Julafton

Det börjar trögt, svårt, avigt. Vi har det inte bra, maken och jag, och jag vet inte vad jag kan göra åt det.

Kanske ingenting.

Det börjar trögt, sedan blir det svårt, jag är stressad och bäbisen blir kinkig, allting tar tusen år med honom på armen men han vill inte att jag lägger honom ifrån mig och han kan inte vara med maken som står i köket.

Alla taggar är ute till dess jag ger upp och flyr ut i parken med barnvagnen.

Det är mitt favorit-Skåne-väder. Dimma. Inget juleväder, det är sant, men det är precis vad man behöver när man är i porcupine mode. Dämpat ljus och ljud, en känsla av att andas under vatten som får mig att känna mig renad.

Vi går bara ett par varv, men det hjälper. När vi kommer hem blir det bra.

Visst är det jobbigt när bäbisen blir överstimulerad och inte vill någonting, och när store pojken vill ha hjälp med datorn NU samtidigt som bäbisen vill ha mat och det är PEST att maken och store sonen inte kommer överens, men sedan åker bonusarna och så somnar bäbisen på makens axel och sonens nya grafikkort funkar och makens nya minnen funkar och jag fick faktiskt precis vad jag önskade mig och det vet jag inte om jag någonsin fått förut och förutom scannern som jag är jätteglad för fick jag av store sonen, som jag inte hade önskat mig något av med förklaringen att det kan vara kul att inte önska sig något för då kan man se på det man får vem folk tror att man är, en fin skrivbok och en penna för att han tyckte att jag skulle skriva mer och jag blev bara så väldigt glad.

Inget har jag skrivit i år men han ser mig ändå som en som skriver.

Åh, vad jag behöver det.

Och åh, vad jag behöver min scanner. Nu ska här scannas. Oj, vad här ska scannas.

Akta dig, katten, annars blir du inscannad! Du kan få bo på mitt skrivbord med Outlook-katten.

Så kanske mina krukväxter kan få leva.