan busschauffören hunnit stänga dörrarna.

Jag kramar honom hela vägen hem, 40 minuter, och tittar på havet, det knallblå, och känner solen som värmer genom rutan och har det ganska bra.

Jag minns hur jag en gång såg en kvinna på en annan buss, en inte särskilt attraktiv kvinna, med ganska avsevärd övervikt och tvivelaktig klädsmak. Hennes tal var grovt och ogrammatiskt och visade inte tecken på något större intellekt. Jag minns hur jag såg alla hennes brister och tänkte att Ok, det kunde varit värre, jag kunde varit hon.

Och så klev hon av bussen och rakt in i armarna på en man som gav henne en lång innerlig kyss innan de vandrade hemåt, tätt omslingrade.

Och jag tänkte att Jag önskar att jag vore hon.

Om jag bara hade någon som älskade mig skulle det nog inte spela någon roll om jag var ful, fet och dum.

Nu, flera år senare, är jag ful, fet, sliten och oduglig.

Men jag har någon som älskar mig. Och oavsett hur mycket jag gnäller över min tillvaro är jag oerhört tacksam för det.

Eller väldigt rätt så lagom mycket osäker

Jag lugnar ner mig och tänker att jag inte ska ta åt mig, att jag inte ska låta någon komma hit och förstöra det lilla jag har att vara glad över.

Men tvivlar ändå.

För det är ju när man är som allra mest säker på sin sak som man har som mest fel. Det är vetenskapligt bevisat.

Och jag känner mig innerst inne ganska säker. Eller väldigt säker.

Eller ganska väldigt.

Men jag tänker att det är lättare att leva med sina misstag om man var övertygad om att man gjorde rätt i stunden, än om man gjort som man blivit tillsagd även om man kände att det var fel.

Fråga vilken tysk som helst.

Som vanligt

Igen en tur på tiljorna och igen blir det fel då de missuppfattar allting och verkar fokusera sig på att reparera det enda som inte är trasigt och i processen förmodligen fördärva det.

Och jag vet inte om det är så eller om det är jag som har missförstått allting. Om det inte är mig det är fel på, trots allt.

Det brukar det ju vara.

Kanske är det bara så att jag fördärvar alltihop, att jag klamrar mig fast för hårt, att jag sätter mina egna behov före alla andras.

Att jag är ego, ego, ego.

Som vanligt.

Vi gråter oss till sömns, båda två. Men det är bara honom det är synd om.

Fet måndag

Liten promenad med barnvagnen i dag eftersom fogarna inte riktigt hämtat sig efter städningen igår.

Sönder är hon, tanten.

Sedan blir det till sist en semla, det sista jag behöver just nu, men något ska man väl ha och har jag inga andra trevliga karaktärsdrag kan jag ju alltid bli smällfet.

Fat people are so jolly.

Jag bara vill ha och vill ha, men inser idag att jag nog aldrig kommer tillbaka ut på arbetsmarknaden igen och därför aldrig kommer att kunna köpa allt.

Så vad ska jag då fylla tomrummet i min själ med, om inte vispgrädde?

Om jag inte får köpa ett halvdussin fickur, nya solglasögon och en paraplysulky kan jag väl åtminstone få en semla.

Fast för 18 spänn stycket får det inte vara så synd om mig så ofta.

Något jag INTE behöver köpa är en Wipes Warmer. Fy fasiken, den här världen, alltså. Om inte det här är ett tecken på en nära förestående apokalyps så vet inte jag. På eBay har de dessutom en travel-variant som du pluggar in i cigarettändaren i bilen.

Det är nog inte bara mig det är fel på, tänker jag när jag ser sådant.

Men det kanske det är.

Allt ska bort

Lite skärpning, lite städning, lite ordning på torpet och bäbisen får quality och quantity time med pappa och jag får... ja, vad får jag?

Jag får väl vad jag förtjänar som vanligt.

Min ackumulerade Tradera-karma från tunikan jag köpte och sålde för fyra gånger mer kom tillbaka och bet mig i baken när jag sålde bäbisens spelande mobil som jag köpt för dyra pengar. Oj, vad man kan fynda på Tradera säger jag bara. Både vad gäller den och de märkeskläder jag lagt ut på sistone så har det ju snarare varit fråga om välgörenhet än försäljning. Jag tvingas nu sälja mina egna kläder för att betala för auktionskostnaderna.

Dyr hobby, det här.

Hoppas det i alla fall är någon liten frusen stackare som får min fina Kenzo-jeansjacka.

En ensamvarg söker... något

Allting handlar ju om att jag söker en tillhörighet, ett sammanhang, en gemenskap som jag skulle kunna vara en del av.

Jag handlar på Tradera för att de som skriver i den tråden på FL verkar ha så himla trevligt. Men jag vågar inte själv skriva något inlägg där, så vad det ska tjäna till vete katten. Skulle någon nämna en av mina auktioner någon gång skulle jag väl dö av skam eller stolthet beroende på omständigheterna.

Jag handlar sjalar för att de som hänger på sjalbarn verkar så himla trevliga. Men, åter igen, skulle aldrig våga skriva själv på forumet, eller gå på en sjalträff eller ens gå ut på stan med sjalen ifall någon kommer fram och vill prata.

Jag handlar alla babygrejer som finns för att vara en riktig mamma.

Som om man hör till bara för att man har alla prylarna.

Även om jag hade ALLA prylarna i hela världen kommer jag aldrig någonsin att höra till NÅGONSTANS.

Vet jag väl.

Men jag vill.

Non sequitur

Som om det inte vore nog med fickuromanin så har jag även drabbats hårt av bärdonsfeber. De senaste veckorna har jag införskaffat inte mindre än tre bärsjalar och en bärsele, utöver den sjal jag redan hade (som jag inte använder så ofta eftersom han är för tung). Jag förstår plötsligt varför. Jag har hängt på sjalmänniskornas diskussionsforum och läst en massa för att försöka lära mig olika knytningar som kanske skulle kunna funka bättre än den enda jag kan. Och de är allihopa ganska mycket sådana mödrar som jag vill vara.

Alltså, jag vill vara som dem. De har massor av bärdon. Jag köper många bärdon. Jag blir som dem.

Det är alldeles logiskt men tyvärr lika alldeles galet. Inte blir jag en bättre mamma för att jag har en Mei Tai.

En fattigare mamma, javisst.

Och en med mer ont i fogarna.

Det sista jag behöver nu när jag börjar gå upp i fogarna igen är väl att kånka omkring på jättebäbisen mer än jag absolut måste.

Även om det är himla mysigt.

Och så tittar bäbisens första tand fram

Ute på turné med barnvagnen, bussar hit och dit och pengarna bara rinner mellan fingrarna. Det hjälper tyvärr inte att stanna hemma heller, med Traderas Sista chansen.

Sonens klocka gick söner så jag tog en snabb koll i den kategorin och vips hade jag utvecklat en akut form av fickuromani. Bara måste ha.

Ok, för det första behöver jag ingen klocka. Inga tider att passa. Ska ingenstans.

För det andra har jag inte råd med en klocka, än mindre de fem som jag snabbt konstaterade att jag bara måste ha.

För det tredje är det lite dumt med just fickur om man inte har några fickor i sina kläder, och det har jag typ aldrig.

Men ändå. En America Sports (alldeles äkta! alldeles äkta vad? alldeles äkta fickur!? framgår inte...) med bling och etui! Eller en med jägarmotiv. Eller den med draksvansen på baksidan och eventuellt en naken brud på urtavlan (bilden var inte alldeles tydlig).

Som sagt, måste ha!

På tiljorna igen

Jag fick inte någon enkel roll i kören av Les Mères Miserables, jag fick minsann ett solo och idag var vi på första kollationeringen, bäbisen och jag.

Det känns så allt igenom fördjävligt, men det är väl så här det måste vara.

Det är väl så här det är, kanske till och med.

Försiktigt, försiktigt, lyfter jag på ett hörn och kikar in på mörkret där innanför.

Så svart det är, så mörkt, så farligt, så otäckt.

So me.

På vägen hem går jag för långt igen och det gör ont.

Igen.

Men på vägen dit ser jag en muslimsk kvinna med special-handsfree till mobilen. Hon går omkring och pratar i telefon med mobilen halvt inkilad under slöjan.

Fy fasiken vad glad jag blir av sådant!

Synd att det inte räcker.

Första förkylningen

Den där Att göra-listan fortsätter jag med, men mest i det avseendet att jag skriver dit mer grejer. Inte så mycket blir struket.

Ändå gör jag visst grejer. Det är bara det att de inte står på listan.

Blir nerkräkt till exempel. Står inte på listan. Har jag ändå gjort.

Bära omkring på snorig bäbis står inte heller på listan. Men lik förbaskat knyter jag fast min lille vän i sjalen och kånkar än hit, än dit. För visst är det så att den allra första förkylningen är över oss.

Det är mycket som jag tycker min bäbis kan vänta med tills han blir större. Flickor. Bilar. Alkohol.

Och förkylningar, som gör det så svårt att äta om man äter som han gör. Och som gör det så omöjligt att sova.

Jag tycker man ska få slippa sådant när man är bara 4 och en halv månad.

Här finns en lucka i lagen.

Att göra

Supermorsan fixar allt, till och med drivrutinskonflikter, med dreglande bäbis på armen dessutom. Fy fasiken vad bra jag är och all is well in the world.

Jag drömde om någon som jag inte träffat på en tio år eller så. I drömmen hälsade jag på hos henne i ett hus jag aldrig varit i och hon hade målat en miljon små bilder som satt överallt på väggarna och låg överallt på golven, till och med ute i trapphuset. Jag gick omkring bland dem, försökte låta bli att trampa på dem med mina stora leriga vandrarskor, och här och där såg jag bilder som fick mig att känna att Jag vet hur det känns.

Jag vaknade med ett oerhört sug att måla sådana bilder.

Istället gjorde jag en enorm mindmappad Att göra-lista som jag har kämpat mot hela dagen.

Tvätta. Check.
Diska. Check.
Torka av bordet i vardagsrummet. Check.
Fixa sonens dator. Check.
Krama bäbisen. Check.

Tusen saker återstår att göra, men jag behöver i alla fall inte tänka på alltihop hela tiden nu när det sitter där på pappret.

I något hörn borde jag skrivit något om att skriva, men det kändes inte lönt.

Däremot skrev jag: Blogga

Check.

Blue screen of aaaarrrgh

Stora sonens dator dampar och jag kan inte fixa. Fasiken också. Och inte har jag råd att köpa en ny.

Jag önskar jag vore:
1. duktig
2. rik
3. all of the above

Allting faller när jag måste ägna timmar åt att googla och mecka, installera och avinstallera. Som att jag hade någon tid över. Inte en minut. Egentligen.

Som tur väl är har sonen erkänt sin pappa och jag kan höra honom skratta ute i köket. Så mycket trevligare än när han skriker för livet när jag traderar eller bloggar fem minuter.

Nu ska jag bara sälja allt som jag budat hem i mina vanvittesaffärer, sedan är mitt liv som Traderare över och förbi.

Så kan jag kanske äntligen få tid att titta på tv igen.

Nu när Lost har börjat igen.

Mmmm... förvirring... som Homer skulle sagt.

Ett, två, tre, dyk!

Babysim igen och bäbisen dök två gånger. Dykreflexen verkar intakt, för han hostade och frustade inte som alla de andra små när han kom upp igen. Så duktig man är när man är nyfödd.

Sedan glömmer man.

Efteråt ett möte med det förflutna på gatan utanför. En påminnelse om en tid som flytt. Som om jag behövde det. Som om jag kunde glömma.

Kanske jag gjorde. Kanske jag kunde.

Det är lättare än man tror att glömma de roliga stunderna. De där man var en del av något, när man gjorde något, skapade något, blev något. Någon.

Jag ska tillbaka dit någon dag. Hoppas jag.

Den som lever får se om jag skriver något mer någon gång.

Den som lever får skriva.

Kanske är det jag. Vem vet?

Jag har inte fått provresultaten ännu.

Jag brukar annars vara mer lik En-dum-en.

Ny månad igen. Det snurrar lite för fort. För fort för tröga mig, i alla fall.

Inget blir gjort. Inget blir bra. Inget blir.

Bäbisen är söt och snäll och förtjänar så mycket bättre. Maken förtjänar bättre. Store sonen likaså.

Världen förtjänar bättre.

Men det får den inte.

Så det så.

Dumma jag har i ett anfall av ekonomiskt och medicinskt förnuft inte beställt något godis den här veckan. What was I thinking?

Tur det finns blockchoklad.

När den tar slut går jag ut i parken och försöker tappa träden på kåda. Det var godis förr i tiden har jag för mig. Fel årstid? Skiter jag väl i.

Den som påstår att frukt är godis har aldrig haft riktigt depressions-godissug.

Apelsiner? Bananer? Till och med en melon ligger och skräpar i kylen och vill bli äten.

Men man får inte som man vill, alla gånger.

Kanske inte ens någon gång.

Jag säger som dockan Dockan: Jag vill ha godis!