Inte visare, bara fattigare

Och så tog det slut till sist, det här året som jag inte trodde jag skulle överleva.

Så fick jag fel igen.

Inget jobb har jag. Ingen bok blev det. Äktenskapet och föräldraskapet är juryn fortfarande ute och överlägger om. Stora sonen är sur och besviken på mig. Maken dito. Bäbisen är förmodligen också det, men så länge han inte kan säger det rakt ut skyller jag på att han har magknip.

Men jag är här. Ett år äldre. Inte klokare kanske men några vanföreställningar fattigare.

Jag vet ingenting om det här 2008 som sägs dyka upp inom kort. Jag sover förmodligen när det gör entré. Om jag får.

För ett år sedan skrev jag så här om mina förväntningar inför 2007:

Att jag (som jag faktiskt gjort i år) ska orka med allt som händer.
Nja.
Att jag fortsätter skriva.
Nej.
Att jag sköter jobbet så länge jag har det.
Nej.
Att jag ger sonen mer frihet, maken mer kärlek.
Nej.
Att jag välkomnar de gåvor jag får men inte begär någonting av min omgivning.
Nja.
Att jag skriver några rader här varje dag, for att dokumentera alla dessa dagar fyllda av ingenting speciellt.
Ja, någorlunda.

Den sista punkten är väl den jag klarat bäst. Och inte ens det har jag fixat, nu de senaste veckorna.

Vad törs jag då hoppas på inför 2008? Var ska jag våga lägga ribban?

Inga föresatser alls, kanske. Men önskningar.

Av 2008 önskar jag mig:

Många, långa promenader utan värk.

Glada barn, stora och små.

Mycket kärlek till alla omkring mig. Och lite till mig själv också, tack.

Idéer, berättelser, ord på papper som skapats av mig.

Tillräckligt med pengar.

Lugn i själen.

Att jag får sitta här om 366 (!) dagar och utvärdera ännu ett år.

Har jag varit snäll nog i år för att förtjäna allt det här? Knappast.

Men önska sig kan man alltid.

Yeah, Lennie, you know what I'm talkin' 'bout

Det är konstigt, men det är svårare att få tio minuter ensam vid datorn att skriva de här få raderna när maken är hemma än när jag är ensam. I själva verket skriver jag inte det här förrän i morgon. Varannan eller var tredje dag skriver jag mina dagliga inlägg, två eller tre åt gången.

Det är inte så här det ska vara, men det som är viktigt för mig är så oviktigt för alla andra.

Det är väl kanske bara att vänja sig vid det.

Ständigt dessa kommunikationssvårigheter, ständigt denna spänning, ständigt dessa äggskal överallt på golven här hemma och jag är trött på det nu men jag orkar inte fixa allting åt alla hela tiden.

Jag hoppas att det håller till dess jag orkar reparera.

Tills vidare håller jag min mun, håller jag mig undan, håller jag mig sysselsatt med allt som jag egentligen inte orkar göra bara för att han inte ska tycka att jag är lat.

Konsten är att hålla tillräckligt hårt men inte för hårt.

Man är väl ingen jävla skojt heller

Jag läser några inlägg från slutet av december förra året och det var väl verkligen det som den här bloggen var till för tänker jag, att kunna markera tidens gång och kunna se skillnaderna, utvecklingen. Eller bristen på i mitt fall.

För ett år sedan började jag skriva så smått igen, små snuttar i en liten svart anteckningsbok varje kväll innan jag somnade.

Jo då. Jag minns.

365 dagar senare har jag inte skrivit något alls på så väldigt länge, bara ett par små snuttar på hela året, trots att jag har haft så väldigt mycket tid.

Bara tid räcker inte. Om man inte har sinnesfriden, närvaron, lugnet går det inte.

En vacker dag ska jag uppleva det igen hoppas jag, njutningen i helt ny text. Förhoppningsvis mer än små snuttar.

Kanske blir det en ny bok 2008. Kanske inte.

Kanske blir det aldrig någon. Men jag ska sträva emot det.

De senaste 365 dagarna har inte varit någon picknick, verkligen inte. Men jag har en ny liten människa i mitt liv som jag ser väldigt mycket fram emot att få lära känna bättre under de kommande åren.

Och när det blir vardag igen behöver jag inte vara rädd att de ska ringa in mig till kuverteringmaskinen.

Så mycket att vara tacksam för.

Skrivandet kommer nog det också, tids nog.

När jag är redo.

Ja, det kan man verkligen fråga sig

En liten halv dag för oss själva, bara jag och bäbisen och vi behöver det. Visst är det bra med storebröder och pappor men ibland bara stör de och vi är trötta nu, båda två.

Bara några få timmar att vila upp oss innan det blir helg, och alla är hemma igen.

Jag läste någonstans någon som vände sig mot ordet mammaledig. Jag är inte mammaledig, skrev hon, jag är mammaupptagen.

Och så är det verkligen. Att vara mammaledig är väl verkligen motsatsen till att vara ledig.

Och tro inte att jag klagar över det, nej, nej, det är fine by me om jag aldrig behövde göra något annat än gå här hemma och krama mysig bäbis hela dagarna.

Men ibland blir jag fly förbannad när folk verkar tro att jag bara ligger på soffan och käkar praliner hela dagarna. Hela tiden har jag tvätt i maskinen och disk i vasken och tusen andra saker som jag jobbar på i små etapper när bäbisen fattar att baby i ordet babysitter avser honom. Vart jag går bär jag på saker, rätar till, städar undan, torkar av. Aldrig någonsin kommer jag till den punkt där jag kan säga att jag är färdig, pusta ut och luta mig tillbaka.

Sisyfos och jag, det är nog egentligen bara vi två som vet hur det känns att aldrig ha gjort allt det man ska.

Och när det blir helg och maken är hemma och leker med bäbisen och jag inte behöver bära runt på honom hela tiden förväntas jag fira min nyfunna rörlighet med att skura toaletten och badrummet, byta i kattlådan, moppa alla golven och veckohandla mat. Bära ner saker till förrådet, bort till återvinningen eller vart som helst.

Det är kanske inte det jag har längtat efter hela veckan.

Och så undrar han varför jag är så sur hela tiden.

Ständigt denna glömska

Fortfarande mycket taggar men ett par timmar för mig själv på stan och sedan känner jag mig lite mer som mig själv igen.

Det är ju bara det som behövs. Jag vet ju det.

Men jag glömmer.

Jag får en bild i huvudet av en kvinna, 50+ kanske. Dyra märkeskläder men hon kliver på din stadsbuss någon gång kring tiotiden på förmiddagen och betalar med en skrynklig tjuga. En tung doft av parfym omger henne, något opiumaktigt. Hon ser ut som någon som är van att bli åtlydd, respekterad, men hon trampar dig på foten kanske, eller remmen på hennes handväska hakar i ditt armstöd eller något och hon vänder sig mot dig och ber om ursäkt och en skarp doft av alkohol tränger genom parfymmolnet och hennes ursäktande ord sluddras fram och du inser att hon är berusad.

Vem är hon? Varför dricker hon starksprit före förmiddagskaffet? Vart är hon på väg?

Jag borde skriva om henne.

Jag borde skriva, punkt.

Jag borde.

Men jag glömmer.

Enough with the tagelskjorta, already

Mellandagsrean var en stor besvikelse, eller kanske en liten om man ser till utbudet. När man för en gångs skull har pengar att spendera, och som inte kan användas till annat, så finns det inget att köpa.

Isn't it ironic.

Annandagen har annars varit ganska lik vilken annan dag som helst. Disk, tvätt, lite ärenden.

Stress som får håret att gråna under intensivtoningen och en mörk, djup depression som nafsar mig i hälarna. Och i knäna. Och i magen, ryggen och vilken minut som helst i strupen.

Sen dör jag kanske.

Jag skäms för att jag mår så dåligt när jag inte har någon som helst anledning att göra det. I dag är det tre år sedan 230 000 människor sveptes bort från vackra sandstränder av en stor våg som kom från ingenstans.

Vad är väl min existentiella ångest mot den graden av elände?

Alla som bara försvann. Barnen som simmar med Nemo. I morgon bitti ska en liten flicka som förlorade båda sina föräldrar sitta i tv-soffan och berätta om hur hon gått vidare med livet.

Jag vill aldrig, aldrig prövas på det viset. Snälla, låt mig slippa lära mig vad en människa kan överleva.

Jag räcker ju inte till som människa som det är. Tycker synd om mig själv trots att allt är mitt fel.

Om Clarence skulle ta med mig på en promenad runt i världen utan mig skulle allt vara sig likt.

Och vems fel är det då?

Jag måste bli bättre. Jag vet bara inte hur.

Get of the side lines, säger Dr Phil. Behave your way to success.

Men hur?

Och sedan måste jag komma ihåg hur det känns

När juldagsmorgon glimmar försöker jag släppa allting som gått fel och bara känna det som gått bra.

Det går så där.

Bara det att jag vaknar klockan fyra är ju inte precis något att hänga i julgranen, som i och för sig kunde behöva något litet extra.

Men så fick jag ju tid att blogga i lugn och ro, säger Pollyannan i mig men det har hon bara delvis rätt i för hur bra blir egentligen ett blogginlägg som man skrivit när endast tidningsbud är vakna.

På en dag när inga tidningsbud är vakna så tidigt, dessutom.

Men nu är juleländet över, och även om det inte blev några strumpor, inte blev något pepparkaksbak, även om jag misslyckades med chokladmorsellerna och med allt annat jag försökte mig på så är det bra nu.

Nu har jag det bra.

Jag måste bara komma ihåg det.

Jag mår inte illa längre. Just nu har jag inte heller särskilt ont. Det har varit alltför mycket sådant det här året.

Just nu är sönerna nöjda och maken inte särskilt arg på mig.

Just nu, just här, har jag det bra.

Jag måste bara komma ihåg att känna det.

Julafton

Det börjar trögt, svårt, avigt. Vi har det inte bra, maken och jag, och jag vet inte vad jag kan göra åt det.

Kanske ingenting.

Det börjar trögt, sedan blir det svårt, jag är stressad och bäbisen blir kinkig, allting tar tusen år med honom på armen men han vill inte att jag lägger honom ifrån mig och han kan inte vara med maken som står i köket.

Alla taggar är ute till dess jag ger upp och flyr ut i parken med barnvagnen.

Det är mitt favorit-Skåne-väder. Dimma. Inget juleväder, det är sant, men det är precis vad man behöver när man är i porcupine mode. Dämpat ljus och ljud, en känsla av att andas under vatten som får mig att känna mig renad.

Vi går bara ett par varv, men det hjälper. När vi kommer hem blir det bra.

Visst är det jobbigt när bäbisen blir överstimulerad och inte vill någonting, och när store pojken vill ha hjälp med datorn NU samtidigt som bäbisen vill ha mat och det är PEST att maken och store sonen inte kommer överens, men sedan åker bonusarna och så somnar bäbisen på makens axel och sonens nya grafikkort funkar och makens nya minnen funkar och jag fick faktiskt precis vad jag önskade mig och det vet jag inte om jag någonsin fått förut och förutom scannern som jag är jätteglad för fick jag av store sonen, som jag inte hade önskat mig något av med förklaringen att det kan vara kul att inte önska sig något för då kan man se på det man får vem folk tror att man är, en fin skrivbok och en penna för att han tyckte att jag skulle skriva mer och jag blev bara så väldigt glad.

Inget har jag skrivit i år men han ser mig ändå som en som skriver.

Åh, vad jag behöver det.

Och åh, vad jag behöver min scanner. Nu ska här scannas. Oj, vad här ska scannas.

Akta dig, katten, annars blir du inscannad! Du kan få bo på mitt skrivbord med Outlook-katten.

Så kanske mina krukväxter kan få leva.

Aftons-afton

Julaftons-afton och ingen julefrid står att finna. Allting är bara jobbigt och svårt och det känns inte som att vi är vänner här hemma. Det bådar inte gott inför julen.

Det bådar inte gott alls.

Jag är trött, sliten och frustrerad. Så mycket har gått fel, så mycket jag tänkt har inte blivit och jag är alltför tunt utspridd nu. Jag klarar inte, räcker inte, orkar inte täcka upp alla mina ansvar.

Jag hittar en tjuga i affären och trots att jag försöker lämna den ifrån mig får jag den prackad på mig. Så ovan är jag vid att pengar vill komma till mig att jag missar det uppenbara och jag spenderar den inte på en trisslott som jag ju skulle ha gjort.

Så missade jag förmodligen min enda chans till månadsklöver.

På kvällen när vi ska klä granen är ljusen döda. Trots makens blixtutryckning går det inte att rädda. Julgransljusen är slut i alla affärer som har öppet så sent.

Granen blir inte klädd. Jag har inte fixat några strumpor i år, varför vet jag inte, förmodligen ren och skär glömska. Ingen kommer att bli glad för det jag ger dem, ingen kommer ge mig något jag vill ha.

Inte en bra känsla att ta med sig till sängs.

Koka morfars farmors chokladmorseller ska jag också hinna med

Så var det äntligen färdigklappat. Ja, jag vet att jag har sagt det förut, men nu är det verkligen så. Om inte annat så för att jag har belagt mig själv med utegångsförbud till på måndag. Inte ens jag kan trolla fram några julklappar ur vrårna här hemma.

Nu är det bara städningen kvar. Att man gör ett ryck och röjer ut de sista av förra årets granbarr innan vi tar in årets gran är väl det minsta man kan begära. Och dammråttorna som nafsar katten i hasorna kan jag också tänka mig att slippa se dansa kring granen vid julklappsutdelningen. Så det blir ett par dagsverken med mopp och trasor.

Och ett par dagsverken i morgon också.

Många dammråttor är det.

Tur att man har en god make som tycker om att laga mat och glatt fixar allting med den stora julmiddagen. När jag har städat i två dagar behöver jag i alla fall inte ställa mig vid spisen.

Han är verkligen tålamodet själv när jag får härdsmälta efter härdsmälta. Jag förtjänar honom inte. Inte alls.

Och min söta bäbis förtjänar jag inte heller.

Och min stora, alldeles vuxna pojke har jag verkligen inte förtjänat. En eller två jular till, sedan lämnar han boet. Att man kan vara så lycklig och stolt och så ledsen och orolig på en och samma gång är lite konstigt. Men så är det. Det kommer att gå bra för honom. Och jag kommer att oroa mig. Ändå.

Det kommer att gå bra för bäbisen också.

Och för maken.

Men allra mest för mig, som har dem alla tre i mitt liv.

Inget mer kan jag egentligen önska mig.

Ja, det skulle vara den där scannern då.

Westerberg-effekten under granen

Jag läser i DN att nio av tio folkpartister kommer att få mindre julklappar än de själva ger bort.

Så det är därför.

Trots att det är femton, tjugo år sedan jag lämnade det så kallade liberala ungdomsförbundet kommer jag förmodligen även denna julen finna att de allra flesta paketen under granen har någon annans namn på etiketten. I min handstil.

Så vet jag i alla fall vad det beror på.

Och jag som trodde att det var för att ingen tyckte om mig.

Puh! Vilken lättnad.

Och för mitt magsår

Jag stressar som en galning, spenderar alla mina pengar två, tre gånger om, bryter samman när jag inser att det jag beställt i god tid till en av mina bröder inte kommer att levereras i tid så att jag i min tur ska hinna få iväg det till honom, adrenalinet forsar genom blodådrorna och jag har alla taggarna elektrifierade och helt utfällda, med förlängning, och är allmänt livsfarlig att komma i närheten av.

Ack, denna julefrid. Så infann den sig till sist.

Jag vet inte varför jag gör det här. Jag har inte råd. Jag har inte tid. De som jag stressar så ihjäl mig för att skicka paket till vill inte ha dem och kommer inte bli särskilt glada för innehållet.

Det är inte tanken som räknas, om det nu var någon som trodde det.

De bryr sig inte om att jag tänker på dem. De tycker bara jag är jobbig som envisas med julklappar nu när vi är vuxna.

Julen är för barnen, tycker de.

Så fan heller säger jag.

Julen är för MIG.

I ett mörkt rum, i alla fall

Bäbisen vill inte sova utan kram så jag tillbringar dagen först med att bära honom runt runt i sjalen till han somnar och sedan sitter jag med honom i famnen framför datorn och bara gungar lite lätt så att han ska få sova ett par timmar i alla fall.

Fem timmar om dagen. Yeah, right.

I morse var vi borta på BVC och kollade 3-månadersvikten. Den var god och jag verkar inte direkt varken mata ihjäl honom eller svälta honom. Bra så.

Annars kan man ju frestas att tro att om han blev ordentligt mätt skulle han kunna sova mer än två timmar i stöten. Men vad vet jag? Så länge han är snäll och glad och följer sin kurva ska jag fortsätta med amningen.

Hur ont det än gör.

Och det gör ont. På så många ställen. På så många olika sätt. Men trots att jag är så sliten i kroppen är det nog själen som ömmar mest.

Jag är inte den jag vill vara.

Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bli det.

Dagens hoppingivande:
Känslan jag får när jag lyssnar på Damien Rice "0".

Den skulle kunna förväxlas med inspiration.

Sell, sell, sell

Mycket business blir det i dag och jag stressar upp mig över om jag gjort rätt med min första auktion, men jag tror det, och till sist rasslar pengarna in.

Om jag inte låtsas om dem kanske de inte genast rasslar ut igen.

Med bäbissonen och katten till hjälp lyckas jag emballera de få julklappar jag köpt till avlägsna släktingar i paket som posten kanske inte lyckas förstöra och på ömma fogar släpar vi oss till posten och gör oss av med dem. Det känns konstigt jobbigt och jag vet inte om jag kan förklara varför. Något om att jag vill för mycket med de här små paketen. Om att det är tanken som räknas, men att det inte hjälper vad jag tänker när de inte blir glada för att de får något. Och att det känns jobbigt att inte alla kan få.

Än en gång är det bästa jag kan åstadkomma inte nog.

Inte på långa vägar.

Så stänger vi den verkstaden

I dag springer jag andras ärenden och mina egna och än en gång går jag alldeles för långt. Hela vägen hem från stan går jag. Ont gör det. Igen.

Återbesök hos barnmorskan väcker en massa obehagliga minnen till liv och när jag går säger hon att vi ses och jag tänker att det gör vi knappast.

Senare på dagen tänker jag på det igen och det är ju inte svårt nu, mitt i det posttraumatiska att bara skita i att det inte blir några fler barn, hur skulle jag ens kunna vilja få fler barn efter det här året, men jag kan vara ledsen över att det inte har blivit fler innan. Jag menar, mellan store killen och den lille hade jag ju hunnit med ett dussin om jag hade ansträngt mig. En tre, fyra stycken hade jag kunnat få med behagligt mellanrum för återhämtning mellan varven.

De barnen sörjer jag, de barn jag inte fick medan tid var.

Men nu vill jag inte ha fler.

There is no blog

Inte konstigt att livet har verkat drägligt på sistone. Att maken varit kär och rar, store sonen lugn och snäll och bäbisen så gulligt rund och go'.

Det var bara en illusion.

Inget av det här är verkligt. Allt är bara a figment of my imagination. En önskedröm. Förmodligen har det slutligen flippat för mig och jag ligger i en respirator någonstans eller i tvångströja i en vadderad cell och dreglar.

Vad har jag för bevis för att det skulle vara på detta viset? I chipshyllan i min närbutik, dit jag sökte mig denna söndagseftermiddag på jakt efter chips med paprikasmak, att fylla det där hålet i min själ som skaver så ibland.

Exhibit A: Thai Sweet Chili Chips.

What?

Exhibit B: Tomat, Ost & BBQ Chips

???

Förbaskade udda märken som måste locka till sig nya kunder med hjälp av chock-effekten. Pringles, tänkte jag, de är min räddning, de kan man lita på i alla väder. De vet var chipsskåpet ska stå.

Exhibit C-Ö, spiken i kistan, prickarna över i, ä och ö, ringen över å och cirkumflexen på q:

(Trumvirvel)

Roast Beef Chips

och

Roast Ham Chips.

WTF som store sonen skulle sagt. Vafalls som den gode Kolbjörn skulle sagt (eller Kvack!? om han var på det humöret). Rostbiffchips? Kasslerchips? Jag har inte hört talas om något så urbota dumt sedan äpplepajyoghurten jag slängde i fjol.

There is a glitch in the Matrix. Jag ser det nu. Inget av det här är på riktigt.

There is no spoon, visst.

Men vad värre är,

there aren't any paprika chips.

Zzzzzömnig

Bäbisen strular med sömnen och ätandet och jag skyller på det förbannade napphelvetet, kanske oförtjänt men något ska man ju skylla på. Stackars lillskrutten ska enligt expertisen sova fem timmar per dag och tio per natt.

Ha. Not even close.

Konstigt är det att jag inte dött av sömnbrist för länge sedan, jag som är van vid en 9-10 timmar/natt. Jag känner mig knappt ens trött. (Ha, igen.)

Min första auktion på Tradera är avslutad och jag är nojjig som attan för att det ska bli fel på något vis, men det verkar som att jag ska få en slant så det täcker frimärkena i alla fall. Och det är ju bra.

Eller så är det bara sömnbristen som talar.

Ingen parfym heller, tack

Jag hatar mig själv när jag ger honom nappen men det funkar ju. Tyvärr. Om han bara kunde skrika och spotta ut den, så kunde jag låta bli att ge honom den någon mer gång med gott samvete. Men han tar den ju efter lite trugande. Han litar ju på mig.

Fan också. Stackars barn.

Ute på långpromenad idag (aj!) så att han skulle få sova ordentligt länge i vagnen men inte sov han mer än vad som var absolut nödvändigt inte, nej då. Hela vägen till den stora köpcentrat gick vi och jag handlade ännu fler julklappar trots att jag redan köpt det jag skulle och trots att pengarna är slut.

Fan också. Dumma mig.

Dumma lussekatterna måste ta slut snart för jag orkar inte mer och min mage blir sig aldrig lik. Jag har snart ätit min egen vikt i vetedeg känns det som. Blä. Fast gott. Fast äckligt. Fast ändå rätt så... Nej, nu får det vara nog.

Jag inser att jag håller på och sätter mig i en sits där jag bara kan bli besviken, vad konstigt det såg ut då, setting myself up for disappointment försökte jag översätta men det gick inte så bra, men det är det jag håller på att göra i alla fall, när jag köper allt jag kommer över till mina nära och kära och de inte är ute och shoppar till mig ett dugg.

Får jag grytlappar blir jag faktiskt inte så glad. Eller en chokladask.

Bara ett år skulle jag vilja få något som visar att de verkligen ser mig, att de vet vem jag är och vad som gör mig glad. Bara någon gång skulle jag vilja slippa tala om för dem vad jag önskar mig (och var de kan köpa det...).

Om de brydde sig lite, lite skulle de väl vilja anstränga sig lite och klura ut något bra själva.

För säkerhets skull har jag ett paket under granen från bäbisen till mig med något jag verkligen ville ha.

Han är snäll min bäbis. Och han har väldigt god smak i damkonfektion för att bara vara knappt tre månader gammal.

Ett riktigt underbarn är han, mitt lilla underverk.

Kvargen kommer

Så har bäbisen bakat sina första lussekatter med lite hjälp från sin ömma moder och det gick ju ganska bra. Lite degiga kanske men det kan vi leva med, både han och jag.

Eftersom hans ömma moder äntligen fattat att det inte går att sova i en spjälsäng har bäbisen fått lov att sova i mammas och pappas säng i natt och där sovit lite knappt tio timmar i ett sträck utan att knysta. Han har käkat när han varit hungrig, och ett par gånger har jag bytt sida på honom för att jämna ut mjölkproduktionen men jag har knappt vaknat och vi har inte varit uppe en enda gång.

SÅ ska det låta, Mr Harryson!

En så utvilad bäbis håller ju sedan lätt humöret uppe hela dagen och orkar till och med baka lussekatter. Själv sover jag så där när jag måste avstå större delen av min halva av sängen till bäbisen, men för att slippa ledsenbäbisen kväll efter kväll offrar jag väl gladeligen min egen sömn.

Att välja en 160-säng var inte det smartaste vi gjort, däremot. De där extra 20 centimetrarna som jag tyckte vi kunde få golvyta för istället - de hade jag betalat genom näsan för nu i natt.

Julklappar till andra än omedelbara familjen eller inte julklappar till andra än omedelbara familjen - det är frågan och nu börjar det bli ont om tid.

Pengar har det varit ont om länge.

För övrigt tycker jag att kvarg är ett roligt ord. Jag borde baka lussekatter oftare bara för att få använda det mer.

Undertryckt vrede

Vi har knappt sovit ett dugg och allt är svårt och blir fel och jobbigt, men det blir konstigt nog lugnare när maken går till jobbet och hela dagen är också sömnlös och gnällig men jag tycker inte det är jobbigt, jag bara fasar för hur det ska bli när de andra kommer hem.

När bäbisen somnar en stund ligger jag vaken och bara tjurar. Jag är trött, visst är jag det, men mest av allt är jag nog arg. Så arg och irriterad och fruktansvärt spänd att jag bara vill skrika rakt ut.

Arg på maken för att han inte ser/förstår hur dåligt jag mår/har mått.

Arg på sonen för att han inte tar ansvar och initiativ i sitt skolarbete.

Arg på bonusen för att han inte flyttar hemifrån.

Arg på kattKRÄKET för att hon förstör alla möbler, gardiner, tapeter, krukväxter, kläder och annat som jag är rädd om.

Arg på svenska spel som drar fel lotto-siffror.

Arg på vagnen som knirrar.

Arg på tv:n som piper.

Arg på miljön för att jag måste hålla på och diska mina sopor och ha köket fullt av skräp hela tiden.

Men mest av allt:

ARG på mig själv för att jag inte är bättre än så här, inte är mognare, starkare, snällare, inte kan hantera det delade föräldraskapet, inte kan klara av något som naturligt som en graviditet, inte kan tjäna pengar som en vuxen människa, inte kan fostra ansvarstagande barn, inte kan natta en bäbis så att han sover mer än tjugo minuter...

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!

Så.

Nu känns det lite bättre.

Lite hallonsoda att skölja ner det med, så borde jag kunna sova sedan.


p.s.

En intressant freudiansk detalj: varje gång jag skriver ordet skriva blir det skrika, och varje gång jag ska skriva ordet skrika blir det skriva.

d.s.

Dyra lärpengar

En alltför hektisk dag och nu kan bäbisen inte komma till ro. Stackars liten. Och stackars maken som tror att det är hans fel att bäbisen gråter. Det är det ju inte.

Som vanligt är felet helt och hållet mitt.

På inget sätt räcker jag till. Ingenting klarar jag av. Osv osv osv.

Byt skiva. Den här har hakat upp sig.

Min karriär som Tradera-försäljare går inte heller något vidare. Efter att ha läst noga alla råd och anvisningar tog jag till mig två tips som skulle öka såväl antalet bud som storleken på buden. Fri frakt och lågt utropspris. Alltså la jag upp min bråte för en krona styck och med fri frakt inom riket med det inte längre kungliga postverket.

Julen kom tidigt i år tyckte folk och la bud på en spänn, lutade sig tillbaka och inväntade första klappen.

Jag kommer att få spendera en förmögenhet på att emballera och frankera mina fyra bråt:ar, minst trettio-fyrtio spänn per försändelse. Och så får jag en krona i intäkt gånger fyra.

Nu är jag ju ingen ekonom, men det krävs matte i nobelprisklass för att få det där till en bra affär.

Det är tur att jag inte hade mer att sälja.

Och sensmoralen av historien är att man inte ska ta några egna initiativ eller anstränga sig för att tjäna pengar. Det lönar sig aldrig.

Bara sitta och gapa och vänta på att stekta sparvar ska flyga in i munnen på en, that's the ticket.

Men det visste jag ju redan.

Konserverad gröt, någon?

Stackars trötta bäbisen sover i sin säng trots att det är dag och utan att jag vaggar och jag hinner blogga och leta julklappar och allt möjligt och man vet inte vad man ska tro. För säkerhets skull går jag in och kollar att han andas då och då.

Det gör han.

Visst vore det trevligt om han kunde sova om nätterna istället men ett par sådana här pass i veckan så kanske man skulle kunna skriva lite.

Nu ska jag stället försöka sälja lite prylar på Tradera. Det verkar svårt och ju mer jag läser i deras anvisningar, desto svårare verkar det.

Men pengar är bra att ha. Prylar har jag för många. Alltså. Fram med hästhandlarplånkan och kom och köp min gamla bråte.

Mommy needs a new pair of shoes.

Bokstavligt talat.

Kinkig plånbok

Jag och min slitna rygg passar på att möblera om när bäbisen bärs runt av sin far och space uppstår i vardagsrummet. Jag blir glad.

Fem år i den här lägenheten och först nu är jag redo att börja inreda. Synd att plånboken inte är med på det hela.

Kala väggar uppstår också och jag skulle kunna tänka mig ett par Allan Otte-original eller något annat roligt men det är plånboken inte heller med på.

Och så annonserar maken att det enda han egentligen önskar sig i julklapp är mera minne och det är väl typ det enda jag inte köpt till honom så plånboken behöver tänja sig ännu en liten bit men, nej.

Hemskt kinkig plånbok jag har.

Men snygg är den. Eller snarare, var den. Den är inköpt i Prag en gång för länge sedan, på den tiden jag skrev. Svart med glittriga stjärnor var den det enda som fångade mitt intresse när jag följde med en skrivarkollega med svart bälte i den asiatiska kampsporten Sho Ping runt på byen en ledig eftermiddag. Hon köpte allt annat. Bland annat köpte hon en jätteresväska på hjul, vilket var enda sättet vi kunde få med alla hennes inköp tillbaka till hotellet.

Begåvad ung kvinna, det där. Inte bara på att shoppa.

Begåvade var de allihop, förresten. Jag undrar när deras alster kommer börja dyka upp på kultursidorna. Vilket fruktansvärt slöseri om de inte blir författare.

Undrar om någon tänker så om mig. På allvar.

Vad synd det vore om inte jag skrev en massa böcker.

Jag menar, någon annan än jag.

Skrivet med citronsaft, kanske

Lite bättre. Inte för att vi rett ut någonting, men jag fick i alla fall ett par timmars extra sömn i morse och that has made all the difference, som han sa, han Robert.

Jag tänker mycket på hur jag mår egentligen, men orkar inte ta tag i det just nu. Tänker också på hur det ska bli sedan, men det vill jag verkligen inte ta tag i nu.

Inte nu när jag slipper. Det blir verklighet nog sedan, när föräldrapenningen är slut. Ingen verklighet ska komma in och störa oss här i bäbisbubblan.

Snälla.

Det finns stipendiepengar att söka för konstnärer i början av sin konstnärliga bana och jag tänker att det skulle jag väl kanske kunna betraktas som. Söka kan man ju alltid.

Förmodligen skrattar de lika mycket som banken skulle gjort om jag hade skickat in min kreditansökan, men det behöver jag ju inte låtsas om.

Och så håller jag hoppet vid liv en stund till. Även om det givetvis inte blir något av det.

Jag köper en trisslott då och då för säkerhets skull. De där 50 000 i månaden i 25 år has my name written all over them.

Men det ser tydligen bara jag.

Trötta fnurror

Vi är ovänner och det är så svårt att ta oss ur det. Vi är båda konflikträdda, båda övertygade om att vi blivit kränkta men båda han och jag tar samtidigt på sig själv en stor del av skulden. Vi grälar inte. Är bara ovanligt artiga och trevliga mot varandra och undviker att provocera. Han för att han tror att jag ska vilja skiljas, jag för att jag tror att jag ska explodera.

Outhärdligt.

Det är ju tröttheten, bristen på ork och resurser, såväl ekonomiska som fysiska och emotionella. Det tär, och ett tag nu måste äktenskapet få nöja sig med the bare necessities, åtminstone tänker jag att det måste vara så. Men han tolkar allt som att kärleken är över, att jag har tröttnat, att jag inte behöver honom längre.

Och jag orkar inte lägga en massa resurser på att försäkra honom om att jag älskar honom. Om jag ens orkade visa det hade jag ju gjort det. Och då hade allt varit bra.

Jag behöver bara få sova. Och att han inte ska göra det här svårare än det behöver vara.

Klappat men ännu inte klart

Julklappar till bäbis och till make avklarade, och till den nya kusinen likaså. Återstår store sonen som inte önskar sig något särskilt. Som ryms inom min budget i alla fall.

Resten av familjen får klara sig utan.

Jag hade kunnat köpa hur mycket julklappar som helst till bäbisen. Ingenting alls hittar jag till store sonen. Det är inte alls rättvisande. Jag älskar ju store sonen så mycket mer. Det är bara det att bäbisen nöjer sig med nästan vad som helst som är färgglatt och låter lite. Det gör inte store sonen.

Inte på sistone.

Maken nöjer sig också med så lite. Mig till exempel. Stackars karl.

Jag övervägde på allvar att ansöka om kredit hos banken att handla dyrklapp till store sonen för, men insåg innan det var för sent att dels är det en dålig idé och dels kommer de bara att säga nej (och skratta medan de gör det).

Den som ändå vore vuxen och tjänade egna pengar.

Själv önskar jag mig:

- Vilse i pannkakan på DVD
- Studio 60 på DVD
- fina saker
- nya skor
- ny kappa
- scanner

men redan innan jag läste det här begrep jag att det får jag nog inte. Mitt drömyrke är kanske Mammaledig men så här i juletider är det inte så värst roligt att vara mamma.

Mycket slit för lite ull, som kärringen sa när hon klippt grisen.

Det där med att det är saligare att giva har nog ingen mamma sagt.

Lite mera bi

Jag får idéer. Tankar slår mig och jag tänker att de inte är så dumma. Att det där skulle man kunna göra. Planer tar form och jag ser fram emot saker.

Det borde vara bra. Men det oroar mig.

Mitt sinnestillstånd brukar pendla mellan rätt så låg och djupt deprimerad. En ganska oregelbunden vågrörelse som ändå håller sig bland de mörkare tonerna på gråskalan. När jag mår dåligt mår jag väldigt väldigt dåligt. När jag mår bra tycker de flesta att jag verkar lite nere.

Och nu mår jag på något vis ganska bra. Ibland. Och jag vet inte om det är något jag törs glädjas åt. Om man kan gå på det här isflaket.

Det ser kanske stabilt ut, men man vet aldrig med isflak.

Det är jobbigt att ha dessa depressioner, men jag har alltid skattat mig lycklig att jag i alla fall inte är bipolär. De ställer till med så mycket elände när de är maniska som sedan gör det mycket värre under depressionerna.

Kanske är det tillfälligt, en hormonimbalans efter förlossningen. Kanske rättar det till sig av sig själv, kanske fixar spiralen det om ett par veckor.

Kanske är det här det nya jag. Någon som är glad och framåt.

Hujedamig.

Aftonsorg

Stämningen blir spänd om kvällarna när maken jobbat länge. Ju längre han varit borta, desto mer behöver vi alla tre att bäbisen är med honom ett tag. Men om han kommer hem halv sju tar det inte många minuter innan bäbisen är så trött att han bara vill bli buren. Av mig. Som redan har burit halva natten och hela dagen och inte har några diskar kvar mellan ryggkotorna känns det som.

Det är svårt att förklara för en 2 1/2 månad gammal bäbis att om han vill bli buren så får han bli det av den förälder som orkar det.

Han gallskriker och gråter på riktigt så att tårarna rinner nedför kinderna som på en hötorgstavleunge och vi ger upp flera gånger och jag tar över fast jag inte orkar, försöker sitta med honom, försöker amma, försöker leka, prata, sjunga men han vill bara bli buren. Pappa bär med sorgsen blick medan bäbisen gråter så han blir alldeles svettig.

Till sist blir det tyst, och det är väl en lättnad, pappa andas i alla fall ut och kramar bäbisen lite extra innan han somnar på hans axel. Men jag undrar vad det är som gör att han slutar gråta.

Om det är för att han inte är ledsen mer. För att han kommit ihåg vem den här mannen är och att han tycker om att bli buren av honom.

Eller om det är för att han bara gett upp. Han vill till mamma men mamma vill inte ha honom.

Det svider.

Jag vill inte att han någonsin ska behöva vara ledsen. Jag vill inte att han någonsin ska behöva ge upp om det är något han verkligen vill.

Mitt namn är Sandra och jag är en curlingmorsa.

So, sue me.

Jämna plågor

Jag mådde ju bättre hela natten och på morgonen mådde jag bra, lite vek bara och väldigt hungrig, men det var en lömsk fälla för att få mig att äta och vid tio-tiden började det kurra lite väl mycket i magen och det var bara att ta sin bäbis och gå och dö på toa, om och om igen, och han är verkligen världens mest tålmodiga bäbis för särskilt roligt kan det inte vara att ligga på badrumsmattan timme efter timme även om han är kär i mitt blåvita badlakan med det fina blommönstret.

Med en sådan mage kan man ju inte gå ut så det blev en lång dag här hemma och mycket kånkande, tack och lov för sjalen som vi provade att sitta framåtvänt i fast att han är flera månader för liten men det gick ju så himla bra ändå, så nu har jag lika ont i ryggen som i magen och det blir ju i alla fall jämna plågor som sägs vara att föredra även om jag inte är säker på varför.

Jag är så trött att det värker i pannan men trots att han sover sött nu i babysittern kan jag inte sova, jag har legat under min gosefilt i en timme och blundat men inte lyckats somna en enda sekund.

Så mycket jag skulle gjort idag, kanske blir det något av sedan, när maken kommer hem, men det enda jag åstadkommit är att anmäla bäbisen till babysim. Det är så långa köer att han förmodligen inte är någon bäbis längre när han får plats, men ändå. Det är tanken som räknas.

Varje gång han får något som store sonen inte fick känner jag mig som en skurk. Det kommer att bli jobbigt om det ska hålla i sig.

Kärlek, faktiskt

Total magkrasch, matförgiftning eller dödlig sjukdom, vem vet och vem bryr sig, bara att flytta in på toa och vänta på döden. Så ont, så jobbigt, så fullständigt meningslöst om jag inte går ner åtminstone fem kilo.

Men nu har jag ju ingen våg så det får vi aldrig veta.

Pytondag i alla fall och stackars bäbissonen får komma och få mat men sedan genast gå till pappa igen och han ser så ledsen ut när han slits från mitt bröst. Pappa bär och bär fram och tillbaka och varje gång de kommer in i vardagsrummet och sonen kan se mig där jag ligger nerbäddad i soffan intensifieras gråten och det gör ont på flera sätt än annars.

Sent på kvällen har det lugnat sig något och jag kan sitta upp, men förblir nerbäddad framför tv:n. Nu känns det lite bättre, förmodligen bara för att magen är tom, men ändå, och jag får äntligen hålla min bäbis tills han har ätit färdigt och somnat och det känns också bra och efter att ha blippat runt bland alla kanaler landar jag på dansk tv där de visar Love, Actually och den tycker jag inte ett dugg om men det är det bästa som bjuds en söndagskväll så vi stannar där och sonen ger plötsligt kluckande ljud ifrån sig och när jag ser ner på honom så skrattar han i sömnen, skrattar med hela ansiktet, och jag vet inte vad han kan drömma om men det känns så skönt att han får vara lite glad till sist efter en så genomdjävlig dag och det känns skit i kroppen men skönt i själen och jag tänker att det är ju inte bara moderinstinkter det här, det är kärlek. Faktiskt.

Nu är det julmånad igen

En ny månad, en av mina favoriter, den med julen och allt godis och granen och paketen. Bring it on. Vi har inte hunnit julstöka ännu men jag var en snabb vända nere i förrådet och nu lyser mitt tråkkök mysigt rött av min stjärngardin från IKEA. Jag hade så gärna haft den uppe året om men, tyvärr, jag är inte tretton längre.

En lugn helg annars, inte för mycket måsten, bara ägna oss åt varandra och bäbisen. Nyttigt och nödvändigt.

Det kliar i fingrarna efter att få sätta igång med sonens födelsedagsprojekt, med nästa bokprojekt, med lägenheten, med resten av mitt liv och det är lite frustrerande att inget blir gjort men allra mest är det så himla skönt att känna den drivkraften igen, att känna att det finns något som drar framåt. Bara det håller i sig, bara jag vågar lita på att det håller i sig så att jag lugnt kan krypa ner under nya gosefilten i soffan med min gosebäbis och amma och leka och bära och busa i timmar varje dag.

Här blir inga barn gjorda brukar jag säga men just nu känns det som att det är just det som görs.

Det är så spännande att se hur han växer, utvecklas, lär sig nya saker och jag är otålig, ivrig, vill lära honom, visa honom världen, allt möjligt. Jag rotade igenom lite lådor nere i förrådet och det finns så mycket roliga leksaker som jag vill visa honom, så många fantastiska böcker jag vill läsa för honom. Den bilderbok jag tog med upp visade sig vara lite för avancerad, även den, med sina bilder på äpple, haklapp, rosa snickarbyxor, trehjuling, ett par röda gummistövlar. Vad vet väl min bäbis om äpplen? Eller om röda gummistövlar?Han har inte fattat att han har fötter än.

Å ena sidan är jag otålig. Å andra sidan vill jag att han ska vara bäbis länge, länge. De här första åren, 0-2 skulle jag vilja loopa. Köra om och om igen. En enda lång mammaledighet, bara mys och roligt och spännande upptäckter (äpplen!) dag efter dag.

Bajsblöjor och kaskadkräkningar är ett pris jag glatt betalar för den magin.