Så stänger vi den verkstaden

I dag springer jag andras ärenden och mina egna och än en gång går jag alldeles för långt. Hela vägen hem från stan går jag. Ont gör det. Igen.

Återbesök hos barnmorskan väcker en massa obehagliga minnen till liv och när jag går säger hon att vi ses och jag tänker att det gör vi knappast.

Senare på dagen tänker jag på det igen och det är ju inte svårt nu, mitt i det posttraumatiska att bara skita i att det inte blir några fler barn, hur skulle jag ens kunna vilja få fler barn efter det här året, men jag kan vara ledsen över att det inte har blivit fler innan. Jag menar, mellan store killen och den lille hade jag ju hunnit med ett dussin om jag hade ansträngt mig. En tre, fyra stycken hade jag kunnat få med behagligt mellanrum för återhämtning mellan varven.

De barnen sörjer jag, de barn jag inte fick medan tid var.

Men nu vill jag inte ha fler.