Tappad sug

Världen är full av tappade sugar, var har jag läst det någonstans? Världen är också full av utmärkt bra böcker. Frågan är var jag passar in (om jag gör det?) i den bilden. Vem är jag, egentligen? Vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv, min tid, min ork, min hjärna, mitt hjärta? Att sitta och slöglo på Tv3 hela dagarna kan väl ändå inte vara det mest effektiva utnyttjandet av mina eventuella resurser?

Om jag verkligen försöker, om jag verkligen anstränger mig och gör det bästa jag bara kan, blir det något då? Eller blir det bara ännu ett Tack för visat intresse? Lurar jag mig själv när jag talar om mitt projekt som en roman? Det kanske blir en dålig roman? Det finns ju gott om sådana också.

Jag trodde att det skulle vara annorlunda nu. Men jag är fortfarande jag. Milton visste vad han pratade om: The mind is its own place, and in itself/Can make a Heaven of Hell, a Hell of Heaven./What matter where, if I be still the same/... Paradise lost, indeed. Jag tror inte han tänkte på Svalöv då, men ändå.

Jag är i desperat behov av lite positiv feedback, någonting som kan bekräfta att det är meningsfullt att jag lägger ner tid på det här. Att jag inte bara lullar omkring och tror att jag är något, när jag i själva verket inte alls kan skriva. Vi har inte fått några recensioner i år. Ettorna har fått en (kort men positiv, av Kristian Lundberg), Skurups ettor har fått en (ganska positiv). Jag vet inte om vi ska räkna med att bli recenserade, det är väl lite vid sidan om som de recenserar ettornas, det är inte något större allmänintresse för skrivarlinjernas antologier, och att de skulle göra det två gånger är kanske inte så troligt. Så det räknar jag inte med.
Jag tror inte att det är någon tävling jag skickat till som inte redan är avgjord, ja, årets novell, då, men det tror inte ens jag på, mina bidrag dit var inget vidare.

Så det är bara jag och mina texter. Och de är lite som sådana där 3D-kort som förvandlas om man vinklar dem mot ljuset, ibland ser de bra ut, ibland ser de fördjävliga ut. Jag kan inte objektivt avgöra det. Det skiftar med mitt humör. Just nu finns det ingenting i Mina Dokument som världen skulle sakna om jag deletade alltihop. Men det kanske känns annorlunda i morgon. Jag låter väl bli, så länge.

Det är fruktansvärt svårt att fortsätta, det känns bara så hopplöst, ingenting har förändrats, ingenting kommer att bli lättare nu, jag är fortfarande jag, jag kan fortfarande ingenting. Jag kan bara inte begripa vad de här två åren var, om det bara var en andningspaus eller om det var ett sidospår eller vad? Jag har svårt att tro, rent objektivt, att man kan gå igenom en sådan utbildning, och komma ut på andra sidan likadan som när man gick in. Det kan väl inte vara så? Jag tyckte att jag lärde mig så mycket, växte så mycket. En månad efter avslutningen, är allt det borta nu?

Det är väl kameleonten i mig, att jag bara är det som folk omkring mig tycker att jag är. På en skrivarlinje blir man betraktad som en som skriver. Här hemma blir jag inte det. Så då är jag inte det längre. Skit, skit, skit, skit, skit. Nåja. det var kul så länge det varade.