Frisk fläkt

Min sextionde post. Jag reser mig och borstar av mig det svidande nederlaget efter lördagens försvunna post och går vidare med livet. Vad fan. Shit happens. Om jag någon gång kunde lära mig att leva med det.

En extra liten skrivstund i går kväll och jag hann med inte bara en bit bok, utan även ett par sidor till Ballograf/ICA-Kuriren. Fy fasiken vad en nära förestående deadline är stimulerande för kreativiteten. För att inte tala om 15 000 små nya vänner som vill bo i min plånbok. De vill det. Jag vet det. Och min plånbok vill så gärna släppa in dem. Min plånbok är en slampa! Den släpper till för vem som helst som vill komma in. Ingen som helst stolthet.

Skriv om något som berör dig, något personligt, stod det i anvisningarna/tipsen så jag slet ut mitt bultande hjärta ur bröstet, kramade ur en halvliter blod (vad fan, man är väl blodgivare, jag fixar sånt, no problems!) och skrev en liten textsnutt (högst 2 A4 sidor, 12 punkter, what's up with that?) som nu efter några timmars sömn och lite bearbetning börjar likna ett par papper med krumelurer på. Vad mer kan man begära? Jag är trots allt nästan helt utan begåvning! Brevlådan här borta i gatan töms kl 17 och mitt bidrag ska fasiken åka med ner i brevbärarens randiga säck då. Efter det har jag inte länge någon makt över vad som händer. And I'm ok with that. Yes I am. I am. Really. Honestly.

Nej. Honestly, är jag bara tramsig idag. Stressnivåerna inför kommande svärsläkt-besök har slagit hela varvet runt och jag behöver gå och sätta mig i ett mörkt hörn och banka huvudet i väggen för att bli lite normal igen. Men det har jag inte tid med. Sån lyx. Kan man inte unna sig. Jag ska fixa klart min text. Gå till brevlådan. Bryta ihop. Sen ta mig i kragen och vara trevlig en hel vecka.

Det finns förstås inte en chans att jag klarar det, men man kan ju sätta upp mål. Man kan väl få drömma. Plus att det stod i mitt horoskop för den här veckan att folk skulle tycka att jag var en frisk fläkt. Så det så. Det kanske stämmer, den här gången. Någon gång ska det ju göra det.

Dessutom regnar det. Och det är kanske bara jag och bönderna som är glada för det, men vi är desto gladare.

Det fattas en dag!!!

När jag korrläser föregående post ser jag att det fattas en dag, gårdagen finns inte, det finns ingen post för lördagen den 29/7. Vart tog den vägen? Vart tog dagen vägen? Hur kunde jag glömma?


Misslyckande!!! En post per dag var det, och nu föll det, inte ens 60 dagar klarade jag och jag har ingen som helst ursäkt, ingenting att skylla på.

Det fanns ju en dag igår, jag minns den ganska så väl, med en massa ärenden, lite IKEA-snickrande, havsbad och lite tv på slutet, men inget bloggande, inget skrivande, vad blir det för dag, då? Räknas den?

Å andra sidan, räknas jag?

The Creature That Lurks Within

Vilken vidrig dröm jag till sist lyckades slita mig upp ur! Ibland skrämmer jag mig själv. Nu vill jag aldrig sova mer. Inte på ett tag i alla fall. Var fan får jag allt ifrån!? Inte sova mer, inte sova mer, inte sömnig mer, jo det är jag visst! Tur då att Internet alltid finns, att det alltid finns mail man måste kolla, bloggar man måste läsa, nyheter man bara måste hålla reda på. Ja, jag vet att klockan är nästan 9 men det märks inte här hemma, endast jag är vaken, inte ens en tomte att hålla mig sällskap. Mitt undermedvetna är ett ruttet träsk som jag behöver distansera mig själv ifrån ibland.

Tiden går, inte så mycket blir skrivet, en massa saker som behöver göras i hemmet hela tiden, alltid en tvätt till, alltid något som behöver handlas. Besök av makens släktingar måndag till söndag, jag vet inte vad som förväntas av mig och stressar ihjäl mig som vanligt. Jag vill bara få lite tid för mig själv nu, knappt en egen timme sedan sommarlovet började och det känns, nerverna är nötta ner till luggen. Ett skrivpass på hela veckan, under en av makens cykelturer i förrgår, mycket gjort tyckte jag men det är en droppe i havet om man ser på hela manuset.

Jag kommer inte att hinna. Eller, jag vet inte. Det känns jobbigt just nu, men om två veckor börjar maken jobba igen, och ungarna börjar snart skolan och jag hinner förhoppningsvis få några dagar för mig själv innan Af säger "Hoppa!" då jag kan samla krafter till att göra ett ryck. För det behöver jag nu, ett rejält ryck, ett stort kliv framåt, ett framsteg som känns och syns så att jag kan hålla humöret uppe även vidriga, soliga, lediga sommarmorgnar när jag är rädd för min hjärna och det som bor därinne.

Vackert land

Vi såg München i går kväll, bra film, Spielberg är bra modig. Tidigare i veckan har vi sett Walk the line, Brokeback mountain och Syriana, bara Oscarsfilmer den här veckan, nothing but the best. Walk the line var bäst. Brokeback mountain sämst, Syriana konstigast. München var till min förvåning en helt vanlig thriller, om man hade lust att se den på det sättet. Jag menar om man inte var så insatt i politiken kunde man ändå se filmen och tycka att den var cool. En del väldigt roliga repliker. Allting Geoffrey Rush sa t ex. Där är ju en väldigt begåvad man. Shine är en fantastiskt bra film. The life and death of Peter Sellers också. Film är kul.

Böcker är också kul, men kanske inte så mycket just nu. Jag läste ut Karin Alvtegens Skam på vår lilla semester, det gick ju fort och gjorde inget bestående intryck. Jag hade lite dåligt samvete för att jag inte gav den mer tid, men det kändes inte som om den begärde det. Jag kände ingenting för dessa karaktärer, ingen av dem. Jaha, så hennes bror dog, där ser man. Och hennes bäbis ramlade ner för trappan och dog, jaha, det måste väl ha varit lite jobbigt... På den nivån var det och jag undrar varför. Hon är ju en begåvad kvinna. Jag gillade Saknad, även om den tvingade mig att ändra inrikting på min egen bok lite grann. Och Svek hade en del intressanta knep som jag tyckte var roligt att se, att samma kapitel med samma tankar återkom på olika platser i boken, att de olika personerna tänkte samma saker tyckte jag var häftigt. Inte särskilt bra att inte ge de olika karaktärerna mer av en egen röst, men kul att hon vågade.

Min egen bok har legat i träda hela veckan. Först var vi bortresta och i går var det så mycket att göra här hemma med tvätt och packa upp och så. På måndag kommer makens syster med ett par ungar så en hel del tid fram till dess kommer att gå åt till städning och handling och komma i ordning. Det är lite pirrigt, vi har aldrig träffats förut. Det är mycket pirrigt. Jag hoppas maken tar sin värdroll på allvar och ger mig lite tid för mig själv. Jag klättrar lite på vägarna efter att ha suttit i bilen med honom i tre dagar. Gotta have some space, man, som lejonet säger. Nick Park. Där är en begåvad man!

Jag är fortfarande trött och matt av alla intryck, det var lite mycket på så få dagar. Det finns en risk, med bilsemester, att man bara stannar i bilen och ser allting genom vindrutan. Det blir litegrann som att se på tv. Ingen riktig kontakt med det man ser. Ingen hands on upplevelse. Jag behöver jobba med mina omvärldskontakter, behöver bli mer aktiv och interagerande. Men jag är ju så bra på att titta på tv. Och det är svalt och skönt i bilen. Fast jag får lunginflammation av AC:n.

Det finns en risk att man kommer hem efter att ha sett en massa och ändå inte har något med sig, på riktigt. Jag skulle ha köpt souvenirer, skickat vykort, vad som helst. Jag har inte ens tagit några bilder. Jag är världens sämsta fotograf, men nu för tiden kan man ju fixa en hel del misstag i datorn efteråt. Jag är bara inte van vid att ha en kamera så jag glömmer att ta kort. Och nu sitter jag här och önskar att jag hade en Johnny Mnemonic-scartkontakt bakom örat så jag kunde kopiera och printa ut lite av det som jag har i skallen just nu. Vackert land, vackert land, vackert land vi bor i som Bo Kasper säger. Så vad gör jag här?

Andrum

Hemma igen, sover dåligt i min egen säng, för varmt inomhus och börjar natten med en hemskt realistisk mardröm om att jag håller på att kvävas. Vaknar och kippar efter andan ungefär en timme efter jag har somnat och det tar lång tid innan jag somnar om. Sedan drömmer jag alla bilolyckor vi har missat under tre dagar på diverse vägar kors och tvärs i landet. Slängande husvagnar, långtradare med punkteringar, älgar, rasande viadukter, fulla, hjärtinfarktande, cd-bytande förare i alla mötande bilar som kommer över på min sida av vägen och mosar oss. Jag trodde inte vi skulle komma hem i ett stycke, det dåliga samvetet över att ha lämnat sonen ensam, antar jag.

I Borås i går morse besökte vi svärföräldrarnas grav, så vackert belägen att man bara vill lägga sig ner i slänten och vila i frid, och efteråt föreslog maken att vi skulle vända norrut istället för att åka hem, åka till Oslo och besöka min mors grav. Jag tackade nej, jag känner mig inte välkommen där längre, och jag tänker inte komma krypande och be och få besöka min egen mors grav. Jag funderar över var jag nu ska bege mig för att sörja henne, var är hennes plats, men kan inte komma på någon. Alla platser vi bott på är inte hennes längre, inte mina, ingen av dem känns som hemma, gjorde det inte ens när vi bodde där. Försöker komma på var hon var lycklig någonstans. Kreta står överst på listan. Hon var lycklig på Kreta. Måste jag bege mig dit för att sörja henne? Hon var ju så lycklig där delvis för att jag inte var där, för att hon inte var mamma där. Sörjer jag henne bäst genom att låta henne vara i fred, så som hon hade velat leva?

Och var är min plats? Vad ska jag vila? Var ska sonen sörja mig?

Onsdag 26/7

I går såg jag för första gångerna platserna jag skrivit om, platserna jag har skrivit, punkt. När jag kliver ur bilen i Klintemåla hamn och ser öarna, träden, vattnet, båtarna, människorna var min första tanke: Det här har jag skrvit, det här har jag hittat på. Och gubbarna på bryggan och barnen med flytvästar på i gästhamnen hade ingen aning om att de befann sig mitt i en text som jag skrivit och jag vågade inte berätta det för dem.

Misterhults skärgård är allt som jag påstått att det är och mer därtill. Oskarshamn likaså, ännu vackrare än jag föreställt mig, så backigt och så vackra trähus med utsikt över havet och helt lugnt trots att det är mitt i semestern. Nina och barnen kommer att få det bra där. Det känns jätteskönt.

Västervik var väl en ok upplevelse. Jag hade inga speciella förväntningar. Lite mer folk än i O-hamn, men vi var överens om att om staden hade legat på västkusten hade man inte kunnat röra sig i stan så lätt som vi gjorde.

Västkusten, ja. Maken saknar riktigt salt vatten och klippor så vi lämnar östkusten och korsar landet. Mycket skog längs vägen. (Duh!) Vi kom till Borås precis i tid för att maken skulle kunna gå på Borås Arena och se Elfsborg spela mot Hammarby. Vilket sammanträffande!

Jag följer honom vart han vill (men stannar på campingen under själva matchen. Det är nära arenan, jag kan höra speakerrösten, heja-ramsorna och jublen när det blir mål. ( Tre stora jubel blev det, 3-0, stort leende och ont i halsen när han kom tillbaks till tältet i skymningen.)) men norra Kalmar län har gjort ett intryck på mig under det knappa dygn jag vistades där. Så vackert, så fridfullt, så lugnt och tryggt.

Någon gång i mitt liv vill jag bo på en plats som är vacker, fridfull, lugn och trygg.

Tisdag 25/7 2006

På resande fot. Figeholms camping är inte utformad för tältande campare, man ska ha husvagn (eller -bil) eller hyra en av deras stugor. Om man har tält får man sätta upp det vid sidan av vägen till fotbollsplanen, i diket liksom. Ingen kan få mig att tro att den här platsen är avsedd för tält, marken är ojämn och full med tistlar och annan obehaglig växtlighet.

Men de har varmt vatten i duschen och toalettpapper och jag har lovat mig själv att aldrig begära mer än så av en campingplats. De har också en massa kryp, en del som bits och i kväll kommer jag att kunna räkna till 6 röda, svullna fläckar i olika storlekar runt mina anklar som kommer att klia som attan och hålla mig vaken.

Men det är i kväll, på Saltemads camping mitt i Borås. Här på Figeholms camping norr om Oskarshamn sover jag som en stock för första gången sedan jag slutade äta sömntabletter. Och det finns hav, en liten kort promenad leder ner till vatten, och utanför ser jag för första gången skärgården i norra Kalmar län och det ser precis ut som jag har skrivit det.

Så frustrerande att stå på land och se all den här skönheten, jag vill ut där, bland öarna, på det blanka ljusblå havet och utforska, upptäcka. Jag behöver en båt, flotte, kanot, förmåga att gå till fots mellan öar.

Ingen test-post

Här skulle ha legat en test-post som jag skickade från min mobil igår. Det gör det inte. Blogga utan dator verkar alltså inte funka. Jag har kollat överallt och kan inte begripa vad jag har gjort för fel. Jag får ta med mig papper och penna och föra in det sedan. Irriterande, när jag har bestämt mig för en post om dagen. I alla fall, i dag åker vi, upp till östkusten i Småland till de trakter där min huvudperson tillbringar sommaren. Jag hoppas på sol och vackert väder och att jag inte stressar ihjäl mig. För mycket att be om? Vi får väl se.

Nu ska jag i alla fall bara duscha, klä på mig, packa, äta frukost, bära ner allt till bilen, köpa bröd, åka till biblioteket, skicka in mitt senaste kassakort, köpa en karta, bränna några skivor och säkert ett par saker till, innan dagen har hunnit allt för långt. Ont i magen, någon? *räcker upp en hand*

44%

Fick en rejäl skrivstund igår, äntligen känns det som om jag har kommit någon vart. Jag är inte halvvägs ännu men har i alla fall gjort mer än den tredjedel som jag sagt att jag har gjort jättelänge. Av de sidor jag ska skriva om har jag nu gjort 44%! Det är mer än en tredjedel. Det är nästan hälften. Nästan.

Det känns som om jag har stått och stampat på samma plats i flera veckor. Att texten är ojämn märks väldigt tydligt på hur fort det går att skriva om den, vissa sidor är som att dra ut tänder, vissa bara flyter på. Frågan är hur mycket det märks när man läser. Om det blir så ojämnt att läsa som jag tycker det har varit att skriva så har boken ingen chans. Då får jag hitta en annan yrkesbana. Då är jag inte tillräckligt bra, helt enkelt.

Min hjälte är äntligen tillbaks i Sverige, i alla fall, och som av en händelse ska vi i morgon sticka iväg ett par-tre dagar till den delen av landet där hon kommer att befinna sig över sommaren. Research, precis som de stora pojkarna gör! Jag har fortfarande inte testat att blogga utan dator, dock, får nog försöka göra ett test i loppet av dagen.

Jag läste till sist ut A short history of tractors in Ukrainian av Marina Lewycka. Enligt omslaget skulle den vara fantastiskt rolig. Det missade jag. Kul idé kanske men inte roligt berättad, jag tyckte bara synd om karaktärerna eller föraktade dem en smula. Inte så roligt, i vilket fall som helst.

Sedan började jag läsa Det fattas en tärning av Johanna Thydell, och sen läste jag ut den också. Den var inte så lång, ska jag säga till mitt försvar. Den träffade inte lika nära hjärtat som I taket lyser stjärnorna, så jag läste hela alltet utan att ta till lipen en enda gång. (När jag läste I taket... grät jag så mycket att maken försökte få mig att sluta läsa.) Den nya boken var bra, men kanske inte lika utvecklad som den första. Eller så var det något annat som fattades, jag vet inte. Jag blev inte lika berörd av den, men det fanns inte heller någon som helt igenkänningsfaktor för mig.

Konstigt, egentligen, när jag tänker efter, det borde det ha gjort. Frånvarande far, opålitliga killar, kompisar man tappat längs vägen, svårt att passa in, vad fanns det i den boken jag inte kunde känna igen mig i? Ja, jag hade aldrig en vän som Emanuel, då. Och den snyggaste killen blev aldrig kär i mig. Och jag fick aldrig talat ut med min mamma. Så de bra bitarna kunde jag inte känna igen mig i. Borde jag inte då ha lipat en skvätt? Nej. Jag tror att Puck hade lite för mycket flyt, lite för mycket cool, lite för mycket kontroll, för att jag skulle tycka synd om henne. Och när hon hade det som tonåring kunde jag inte känna lika mycket sympati för henne som liten, i de kapitlen innan hennes pappa stack. Hon klarade sig ju ganska bra.

Avslutade gårdagen med att se Syriana med maken, vi har hyrt en hel bunt med Oscars-relaterade filmer för den kommande veckan där vi för enkelhetens skulle inte ska vara hemma... Den var komplicerad, verkligen, men skönt att se en amerikansk film utan hjältar för en gångs skull. Och George Clooney har blivit vuxen. Men jag tycker inte om det där sättet att filma. Jag kan leva med skaket i bilden men ljudet blir inte bra. Jag fick dra upp volymen så tv:n skallrade när ljudeffekterna gick i gång och hade ändå svårt att höra vad som sas.

Jag är fortfarande på mitt halvdåliga humör, lite orolig för hur det ska bli när vi är borta, maken har väldigt höga förväntningar som jag inte vet om de kommer att uppfyllas, för jag har aldrig varit i den delen av landet förut. Dessutom har jag ju skrivit en stor del av boken som utspelar sig där och jag är rädd att verkligheten kommer att förstöra det jobb jag redan lagt ner. Man ska inte blanda in verkligheten i böcker! Man ska inte blanda in verkligheten i någonting alls, säger jag och sticker huvudet i sanden... ("Jag trivs bättre här, där jag inte kan lukta på blommorna...")

Airbrush och wienerbröd

Min femtionde post, femtio dagar av mitt nya liv har gått. Det låter mycket.

Det jobbiga humöret i går gjorde att jag desperat hoppade på makens förslag att vi skulle åka till Arken, trots att halva dagen hade gått. Jag hoppades väl att jag skulle kunna åka ifrån det dåliga humöret. Det var en utställning med aborigin-konst ur någons privata samling som jag ville se. Jag har sett ett par sådana utställningar innan, en på Louisiana, en i Trelleborg, men den här var förvånansvärt avslagen. Jag hade i och för sig glömt alla legender bakom och hur man tolkade alla symbolerna, men jag har inget minne av att allting var så himla brunt på de föregående utställningarna.

Behållningen av resan hittade jag inne på en annan utställning, Målarhjärna - ungt danskt måleri. Allan Otte hade med 4 tavlor där och jag måste säga att jag önskade att jag hade en fet hästhandlarpluska att dänga i bordet för ett sådant habegär kom över mig som jag inte upplevt på mycket länge. Han blandade skärpa och suddighet på ett sätt jag aldrig sett förut (han använder bla a airbrush när han målar) och han hade helt skumma motiv som en trasig traktor eller en bondgård i förfall med bombexplosioner på åkern i bakgrunden, men jag kunde inte sluta titta på dem. Han är född 1978. Han är född 1978 och Arken har redan köpt två av hans tavlor till sin egen samling. Avundsjuk? Vem? Jag? Nej. Jag är inte avundsjuk. Jag är bitter.

Inget skrivet igår, men maken hittade en cykeltröja i Elfsborgs färger, en sådan som de har i Tour de France med fickor på ryggen till vattenflaskorna, och så var dagen räddad, (trots den griniga frugan). En halvårsförbrukning av Jensens favoritsås med hem, varsitt wienerbröd, ok, det var kvavt och jag var tjurig men, vadå? Jensens och wienerbröd. Jag menar, Jensens och wienerbröd. (Varför gör det mig inte lycklig? Vad är det för fel på mig?)

Inte rädd mer

Sommaren har släppt taget, ingen vet vad det blir för väder så vi stannar hemma i helgen. Bra, för då kan jag kanske jobba lite på den eländiga boken. Kanske en kort text till Ballograf också, om jag kommer på nåt. Jag hade en tanke precis när jag vaknade i morse, men jag vet inte om det blir något. Allting verkar så bra i det där ögonblicket mellan sömn och vaken.

Jag är på ett konstigt, bortkopplat humör, ingenting berör mig eller också vill jag bara inte känna efter. Jag orkar inte grubbla över framtiden hela dagarna, vad spelar det för roll, jag har ändå inget att säga till om. Jag har ingen som helst aning om hur mitt liv ser ut om ett halvår eller ett år. En månad till så här, kanske, sedan blir det något annat. Och vad jag vill verkar inte spela någon som helst roll. Har jag rätt eller fel? Ska jag önska mig saker, ska jag vilja saker, eller bara släppa taget och se vart strömmarna för mig?

Skillnaden mot hur det var innan skrivarlinjen är att jag inte är rädd nu. Jag vet inte vad det beror på, jag är precis lika sårbar som då, kanske mer. Men inte rädd. Det att jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle kunna göra är förstås en förklaring. Om jag kunde göra det, vad kan jag då göra mer? Att det finns möjligheter är en viktig skillnad. Det finns dörrar som är öppna. Det finns vägar som leder härifrån. Jag ser dem inte just nu, men de finns. Men jag kan vänta här, så länge. Jag är inte rädd nu. Jag kan vänta.

Yes!

Det verkar som om jag kan komma iväg till bokmässan, i alla fall, och för eget intjänade pengar dessutom. Att hemside-byggande kunde vara så lönande! Eller det kanske inte är alla kunder som betalar lika bra som ens pappa? Anyway, det var de första pengar jag fått för en arbetsinsats på många, många år. Kanske det ger mersmak? Kanske jag äntligen kan lära mig att det finns ett samband mellan arbetsinsats och belöning? (På något konstigt vis har jag alltid fått mer pengar när jag inte har jobbat.) Äsch, jag begriper det nog inte riktigt än. En svala och allt sånt där. Jag behöver nog fler exempel.

I går, den 19 juli, var säsongsstart för utomhusbad, för min del. Sent, tycker jag, det har väl varit sommar ett tag!? Tiden går tydligen fort även när man inte har särskilt roligt. I alla fall, långa bryggan i Bjärred om kvällen är mysigt, inte så mycket folk, alltid varmt i vattnet (eftersom det knappt är knädjupt blir det fort uppvärmt om det är soligt) och en strålande utsikt trots att man ligger och guppar exakt 0 cm ö.h. Malmö, Turning torso, Limhamn, öresundsbron, alla båtarna i Öresund, en aning Danmark och i norr det nu äntligen nerlagda Barsebäck som inte ser så otäckt ut längre fast det väl kommer ta tusentals år innan det blir ofarligt att knata in i reaktorhallen. Kävlinge kommun vill bygga bostäder där. Hur gärna vill egentligen folk bo vid havet??? Det är lite Springfield över det hela, med självlysande människor och tvåhövdade fiskar.

Mitt dåliga samvete för att sonen aldrig fick gå på babysim, och för att jag själv aldrig kommer iväg och motionssimmmar har blivit effektivt botat av de senaste dagarnas larmrapporter. Badhus dödar! Kul när larmrapporterna är på ens egen sida ibland. Nu finns det ingen motionsform kvar på min kan-tänka-mig-lista. All form för motion är härmed officiellt skadlig! Thank you, Thorn, säger jag och lutar mig tillbaks i tv-soffan. Mera ostbågar? I don't mind if I do...

Skrivandet? Det går inte bara trögt, det är svårt också. Måste hålla modet uppe, måste hitta självförtroendet, måste hålla styrfarten. Med en liten, liten bit om dagen närmar jag mig smärtsamt sakta det mål jag inte ens kan föreställa mig, en färdig bok. Jag kan verkligen inte ens föreställa mig hur det kommer kännas. Att jag någonsin kommer tycka; Så där, nu är det klart. Troligen blir det väl mer; Nu orkar jag inte med den här skiten längre!!! Nåja. Bara det kommer iväg till förlaget, så...

Mörkgrå och lurvig

Ute nästan hela dagen igår, fick lite sol på mig för första gången på flera veckor. Dessutom körde jag bil, för första gången på fyra månader. Det gick bra, båda delarna. Det var varmt och dammigt i Kivik, hemskt mycket folk och hemskt mycket skräp man kunde köpa för oproportionerligt mycket pengar. Det enda jag blev lite sugen på var en fantastisk lång cape i nya zeeländsk angoraull, mörkgrå och lurvig med en stor kapuschong och tätstickad och varm så där som man inte alls behöver i ett regnigt men inte särskilt kallt Malmö om vintern. Det var ju ett fynd, förstås, en tusenlapp, bara garnet skulle kosta mer än dubbelt så mycket (om man inte har egna angorafår), men vem har en tusenlapp över till varma yllekläder när det är trettio grader varmt? Vem har en tusenlapp över, överhuvudtaget? Inte jag, i alla fall.

Jag blev hemskt sugen på att försöka sticka mig en sådan cape, men som sagt, bara garnet skulle kosta det dubbla. Och har man inte en tusenlapp, så har man nog inte två heller. Jag köpte ett nystan till, till min halsduk, i stället, så blir den ännu lite längre och lite mer otymplig. Det är nog garn för nästan fyrahundra kronor i den eländiga halsduken vid det här laget och jag har hållit på med den av och till sedan i höstas. Både i tid och pengar är det inte rimligt för en halsduk jag förmodligen inte kommer våga använda. Så kommer jag att köpa för tvåtusen kronor mörkgrått angoragarn? Tror väl inte det. Hoppas inte det.

Faderns domän var borta när jag kom upp i morse, de har tydligen inte kunnat verifiera att han ville köpa den, kanske för att de inte begrep att hans telefonnummer inte var amerikanskt eller något. Jag har lyckats få upp sidan igen, men den kanske går ner igen i morgon om de inte får tag på honom. Typiskt amerikaner att inte begripa att det finns människor som bor i andra länder. När jag hade aktiverat kontot igen försökte jag komma i kontakt med supporten för att försöka utreda vad som gått fel, men det gick inte, man var tvungen att ha vissa specifika problem och jag passade inte in i någon av kategorierna så jag kom aldrig fram till sidan där man kan ställa en fråga. Vissa dagar orkar man bara inte. Idag är en sådan dag.

Sonen har som vanligt suttit uppe hela natten och spelat onlinespel, men i stället för att gå och lägga sig när solen gick upp tog han sig en uppiggande dusch och satte sig och tittade på tv. Han måste väl få testa antar jag. Han kommer att må pyton framåt eftermiddagen, men då lär han sig ju det i alla fall, att ibland måste man få sova.

Maken är ute och cyklar och jag måste skynda mig in i Nina-världen. Jag måste skriva några sidor extra idag känns det som, det blev ju ingenting igår. Jag måste skriva några sidor, i alla fall. Jag måste i alla fall skriva.

Ärtrör och strippor

Upp tidigt idag igen, men av en anledning. Österlen hägrar, och som ett led i min hittills inte särskilt framgångsrika kampanj med att göra saker jag inte brukar göra ska jag idag för första gången i mitt liv besöka Kiviks marknad. Solen skiner och jag har inga fördomar, det kommer nog att bli trevligt. Jag menar, ärtrör och strippor, whats not to like? Inga fördomar, var det.

Igår lyckades jag både skriva en stund och förvärva en domän till min far och konstruera en enkel hemsida med bild och text med innebörden Vi har inte öppnat än, välkomen åter! och publicera den på ovan nämnda domän. Vilka färdigheter man inte visste att man hade! Piece of cake! Så ovant det kändes, att bestämma sig för att göra något och sedan göra det. Det borde jag göra oftare.

Sent i går kväll läste jag ut Astonishing Splashes of Color av Clare Morrall. Astonishing, indeed! Jag önskar att jag vore Författare, så att jag kunde skapa sådana ting. Väldigt genomförda debutromaner får mig alltid att bli så nedstämd. Men samtidigt är det befriande att läsa böcker där författaren vågar göra saker, skriva saker som man egentligen inte får. Väldigt bra bok, i alla fall.

Och min bok blir väl också färdig en vacker dag. Och blir den inte så bra får jag väl skriva en till. Hörde att min yngsta lillebror som sitter i Thailand och skriver gör stora framsteg med sin bok. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att bli. Jag vet att jag inte kan mäta mig med min äldsta lillebror, han är enormt mycket mer begåvad och framgångsrik än vad jag någonsin kommer bli. Men om jag och lille-lillebror blir färdiga ungefär samtidigt och skickar in våra manus ungefär samtidigt och det går bra för honom men inte för mig, om han också blir rik och berömd medan jag inte ens blir utgiven i liten upplaga på något litet okänt förlag efter att jag har lagt ner två och ett halvt år på mitt manus, blir det inte så roligt.

Hur berättigar jag de två åren i Svalöv, alla timmar jag ägnat åt manuset om det inte blir någonting? Inga pengar, ingen respons från läsarna, inga recensioner, ingenting. Jag kan så tydligt se det framför mig, speciellt efter att ha läst en riktigt bra "första" bok. Att det är en debutroman är ingen ursäkt. Att jag har lärt mig att skriva under tiden jag arbetat med det här manuset är ingen ursäkt. Om det inte blir bra skulle jag egentligen inte skicka in det. Men om jag inte får det utgivet, om jag inte får några pengar för det, kan jag inte fortsätta skriva. Så det måste bli färdigt, det måste bli bra nog, och jag hoppas att jag inte missunnar lille-lillebror hans oundvikliga framgång när den dagen kommer. Jag vill bara lyckas lite, lite, jag också. Bara lite.

Köpes - Webdesign för dummies

Har fått ett uppdrag, att bli webmaster åt min faders hemsida. Jag ska konstruera den, ge den ett hem på nätet, administrera och uppdatera den osv. Så nu blir det att lära sig webdesign. Bland annat. Äsch! Hur svårt kan det vara?

Maken har bestämt sig för att cykla runt någon sjö, någon gång nästa sommar, och nu ska han lägga sig i hårdträning, ut och cykla flera mil om dagen, varje dag. Då får jag en skrivstund varje dag, trots att han har semester. Jag visste att det fanns en anledning till att jag älskar honom. Han är så snäll mot mig, trots att inte han inte förstår mig ett dugg.

Jag skrev en stund igår, trots att det var söndag, och jag ska skriva en stund i dag också. Sakta, sakta, men ändå, går det framåt. Om jag så bara skriver ett enda ord om dagen är det bättre än ingenting!

Vi hade planerat att sticka iväg till Oskarshamn/Västervik ett par dagar i slutet av veckan, men nu verkar vädret inte hålla i sig + att det är alldeles rött på kartan över algblomningen i Östersjön längs hela östkusten. Vi avvaktar närmare väder- och algprognoser.

Om jag ska åka bort måste jag dessutom klura ut hur man gör när man bloggar utan dator. Varje dag ska jag skriva något här! Måste!

Respit men ingen respons

Deadline flyttad till 15 augusti. Det är inte bara jag som har svårt att få saker och ting gjorda. Skönt. Men samtidigt, ännu en deadline hägrar strax efter den 15 september, och nu är det plötsligt bara två månader kvar. Jag har jobbat i 6 veckor och gjort lite drygt en tredjedel. Och så två månader kvar, plus ett par veckor. Det betyder att jag måste hitta tid och arbetsro även under makens semester, jag kan inte slappa i fyra veckor. Och jag har inte tid till mer än den här omskrivningen, lite små justeringar sen, kanske, om jag snor mig på.

Vet inte hur jag ska göra med tävlingarna, de är så oviktiga i jämförelse, men det hade varit så skönt att få skriva något klart, att se det bli färdigt och vara nöjd. Jag saknar positiv feedback!!!

Ettorna fick ett par rader i Sds häromdagen, en bra recension om man nu kan kalla det det på så få rader. Väldigt vackra ord till de två som blev nämnda, MEN recensenten påstod att antologin hette Om jag vänder mig om. Hur i hela fridens namn kan han få det till det???

Det är en bra film, visst. Men ettornas antologi 2006 heter Välja lag och jag har svårt att se hur man kommer från det ena till det andra. Ganska respektlöst, tycker jag, att inte få titeln rätt. Visst har det väl begränsat allmänintresse, men om man bryr sig om att skriva några rader, kan man väl se till att de få raderna blir korrekta!?

Antologin 2004 hette Om jag vänder dig om. Det är nära, men ändå så långt ifrån.
När jag gick i ettan, 2005, hette den Svar till:. I år gjorde vi i tvåan en antologi som heter Duga. Och nej, ingen av dem recenserades i Sds.

Grön

6 veckor sedan jag slutade på skrivarlinjen, vad fort det går att tappa allting. Mest av allt saknar jag känslan av att det är det här jag ska syssla med, det är det här jag ska göra med mitt liv. Och så saknar jag respekten, att folk tar mitt skrivande och mina texter på allvar.

Jag läste en artikel om min handledares roman, som kommer ut snart. Vad jag förstår handlar romanen om människor som inte skaffar barn, och vad de fyller för funktion egentligen, för samhället i stort. I den här boken så används de människorna i alla fall som reservdelsmänniskor och de får donera organ till andra människor. Jag visste att hennes roman skulle komma ut till hösten men hon har aldrig berättat vad den handlar om och jag tyckte att det var en så häftig idé, så jag berättade om den för min make som kanske inte blev så imponerad (han delar inte min åsikt om att skaffa barn är meningen med livet). Men på slutet av diskussionen sa jag i alla fall något om att jag såg fram emot att läsa den till hösten, och han sa förvånat "Ska den bli utgiven?" Och jag sa ja, och på ett stort förlag och att vad jag förstod var det väldigt höga förväntningar på den, för den nämndes i en artikel jag läste för ett tag sedan om nomineringarna till Augustpriset. Och han bara tittade på mig och sen sa han: "Och hon tror på din bok?" Och jag sa ja. Och han var bara tyst. För det gör inte han, inte på riktigt, och han är ändå den som har fått läsa mest.

Det är en avsevärd skillnad mellan att tro på någon och att bara låta dem hållas.

Jag vet inte var alla de 6 veckorna har tagit vägen. Jag tycker att jag bara gör det mest nödvändiga hela tiden för att få så mycket tid som möjligt till skrivandet, men det blir nästan ingenting i slutändan. Två timmar om dan är ju ynkligt, egentligen. Och nu är det dags för deadline till mitt och E's textsamtal och jag trodde att jag skulle ha så mycket texter nu, så mycket jag skulle vilja få feedback på, men jag har bara skrivit på boken och så en misslyckad novell vid sidan om, och ingenting annat. Jag slår vad om att hon är färdig med sin roman vid det här laget, hon började ju i, typ, april. Och att hon har skrivit ett par diktsamlingar också, vid sidan om. Och ett manus till en långfilm, och librettot till en opera, och en barnbok eller två, och ny text till baksidan av mjölkpaketet!!! Avundsjuk, jag? Näh.

(Jo.)

Jag önskar att jag vore bättre på det jag ville göra. Det vore lättare att hålla modet uppe då, inbillar jag mig.

Trött och uppgiven

Hemskt trött idag, och så där slö i hjärnan som man blir om man inte fått tillräckligt med sömn. Och jag som har så mycket att göra! *Sliter mitt hår* Det är mitt eget fel förstås. Jag köpte två säsonger av en brittisk tv-serie som heter Doc Martin, (ganska bra) och igår kväll hade maken tråkigt så vi tänkte titta på den, och så tog vi ett avsnitt till, och ett till, och bara ett till, osv tills dagen var helt och hållet slut. Jag tyckte inte att jag kunde gnälla eftersom maken skulle börja jobba klockan 7 och jag ju inte har någon tid att passa. Det är bara det att jag sover dåligt om morgnarna, så för att få mina 9 timmar måste jag gå och lägga mig ganska tidigt. 9 timmar behövs om jag ska kunna åstadkomma något nästa dag. Jag vet ju det!

Jag gjorde en himla massa research i går, men orkade inte skriva något efter det. Och idag måste jag fixa något till textsamtalet, och så måste jag handla till festmåltiden maken vill ha för att fira semestern. Idag kommer jag alltså ingen vart med boken.

Semester för maken innebär att jag inte kommer få så mycket gjort de kommande 4 veckorna. Jag har sett fram emot att han ska vara ledig men det känns väldigt frustrerande idag när jag ser att jag inte har kommit längre än så här. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle vara färdig med första omskrivningen idag. En gång i tiden trodde jag det. Jag är ganska dum.

Har inte läst ut Jag älskade honom ännu, suger på den karamellen så länge det går. Anna Gavalda är en Författare. Jag skriver. Vilken skillnad det är.

Snack, inte verkstad

Hantverkandet går bättre än skrivandet, tyvärr. Hyllorna är målade och uppe och ordning börjar anas i vardagsrummet. Försökte även göra lite research för vandringskapitlen igår, men det bara låste sig. Och ovanpå det börjar paniken inför helgens deadline göra sig hemmastadd, det är inte bara korta, tillfälliga besök nu, den har officiellt flyttat in.

Jag vill bara bli färdig med något, men har så mycket att göra att jag bara snurrar runt. Någonstans vet jag att jag måste gå in i vandringen igen, jobba mig fram, etapp för etapp, precis som jag gjort i början. Det blir en fruktansvärd obalans i den delen av boken annars. Men vilket jävla jobb! Det var inget problem när jag skrev början, för länge, länge sedan. Då var jag så inne i det, så sugen på att gå själv, och då var det inte research, det var förberedelser, varje minut jag tillbringade med att läsa om det var ett steg närmare förverkligandet av den drömmen. Nu har jag ju ingen lust att vandra 80 mil längre. Låååångt, ju! Och, I want my MTV, typ...

Och vad ska jag lämna till textsamtalet? Vad har jag egentligen att komma med? Funderar på det jag har skrivit inför nästa bok, Börje-boken. Det vore kul att få lite tankar om det projektet, men det är farligt att titta för noga på det nu. Jag måste bli klar med Nina innan jag får lov att ägna mig åt Börje. Jag skulle ha skrivit något till Ballograftävlingen, men har inga idéer alls. Min tsunami-novell blev ingenting. Buhu. Är det konstigt att man bara vill fly in i IKEA-möbel-monteringsvärlden? Att man tar till rollern för att glömma?

Jag måste hitta ett jobb också. Jag har börjat skriva ut jobbannonser bara för att vänja mig vid tanken på att en vacker dag måste även jag börja arbeta. Den som inte skriver måste ju gå till jobbet! Jag får skylla mig själv, helt enkelt. Jag skulle ha varit färdig med boken för länge sedan, skulle ha skrivit alla noveller jag planerat och sålt dem till veckopressen, krönikor, tal, tävlingsbidrag. Något av det hade kunnat ge pengar. Men jag bara sitter här och gnäller för att det är svårt att skriva och det inte blir något bra. Men klipp mig och skaffa mig ett jobb då, för fasiken!

Grå

Brideshead Revisited är slut, till sist, ett konstigt slut där fokus helt hade flyttats från där det låg i de första avsnitten. Vacker och imponerande produktion men man kände sig lite snuvad när de sista eftertexterna började rulla, så många frågor som man inte fick svar på.

Montecore är också slut. Lite som Ett öga rött var det en kul idé och det är roligt att se när folk vågar skapa sina egna former, men också här var slutet lite av en besvikelse. När sonen kommer in på scenen är det som om berättandet börjar ske lite med ena handen, som om betraktaren inte vågar se rakt på skeendet utan bara kika lite i ögonvrån. Svårt när man är nära jaget, antar jag, man kommer för nära kanten.

Nu har jag fallit in i ännu en Anna Gavalda-bok, hennes debutroman, Jag älskade honom. Och jag hoppas verkligen att hon sitter och skriver någonstans just nu, för när jag är klar med den här boken har jag läst hela hennes produktion pch då vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är bara så bra. Kanske är det detta som till sist får mig att lära mig franska ordentligt, så jag kan få läsa dem på originalspråket.

Själv skrev jag bara mina vanliga två timmar igår. (Men det är i och för sig ingen som sitter och väntar på min bok...) Det har blivit något slagt minimum. Jag får inte sluta innan dess. Det känns så otillräckligt, men det är bättre än inget.

På eftermiddagen hojade jag ut till Hornbach och köpte lite färg. I går kväll målade jag sedan om de gamla cd-hyllorna som står tomma sedan vi hittade en annan ordning för cd-skivorna på IKEA häromdan. Det blev riktigt bra. Jämnt och fint med min nya lilla roller, och mer färg på hyllorna än på mig (marginellt, men ändå). Ett lager till ska de ha nu på morgonen, och så kan dvd-skivorna flytta in i nya lokaler till kvällen. Och så får alla böcker äntligen plats i bokhyllorna, utan att behöva stå på dubbla rader. Ah, I love it when a plan comes together! som Hannibal i The A-team brukade säga, och så nöjt puffa på sin feta cigarr. Ibland önskar jag att jag vore en gubbe, bara för cigarrernas och pipornas skull. Men det var ett sidospår...

Man rökte också mycket på 20- och 30-talet som den enaste tidens tv-tittande (Brideshead, Jeeves &Wooster) har påminnt mig om. Det har varit ett fruktansvärt bolmande. När jag såg om Matador härom året triggade det ett återfall, men nu verkar jag ha klarat mig.

Dessutom hade man ett väldigt roligt sätt att uttrycka sig. Hädanefter när jag blir riktigt arg på maken ska jag bara lugnt konstatera "I think you are being perfectly beastly." Det är vad kvinnorna i dessa serier har slängt ur sig i stridens hetta och det tycks få männen hemskt ångerfulla. Lägre trösklar förr i tiden antar jag, men det är värt ett försök. Om bara serierna hade gått på tv så hade man kunnat introducera lite Wodehouse-fraser i sin vardag. Men när ingen annan har sett serierna på år och dag är det ingen som skulle förstå vad man menar när man kallar folk för "old fruit" och dylikt.

Nå väl, pip pip for now, i alla fall...

Skoskav

Varmt igen. I natt var det till och med så varmt att jag inte hade något emot att maken snodde mitt täcke när hans ramlat ner på golvet. Men jag tog tillbaks det, ändå. Rätt ska vara rätt, osv.

Det gick ganska ok med skrivandet igår. Eller rättade sagt, det gick väl så där, men det gick mycket bättre än jag hade förväntat mig. Så det kändes bra. Men i själva verket kanske det inte blev något vidare. I alla fall. Det är svårt att skriva vandringsdelen av boken, den känns så avlägsen, på något sätt. Jag har ju själv aldrig gjort en sådan vandring, men för två år sedan, sommaren innan jag började på skrivarlinjen, var jag jättesugen på att göra det. Jag läste en massa, surfade på nätet och läste folks dagböcker som de lagt ut, tittade på fotografierna de tagit osv. Det som jag skriver om nu är skrivet kanske ett halvår efter det, innan jag hade gett upp tanken. Snart kommer bitar som är skrivna ytterligare ett år senare, de har inte alls samma, vad ska man säga, autenticitet, kanske. Trots att det då aldrig var äkta. Och nu känner jag mig så långt ifrån, och jag känner att jag inte längre kan skildra hennes strapatser på ett trovärdigt sätt. Det jag skriver nu saknar de där små detaljerna som gör att det känns som att man är med. Man ska få skavsår när man sitter och läser, var väl tanken från början. Det kommer man inte att få om jag inte kommer tillbaka in i vandrar-mode. Men det är ju för varmt!

Funderar mycket över vad jag skulle vilja ha för slags jobb. Hela konceptet arbete är väldigt abstrakt för mig. Det är inget jag har sysslat med i någon utsträckning, inget som direkt intresserar mig. Jag vet knappt vad det finns för slags jobb, och hur det är att ha dem. Jag vet alla de "vanliga" förstås, pilot, sjuksköterska, snickare, cowboy osv. Men människor jobbar med allt möjligt, som när jag får höra det blir en jaha-upplevelse. Jaha, det kan man förstås jobba med. Någon måste ju göra det. Det hade jag inte tänkt på. (Ett jobb som jag just igår funderade över hur det är att ha: krigsherre. Vilket fack är man med i då? Bra betalt? Mycket obekväma arbetstider?)

Blåslagen

Gul och blå efter ett besök på IKEA och efterföljande kånkande och byggande. Det går väl inte att åka till IKEA utan att bryta minst en nagel? Då har man inte gjort det på rätt sätt. Nu fick vi i alla fall några extra välbehövda hyllmeter till vardagsrummet, så om jag mot förmodan kommer iväg till bokmässan kan jag ha med mig ett par böcker hem utan att lägenheten spricker i sömmarna.

Nya sköna stolar till datorerna (eller till oss som sitter framför dem, kanske man ska säga) är också bra att ha. Och nya glas till maken att slå sönder (jag vet inte hur han bär sig åt när han diskar, han hoppas väl bli befriad från den uppgiften, men nej, den går jag inte på! I alla fall inte så länge glas är så billiga på IKEA.)

Sista veckan innan maken går på semester och jag räknar med långa dagar framför datorn. Jag måste få mycket gjort nu. Det har jag i och för sig sagt hela tiden och det har inte hjälpt.

5 dagar till deadline för mitt textsamtal med E, det är ännu mer akut. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska lämna. Det är i alla fall inget annat jag ska göra den här veckan, alla myndigheter och företag är på semester och det finns inga jobb att söka. Jag förlitar mig på att den vanliga deadline-desperationen ska gripa in senast onsdag och se till att jag får något gjort.

Bokskred

Det känns bättre idag. Lite mer humana temperaturer i går och i natt, så jag kunde få sova ordentligt. Det hjälpte. Och maken köpte den första bilen han provkörde i går, och den är minst lika bra som den vi hade innan, så nu är vi mobila inför semestern och det känns jätteskönt!

Skrivit har jag inte gjort förstås. Veckohandla, bilhandla och tre avsnitt av Brideshead revisited var vad jag hann med i går, plus ett par maskiner tvätt. Mer rymdes inte i min lördag. Jag läste också ut Waiting for an angel, medan maken såg på fotbollen, och började på Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Travarna med ännu olästa böcker når snart taket och i går kväll gick en lavin som hotade att utplåna hela norra Malmö. Det får bli lite binge reading nu ett tag, för att komma ikapp.

Min afrikanska period är i alla fall över nu. Jag vet inte hur mycket det gav, i vilken mån det är representativa böcker jag valt osv. Det var inte så annorlunda som jag hade förväntat mig. När jag läste mina första japanska böcker var det så uppenbart att de berättelserna kom ur en annorlunda mentalitet, att de styrdes av annorlunda värdegrunder. Den upplevelsen hade jag inte med de här tre böckerna. Men kanske är det bara så att de afrikanska böcker som kommer ut på engelska och sprids i Europa är de som är mest anglosaxiska? Nu måste jag i alla fall gå vidare med läsningen, innan någon oskyldig kommer till skada. I hyllan väntar Alvtegen, Heller, Winterson, Kureshi, Lindqvist, Morrall, Toibin, Gavalda och Smith bland många fler. Så mycket böcker, så lite tid...

Gryningsgnäll

Upp i gryningen trots sent i går kväll, vi har mycket att göra idag. Den här helgen ska vi ge oss in i den spännande värld som heter Begagnade bilar. Det blir väl roligt. Man får se det som research för något som jag inte vet att jag vill skriva ännu.

Försökte få ur mig den där novellen igår, men jag vet inte vad det blev. Ingen berättelse i alla fall. Trist. Det gör det så mycket svårare nästa gång. Nu blir det i alla fall inget skrivet över helgen, ingen tid för mig själv förrän på måndag. Nåja, vi har ju alltid fotbolls-VM. Om jag bara kunde bli bättre på att utnyttja min tid.

Om jag bara kunde bli bättre, punkt.

Neeeej, det kommer bli en sån dag...

Too darn hot

Sommar på riktigt, jag går omkring och nynnar på rubrikens gamla Cole Porter-sång hela dagarna, fast i Erasures version, från Red, Hot & Blue-skivan (en välgörenhetsskiva från min ungdom med Cole Porter-covers till förmån för aids-forskning). Det går ju inte att sova!!! Och så blir man helt slö hela dagarna och svettig och klibbig och orkar ingenting. Jag är ingen äkta viking, det vet jag för jag är den mest frusna människa jag känner men jag är inte heller gjord för dessa temperaturer. Det blir ett ganska snävt intervall, ca 18-23 grader, där jag kan leva...

5 sidor (av mina kompakta 3-i-1) på en dag visade sig nästan uppnåeligt. Jag hade nog kunnat göra det om jag inte plötsligt fick in tre nya personer och kände att de förtjänade att få säga något men visste inte riktigt vad de var för några. Så jag avslutade när de satt sig till bords, efter lite drygt 4 sidor, för att ge dem en chans att formulera sig, och så får vi väl se vad de har att säga när jag börjar igen idag. (Allting måste skrivas i rätt ordning den här gången, inget hoppande fram och tillbaka, inget gå tillbaka och ändra, bara skriva från a till bö, som vi sa i Svalöv. )

Det är lite roligt när det kommer något nytt mitt i en del av texten som jag sedan länge betraktat som färdig. Lite. Och lite oroväckande, eftersom det känns som att jag kanske aldrig blir färdig om jag hela tiden hittar nya bitar som ska vara med. När A sa 4-5 omskrivningar tänkte jag, nej tack, då skiter jag hellre i det, men jag tror att hon hade rätt. Det kommer nytt hela tiden. Och jag tror att det blir bättre. Men jag hinner ju inte med 4-5. Den här gången och kanske en till, beroende på Af och eventuell praktik. Synd. Samtidigt som jag ju också är hemskt otålig och vill bli färdig, vill kunna se om det blir någonting till sist.

En vecka till deadline med E, och jag har inte skrivit något annat än boken. Jag vill inte prata mer om den just nu, inte förrän den här omskrivningen är klar. Jag borde skriva något till Ballograf-tävlingen, men temat är för brett, jag får inga idéer. Jag kan heller inte hitta något som tyder på att det blir något kortdeckar-SM i år, vet inte om det spelar någon roll, jag var ju inget bra på det, visade det sig, men det var ganska roligt.

Jag har fortfarande inte försökt skriva den där novellen som jag kom på för ett par veckor sedan eller när det nu var. Jag kanske skulle försöka med det i helgen. Bara för att ha något att lämna. Men nej, så ska det inte vara, inte lämna bara för att lämna, inte nu. Jag får lov att lägga en dag på annat skrivande helt enkelt, får unna mig det. Det vore kul att skriva något som blir färdigt. Jag skulle verkligen behöva skriva något som blir färdigt och som jag blir nöjd med. (Fortfarande inga recensioner...)

Everything good will come tog sig verkligen på slutet, då först (på sista sidan) fattade jag den, vad den ville, vad den var ute efter, och jag förlät den alltihop. Nu läser jag den tredje afrikanska boken jag lånade, Waiting for an Angel av Helon Habila. Den förstår jag inte heller riktigt, det står att den ska vara rolig, men det har jag inte förstått i så fall. Jag tror att den berättas i bakvänd kronologi och det byts berättarröst med ojämna mellanrum. Det ska bli spännande att se om det finns någon plan med det.

I övrigt har Malmö Stadsbibliotek köpt in en del dvd-boxar med tv-serier som man får låna en vecka, jag slog till med Brideshead revisited, som jag inte var säker på om jag hade sett. Det hade jag inte, visade det sig, och inte maken heller, men det verkar bli knivigt att klämma in 11 timmars tv-tittande på en vecka när maken sällan är hemma och när han väl är det så är det fotboll på tv. Men oj vad det är värt det, när man gör det, engelsmännen vet vad de gör, så himla bra, långsamt, men vackert och med repliker som man bara anar alla lager i. Nästan så jag önskar att maken lämnar walkover så jag kan se resten själv, utan textremsor, de bara förstör, förmedlar ingenting av alla nyanser.

Jag impulsköpte två säsonger av en ny serie med Martin Clunes från Amazon igår. Jag köpte en massa dvd-boxar i julas eftersom jag fick ett presentkort dit, och sedan dess får jag mail med personliga rekommendationer baserade på mina inköp. Eftersom jag bl a köpte William & Mary, med just mr Clunes i en av huvudrollerna, tipsade de mig om den här serien, Doc Martin. Jag har aldrig hört talas om serien men recensionerna på Amazon var lysande, och jag tycker så mycket om honom så det kan nästan inte bli fel. Om man bortser från att jag spenderar pengar som jag skulle haft till något annat, förstås. Konstigt det där. Ju mindre pengar jag har, desto större behov att shoppa.

För övrigt önskar jag att jag blev förvånad oftare. Jag känner att jag saknar det.

Att arbeta eller att inte arbeta

Det är så svårt att veta vad man ska hoppas på. Vad är realistiskt och vad är rosa solglasögon? Jag behöver verkligen tjäna mina egna pengar, men jag vill inte ha något jobb. Om jag ska jobba 40 timmar i veckan är mitt liv över, så ser jag det i alla fall. Då har jag inget över till familjen, inget över till skrivandet, inget över till mig. Men det är så jävla handikappande att inte ha några pengar! Det värsta är väl att jag förmodligen kommer att få börja med minst 6 månaders praktik/arbetsprövning/arbetsträning. Dvs 40 timmars arbetsvecka för samma 4000 i månaden som jag har nu. Jobba arslet av mig, men inte få betalt, aldrig vara hemma, inte orka hänga med i sonens eller makens liv. Ingen tid för mitt liv!

Det där med delayed gratification har jag aldrig fattat. Kanske det ger ett jobb på sikt, kanske jag får en riktig lön sen, om ett halvår, eller ett år. Men det är ju inte säkert. För jag kanske inte orkar mer än ett halvt år. Jag vet ju det. Om jag får ett jobb som bara tär så är det bara en tidsfråga innan jag sitter där på psykakuten och dunkar huvudet i väggen, innan magkatarren kommer tillbaks på riktigt och gör att jag spyr upp allt jag äter (då skulle jag i och för sig kunna gå ner de där extra kilona, hmm...), innan jag börjar om min vandring genom Fass för att hitta något som gör livet möjligt att leva. Förutsatt att de skulle vilja anställa mig efter prövotiden, det vill säga. Det finns ju den varianten också.

Jag vill inte dit igen! Jag vill kunna äta, jag vill kunna sova, jag vill ha ork att ge till de få människor som trots allt finns i mitt liv. Vill jag ha ett jobb? Nej. Fan också!

Boken går sakta framåt, verkligen sakta. Jag har skrivit ut alltihop i komprimerat format för att spara på skrivaren, så det är ganska kompakt, 1 sida motsvarar nästan 3 i verkliga livet, jag behöver ju bara precis kunna se vad som står där när jag skriver av. I går räknade jag ut att jag måste göra 5 sådana sidor om dagen om jag ska vara färdig vid nästa månadsskifte. Hittills har jag gjort högst 2, de flesta dagar. Jag måste trappa upp farten.

Jag kommer behöva skriva om en gång till sedan. Kanske inte hela, men stora delar. Nu skriver jag utan att gå tillbaka och titta, och eftersom det blir en hel del nytt, och jag har ändrat lite på folks motivationer och så, så kommer det nog att bli lite ojämnt, lite rörigt, lite inkonsekvent bitvis. Jag vill bara bli färdig! Plus att jag fortfarande inte har gjort någon research, plus att det är ett par rejäla bitar i det som ligger framför mig som inte ens är skrivna. I slutet av nästa vecka går maken på semester. Då blir det ännu svårare att få något gjort. Varför kunde inte fotbolls-VM legat de 4 veckorna i stället?

Utan sömn till Af

Uppe i gryningen trots att jag inte kunde somna igår kväll. Det var för varmt i sovrummet, hur jag än bar mig åt, och jag somnade inte förrän långt efter midnatt. Jag skulle vilja sova ett par timmar till men jag ska vara på Af kl 9 och jag har inte gjort klart min läxa ännu. Skriv ner saker som jag skulle kunna göra. En farlig uppgift att ge någon som mig. För det första så står "Att skriva ner saker man skulle kunna göra" inte med på listan över saker som jag kan göra... (Jag vet! Humor! Go figure!)

Det är nästan omöjligt att tänka på det ur det perspektivet. Det blir bara negativa definitioner hur jag än vrider och vänder på det. (Jag kan inte göra si, jag kan inte göra så.) Det blev en lång lista över allt jag inte kan, allt jag inte klarar av. Vad lite jag behövde se en sådan lista just nu, jag blöder fortfarande i själen av mitt senaste Tack för visat intresse! Men när jag försökte vända på det så blev det tvärstopp. Något med böcker, fick jag till sist ur mig. Vilken insikt!

Så avslappnad som jag var förra gången blir svårt att åstadkomma idag. Jag trodde inte att jag skulle behöva hoppa efter deras order den här gången, jag bara spelade med för att inte stöta mig med någon. Men nu är jag all theirs. Det här kommer att göra ont, jag bara vet det. Jag hatar det här, men vad ska man göra. It's all about the dum-dum-de-de-dum-dum...

Berg- och dalbana

Bättre nu. Fick avverkat några sidor igår, en del nytt (Yes!) Vad skönt det är när man helt har gett upp, det tar liksom all tyngd av det och så kan man bara köra vidare när alla står och tittar på vraket och undrar om någon där inne har överlevt... Och så skiner solen och glass är gott, och jag har lagat en del tapeter, och om det bara finns en rulle kvar i affären (hoppas!) kan jag göra resten också, och min cykel funkar och är röd och jag vet inte varför mitt humör svänger så här, jag undrar om det kan vara hormonellt eller kanske en hjärntumör.

Berg- och dalbana är ju kul, men det blir jobbigt om man aldrig kliver av utan bara åker om och om igen. Jag känner så väl igen varje uppförsbacke, varje kurva, varje illamående dödsstup, jag har varit här förut, så många gånger, varför måste jag göra det igen och igen? Nåja, får försöka få så mycket som möjligt gjort medan det flyter.

Håller på med en ny afrikansk bok, tyckte den förras titel (Things fall apart) var lite downer så den här heter Everything good will come för att balansera upp det hela. (Författare: Sefi Atta) Den är bra, men jag är lite trött på böcker om hur jobbigt det är att vara kvinna, eller rättare sagt när det blir för uppenbart politik i en roman tycker jag att det är för jobbigt, berätta gärna hur svårt det är men låt mig själv avgöra vad som är problemet.

Det går trögt med läsandet, dock, mycket tv och dator som tar tid ifrån litteraturen på alla sätt. Men, men, jag fortsätter att låna hem högvis med böcker, tids nog får jag stänga in mig och läsa allihop. Skulle vilja ta med dem till stranden, men man dör om man går ut i solen säger de som vet. Lite synd att allting som är skönt är absolut dödligt nu för tiden, i det avseendet var det faktiskt bättre förr! När man kunde äta, älska, röka, sola m m utan att Socialstyrelsen (och Döden!) stod där och skakade på huvudet. Trist!

Vi börjar om, som poeten sa

Just nu är jag ensam hemma, för en gångs skull, så skönt det är, hoppas det varar några timmar i alla fall. Det känns lite bättre idag. Hårt fysiskt arbete visade sig vara lösningen, skit i skrivandet och skura alla fönster med John Ajvide Lindqvists Sommarprat i hörlurarna.

Det hjälpte litegrann (vilken sympatisk man han var, och vilken begåvad författare, sen! Låt den rätte komma in, wow!), men dagen var långt ifrån över när programmet var slut så jag drog fram tapetrester och började lappa tapeterna i vardagsrummet och hallen där katten har, bokstavligt talat, klättrat på väggarna. Mina gör-det-själv-talanger skulle aldrig platsa i Roomservice, men inte heller i SOS-jeg har gjort det selv (på dansk tv). Det blev inte särskilt snyggt, man ser skarvarna, men det blev banne mig bättre än de stora revor som kattklorna hade åstadkommit. Och om man sitter i soffan syns inte lagningarna.

Jag vet inte vad det blir av mig, men vad fan... Det enda jag har är det här, så då får jag väl jobba med det. Jag har ett halvfärdigt bokmanus, då gör jag väl klart det då. Jag har inget jobb, då får jag väl försöka hitta ett då. Jag vill skriva, då får jag väl göra det då. Ekonomin håller i alla fall året ut. Sen får vi se. Vid årsskiftet ser kanske allting annorlunda ut. Men boken ska bli klar. Jag kan inte lämna det hängande, det bara går inte, jag skulle aldrig få ro. Och ja, jag kallar det en bok. Så det så.

I dag skiner solen. Jag ska skriva. Sen ska jag cykla till biblioteket. Sen ska jag äta glass. Vad mer kan man egentligen begära av livet? Jag bara undrar.

Tappad sug

Världen är full av tappade sugar, var har jag läst det någonstans? Världen är också full av utmärkt bra böcker. Frågan är var jag passar in (om jag gör det?) i den bilden. Vem är jag, egentligen? Vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv, min tid, min ork, min hjärna, mitt hjärta? Att sitta och slöglo på Tv3 hela dagarna kan väl ändå inte vara det mest effektiva utnyttjandet av mina eventuella resurser?

Om jag verkligen försöker, om jag verkligen anstränger mig och gör det bästa jag bara kan, blir det något då? Eller blir det bara ännu ett Tack för visat intresse? Lurar jag mig själv när jag talar om mitt projekt som en roman? Det kanske blir en dålig roman? Det finns ju gott om sådana också.

Jag trodde att det skulle vara annorlunda nu. Men jag är fortfarande jag. Milton visste vad han pratade om: The mind is its own place, and in itself/Can make a Heaven of Hell, a Hell of Heaven./What matter where, if I be still the same/... Paradise lost, indeed. Jag tror inte han tänkte på Svalöv då, men ändå.

Jag är i desperat behov av lite positiv feedback, någonting som kan bekräfta att det är meningsfullt att jag lägger ner tid på det här. Att jag inte bara lullar omkring och tror att jag är något, när jag i själva verket inte alls kan skriva. Vi har inte fått några recensioner i år. Ettorna har fått en (kort men positiv, av Kristian Lundberg), Skurups ettor har fått en (ganska positiv). Jag vet inte om vi ska räkna med att bli recenserade, det är väl lite vid sidan om som de recenserar ettornas, det är inte något större allmänintresse för skrivarlinjernas antologier, och att de skulle göra det två gånger är kanske inte så troligt. Så det räknar jag inte med.
Jag tror inte att det är någon tävling jag skickat till som inte redan är avgjord, ja, årets novell, då, men det tror inte ens jag på, mina bidrag dit var inget vidare.

Så det är bara jag och mina texter. Och de är lite som sådana där 3D-kort som förvandlas om man vinklar dem mot ljuset, ibland ser de bra ut, ibland ser de fördjävliga ut. Jag kan inte objektivt avgöra det. Det skiftar med mitt humör. Just nu finns det ingenting i Mina Dokument som världen skulle sakna om jag deletade alltihop. Men det kanske känns annorlunda i morgon. Jag låter väl bli, så länge.

Det är fruktansvärt svårt att fortsätta, det känns bara så hopplöst, ingenting har förändrats, ingenting kommer att bli lättare nu, jag är fortfarande jag, jag kan fortfarande ingenting. Jag kan bara inte begripa vad de här två åren var, om det bara var en andningspaus eller om det var ett sidospår eller vad? Jag har svårt att tro, rent objektivt, att man kan gå igenom en sådan utbildning, och komma ut på andra sidan likadan som när man gick in. Det kan väl inte vara så? Jag tyckte att jag lärde mig så mycket, växte så mycket. En månad efter avslutningen, är allt det borta nu?

Det är väl kameleonten i mig, att jag bara är det som folk omkring mig tycker att jag är. På en skrivarlinje blir man betraktad som en som skriver. Här hemma blir jag inte det. Så då är jag inte det längre. Skit, skit, skit, skit, skit. Nåja. det var kul så länge det varade.

Dåliga nyheter

Vilken skitvecka det här blev då, på det stora hela. Nej, nu var jag orättvis. I går var en god nyhet/dålig nyhet-dag. Sonen fick sitt antagningsbesked, han kom in på sitt förstahandsval till gymnasiet *applåder*. Men med samma post, på samma hallmatta, låg brev från förlaget jag gjort översättningsprov för. Tack för visat intresse.

Så, inte nog med att jag bara fått några få sidor skrivna på hela den här djävulsveckan. Mitt hopp, mitt enda hopp om en anständig tillvaro är dött. Jag vet inte hur mycket jag trodde på det, men jag hoppades. Oj, vad jag hoppades. Och de hade sagt att det skulle ta lång tid innan man fick besked. Jag trodde att jag skulle få leva i ovisshet över sommaren, i alla fall. Men nu vet jag. Det förändrar så mycket. Jag trodde faktiskt att det skulle kunna vara något för mig, det hade varit det perfekta jobbet. Men, nej.

Och nu har jag de här två Kalle Anka- figurerna, en ängel och en djävul på varsin sida om mitt huvud som resonerar kring vad som gick fel och vad det här innebär. Brevet var väldigt generellt, ett standardsvar. Det säger ingenting om min översättning som jag vet var utmärkt, jag vet att jag gjorde ett bra jobb. Men det stod att det inte räckte med att en översättning var språkligt korrekt utan att de var ute efter en viss ton.

Jag har väl inget Harlequin-språk då, säger ängeln, jag är bättre än så, men djävulen svarar med att dra fram minnen av skrivövningar som jag misslyckats med, där jag skulle skriva i någon annan stil, med någon annans röst, bevis för att jag inte är så tekniskt skicklig, att jag inte är en riktig författare och den stackars ängeln försöker verkligen; jag har en stark egen röst som inte låter sig undertryckas men djävulen krossar alla argument; jag har en svag, torftig röst som ingen kommer vilja läsa, jag är inte så professionell att jag kan variera min röst efter olika berättelser, och så dödsstöten; jag är inte bra nog, jag kommer aldrig att skriva något som är i närheten av en bra bok.

Men inte nog med det. Jag vet ju att jag aldrig kommer kunna försörja mig på att skriva mina romaner. Men jag hade hoppats på att kunna försörja mig på att skriva i någon form. Översättning var ett bra jobb för mig, trodde jag. Men om jag inte kan variera mig tillräckligt mycket för att fånga orginalförfattarens röst så är det kört. Det betyder dels att jag inte kan jobba hemma. Det betyder dels att jag inte kan jobba med att skriva. Det är två rejäla slag. En riktigt dålig avslutning på en riktigt dålig vecka.

Det blir med en helt annan inställning jag går till Af på onsdag. Jag trodde att jag inte behövde hans hjälp, jag trodde att jag var bättre än så, praktikplats, bah, jag ska ju jobba som översättare! Nu får jag väl bli plattsättare eller elektriker eller vad det nu är inne att arbetslösa kvinnor ska omskola sig till. Skit i litteraturen. Jag har ändå inte det som krävs.