Ärtrör och strippor

Upp tidigt idag igen, men av en anledning. Österlen hägrar, och som ett led i min hittills inte särskilt framgångsrika kampanj med att göra saker jag inte brukar göra ska jag idag för första gången i mitt liv besöka Kiviks marknad. Solen skiner och jag har inga fördomar, det kommer nog att bli trevligt. Jag menar, ärtrör och strippor, whats not to like? Inga fördomar, var det.

Igår lyckades jag både skriva en stund och förvärva en domän till min far och konstruera en enkel hemsida med bild och text med innebörden Vi har inte öppnat än, välkomen åter! och publicera den på ovan nämnda domän. Vilka färdigheter man inte visste att man hade! Piece of cake! Så ovant det kändes, att bestämma sig för att göra något och sedan göra det. Det borde jag göra oftare.

Sent i går kväll läste jag ut Astonishing Splashes of Color av Clare Morrall. Astonishing, indeed! Jag önskar att jag vore Författare, så att jag kunde skapa sådana ting. Väldigt genomförda debutromaner får mig alltid att bli så nedstämd. Men samtidigt är det befriande att läsa böcker där författaren vågar göra saker, skriva saker som man egentligen inte får. Väldigt bra bok, i alla fall.

Och min bok blir väl också färdig en vacker dag. Och blir den inte så bra får jag väl skriva en till. Hörde att min yngsta lillebror som sitter i Thailand och skriver gör stora framsteg med sin bok. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att bli. Jag vet att jag inte kan mäta mig med min äldsta lillebror, han är enormt mycket mer begåvad och framgångsrik än vad jag någonsin kommer bli. Men om jag och lille-lillebror blir färdiga ungefär samtidigt och skickar in våra manus ungefär samtidigt och det går bra för honom men inte för mig, om han också blir rik och berömd medan jag inte ens blir utgiven i liten upplaga på något litet okänt förlag efter att jag har lagt ner två och ett halvt år på mitt manus, blir det inte så roligt.

Hur berättigar jag de två åren i Svalöv, alla timmar jag ägnat åt manuset om det inte blir någonting? Inga pengar, ingen respons från läsarna, inga recensioner, ingenting. Jag kan så tydligt se det framför mig, speciellt efter att ha läst en riktigt bra "första" bok. Att det är en debutroman är ingen ursäkt. Att jag har lärt mig att skriva under tiden jag arbetat med det här manuset är ingen ursäkt. Om det inte blir bra skulle jag egentligen inte skicka in det. Men om jag inte får det utgivet, om jag inte får några pengar för det, kan jag inte fortsätta skriva. Så det måste bli färdigt, det måste bli bra nog, och jag hoppas att jag inte missunnar lille-lillebror hans oundvikliga framgång när den dagen kommer. Jag vill bara lyckas lite, lite, jag också. Bara lite.