44%

Fick en rejäl skrivstund igår, äntligen känns det som om jag har kommit någon vart. Jag är inte halvvägs ännu men har i alla fall gjort mer än den tredjedel som jag sagt att jag har gjort jättelänge. Av de sidor jag ska skriva om har jag nu gjort 44%! Det är mer än en tredjedel. Det är nästan hälften. Nästan.

Det känns som om jag har stått och stampat på samma plats i flera veckor. Att texten är ojämn märks väldigt tydligt på hur fort det går att skriva om den, vissa sidor är som att dra ut tänder, vissa bara flyter på. Frågan är hur mycket det märks när man läser. Om det blir så ojämnt att läsa som jag tycker det har varit att skriva så har boken ingen chans. Då får jag hitta en annan yrkesbana. Då är jag inte tillräckligt bra, helt enkelt.

Min hjälte är äntligen tillbaks i Sverige, i alla fall, och som av en händelse ska vi i morgon sticka iväg ett par-tre dagar till den delen av landet där hon kommer att befinna sig över sommaren. Research, precis som de stora pojkarna gör! Jag har fortfarande inte testat att blogga utan dator, dock, får nog försöka göra ett test i loppet av dagen.

Jag läste till sist ut A short history of tractors in Ukrainian av Marina Lewycka. Enligt omslaget skulle den vara fantastiskt rolig. Det missade jag. Kul idé kanske men inte roligt berättad, jag tyckte bara synd om karaktärerna eller föraktade dem en smula. Inte så roligt, i vilket fall som helst.

Sedan började jag läsa Det fattas en tärning av Johanna Thydell, och sen läste jag ut den också. Den var inte så lång, ska jag säga till mitt försvar. Den träffade inte lika nära hjärtat som I taket lyser stjärnorna, så jag läste hela alltet utan att ta till lipen en enda gång. (När jag läste I taket... grät jag så mycket att maken försökte få mig att sluta läsa.) Den nya boken var bra, men kanske inte lika utvecklad som den första. Eller så var det något annat som fattades, jag vet inte. Jag blev inte lika berörd av den, men det fanns inte heller någon som helt igenkänningsfaktor för mig.

Konstigt, egentligen, när jag tänker efter, det borde det ha gjort. Frånvarande far, opålitliga killar, kompisar man tappat längs vägen, svårt att passa in, vad fanns det i den boken jag inte kunde känna igen mig i? Ja, jag hade aldrig en vän som Emanuel, då. Och den snyggaste killen blev aldrig kär i mig. Och jag fick aldrig talat ut med min mamma. Så de bra bitarna kunde jag inte känna igen mig i. Borde jag inte då ha lipat en skvätt? Nej. Jag tror att Puck hade lite för mycket flyt, lite för mycket cool, lite för mycket kontroll, för att jag skulle tycka synd om henne. Och när hon hade det som tonåring kunde jag inte känna lika mycket sympati för henne som liten, i de kapitlen innan hennes pappa stack. Hon klarade sig ju ganska bra.

Avslutade gårdagen med att se Syriana med maken, vi har hyrt en hel bunt med Oscars-relaterade filmer för den kommande veckan där vi för enkelhetens skulle inte ska vara hemma... Den var komplicerad, verkligen, men skönt att se en amerikansk film utan hjältar för en gångs skull. Och George Clooney har blivit vuxen. Men jag tycker inte om det där sättet att filma. Jag kan leva med skaket i bilden men ljudet blir inte bra. Jag fick dra upp volymen så tv:n skallrade när ljudeffekterna gick i gång och hade ändå svårt att höra vad som sas.

Jag är fortfarande på mitt halvdåliga humör, lite orolig för hur det ska bli när vi är borta, maken har väldigt höga förväntningar som jag inte vet om de kommer att uppfyllas, för jag har aldrig varit i den delen av landet förut. Dessutom har jag ju skrivit en stor del av boken som utspelar sig där och jag är rädd att verkligheten kommer att förstöra det jobb jag redan lagt ner. Man ska inte blanda in verkligheten i böcker! Man ska inte blanda in verkligheten i någonting alls, säger jag och sticker huvudet i sanden... ("Jag trivs bättre här, där jag inte kan lukta på blommorna...")