Inte visare, bara fattigare

Och så tog det slut till sist, det här året som jag inte trodde jag skulle överleva.

Så fick jag fel igen.

Inget jobb har jag. Ingen bok blev det. Äktenskapet och föräldraskapet är juryn fortfarande ute och överlägger om. Stora sonen är sur och besviken på mig. Maken dito. Bäbisen är förmodligen också det, men så länge han inte kan säger det rakt ut skyller jag på att han har magknip.

Men jag är här. Ett år äldre. Inte klokare kanske men några vanföreställningar fattigare.

Jag vet ingenting om det här 2008 som sägs dyka upp inom kort. Jag sover förmodligen när det gör entré. Om jag får.

För ett år sedan skrev jag så här om mina förväntningar inför 2007:

Att jag (som jag faktiskt gjort i år) ska orka med allt som händer.
Nja.
Att jag fortsätter skriva.
Nej.
Att jag sköter jobbet så länge jag har det.
Nej.
Att jag ger sonen mer frihet, maken mer kärlek.
Nej.
Att jag välkomnar de gåvor jag får men inte begär någonting av min omgivning.
Nja.
Att jag skriver några rader här varje dag, for att dokumentera alla dessa dagar fyllda av ingenting speciellt.
Ja, någorlunda.

Den sista punkten är väl den jag klarat bäst. Och inte ens det har jag fixat, nu de senaste veckorna.

Vad törs jag då hoppas på inför 2008? Var ska jag våga lägga ribban?

Inga föresatser alls, kanske. Men önskningar.

Av 2008 önskar jag mig:

Många, långa promenader utan värk.

Glada barn, stora och små.

Mycket kärlek till alla omkring mig. Och lite till mig själv också, tack.

Idéer, berättelser, ord på papper som skapats av mig.

Tillräckligt med pengar.

Lugn i själen.

Att jag får sitta här om 366 (!) dagar och utvärdera ännu ett år.

Har jag varit snäll nog i år för att förtjäna allt det här? Knappast.

Men önska sig kan man alltid.