Bokslut över 2008

Så tog det här året också slut, till sist. Det borde man väl ha kunnat räkna ut, kanske men ändå.

Jag går tillbaka och läser inlägget från förra nyårsafton. Det är mycket som inte förändras alls här i världen. Mina grubblerier och ältanden, till exempel.

Så här skrev jag för exakt ett år sedan: (med nutida kommentarer i avvikande färg)

Av 2008 önskar jag mig:

Många, långa promenader utan värk.

Japp, så småningom! Så sent i som i förmiddags gick jag en halvmil utan att blinka.

Glada barn, stora och små.

Nja, det får man nog ändå påstå. Inga större sorger i år. Nöjda med sina julklappar blev de också.

Mycket kärlek till alla omkring mig. Och lite till mig själv också, tack.

Det kan man väl aldrig få nog av. Bra föresättning, dock.

Idéer, berättelser, ord på papper som skapats av mig.

Ja, faktiskt. Inte alls tillräckligt för att det ska göra någon skillnad i världen, men det har gjort skillnad i min själ. Tack för det!

Tillräckligt med pengar.

Ja, faktiskt. Det trodde jag aldrig, men vi överlevde. Ingen har behövt gå hungrig här i år.

Lugn i själen.

Nej, det kan man väl inte påstå, inte under större delen av året i alla fall. Men det fanns ögonblick, främst mot slutet, där jag kände som att jag kanske höll på att lära mig hur man gör när man mediterar. Hemskt skönt! Det får jag jobba vidare på under nästa år.

Att jag får sitta här om 366 (!) dagar och utvärdera ännu ett år.

Ja, det fick jag ju faktiskt. Och jag är tacksam för det. Hur mycket jag än gnäller.



För 2009 har jag väl egentligen bara en förhoppning:

Att jag ska klara av det, vad det nu blir. Att jag ska kunna hantera ovissheten och inte låta den tynga mig ner i det där svarta hålet, igen.

Jag skrev en dikt om den till en av mina kurser. Jag och dikter, tja. Men ändå. Det är ju precis så här det känns.

2009 hoppas jag slippa behöva uppleva det.

The Well

I have a place, I know it too well,
Down at the bottom of an empty well.
It’s so very far back up to the top.
When I go down there, I drop and I drop.
I fall for hours and days on end,
Away from my family and every friend.
The fall takes time, the distance is great,
I lose all my hope and joy turns to hate.
Eventually I land in that space,
That empty and bitter, forsaken place.
I stay down there for months and years,
Alone in the darkness with all of my fears.
There is no water there, nothing to eat,
Nothing to help me get back on my feet.
Just me and all things that make me feel bad.
So tell me, do you think I look a bit sad
At times? It’s because of the place where I dwell,
Down in the well, my personal hell.

Skyll på det, du

Ett nytt försök att skriva på allvar och nu menar jag på allvar för jag undvek alla bekväma skoluppgifter och annat neutralt material och gav mig på stackars Berit och hennes berättelse.

Det gick väl så där.

Speciellt svårt var det att skriva den texten som jag redan skrivit på engelska. Tala om lost in translation.

Något vidare dagsverke blev det inte idag heller, men jag har introt klart i alla fall.

Och en bra ursäkt för att jag inte stannade på biblioteket så länge: det var så fruktansvärt kallt där vid fönstret och jag har sålt alla mina varma koftor på Tradera.

Och i mitt hölster: en brun gammal banan

Så blev det då till sist, i årets elfte timme, något som liknade en arbetsdag. Inte mycket till sådan, trasiga magar och punkterade cyklar krävde sitt, men till sist satt jag ändå där på biblioteket och knattrade på min gamla skruttiga bärbara (350:- på Emmaus!).

Tre och en halv timme räknas väl inte som ett dagsverke någonstans men det var länge sedan jag fick sitta och skriva så länge ostört och utan att sväva iväg i något internet. Tack och lov att jag inte har något trådlöst nätverkskort.

Inte kunde jag heller förmå mig att börja skriva på Berit-boken, utan jag ägnade mig dels åt skolarbete, dels åt något som kanske kan ge en inkomst på sikt.

Därmed inte sagt att jag inte tror att Berit kan göra det, om jag bara gör ett bra jobb med att berätta hennes historia. Men det känns lite mer avlägset.

Rätt rejält avlägset.

Ett par veckor till kan jag gömma mig bakom skolans deadlines, bakom hemtentor och inlämningsuppgifter.

Sedan är det bara jag och verkligheten kvar.

Jag kan se det framför mig, hur vi står i varsin ände av huvudgatan med händerna i närheten av men utan att röra vid våra hölster.

Ingen rör sig, ingen säger ett ord. Ett taggigt busk-nystan (ja men, vad heter det på svenska då?) rullar förbi.

Tolvslaget närmar sig.

Jösses män'ska, köp en vokal eller nåt'!

Jag ska skriva en tio-minuterspjäs på engelska, minsann. Det vet jag väl inte hur man gör.

Jag gör det ändå. Det brukar ju gå bra.

Jag väljer upplösningsscenen ur Berit-boken, den ännu oskrivna, som jag har tänkt på så mycket.

Det funkar inte alls.

Det hade jag nog faktiskt trott att det skulle göra. Allting med den boken har varit så mycket mer visuellt än Nina-boken någonsin var, och i ett förvirrat ögonblick funderar jag på om jag skulle skriva eländet som filmmanus i stället. Eller som ett manus till en tv-serie.

Att skriva något för tv, det hade ju varit en barndomsdröm som gått i uppfyllelse.

Som tur väl är gör sig Berit inget vidare i manusform, så jag slipper hysa några sådana förhoppningar.

Men en tre-fyra sidor blir det i alla fall. Vad nu det kan bli i minuter.

Problemet synes vara (ett av dem i alla fall) att jag inte kan hantera mer än två människor i taget. Och jag har fyra personer på scen samtidigt.

Två av dem samtalar och två av dem står bara där. Efter två sidor lät jag en gubbe sätta sig och se på tv. Och den andra fick ett PSP med ett kampsportsspel i. Så var de ur vägen, tänkte jag.

Och så undrar jag varför det inte funkar?

Det har jag i och för sig inte nu heller

Så söker jag till sist ett jobb. Av bara farten söker jag två, till och med.

Det kräver en hel del övertalning. Kohandel, rent av. Lock och pock.

Tänk allt vad du får om du bara går och jobbar. Tänk alla pengarna. Tänk allt vad du kan göra med dem.

Om du bara går och jobbar. Precis hela dagarna. Precis varje dag. Ett helt år.

Klarar jag det? Det vet jag inte. Men jag vill.

Klara det, alltså.

Tänk allt jag går miste om. Ingen tid eller ork för man och barn. Inget skrivande.

Ingen tid för mig.

Får jobba på de formuleringarna till mitt CV

Det blev inte mycket till jul i år. Jag kom aldrig i stämning och trots att granen fortfarande står där grön och grann så känns det som ohyggligt länge sedan som det slogs in paket och kokades chokladmorseller.

Men de är förstås inte slut än. Hurra för det.

Jag borde ta itu med saker. Det här med ledighet gäller ju inte mig. Jag har massor av skolarbete som borde ha gjorts för länge sedan och jag borde desutom ha skaffat mig ett jobb.

För länge sedan. Typ tjugo år sedan eller så.

Jag får bara sådan panik när jag tänker på det.

Jag måste börja jobba nu. Annars kommer min familj att få svälta inom en månad eller två.

Men hur ska det gå till? Vad ska jag ta mig till?

Jag kan ju precis ingenting. Jag är ju bra på precis ingenting.

Och nu är jag dessutom gammal, tjock och otrevlig ovanpå all otillräcklighet.

Varför jag bara fick två barn, kanske

En enda julklapp fick jag i år.

Jag trodde jag hade varit snällare än så, faktiskt.

Men det är väl allt gnäll som drar ner den sammanlagda poängställningen.

Det är nog den här formulan som han går efter, den skäggige gubben i norr:

Snäll - Gnäll = Mängden Julklappar

Ha! Glöm DaVinci-koden. Det här är årtusendets kodknäckande. Det kommer att innebära en revolution i barnkammare och på lekplatser världen över.

Det här förklarar så mycket.

Varför jag aldrig fick det där dockhuvudet med papiljotter som man kunde leka frisör med, till exempel.

And that's not the Spirit of X-mas, at all

Storebror sticker iväg och firar jul med sin pappa och Lillen går ut på gården och gungar med sin pappa och jag slappnar av, till sist, och det kanske jag inte skulle ha gjort för luften går bara ur mig och jag känner den till sist, känner den där tröttheten som jag har kånkat omkring på, som jag har gnällt över, så helt otroligt länge.

Jag känner den i varenda lite nertråd, i varenda liten cellusling, jag känner den så intensivt att jag lägger mig på sängen och tänker på fullt allvar att jag nog aldrig orkar resa mig igen.

Men det gör jag förstås och jag biter ihop och genomlider makens jul för så känns det, det har ingenting med mig att göra, och jag och Lillen håller oss undan och det enda som känns riktigt bra den här dagen är att jag lyckas ta ett bra kort på mina barn innan Storebror sticker och att Lillen blir så jätteglad för sin julklapp.

I övrigt är jag bara alldeles, alldeles ledsen.

If they don't want to be beggars

Jag får mina allra sista studiemedel och rusar iväg för att köpa den sista julklappen, den största.

Precis alla pengar gör jag av med, och det kommer inga flera, kanske inte på mycket länge, kanske inte alls.

Det känns så där, kan jag säga.

Jag tycker om att ha pengar. Det här tycker jag inte om.

Och i morgon är det jul.

Denna fattigdom, denna realitet tvingar mig att ta mig i kragen och börja kolla jobbannonser.

Sitta och leta i Platsbanken på Lilla Julafton. Det är ju rena rama Dickens.

Men, men, beggars can't be chosers.

Sådant kan man tröttna på efter ett tag

Jag har fortfarande massor av jobb kvar men om ingen annan tänker göra något tänker jag banne mig inte stressa ihjäl mig.

Dessutom har maken en massa julstök kvar så jag får jonglera skolarbete och 1-åring bäst jag kan.

När jag precis inte orkar mer sticker han iväg för att fira jul med sina kompisar. Kul för honom. Själv kokar jag chokladmorseller med gnällig 1-åring på armen. Det är så där.

Men gott blir det.

Lillen somnar till sist, en kvart innan hans far kommer hem och luktar öl.

Och som vanligt nu på sistone vaknar han varje timme hela natten.

Lillen alltså. Hans far sover sött. Att döma av snarkningarna.

Bara lite, lite som typ en fondvägg eller något

Så ohyggligt mycket jag borde göra men jag blir bara så arg hela tiden och jag är så trött och så less att jag bara går ut i stället och går och går med Lillen som inte kan somna i vagnen eftersom han inte har fått någon gröt.

Det är bara att gå och köpa gröt så att det här inte behöver upprepas.

Sedan går dagen bara och inte mycket blir gjort, inte av mig i alla fall och precis när jag tänker att man kanske skulle ta och koka lite M:s morfars farmors chokladmorseller så här julen till ära så kraschar magen som värsta Challenger och det blir ingenting med något godiskokande, det blir inte någonting med någonting.

Lillen är snäll och äter 8 skedar gröt och somnar precis i tid till andra delen om Qvick och det är bra tv det där och det känns att det här kommer att få konsekvenser i samhället och i människors liv. Jag undrar hur det känns att vara den där journalisten nu och hur det är att vara de där andra människorna som varit med och surfat på det här.

Lite önskar jag att jag kunde vara en sådan människa, som kunde förändra världen på det viset.

Och lite önskar jag att jag bara kunde lyckas förändra min egen lilla värld.

Och var fasen är torpet?

Sista babysimmet för terminen och det är så skönt att se hur roligt Lillen tycker att det är. Värt varenda spänn. Jag hade själv inte haft något emot en sådan bassäng i källaren. Kanske kan bli en poolvilla i alla fall när de ringer från Svenska Spel.

As if.

Sedan är det bara apmycket städ som behöver fixas om det ska kunna bli någon jul på torpet. Var fasen är Disney-mössen när man behöver dem?

Kanske skulle jag också stå insvept i ett nät med fötterna i en hink med kallt vatten

Makens första dag hemma, inte officiellt pappaledig på länge än tack vare en massa innestående semester som ska tas ut först, men i praktiken.

Jag är rädd att vi ska gå varandra på nerverna men det kommer förhoppningsvis inte att ske förrän efter jul. Innan dess har vi alldeles för mycket att stå i.

Först flänger vi runt hela halva stan på en massa ärenden som i princip bara är mina ärenden men jag tycker om när maken kör bilen så alla får åka med.

Sedan tar vi en vända ut igen efter julgran. Doften när jag kliver in bland alla granar på Drottningtorget är något av det ljuvligaste och jag tror vi valde en alldeles lagom stor, alldeles lagom vacker gran men det återstår att se när den har vecklat ut sig. Än så länge står den i nät på balkongen och acklimatiserar sig.

Det är svårt det där. Jag vet hur den känner det. Att vänja sig vid något alldeles nytt kan vara skrämmande.

Inte lönt att gå för fort fram. Jag kanske tappar alla barren.

Igen.

Bara han tycker det i många, många år till

Det slår mig så hårt att det här, det är vår sista dag, Lillen och jag. Det är är sista dagen på min tid hemma med honom här i bubblan som i och för sig inte har varit mycket till bubbla på sistone men ändå.

Hela dagen blir jag bara lipig så fort jag tänker på det, att det här är den sista dagen. Inget kommer någonsin att bli sig likt.

Jag hade velat göra dagen alldeles speciell, men istället blir det en helt vanlig dag, eller kanske till och med en lite sämre dag än de flesta andra eftersom vi bara bråkar hela tiden och han är mer än vanligt och pillar på saker han inte får.

Till sist flyttar jag grinden till köksdörren istället, för att undvika att han klättar upp till knivar och saxar och annat livshotande. Dessutom räknar jag med att det kommer att begränsa hans konsumtion av kattmat.

Det tycker han är dumt och orättvist. Och det får han väl tycka.

Får se om jag kan vänja mig vid tanken först

Poesi har jag ju aldrig haft med i beräkningen, men det kanske man skulle ha.

Jag vet inte varför men det kanske har lyckats sätta sina spår i mig, alla dessa textsamtal.

Även om jag har kämpat emot, får jag väl säga.

Jag tycker inte om poesi, tror jag inte att jag gör i alla fall.

Men jag kanske behöver den.

Äsch. Nej. Jo. Nja. Kanske.

Lite kluven skulle man kanske kunna beskriva tillståndet som.

Man kanske skulle försöka skriva en dikt om det och se om det klarnar.

Usch. Nej. Eller. Njo. Kanske.

Men det är en så liten del att den räknas nästan inte alls

Lillen har fortsatt hög feber hela dagen och jag är inte alls förberedd när maken släpper av mig utanför skolan för den tredje workshopen, den om poesi, men jag går in och gör det ändå på något vis.

Jag bara improviserar, spinner loss på sådant de andra säger och det verkar funka, det verkar inte vara någon som direkt lägger märke till att jag inte vet vad jag talar om.

Så är det ofta när jag svamlar som värst. Att folk bara blir himla imponerade.

Det gör inte att jag respekterar dem mer, kan man ju inte påstå.

Det är ohyggligt långa timmar och jag mår i grunden dåligt hela tiden, men mitt uppe i eländet kommer jag på mig själv med att ha lite roligt.

Jag sitter lite på sned för att ha överblick över gruppen och när jag lutar mig fram ser jag mig själv i fönsterrutan och jag är himla suddig, det är flerdubbelt glas, men jag ser inte ut som jag tror, jag ser inte ut som jag inbillar mig och jag undrar för en sekund vad i helvete de andra ser när de ser på mig och sedan pratar jag vidare.

Det är den tredje och sista workshopen som ska göras på plats och det är det ljuvigaste, när jag rusar därifrån i slutet av kvällen, att jag vet att jag inte behöver gå dit mer, att jag aldrig behöver se dem mer.

Samtidigt som det är en liten del av mig som önskar att jag kunde syssla med sådant här lite oftare.

Och en mini-pytte-örliten del av mig som känner att jag faktiskt är ganska bra på det.

Men bara kanske

För att distrahera mig inför morgondagens workshop får Lillen galet hög feber.

Det var ju gulligt av honom.

Han är inte sjuk, bara febrig och ingenting förändras egentligen jämfört med alla andra dagar förutom att vi tar tempen stup i kvarten och att han får äta hur mycket melon han vill för att hålla uppe vätskebalansen.

Kanske är hans mor lite snällare än vanligt också.

Mycket att göra, mycket att komma ihåg

Jag har så mycket läxor att det inte går att överblicka. Därför får allt ligga och jag städar i stället. Det var sannerligen på tiden skulle man kunna säga.

Medan jag svabbar och plockar och diskar och dammsuger tänker jag på två saker. Dels mitt kapitelbokskapitel som jag skulle ha skrivit redan. Och dels min mamma.

Kapitelbokskapitlet tar form, så sakteliga. Det vill säga, jag har inte skrivit många rader. Men jag vet vem, vad, var och kanske hur. Och det är ju det svåra. Nu är det ju bara att skriva ner eländet. Men det får bli en annan dag.

Min mamma spökar lite på grund av att jag håller på och scannar gamla foton och blir påmind. Dels tänker jag på vem jag hade varit om hon överlevt. Vad jag hade gjort annorlunda. På vilket sätt jag hade varit annorlunda. Hur vår relation hade varit.

Men sedan glider jag över på ett helt annat tankespår. Vem hon hade varit idag. Hur hon hade varit nu, på tvåtusentalet. Vad hade hon haft för ringsignal på sin mobil? Hade hon haft en blogg, en Myspace eller hängt på Facebook?

Mina gissningar förvirras av det faktum att jag inte kan fatta att hon hade, liksom vi alla, varit äldre nu än hon var då. Hon hade blivit 60 nästa år. Det är annorlunda än 42, även i dessa jag-har-inte-tid-att-åldras-tider.

Hon hade inte längre varit ca 40. Det är jag som är det nu.

Men det är inte jag som är hon nu. Det var inte jag då. Det är inte jag nu.

Det kommer aldrig vara jag som är hon.

Jag måste komma ihåg det om jag ska kunna gå om.

Och äta dem med, förstås

Jag struntar i skolarbetet och tar mig äntligen tid att sätta en deg. För en gångs skull har jag kommit ihåg både jäst och saffran i tid till den här dagen och nu ska det bli lussekatter här i huset.

Och så kraschar min förbaskade jas-mage igen.

Som tur väl är visar det sig att bullar inte alls mår dåligt av att man lämnar jästen i degspadet en halvtimme eller så, en två tre gånger, medan man springer på toa. Det hade jag nog annars trott.

Bullarna blir kanon, saftiga och goda och till och med maken som inte alls tycker om saffran kan tvinga i sig några stycken, och jag känner att det här har jag saknat, det här vill jag ha mer av under de kommande månaderna, när maken är pappaledig och jag ska vara bara secondary caregiver.

Skriva bok, skaffa jobb, bah, det blir det inget med.

Jag, jag ska baka bullar.

Denna sorg som en tyngd i mitt bröst

Ju mindre tid kvar, desto mer oro.

Konstigt hur det hänger ihop det där. Man skulle kunna tro att det fanns något slags samband.

Kanske.

Nu när jag kan räkna mina kvarvarande dagar hemma med Lillen på ena handens fingrar blir jag hela tiden alldeles lipig och sentimental.

Nu ska han vara med pappa några månader, och sedan dagis, skola, och sedan sticker han väl till Australien, han också.

Det vet man ju hur det brukar gå.

Försöker vara lite tacksam för att det blir en gradvis överlämning här när maken går hem redan innan jul så vi kan vara hemma tillsammans över helgerna. Det är bra för Lillen. Bra för pappa. Och faktiskt bra för mig.

Även om det just nu bara känns sorgligt.

Jag begriper det inte

En vecka till skolavslutning för vissa, en vecka kvar på föräldraledigheten för andra.

Lite panik, lite sorg, lite jag vet inte vad.

Skulle det vara möjligt att klämma in ett år till, kanske två, under den kommande veckan, tro? Om man verkligen ansträngde sig?

Nä, trodde väl inte det.

En vecka, bara. Vad är det här? Jag skulle ju ha ett helt år. Hur gick det här till?

Och vem kan jag överklaga hos?

Fråga mig inte varför, det är bara så

Det är skillnad på deadline och deadline.

Deadline till responsgrupp kräver massor av tid och arbete och tankar och koncentration.

Deadline till lärare kräver att man öppnar den text man lämnade till responsgrupp förra veckan, kanske flyttar ett kommatecken, kopierar den och klistrar in i inlämningsrutan.

Jag föredrar deadline till lärare any day of the week.

Eller en tia, åtminstone

Jag borde göra min läxor. Det gör jag inte.

Jag borde diska, tvätta, städa, julpynta och baka lussekatter. Det gör jag inte heller.

I stället slösar jag bort denna dyrbara tid då Lillen sover någon annanstans än i mitt knä på att leta efter julklapp till Store killen som jag vet inte finns.

Som att någonstans i världen skulle två tusen kronor vara mycket, mycket mindre än vad det är här.

Som att inte alla affärer tar ungefär lika mycket betalt för samma saker.

Förbaskade priskarteller, är vad det är. Och konkurrensverket gör banne mig ingenting.

Och jag borde ta det här tillfället i akt och lära min nu i princip vuxne son om pengars värde och om det saliga med att giva och presenter från hjärtat och allt sådant. Ge honom fina och roliga och användbara julklappar som han kommer glädjas åt och ha nytta av under hela året som kommer.

När det nu kanske är hans sista jul hemma, och allt.

Men det gör jag inte. Om det nu var någon som trodde det.

Och, som sagt. Jag gör inte heller mina läxor.

För om jag kollar på Pricerunner en gång till så kanske jag hittar någon som säljer Guitar Hero: World Tour för en femma.

Så håll er undan, säger jag bara

Jag är bara så förbaskat arg.

Jag vet inte riktigt på vem. Eller varför. Men arg är jag.

Riktigt så där elektriskt, så att man inte helst ska ta i mig för det kan slå över.

Jag försöker att inte låta det gå ut över små och stora människor i min närhet. Men det går inget vidare. Om man ska vara ärlig.

Och det ska man väl. Så här i tider då tomten kollar sina listor.

Men även om det kollas listor och åsiktsregistreras vill jag bara anföra till mitt försvar att det är skillnad på att vara arg och att vara dum.

Jag är inte dum. Inte elak. Även om det kanske kan se så ut för en icke insatt tillfälligt förbipasserande åskådare.

Jag är bara så arg.

En liten notis i Post- och Inrikes Tidningar får det väl bli, i alla fall

Jag ska skapa en karaktär till en uppgift på en av mina kurser. En och en halv sida ska jag skriva om den här karaktären när den gör en resa av något slag och under de här en-och-en-halva sidorna ska karaktären beskrivas på massor av olika sätt.

Jag skriver om Berit. När hon sticker till Rivieran för att fira sin Lotto-vinst.

Berit känner jag ju lite redan, även om jag inte har skrivit om henne tidigare. Vi har setts, så där i förbipasserande, i mina frontallober eller var de nu kommer ifrån, mina texter.

Jag tänker; det är nog det första jag skriver på Berit-boken. Även om det är på engelska. Man kan väl översätta det tillbaka efteråt. Eller bara se det som en övning.

En och en halv sida går fort.

Efter en och en halv sida har hon inte ens kommit på flygbussen.

Fem sidor blir det. Fem sidor inte alls pjåkig prosa om en kvinna som står inför en enorm förändring.

De fem första sidorna av min nästa bok, vad den nu kan komma att heta.

Det borde firas på något vis. Uppmärksammas. Förkunnas över hela riket.

Nu skriver hon igen, borde folk säga i landets alla fikarum i morgon vid tio-snåret. Vad spännande, borde de säga. Vad skönt. Det är verkligen på tiden.

Och det har de ju alldeles rätt i.

Inte så bara

Jag tänker att jag inte får låta mig skrämmas.

Att jag måste hålla huvudet högt och fortsätta le. Inte låta dem känna lukten av min rädsla, även om den finns där.

För visst finns den där.

Men allting är så mycket svårare när man är rädd. Och jag behöver inte göra det svårare än det är.

Just det behöver jag inte alls.

Kanske, kanske, kan vi överleva även om jag inte har något jobb direkt efter terminsslutet i januari. Kanske kan jag då få lite tid utan skoluppgifter, utan ansvar för barn och hus och hem, utan måsten.

Kanske kan jag få lite Egen Tid.

Kanske lite Egen Skriv-Tid, till och med.

Om jag kan behålla lugnet, om jag kan se platsannonserna i vitögat utan att få panik, kanske jag kan få lov att skriva den tid som blir över mellan jobbansökningarna.

Kanske blir det ingen sådan tid. Kanske bara lite.

Kanske blir det tillräckligt.

Bara jag kan ta tillvara den.

Bara jag inte låter mig skrämmas.

Det går på ett kick

Det börjar som vanligt med en skakning.

Var mitt "nedre däck" sitter vet jag inte men den kan mycket väl ha kommit därifrån.

Ett hastigt påkommet illaående, en darrning på handen, hela världen svajar till.

Och så är jag rädd igen.

Vilken fallhöjd det är härifrån, så ohyggligt långt ner till där jag brukar hålla till.

Och jag kanske har glömt hur man gör för att kunna hantera rädslan, illamåendet, paniken. Då blir det ju ännu svårare.

Och jag kanske inte överlever "ännu svårare".

Så rädd man kan bli.

Och så fort man blir hjälplös igen.

Alldeles, alldeles hjälplös.

Och sedan ska jag försöka minnas det

Det är farligt, det där ordet "äntligen".

Det ger intrycket av att jag har uppnått något, att jag har kommit till en punkt, som att jag inte skulle kunna backa härifrån.

Klart jag kan.

Det här att må bra är inget jag har lärt mig, inget jag har förtjänat, inget jag har uppnått.

Det är nog bara så att just nu är mina signalsubstanser i någon slags balans. Varför vet jag inte. Hur länge det kommer vara vet jag inte.

Men förmodligen är det här bara en biokemisk nivå jag passerar på vägen upp eller ner. De hormonella rubbningarna av graviditeten är väl på väg att avta nu, och jag har äntligen börjat få lite sömn.

Nåja. Tvärt emot mina naturliga böjelser tänker jag försöka njuta av det här ögonblicket i tiden.

Hur länge det nu kan få vara

Det är ju alldeles för sent nu, att börja njuta av det här året, när det bara finns några få dagar kvar.

Kanske bättre då att inte njuta av det alls.

Men det är bra nu, inga rör i öronen, inga platsförmedlare, inga fk-tjänstemän, inga "hjälpare".

Det är gott, alltsammans.

Vi har det varmt och tryggt, äter varm mat varje dag, har kläder och skor efter alla möjliga väder, och barnet leker med giftfria leksaker på vårt alldeles egna golv.

Och jag mår äntligen bra.

Och så var han också nöjd med dagen

Lillen ska till örondoktorn och jag är ju inte den som slösar busspengar i onödan så vi åker in till stan redan på morgonen och gör en heldag av det.

Hela dagar är långa.

Särskilt när det är regnigt, och man inte har någon mat med sig. Och ens lilla barn har blivit så stort att han alls inte vill sova i vagnen i timme efter timme.

Lite second hand shopping blir det i alla fall och jag kan väl få tro att det var en bra affär jag gjorde, men i själva verket var två av tre saker för små och jag kommer inte att få pengarna tillbaka på Tradera som jag hoppas.

Vi lyckas i alla fall ordna både blöjbyte och lunch ute på byen och kommer i tid till doktorn där Lillen går i spinn över lekhörnan. Där sitter en docka som han blir alldeles blyg inför, men som han så småningom vågar fram och känna på. Kanske ett julklappstips?

Sedan är han så duktig inne hos doktorn som förklarar honom fullt frisk och sköterskan ger honom ett Bamse-klistermärke som han genast stoppar i munnen.

Och till sist är mamma lugn igen och han får gunga så länge han vill på lekplatsen vid Rundelen.

Snälla, söta, rara, titta inte ner

Och så blev det december i alla fall trots alla mina försök att få tiden att stanna. Årets sista månad är här och jag ser slutet nu, jag ser tomrummet, jag ser stupet som jag kommer rusa rakt utför i slutet av den här månaden eller i början av nästa.

Snart blir det i alla fall.

Kanske kan jag göra en sådan där tecknad variant där jag bara springer och springer och så länge jag inte tittar ner går det bra.

Jag får skriva en postit-lapp till mig själv. "Titta inte ner!"

Nu är det december. Det blev det. Trots allt.

Det är nu inget jag kan göra åt det. Hålla tummarna att det inte kommer göra alltför ont.

Nu är det december.

Jag ser slutet och slutet ser mig.

Aj.

Gräset är fan i mig inte grönare nere på stan

Maken får ett anfall av normalitet och vi åker ner på stan för att se på julskyltningen.

Det där blir aldrig som man tänkt sig.

Det är samma bodar som på Malmöfestivalen, med samma krimskrams, samma bananer-i-pyjamas, samma mini-donuts, samma inka-väskor i llama-ull. Om man inte frös så förbaskat skulle man kunna tro att det var augusti.

Men nu fryser vi alltså.

Alla utom lillen som ligger nerbäddad i sin Buggysnuggle.

Till sist hittar vi ett skyltfönster som motsvarar (någorlunda) makens förväntningar och vi kan ge oss.

Det straffar sig alltid, denna längtan efter att vara som andra.

Same procedure as every year

Och så är det bara timmar (nåja) kvar av ännu en månad och jag måste nästan blunda för snart är året över och det vill jag inte alls.

Kallt är det också. Vad nu det ska vara bra för.

Och jag kan inte hitta mina varma vantar. Jag får nöja mig med de fina.

Fåfängan räddar dagen, för en gångs skull. Kul för den.

Jag undrar om jag kommer hinna komma i någon julstämning i år. Jag har förstått att den är på g, nämligen, julfan.

Alla tomtar och pepparkakor i affären avslöjar den, långt i förväg.

Men jag är som vanligt trög och fattig och kommer ägna den kommande månaden åt att oroa mig för att jag inte kan köpa tillräckligt med julklappar. Så mycket kommer jag att oroa mig att jag inte kommer slappna av förrän på julaftons eftermiddag när alla paket är öppnade och mottagarna kanske inte är nöjda men det inte längre finns något jag kan göra åt det.

Jag har gjort det förut, och det är inget kul. Jag gör det nog igen. Och inte blir det roligare i år.

Det är jag ju bara för deras skull, begriper ni väl

Så har deadline för Den Stora Poesiuppgiften passerat och precis när man trodde att man kunde slappna av var det dags att lämna respons på de andras poesi.

Aj då.

Som vanligt är det precis lika svårt att lämna respons på riktigt bra grejer som på riktigt dåliga.

Varför kan folk inte vara lite lagom usla för?

Så där som jag.

Så var den dagen räddad

Mitt andra uppdrag som mystisk shoppare. Det går inget vidare.

Eller, jo, det går bra och jag noterar allt jag behöver veta. Men jag handlar upp hela ersättningen på saker jag inte behöver/vill ha.

Kontraproduktivt kallar man sådant.

Jag är i och för sig van vid att jag spenderar pengar innan jag får dem, men att jag spenderar pengar jag tjänar ihop medan jag tjänar ihop dem, det är att ta i även för mig.

Dessutom gör jag det stående halvnaken i ett omklädningsrum med vidriga spotlights som framhäver sådant jag inte vill veta om mig själv.

Vad bra då.

Den letar som vanligt efter nödutgången

I morgon ska jag vara så där mystisk igen, i affärer. Det känns lite pirrigt.

Eller mycket.

För att slippa tänka på eländet går vi dit och rekar, Lillen och jag.

Sedan känns det mycket pirrigt.

Så bra då.

Det borde vara roligt, det här. Att få något litet att göra, något jag tycker om och sedan dessutom få betalt för det.

Det borde jag vilja ha mer av. Och det vill jag kanske också.

Men inte min stackars mage.

(-are)

Jag försökte skriva en dikt i fri form. Jag försökte vara ärlig, innerlig, djup.

Kanske blev det bra.

Det kan jag inte hantera. Förstås.

Jag skrev om skiten så det rimmar och stampar takten som värsta schottisen (eller hur det nu stavas).

Så där ja!

Problem solved!

Nu måste jag få det här ur händerna innan jag blir tokig.

Ssssslurp!

Den här veckan går i jambisk pentameter-takt. Deadline snart, snart på Stora Poesiuppgiften och det har alldeles slagit slint. Jag går och jambar, dagen lång.

Ja, jag vet.

Det har gått så långt att även de dikter som inte skulle vara metriska eller rimmade ändå är det.

Free verse, bah humbug!

Det måste rimma, anners vet en inte att det är söppe!

Men jo, jag skulle behöva göra det

Inga pengar har jag men jag kan inte låta bli att shoppa. Denna hunger som aldrig kan mättas. Suck.

Det finns väl behandlingsprogram för sådant här, antar jag. Men vad skulle jag ta mig till om jag blev botad från alla mina nojor, ovanor och själsliga skavanker?

Man kan ju inte titta på tv jämt.

Något jag behöver ta itu med, dock, är nog att för varje kasse jag kommer hem med måste jag gå ut och slänga en. Det börjar bli trångt på min sida av rummet, om man säger så.

Jag har länge låtsats som ingenting. Bara knuffat sängen närmare dörren, lite diskret. I det närmaste omärkligt.

Men nu står det ett skåp i vägen. Sängen kommer inte längre.

En gång i tiden hade jag ett fönster på min sida. Jag undrar om det fortfarande finns där någonstans, bakom all bråte.

Det lär vi väl aldrig få veta.

Och nej. Jag tänker inte ställa upp i Rent Hus.

Men en gullig unge har jag, i alla fall

Det är en galen höst det här. Alldeles för mycket på alldeles för lite tid, för liten yta, för lite resurser, för lite mig.

Jag tvivlar ibland på om det kommer att gå men så ser jag i almanackan att större delen av hösten redan är avklarad och det blir ju inte värre än så här.

Inte värre, bara mer av det här.

Och det här har jag ju redan överlevt. Så då kommer det kanske att gå bra då. Kanske man skulle våga sig på att tro.

Om man vore lagd åt det modiga hållet, kanske. Men nu är jag ju inte det.

Inget mod har jag, ingen begåvning, ingen tid, inga pengar.

Ack och ve, indeed!

Så nu är jag äntligen framme, äntligen där

Den första snön kommer, helt utan förvarning, och Lillen är lite smått road, mest när han får stå på fönsterbrädan och titta ut på virvlet, inte så mycket när han halkar på klätterställningen som blir såphal med ett lager blötsnö på.

Världens minsta snögubbe är det kanske inte, den vi gör, men ett personligt rekord är det i alla fall. Både för mig och för min lille vän.

Annars är det som vanligt mycket deadlines, jag går sist i säng och först upp. Ingen sömn för de dumma som anmält sig till heltidsstudier när de inte ens har en halv tid att avvara. Inte ens en bråkdel av en tid har jag att avvara, så jag får sitta uppe i natten och skriva dialoger och sonetter.

En del blir bra. Annat blir skitbra.

Hur vet man om man är författare, frågas det i en diskussion jag är tänkt att delta i. Det vet jag.

Det är när man tycker att det man gör är skitbra.

Inte socker, kryddor och allt möjligt trevligt i alla fall

En av männen ifrån i går kommer åter för att flytta ett eluttag och det är ju jobbigt så vi går ut och är ute länge, hela långa förmiddagen, för att få luft och för att få lugn.

Nåja, lugn och lugn.

Men lite rea på Emmaus distraherar ju, även om lillen vaknar efter fem minuter som vanligt.

Äsch. Det var väl ändå inget jag ville köpa idag. Jag menar, 12 kronor plagget. Man är väl inte gjord av pengar.

Nej, jag vet inte vad jag är gjord av, men något vidare hållbart är det inte.

Wish you were here, there, anywhere

Och så kommer den nya fantastiska tvättmaskinen och visst är den fantastisk men det är inte vårt badrum och i synnerhet inte vårt eluttag i badrummet som sitter på fel vägg och sladden till tvättmaskinen är förstås för kort.

Borde man ju ha kunnat räkna ut.

Tvättmaskinen blir alltså installerad mitt på golvet istället för på sin plats inne i hörnet och det gör ju inget om man inte vill komma åt och duscha eller bada och vad ska man det för egentligen, det är ju hemskt överdrivet det där med hygien, det har jag alltid sagt. Mitt på golvet ställer gubbarna den och där får den stå för jag har inga pengar att betala dem extra för att flytta uttaget.

Jag ska tala med min man när han kommer hem, säger jag som värsta hemmafrun à la 1952.

Och sedan låter jag maken ringa och boka in en uttagsflytt, i morgon. Toppen. För det kan ju som sagt aldrig bli nog med rännande här hemma, för min smak.

Kanske sänder mina tarmar mig ett vykort från Acapulco, eller vart de nu har dragit.

Workshop två

Jag stressar ihjäl mig, kan inte ens gå ut och gunga med Lillen, så svårt är det att bara finnas till, bara vara, när jag vet att jag inom några timmar ska gå till skolan.

Maken kör mig dit, och det är tur för jag hade nog inte hittat i mitt tillstånd. Att inte kunna andas är lika med inget syre till den stackars gamla, trötta hjärnan och jag gråter nästan av lycka när jag hittar en läskautomat och samtidigt hittar en extra guldpeng i fickan så jag kan få en slurk koffein precis i rättan stund.

Så modig är jag att jag vågar säga hej till de andra utanför klassrummet, slå mig ner och allt. Sedan fyra timmar senare kan jag gå därifrån med rak rygg, kind of. Bra text. Bra snack.

Och jag har andats, flera gånger.

Fem sekunder av lugn när jag lägger huvudet på kudden; jag överlevde den här dagen också; och sedan är det dags för nästa panik. I morgon kommer tvättmaskinen.

När ska tanten få ro?

Och jag har ju nästan alltid rätt

Bara total ångest inför morgondagen, inget annat. Jag vet inte vad jag har att förvänta mig, eftersom jag inte var där förra gången.

Det straffar sig, som vanligt, att vara feg.

Jag kan knappt andas, än mindre tänka och förbereda mig. Att det ska vara så svårt. Jag menar, jag har ju gått till skolan förut. Både en och två gånger.

Eller tusen.

Ena sekunden tänker jag på applådåskorna som kommer att rasa när de talat färdigt om min novell.

Och nästa sekund på asgarven. Hånskratten. De iskalla kommentarerna, glasskärvorna och bambustickorna de kommer att tortera mig med som straff för att jag inte skrivit något som roat dem.

För så går det till på skrivkurser på högskolenivå.

Inbillar jag mig, i alla fall.

Själv behöver jag ett knäpplås

Tur för mig då att jag har gått och blivit gift, om jag inga pengar har, så jag kan luta mig tillbaka och låta manfolket reda ut det där.

Nåja. Lite har jag ju att säga till om.

Men när jag har gjort all research, och jämfört alla varvtal och energiförbrukning och vatten och el och kilo och ampere så är det ändå något helt annat som avgör saken.

Min nya tvättmaskin har knapplås!

Jag struntar i om den ens tvättar några kläder.

Jag älskar knapplås. Det är löjligt att det inte finns på allt.

Jag vill ha knapplås på spisen, på den vanliga telefonen, på fjärrkontrollen, på klockradion, på stereon, ja, överallt.

Men nu har jag i alla fall fått det på tvättmaskinen. Det är då ett steg i rätt riktning.

Men jag har ju faktiskt inga pengar

Och precis när man tyckte att man hade det lite jobbigt kommer man hem från babysimmet och finner att tvättmaskinen har dött.

Jo, men vad bra för den behövde jag ju ändå inte.

Speciellt inte just i dag när alla mina kläder ligger i tvätten.

Men, men, vi får väl köpa en ny då, med alla våra pengar.

Sådant här måste jag vara så försiktig med. Det är just sådant här som knuffar mig av stolen, som sänder mig ut i den där förbaskade omloppsbanan som jag har så svårt att komma tillbaks från.

Jag måste vara försiktig. Bara andas. Och slappna av.

Andas.

Och slappna av.

Lyllos den!

Jag vet inte vad som är svårast; att lämna respons på riktigt bra noveller eller att lämna respons på riktigt dåliga.

Är något riktigt bra har jag inga som helst kommentarer, föruom just det: Det här är riktigt bra!

Är något riktigt dåligt kommer jag oftast inte förbi rena språkfel. Det blir bara rödpenneri av det hela.

Och, nej, det ordet finns inte.

Den som ändå kunde bryta båda benen innan tisdag eftermiddag.

Det beror förstås helt på vad magistern säger

Jag får total ångest över att jag måste till skolan nästa vecka, men det kan inte hjälpas, jag måste gå dit och det är lika bra att jag vänjer mig.

Det blir många fler måsten efter nyår.

Jag stör mig otroligt på att folk inte lämnar in i tid och på att de som inte lämnar in alls inte kan säga att de inte lämnar in alls så jag slipper logga in på kursen fjorton gånger om dagen och se om det finns något mer, trots att deadline redan har varit.

Nåja, det är kanske inte deras fel att jag inte bara kan strunta i det och koncentrera mig på de texter jag har.

Inte bara, men delvis.

Jag vet inte vad jag ska tro om min novell. Responsen hittills har ju varit mestadels god men det känns som att det bara är vad läraren tycker som spelar någon roll.

Men vad tycker jag själv?

Ingen som helst aning i nuläget.

Vi får väl se vad Fröken säger

En omöjlig uppgift på en av mina kurser: att skriva en saga.

Som att det är något som man bara gör.

Sagor finns ju bara, de har ju alltid bara funnits. Tänker jag. Fast så är det ju inte alls. Begriper jag väl. Men ändå.

Det är alldeles, alldeles omöjligt att komma på något att skriva som inte redan har skrivits på så många olika sätt, allihop bättre än något jag hade kunnat komma på.

Men hur måste något egentligen se ut för att vara en saga? För att det ska räknas liksom?

Om man fimpar alla troll och prinsessor? Om slutet inte blir så förbaskat lyckligt? Om det blir så enkelt och abstrakt att det knappt blir något alls?

Blir det ändå en saga då?

Och man lägger en tia för kaffet varje gång även om man inte dricker något

Jag lämnar Lillen på skolan hos sin far medan jag rusar till bussen och utvecklingssamtal med storebror. Skolan där hans pappa jobbar är storebrors gamla. När jag står där i entrén igen, så många år sedan sist, svindlar tanken.

Storebror som sjuåring, första klass, sitter i ring på golvet i klassrummet, första dagen. Min lilla pojke som nu är vuxen, planerar att åka till andra sidan jorden och jobba om några få månader.

Och lillebror om några få år, min lille bäbis som sjuåring, med ryggsäck och galonisar, lapp från fröken, äpple till fruktstunden.

Tanken på att gå igenom grundskolan som mamma igen, en gång till, gör mig alldeles knäsvag. Ännu ett dussin föräldramöten, det är inte precis det man drömmer om när man önskar sig ett barn till.

Men det är precis vad man får. Om man har tur.

Jag är inte ens säker på att jag verkligen är jag

Hon sa: Jag kommer att må bättre snart. Så här dåligt kan jag ju inte må länge till.

Hon hade rätt och fel på samma gång.

Så dåligt kunde hon inte må. Men bättre blev hon inte.

Det tänker jag på när folk säger att allt kommer att ordna sig. När de säger att det är klart att jag får ett jobb.

Det är inte alls klart att det ordnar sig. Det finns väldigt lite som tyder på att det kommer att ordna sig.

Inget i mitt förflutna och väldigt lite i mitt nu.

Men för det sakens skull tänker jag inte bara lägga mig ner och dö.

Kämpa med näbbar och klor är jag dålig på. Men jag ska göra mitt bästa för att hålla mig på fötterna.

Jag är inte hon.

Men så är det farligt att tänka

Så vad ska jag bli när jag blir stor, egentligen? Hur har jag tänkt mig att det här ska gå?

Beats me.

Jag vill egentligen bara stanna här. Bara trycka på paus just nu, just här.

Ok, jag är galet trött. Jag är så efter med mina Att Göra att det är löjligt. Jag har hysteriskt mycket Måsten. Visst. Det är sant.

Men det är inget av mina Måsten jag direkt hatar att göra. Och framför allt, jag har bara tre personer jag behöver förhålla mig till och de är alla att betrakta som närstående.

Jag misstänker att det här inte kommer att hålla i längden.

2009 kommer att bli helt annorlunda. På många sätt.

Jag ska inte plugga. Jag ska inte gå hemma. Lillen ska vara med sin pappa några månader och sedan på dagis. Jag måste ge mig av. Ut i verkligheten. Punktera min bubbla och andas vanlig luft igen.

Det har ju gått så där, hittills. Det finns väl inget direkt som tyder på att det kommer bli annorlunda den här gången.

Mer än att det kanske måste bli det.

CSN for nothing

Fördelen med att läsa flera skrivkurser (på olika läroverk) samtidigt är att ibland sammanfaller övningar och inlämningsuppgifter på ett sätt som gör det möjligt att effektivisera lite grann.

Återvinning skulle man kunna kalla det.

Det betyder att vissa veckor när man får en uppgift kan man bara öppna en mapp, kopiera ett dokument, klistra in det i en annan mapp och döpa om det och sedan bara ligga till bords och bli matad med druvor i flera dagar i stället för att slita och släpa och skriva låt säga ett barndomsminne.

Sådana veckor gillar vi.

Att sedan många av de texter jag faktiskt skriver är återanvända idéer från Svalöv gör att hela den här terminen är en enda lång och långsam dans på rosor.

Ack, vad bra jag har det.

Stackars liten men framför allt stackars mig

Det värsta med att vara förälder: maktlösheten.

Om det nu är något fel med hans öron och det måste opereras och meckas med så är det långt bortom vad jag vet, vad jag kan, långt bortom vad alla jag känner kan.

Förlita sig på främlingar är inte det bästa jag vet. Inte ens om de bär vit rock.

Storebror opererades tre gånger i 2-4 års ålder. Det var traumatiskt. För mig, i alla fall. Själv tyckte han det var ganska lattjo att cykla fram och tillbaka på trehjuling i den långa breda sjukhuskorridoren.

Men jag, de där timmarna i väntrummet när jag inte visste vad som hände och inte hade kunnat göra något även om jag hade vetat, fy Sören.

De timmarna slipper jag gärna göra om. Det säger väl sig själv.

Och om jag är lite vuxen och insiktsfull i hur det funkar här i världen en stund så inser jag att det kommer sådana timmar med det här barnet också.

Om jag har tur.

Som om han behövde en sådan

Så omöjligt att bli klar i tid med mina läxor när Lillen vaknar varje kvart hela kvällen och ingen kan trösta utom jag. Så arg jag kan bli på dem som inte dämpar sig eller som inte kan trösta. Så lite det hjälper.

Men så vet jag ju det nu, när det är dags att bege sig ut i arbetslivet. Att något stöd från min omgivning ska jag inte förvänta mig. Ingen hänsyn, ingen respekt för att det jag gör, det jag ska göra, är svårt.

Inte ett smack.

Annars var jag ju redan ledsen idag för att Lillen fick en platt linje på maskinen på vårdcentralen där det skulle blivit en bula, något med öronen - vad vet jag, och kanske behöver han rör i trumhinnorna. Min stackars Liten! Och så får han inte ens sova i sin mammas knä om kvällen, det kan man väl tycka vore det minsta man kunde begära en sådan dag.

Men så har han i alla fall en ursäkt för att inte lyssna på sin gamla morsa.

Sibirien framstår som Rivieran i jämförelse

Vi gör ett nytt försök på BVC och med hjälp av tre starka tanter lyckas de få i honom alla dropparna av hans 1-årsvaccination. Stackars Lillen ser helt oförstående ut när alla hänger sig på hans armar och ben. Som att det skulle behövas. Han sitter ju bara snällt här i mammas knä.

Sedan åker vi ut till Svågertorp där jag dels tittar efter knappar till en kappa jag tänkte Tradera, dels tittar efter tapeter och lister till det vardagsrum jag tänkte inreda lite mer.

Jag hittar de perfekta knapparna på Stof og stil men det skulle kosta ca 100 kr att köpa nya knappar och hundra tusen timmar att byta ut de gamla knapparna och även om min tid inte är mycket värd så kan man väl ändå räkna med ett öre i timmen och då blir det ju ändå en slant när det är fråga om så våldsamt mycket tid.

Beräknat slutbud på T: ca 40-60 kronor.

Till och med jag begriper att det inte är någon bra idé och lägger ner det innan några knappar blir köpta. Ett litet steg för mänskligheten men ett enormt kliv för mig att lämna affären utan att ha köpt något alls.

Jag hittar även den perfekta tapeten och helt ok lister och det skulle kosta ca 500 spänn att göra iordning vardagsrummet så det skulle bli beboeligt för det estetiska sinnet men även om jag kunde skrapa ihop en femhundring skulle även det här jobbet ta hundra tusen timmar och det har jag bara inte.

Det är förbaskat kallt och blåsigt och vi väntar bara tre minuter på bussen där ute men det räcker för att övertyga mig om att de är vansinniga som bygger bostäder och affärer där.

Fy vad jag är glad att jag inte har råd att bo där. Heller.

Jag kommer sakna mig

Jag undrar hur länge jag kan behålla lugnet. Hur länge jag kan hålla paniken stången, vad nu det ska föreställa för ord.

Att bara andas och tänka positiva tankar håller ju bara så länge.

Men än så länge håller det förvånansvärt bra. Och jag är enormt tacksam för det, att jag kan få ett litet fönster av "må bra" mellan allt det hemska som har varit med smärtor och depression och att det hemska som jag förväntar mig ska komma med förmodligen en depression och en hel del smärtor av det ena eller andra slaget.

Att jag kan få en stund utan är en gåva. Och jag säger Tack! och menar det uppriktigt.

Hela det här året, hela det här med Lillen, hur jobbigt och smärtsamt det än var så är jag bara rent och enhälligt tacksam.

Jag tänker på det gång på gång och blir helt tårögd. Att det gick. Att jag ville ha och fick.

Jag hade glömt hur det var. Eller nej, det hade jag ju inte, inte riktigt för jag ville ju uppleva det igen. Men känslorna slår mig ändå som om det är helt unikt, som om jag upplever det här för första gången.

Ibland som att jag upplever det för första gången någonsin, att ingen människa har upplevt det här före mig.

Som att jag skulle ha uppfunnit moderskärleken. Där kan man snacka om hybris.

Det är bara så starka känslor för att vara jag. Jag trodde nog inte att jag var kapabel. Och det är jag kanske inte riktigt heller.

Det är kanske bara här, i det här rummet, i det här snäva fönstret i tiden som är nu, som jag är riktigt mänsklig.

Jag kommer sakna det.

Ja, inte räknar jag ner inte

Och så var det redan november och jag får vara väldigt försiktig för att inte börja räkna ner på något vis, att jag inte tillåter mig själv att tänka på hur lite tid det är kvar.

Lite tid kvar på det här året, lite tid kvar innan det stora ovissa som är resten av mitt liv tar vid någon gång kring jul.

Det verkar i alla fall som att maken kan gå hem redan efter julavslutningen och inte som vi tidigare sagt till mitt terminsslut som inte är förrän långt in i januari. Blir det så vore det himla skönt. Så man kunde få någon slags övergång.

Övergångar är bra. Övergångar vill vi ha.

Tra la la. Typ.

Men jag har tillräckligt med ångest inför det stora svarta som de kallar 2009 utan att jag ska behöva oroa mig över att Lillen inte ska klara av att allting ställs på huvudet.

Skyll på honom du, säger den elaka lilla rösten i mitt huvud.

Lillen kommer klara övergången från mammaledighet till pappaledighet utan några större bekymmer, säger den vidare.

Du däremot, säger den sedan.

Jag hatar den lilla rösten i mitt huvud.

Jag hatar den för att den är elak. Elak är inte bra att vara. Då blir man inte omtyckt.

Och jag hatar den för att den har rätt.

Skön söndag

En inte så stressig söndag, för en gångs skull, trots att vi är uppe i gryningen och för första gången på över ett år åker och veckohandlar ute i verkligheten istället för att göra det via nätet.

Så stressad var jag i torsdags att jag glömde att beställa mat.

Sedan går dagen i overklig långsam takt och jag hinner både städ, lek och skolarbete. Bara maken blir försummad, som vanligt.

Men han kommer över det, får jag hoppas.

Som vanligt.

Man ska inte lova för mycket

För sex år sedan idag tag vi paus från flyttstöket, klädde upp oss, åkte ner till stan, gick bort till rådhuset och gifte oss. På vägen dit köpte vi en stor röd ros som jag hade i stället för brudbukett, och så hämtade vi ut ringarna. Det var knappt att de hann bli färdiga i tid, men det gick.

Efteråt gick vi till Mäster Hans och köpte varsin bakelse, åkte hem och fikade.

I all enkelhet en helt utmärkt bröllopsdag.

Man behöver inte trehundra bröllopsgäster, häst och vagn, vita duvor och tårta i fem våningar för att bli man och hustru.

Om man ska vara ärlig behöver man faktiskt inte ens en ros. Men jag är glad att jag hade den och att jag fortfarande har den på väggen i vårt rum.

Ibland drabbas jag av förvirring och tänker att det är inte klokt att jag är gift. Det är ju bara för vuxna, tänker jag.

Så dum är jag.

Sex år är ju ingenting, på det stora hela. I första hand satsar vi på femtio.

Sedan får vi se.

Ett par till så kan jag kalla mig intellektuell

Vi går till Burlöv, Lillen och jag, och shoppar lite inför morgondagen. Sedan går vi hem.

Det är lite konstigt hur jag tar det här för givet nu, att jag ska kunna gå en halvmil hit och en halvmil dit. Och hur jag tycker att det är jobbigt att det fortfarande tar emot ibland. Trots hur det var för inte alls länge sedan.

Otacksam, är vad man är.

Eller kanske handlar det bara om dåligt minne.

Jag märker det också om jag någon gång går tillbaka några månader här i bloggen och läser ett inlägg av någon anledning. Hur väldigt snabbt allt kan bli annorlunda. Hur tvärsäker jag är ibland på hur det ska komma att bli.

Och framför allt hur fel jag har. Om och om igen.

Om inget annat har jag fått denna behållning utav detta meningslösa dravel. En insikt har jag minsann välsignats med. Och det är inte fy skam.

A womans work is hardly ever done

Hämtar hem den store sonen och börjar försöka mecka ihop resterna av den gamla datorn med de nya komponenterna.

Vi vet inte vad vi håller på med, någon av oss. Och så går det som det går också.

Det vill säga att det går inte alls.

På fjärde försöket får vi i alla fall liv i eländet. Men något ljud har han inte i sin nya über-rigg.

Och jag hinner ju inte googla för jag har en stor deadline IDAG som jag inte kommer hinna, hur jag än bär mig åt.

Allt får ge vika, allt måste försummas. Bäbisen gråter, store sonen tjurar, maken tjurar och katten vässar klorna på fönsterkarmarna.

Till sist sitter jag med ett sovande barn på armen och skriver ihop ett hastigt och lite fegt slut på en novell och det är omöjligt att göra det jag gör den här terminen men jag gör det ändå och jag lämnar in novellen med hela tre kvart till godo.

Äsch, det var väl inget.

Och sedan har jag bara att plocka undan efter middagen och hänga en tvätt innan jag äntligen får lov att gå och lägga mig miss i nassen.

Andra saker är t ex jeansjacka, balett, barnafödande och strassörhängen

Så köper jag då datorkomponenter i massor för pengar jag inte har och det är mindre än två månader till jul men jag misstänker att det här kommer att vara glömt då.

Glömt av vissa av oss, i alla fall.

Som alltid när jag kommer in på lagershopen här borta i vägen drabbas jag av akut Vill Ha, och jag önskar jag bara kunde ta en kundvagn och gå runt och plocka på mig. När det gäller Grejer finns det nog ingen botten i mig. Där vill jag banne mig ha en av varje, oavsett.

Jag tittar längtansfullt på laptoparna, en sådan liten goding att springa till biblan med och skriva nästa bok på, det vore något det. Men det får bli någon annan gång, som jag brukar säga.

Jag säger det till mig själv så ofta att jag inte längre tror mig.

Det blir visst då ingen annan gång svarar jag surt. Det säger du jämt. Men det blir ALDRIG! Och så vill jag sätta mig i ett hörn och tjura.

Men det är bara en av många saker jag är för gammal för.

Should have learnt to play that guitar

Jag kollar på jobbannonser, då och då. Mer och mer ofta nu när det börjar dra ihop sig. Jag vet inte vilket som är värst. När man letar igenom hundratals annonser och inte hittar ett enda jobb man skulle kunna söka. Eller när man hittar ett.

Instant ångest blir det. Man behöver inte ens tillsätta vatten.

Problemet (som att det bara skulle finnas ett, skrattretande!) är väl att jag inte vet vad jag letar efter. Ett jobb som inte kräver några särskilda kvalifikationer, som inte innebär någon större ansträngning, där man inte behöver lämna hemmet och som är svinigt bra betalt.

Typ, jobba som tele-medium eller något slags snusk skulle det väl innebära när jag ser det så här i svart på vitt. Och det är jag ju kanske inte så sugen på.

Money for nothing, det är det jag är ute efter.

Vilken kategori ligger de jobben under i Platsbanken då?

I pengar och i svett, precis som hon sa, dansfröken

Store sonen har en Vecka Till Förfogande och jag är avundsjuk, verkligen, en hel vecka, vilken lyx.

Den som hade en timme, eller kanske två. Men inte ens så smått törs jag drömma.

Det är nu nästan ett och ett halvt år sedan jag kunde sova en hel natt, och det är klart att det sätter sina spår.

Rakt över mitt ansikte och rakt över min själ.

Jag ägnar tid jag inte har till att researcha datorer som dör. Utan ett felmeddelande är det nästintill omöjligt att komma fram till vad som hänt. Men jag måste ju försöka. Har man inga pengar får man betala med tid.

Även om jag misstänker att jag kommer att få betala med pengar också i slutänden.

Oh no, not the MoBo!

Och det händer som inte får hända när man inte har några pengar och inte har någon tid och store sonen inte har mycket till liv bortom den virtuella världen att hans dator faller i koma helt utan förvarning.

Den är inte död men den rör inte på sig, inte ett dugg. Bara fläktarna snurrar ivrigt och några små lampor lyser i och för sig men skärmen mottager ingen signal och hårddisken rör sig inte ur fläcken.

Det är som vanligt moderns fel. Dels mitt för att jag inte genast kan fixa problemet, med skrikande lillebror på armen och allt. Och dels (mest) Moderkortet som har dött av överansträngning.

Jag förstår hur det kan ha gått till, om man säger så.

Vi kör värsta E.R.-rutinen, upp med eländet på operationsbordet (det vill säga mat-), upp med bröstkorgen och pilla på allt möjligt. Vi gör allt som står i vår makt men till sist är det inget annat att göra än att titta på klockan och dödförklara eländet.

Sonen ringer raskt och söker asyl i fäderneshemmet. Han beviljas uppehållstillstånd på särskilda, digitala, skäl. Utan dator kan han inte leva mer än en tre, fyra timmar (beror lite på vad det är på tv) och det här kommer att ta tid att reda ut har jag en känsla av.

Tröttheten. Den är så massiv. Och frustrationen. Den är så stor.

Varför kan inte saker och ting bara fungera? Bara ett tag. Så man kunde få hämta andan.

Denna lag om alltings naturliga jävlighet. Den är tvingande.

Och så absolut.

What a wonderful world it would be

Det är inte lätt att få tid till läxor och hemarbete när det är så mycket fotboll här i världen. Inte lätt, alls.

Och då är jag inte ens särskilt intresserad av fotboll. Inte alls, faktiskt.

Jag inbillar mig att det har forskats på det där. Vad stora idrottsevenemang har för effekt på BNP och sådant. När hela landets industri och verksamheter stannar upp för att se Stenmark åka skidor nedför en backe, till exempel.

Det har inte forskats tillräckligt, som jag ser det. För om man verkligen summerade allt som inte blir gjort på grund av den förbaskade sporten, alla huliganer och allt de slår sönder av fönsterrutor och sina egna framtider, alla skador, tennisarmbågar och muskelsträckningar. Alla äktenskap som gått i kras med skilsmässa och förkortade förväntade livslängder som yttersta konsekvens. Om man räknade ihop allt.

Då skulle väl ändå fanskapet förbjudas!?

Tar man ingen hänsyn till sådant?

Jag borde fixa med blommor eller candy-gram eller något annat till premiären på söndag men lyckas inte få till det.

Så mycket jag stressar och så lite resultat det ger. Det är banne mig uppseendeväckande.

Mycket-skrik-och-lite-ull-fenomenet.

Det skulle jag väl kunna få Nobel-priset för, om inte annat. Inte för att jag har uppfunnit det. Eller tagit patent på det. Eller ens kartlagt det särskilt noga.

Men för att jag verkligen skulle behöva pengarna.

Vissa val är inga riktiga val

Jag frustrerar nästan ihjäl mig ibland, i ren obeslutsamhet, när jag inte kan göra det jag egentligen vill eller egentligen tycker att jag borde vilja.

Det är svårt det där, att veta skillnaden.

Om man inte la så himla mycket tid på att försöka vara sådan som man tycker att man borde vara, kanske man skulle ha tid att bli den man egentligen är.

Men förmodligen skulle man behöva sluta titta på tv också.

Och då får det nog vara, för min del.

I min jobbiga tv är det under min eftermiddagssvacka, när jag inte orkar göra något annat än just titta på tv, bara reality. Just nu, människor som är hejare på att sy kläder och människor som är hejare på att vara snygga.

Ack vad jag inte behöver ägna mer tid åt reality-snyggon. I hela mitt liv behöver jag inte ägna mer tid åt någon av dem.

Men det är det eller Plånloks-tv.

Och jag orkar verkligen inte stänga av.

Det är principen det handlar om, begriper ni väl

Det jobbiga med att vara fattig är att man (läs:jag) efter ett tag börjar vilja göra saker bara för att man inte kan.

Just idag; åka på Katvig-rea i Köpendanmark.

Ack vad man hade kunnat fynda där då. Så mycket retro-velour en liten människa någonsin hade kunnat önska sig.

Lilla förnuftiga rösten längst inne viskar; Men du tycker väl inte om retro-velour!?

Men det skiter jag i.

Jag VILL KUNNA åka till Danmark på Katvig-rea.

Ingen Twist till mig inte

Lillebror ska få födelsedagspresent och eftersom han inte har någon post-mack där han bor så anlitar jag för första gången ett privat spedieringsföretag.

Det är banne mig precis som på film. Plus sju kilo ångest över att jag ska göra något fel, som vanligt när jag ska göra något för första gången.

Det bästa är när jag stoppat i presenterna och spontant häller i en påse Twist i kartongen (utmärkt stötdämpning!) och sedan rusar iväg utan att väga paketet.

Eller kanske är det när jag ber expediten väga paketet för säkerhets skull och säger (eller, ok, tänker då) att om det är lite för tungt kan jag äta upp lite av stötdämpningen.

Tyvärr hade jag hela femton gram till godo.

Vill ni mig något är jag på Emmaus.

Och den tjugonde kom till sist och inte svalt vi väl ihjäl den här månaden heller, utom kanske litegrann i själen.

Ut och shoppa igen bara, så är det snart glömt.

Jag undrar hur gammal man kan bli utan att någonsin ha en slant över dagen innan man får nya pengar.

Eller att inte känna att man genast måste spendera dem, när de väl har kommit.

Det kan förstås finnas ett samband här någonstans men det måste nog utredas noggrannare innan man kan göra några uttalanden.

Om någon kunde ta itu med det vore det fint.

Jaså, har jag deadline igen? Nähä!?

Och så har även min tredje kurs skärpt sig och börjat ställa krav, sent omsider. Nu blir det deadline varje vecka därifrån också.

Så bra då. Jag började bli lite orolig där. Det fanns ju en risk, ett tag. Att jag skulle hinna med. Att andas.

Men nu slipper jag tänka på det.

Det är verkligen ett stort steg tillbaka, kanske inte för mänskligheten som verkar skita i vilket men för mig, att gå skrivkurs på universitet när man redan har gjort det på folkhögskola.

Jag trodde att det här skulle vara på en annan nivå, liksom. Och det var det ju, i och för sig. Men jag är lite förvånad att den är så mycket lägre.

Det är det här med själen som saknas, antar jag. Att man inte behöver skriva alla texter i sitt hjärteblod.

En halv sida om vad du ser utanför ditt fönster. Använd en jävla massa adjektiv. Don't get personal!

Jaha.

Men, alltså, det var så här att jag hade en bok jag skulle skriva. Innan den vittrar sönder hjärnbarken på mig, helst.

Inte det? Nähä.

Då får jag väl dra upp persiennen en stund då. Det är obehagligt, i och för sig. Men vad gör man inte.

För att slippa använda fantasin.

Tack ska du ha, bloggen!

Det är kanske så här man löser alla sina problem. Man ser till att få det stöd man behöver, en liten bit i taget.

Handleden, check.

Då var det som sagt bara resten kvar.

Jag vet inte om det är jag som är lite partisk här men ibland känns det som att jag inte riktigt får det stöd jag skulle behöva från min omgivning.

Och ibland känns det som att jag ställer helt orimliga krav på dem.

Jag skulle behöva en Dr Phil-cam och lite hjälp med att analysera det jag ser.

Det känns som att det vore rimligt, att inte allt skulle vara mitt ansvar, precis hela tiden. Att inte allt måste vara mitt fel. Det känns faktiskt så.

Men att döma av omgivningens reaktioner är så inte fallet.

Det är ok, jag har haft fel förr. Jag vet hur man gör. Jag är en rutinerad fel-havare.

Men att ändå få lov att gnälla av sig, det är en välsignelse.

Nirvana, bara precis kring handleden

Så köper vi en liten kudde, typ, till min handled och det är minsann det skönaste på jorden, jag lovar och svär, aldrig ska jag röra mig från denna position med min ömmande handled vilande på denna lilla kudde.

Utom när jag behöver gå på toa, då.

Den heter Wristmate och jag känner att jag skulle behöva fler, av lite olika sorter. Det är ju inte bara handleden som lider. Som behöver en polare.

Så, alla läsare i Taiwan, alla ni små kids i fotbojor som sitter och tråcklar ihop Wristmates 16 timmar om dagen för 50 öre i månaden, kunde man få lägga lite beställningar vid sidan om?

Jag skulle behöva en Confidencemate, en Appearancemate, en Posturemate, en Flatstomachmate, enTenyearsyoungermate, en Competencemate och en Soulmate, tack.

Alla med små sköna Massagebeads i.

Men har jag inte lidit nog

Om jag sansar mig lite begriper jag ju att smärtan i handleden kommer sig av att jag sitter vid datorn med sovande barn i knät och skriver med en hand, sträcker ut tumme och lillfinger för att kunna nå mellan alt gr och 2:an till exempel och det ska man inte göra, det straffar sig i längden.

Det straffar mig, innerligt, just nu.

Något slags stöd för handleden borde införskaffas, och blogg borde skrivas utan barn i knät med båda händerna på tangentbordet.

Det hjälper inte mot mycket med min fingersättning, men det hjälper mot förbannat-ont-i-handleden, vad nu det kan heta på Latin.

Det bör dessutom innebära Tradera-förbud intill vidare. Inga fler nya auktioner förrän smärtan har lagt sig.

Försiktig med vad du önskar

Det märks att jag inte har feber, för depressionen härjar vilt bakom pannbenet, bakom bröstbenet, bakom alla ben i kroppen antar jag. Till och med innanför benen i min högra handled som värker och ger efter vid minsta belastning.

Är det musarm, måntro? Eller kanske reumatismen som smyger sig på?

Den ligger väl och lurar på mig, antar jag, denna min arvedel. Nu när jag snart är i kapp henne, hon som smet förbi reumatismen och demensen och alla andra krämpor som åldern skulle försett henne med, då kommer de och tar mig dubbelt upp.

Jag kommer att bli skör i kvadrat, i kubik. På alla tänkbara sätt.

Så mycket har jag som jag skulle ha gjort i dag att jag bara sitter med barnet i famnen när han somnar mitt på förmiddagen, bara sitter med honom och tänker, drömmer, önskar, våndas och förtvivlar om vartannat.

Två långa timmar sover han och det blir min vila idag, det blir min vila detta dygn.

Aldrig får jag vila. Aldrig får jag slappna av.

Och aldrig får jag önska mig den friheten.

För jag önskade mig ju det här.

Inte i skolan

Jag behöver faktiskt syre mer än jag behöver gå till skolan. Men nästa gång måste jag gå dit. Då är det min grupps texter som ska workshoppas. Då duger det inte att skylla på syrebrist eller annat trams.

Det vill till att skriva något riktigt bra då. Så att jag inte dör av all kritik.

Men det är länge dit, och jag behöver inte göra det idag.

Idag behöver jag bara andas.

Andas in. Och ut. Och in igen.

Det är min läxa för idag. Har jag bestämt. Alldeles själv.

Och det var väl bra det då

Idag inser jag att allt jag har inbillat mig de senaste dagarna om att jag skulle må bra är bara just det - inbillning. Idag inser jag att jag ska gå till skolan i morgon. Och plötsligt kan jag inte andas.

Jag är på väg ut ur parken på väg bort till posten/macken när jag inser det. Det där förbaskade tunnbandet kring de nedre revbenen och så någon som drar åt och drar åt.

Hur ska man kunna få i sig något syre när det är på detta viset? Det är ju alldeles, alldeles omöjligt.

Och hur ska man kunna gå till skolan utan syre, om jag får fråga? Det går ju faktiskt inte alls.

Så jag lämnar återbud. Och så mår jag lite bättre.

Jag antar att vi inte behöver vänta till januari för att se om det här så kallade välbefinnandet håller i sig.

Malmö - Hässleholm - Malmö

Stackars maken får aldrig göra något roligt, så för hans skull bestämmer jag att vi ska åka till Hässleholm. Roligare än så kan man knappt ha på en söndag, må ni tro.

Där finns det en utställning som verkar spännande. Tycker maken.

Det tycker inte Lillen. Och barnvagnar är inte tillåtna.

Så bra då.

Jag springer igenom, så långt från alla montrar jag kan komma, för att inte vara i vägen för någon. För att inte störa.

Det är stressigt att gå på utställning med småbarn. Det lär vi inte göra om i första taget.

Sedan går vi en runda på stan. Det tar ju inte så lång tid i Hässleholm. Inte ens om man låter en 1-åring bestämma takten.

På vägen hem fikar vi som hastigast på Café Breve mitt ute i ingenstans. Ett sådant ställe som jag skulle velat ha om jag vore någon alldeles annan än den jag är. Om jag bodde på landet och vore lite händig och hade en massa byggnader över och tid och kärlek och handlag för inredning och tyckte om att ha gäster och, ja, kort sagt om jag inte vore jag ett endaste dugg.

Chokladkaka med hallon är i alla fall hur gott som helst.

Och lillen gråter inte riktigt hela vägen hem.

Det skulle kunna vara något för mig

Läget är alltså under kontroll.

Det kanske inte ser så ut i andras ögon, men själv är jag lite imponerad, litegrann i smyg.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag inte var ett dugg deprimerad.

Hur nu det skulle ha gått till.

Kan det vara så? Att lyckan (eller åtminstone avsaknaden av o-lycka) bara smyger sig på så där?

Inte brakar in som ett S.W.A.T.-team med en Lotto-vinst och ett bok-kontrakt och ett Nobel-pris och ställer allting på ända, utan bara smyger sig in när ingen ser och bara slår sig ner, sitter där tyst och låtsas som om ingenting hade hänt.

Kan det vara så jävligt?

Att jag går omkring och tjurar, mest av gammal vana?

Jag har fått ett helt år utanför världen, att vila upp mig på och läka. Kanske är det det som har hänt? Kanske är det något som har lagat sig.

Kanske är det bara så att det är så här jag mår när jag slipper Stora Världen.

Det får vi väl se i januari då, antar jag. När det är dags igen.

Men jag vill inte släppa det här. Att må bra. Att inte må dåligt.

Det skulle jag banne mig kunna vänja mig vid.

Så grattis till mig då eller!?

Jag har kommit igång ganska bra på mina kurser, nästan så man kan säga att det funkar.

Vi håller näsan över vattenytan här hemma, på det stora hela.

Dagarna går, och veckorna.

Och jag klarar det.

Jag måste bara tillåta mig att påpeka det ibland. Främst för mig själv.

Jag klarar det. Jag mår bra. Jag skrattar mer än jag gråter.

Och jag har inte alltid ont.

Det här så mycket mer än jag önskade mig, för inte så länge sedan.

Och det är mitt.

Dagen efter en bra dag

Hur följer man upp en sådan bra dag då?

Man fortsätter att le, bara. Vad annars kan man göra?

Man är lite smått frustrerad över att man inte kan sätta sig i 8 timmar och skriva så fingertopparna glöder, för att få ur sig eländet.

Man oroar sig över att om man inte tänker på scener, karaktärer, vändpunkter så kommer de att försvinna. Och om man tänker på dem så kommer man att slita ut dem, tröttna på dem.

Man är alltså damned if you do och så vidare.

Man går till Burlöv. Och sedan hem igen.

Man kommer inte på några fler böcker, om det nu var någon som trodde det.

Bara för att klargöra.

Om jag inte visste bättre trodde jag väl att det var lycka

Vi promenerar, Lillen i barnvagnen och jag.

Bort till det stora möbelvaruhuset går vi och på vägen dit slår mig ett fallande höstlöv mitt i ansiktet, smack! som en örfil och jag blir lite ställd.

Vad har väl jag någonsin gjort hösten för ont?

På vägen hem slår mig en ny bok.

Vilken känsla det är när den bara kommer. Jag vet hur den börjar, jag vet hur den slutar. Vet vad den handlar om, vad de heter, hur de ser ut.

Som kolsyra i blodet, så känns det. Det bara bubblar.

En Bra Dag kallar vi det för. En Bra Dag på det stora hela.

Första dagen på resten av den här veckan, eller något

Det blev dörren, inte så mycket smäll men ett definitivt avståndstagande och kanske kommer jag att få ångra det här men det känns inte så, det känns rätt och jag mår bra, inte alltid men just nu och det ska de inte få fördärva, de jävlarna, det ska de inte få ta ifrån mig.

Så många år. Så många tårar.

Inte mer.

Inte mer nu.

Dags att singla slant, eller?

Jag måste bestämma mig för hur jag mår. I morgon är det tillbaka till psyket igen och jag måste veta hur jag mår och jag måste veta vad jag vill att de ska hjälpa mig med och jag måste veta hur de ska göra det.

Mycket jag måste, synes det.

Vad måste de egentligen? De som får the big bucks för att hjälpa sådana som mig. Vad är deras ansvar?

Jag är lite leds på att behöva ansvara för alla andras crap.

Har nog med mitt eget.

Hur gör jag nu då? Faller på knäna och gör puppy dog eyes och ber så snällt om lite assistans?

Eller går jag därifrån och smäller dörren och lever lycklig i alla mina dagar? Utan alla förbaskade hjälpare och deras förbaskade klichéer.

Det är frågan jag ställer mig denna dag som i dag är.

Här slängs bara vissa sopor

Veckan som kommer blir inget kul med tre deadlines och säkert en massa annat som jag inte kan förutse och jag är stressad innan den ens har börjat.

Om jag bara kunde lida av nästa veckas jobbighet nästa vecka. Den här veckan har jag nog av den här veckan.

Tycker jag.

Söndagar, som sådana, har jag en del problem med, dessutom.

Det borde vara en dag när jag kunde få vila en stund, slappna av lite, när maken ser efter Lillen och jag kan få en paus från min 24/7-jour.

Det är det inte.

Det är bara slit och släp, läxor i travar och städ, städ, städ. Sisyfos-disken och dito-tvätten och denna trötthet och frustration som jag kommit att förknippa med helger.

Man kan komma att utveckla en aversion på det här viset.

Jag vet inte vilket som är värst; att inte ha en minut för sig själv under veckorna eller att ha det på helgerna.

Att få slänga sig i soffan med en balja godis och se en film från början till slut. Det saknar jag, just nu.

En vacker dag kommer jag att kunna göra det igen. En vacker dag kommer det att stå mig fritt att slänga mig var som helst med vad som helst.

Men inte idag.

Tomtar på loftet är en sak, men det här...

Jag tror hela tiden att det är vår, att det är på väg emot sommar, att det borde bli varmare.

Det blir det inte. Men ändå. Det känns så.

Så döm om min förvåning när jag kommer in på ÖB och möts av en armé av tomtar. WTF? som min store son skulle säga.

Voffor gör de på detta viset? skulle jag nog själv säga.

Same difference.

Jag är i alla fall skakad. Tomtar. Vart ska detta barka?

Det får bli fem paket crunchy frogs (sköldpaddor). De små rackarna hjälper banne mig mot allt.

Och handen mot hans tunna lockar darrar bara litegrann

Jag har väldigt höga förväntningar, har alltid haft. Kanske inte på mig själv. Men på allt runt omkring.

Jag har alltid haft en känsla av att det bara är en tidsfråga innan något stort kommer att ske.

Att jag är destined for something great, liksom.

Att det kommer att ske något, och så börjar mitt liv, det jag egentligen ska leva, och jag kommer leva lycklig i alla mina dagar och aldrig vända mig om.

Jag har väntat rätt länge nu.

Suttit här i farstun. Med stövlarna och kappan på, handväskan i knät.

Tänk om det aldrig kommer, det där ögonblicket när allting förändras.

Tänk om det här är det hele som dansken säger.

Denna tanke brukar ge mig sådan ångest att jag knappt kan andas. Det gör den inte längre.

Tänk om det här är mitt liv, tänker jag, och stryker med handen över Lillens hår när han sover i mitt knä. Tänk om.

Ja, då är det väl det då, tänker jag sedan.

Och jag har nästan inte ens ont i magen.

Det enda som verkar hända är att jag får rynkor.

Och på tal om ingenting är det ju oktober, hemska tanke och hur gick det till egentligen och vart ska detta sluta och tretton andra trötta klyschor.

Detta år som bara runnit mig mellan fingrarna bara fortsätter rinna, om möjligt ännu mera tunnflytande.

Oktober, november, december och så vips har det tagit slut, detta mitt magiska år, mitt år av lycka, mitt år av att bara få vara, bara få vara mamma och bara få vara glad.

Så var det ju tänkt i alla fall.

Så kanske det inte blev.

Men nu är det ju det här året, och det skulle kunna vara bra, det lilla som finns kvar, om jag bara koncentrerar mig jättemycket på det som är bra och jättelite på det som är dåligt.

Jag koncentrerar mig och koncentrerar mig.

Jag koncentrerar mig så det knakar.

Eller åtminstone något lugnande till den stackars bvc-sköterskan

Lillen och jag hänger på låset när Emmaus öppnar och det lönar sig för vi hittar en superfin leksak som han kan få trots att han precis har fyllt år. Just precis en sådan som han inte alls hade önskat sig men som jag önskat till honom.

Oj, vad glad han kommer att bli för den när han har begripit det. Än så länge står den dock rätt så orörd i drivorna av prylar.

Senare på dagen går vi på 1-årskontroll och Lillen ska få spruta, trodde vi ja, men det trodde visst inte han så han drar undan benet mitt uppe i alltihop och det rinner vaccin lite överallt men inte så mycket i hans ben.

Så kan det gå, om man inte är riktigt på. Nästa gång blir det spännband och narkos.

Men det finns så mycket att vilja ha...

Vi tourar Myrorna, Lillen och jag och när vi ändå är på stan passar vi på och stämmer träff med en T-köpare som inte ville spendera några pengar på porto.

I ca fem minuter har jag sedan pengar.

Lite stolt över mig själv som genom denna handel lyckats finansiera ett inköp av en dvd-box jag länge har önskat mig. Jag köpte två, sålde den ena på T för lika mycket som jag betalat för båda och fick alltså min egen alldeles gratis.

Jag tänkte att man kunde göra så och det gick.

Det är nog första gången i mitt liv som en plan har gått i lås. Jag är lite Sickan på det viset.

Men som sagt, det varar ju inte mer än fem minuter.

A fool and her money, som de säger over there.

Och inte hjälper det att defrag:a hårddisken, heller

Dagen efter känns det som, och som vanligt när jag haft besök känner jag den där darriga, ömmande tröttheten som kommer när man slappnar av i musklerna efter att ha varit på helspänn en längre tid.

Nu är det i alla fall bara några få dagar mysa med Lillen innan det blir en riktig helg och jag kanske kan få lite "ledigt".

Men, det var inte sant och det var inte sant för dessförinnan har jag en massa skolarbete, som det står i visan.

Skriva respons på andras texter är inte det roligaste jag vet med mina kurser. Överhuvudtaget allt med mina kurser som innefattar kontakt med något mer än mitt tangentbord tycker jag är ganska påfrestande.

Aldrig får man vara ifred. Dumma människor överallt, till och med i min egen dator. Vad ska de där att göra, egentligen?

Vem behöver Prozac när det finns Easy Living?

Vi går en lång promenad, och även om det är skönt att vara ute, även om jag mår mycket bättre nu så finns det en gräns för mina fogar och den gränsen nådde jag idag. Och sedan gick jag en timme till.

Morbrodern fotar hus till ett projekt, men det egentliga projektet för dagen är att han ska få sig en Falafel No 1 - falafel till livs innan han återvänder till kungliga huvudstaden. Sådant har de inte där, nämligen.

Man tycker att Malmö är en lagom liten stad, inte lång nog på längden eller tvären att ta knäcken på en kvinna som aldrig tycks vara i sina bästa år, men om man går i cirklar så går ju det med.

Till sist är det i alla fall avsked, och jag tröstar mig med att impulsshoppa två blaskor på Pressbyrån. 75 spänn styck minsann så det var min hela månadspeng som gick där i ett svep men jag blir lycklig av att läsa glossiga magasin, så är det bara.

Så det så.

Tortyr är inte ångestdämpande, i fall någon undrade

Vår besökare vill till havet så vi åker ut till Ribban och fikar. Det är inte så kul som det borde. Det är inte heller någon imponerande våffla jag får, trots att jag får en personsökare på köpet, men jag är inte den som är den och en våffla ska vara ganska så äcklig innan jag inte offrar mig på den.

Maken släpar med sig cykeln för att han ska kunna hoja iväg och spela fotboll mitt upp i alltihop men jag har för mycket ångest för att köra bil med mina barn i baksätet så det slutar med att vi andra går en lång promenad hem ifrån videobutiken medan maken kör iväg med cykeln bakpå.

Vi hyr massor av filmer, ca 4, och under kvällen ser vi en och en halv.

En gång i tiden var det så här varje vecka. Middag med morbrodern, sedan en film eller två. Eller tre. Nu rinner alla iväg åt varsitt håll efter bara ett par timmar och jag som sett fram emot att se film i sällskap för första gången på månader blir ensam kvar i soffan med sovande bäbis i famnen.

Jag försöker tappert se den andra filmen, men den är för "bra". Massor av lagerblad på omslaget är inte vad jag är på humör för just nu. Och det var definitivt en så kallad Feel bad-film.

Inte precis vad jag behövde, en dag som den här.

Så ro hit med en eka, någon gång då

I anledning av förra helgens bemärkelsedag kommer en morbror på besök. En före detta Malmöbo söker sina rötter, och han har presenter med sig.

Sweet! tycker födelsedagsbarnet.

Jag orkar inte mycket mer, tycker jag.

Det blir en promenad. Inget märkvärdigt, bort till posten/macken bara. Men store sonen kommer med ut i dagsljuset minsann. Och för det ska denna dagen gå till historien!

Det är skönt att se honom, morbrodern, se att han har det bra, trots att jag försummat honom så.

Men så svårt att vara den som han behöver mig att vara. Även om det bara är för en helg.

Så svårt att hålla mig på fötter.

Jag behöver vila nu. Behöver ro.

Lite mycket ont.

Jag går inte bara bakåt. Jag går på knäna också.

Bara för att göra det så svårt som möjligt, liksom.

Ingen tid att samla mig och resa mig heller. Måste skynda vidare, in i ovissheten.

In i alla måsten som travar upp sig framför mig.

De är många nu. Så många att jag inte kan se dem, ett och ett.

Jag ser bara den samlade massan, den grå, och skuggan den fäller över mig, över min väg.

Om jag springer så fort jag kan, kan jag ändå inte ta mig igenom denna massa.

Och jag kan verkligen inte springa särskilt fort på knäna.

Det här kommer att göra ont.

Mycket ser konstigt ut när man går baklänges

Det är svårt.

Mycket.

Mycket är svårt.

Och det är mycket svårt.

Dessutom ser ordet Mycket konstigt ut, plötsligt.

Som att jag inte har använt det ordet tusen gånger. Tio tusen gånger.

Men när jag skriver det nu är det ett främmande ord, plötsligt. Jag kan inte stava till det. Och jag känner inte igen det.

Så är det med mycket nu för tiden.

Sådant som varit lätt, åtminstone möjligt med lite ansträngning, blir omöjligt svårt. Färdigheter bara försvinner. Framsteg är det inte tal om.

Här går vi bara bakåt, nu för tiden.

Och inga bak-och-framskor har jag heller.

För resten av terminen och resten av livet

Jag stressar, hetsar, oroar mig och våndas. Alla dessa deadlines, alla dessa inlämningsuppgifter och diskussionsforum som väntar på min insats, mitt deltagande.

Så mycket jag borde göra. Men jag kan inte.

Kan inte på båda sätten, både pouvoir och savoir. Poder eller saber, posso eller so.

Jag mår så dåligt över att göra ett dåligt arbete, en dålig insats både här hemma och i skolan. Det visste jag ju att jag skulle komma att göra. Men jag trodde att jag skulle göra ett dåligt jobb på grund av tidsbristen.

Nu visar det sig att den är en behändig ursäkt.

Men det är förmågan, mycket mer än tiden, som jag lider brist av.

Att inte ha tid är jobbigt, men sätter inga varaktiga spår.

Det här att jag blivit dum, eller kanske slutligen insett att jag alltid har varit det, det ger men.

Men vad bra då

Vi måste sysselsätta oss och vårt besök, och dessutom måste vi till biblioteket så det blir en busstur dit och sedan en promenad åtminstone halvvägs hem.

Det är relativt lätt när lillen är vaken, han får all uppmärksamhet och levererar en ständig ström av samtalsämnen.

Men när han somnar. Då blir det svårt.

Det är långt hem. Och samtalet går på styltor.

Och jag går på mina defekta fogar.

Så smärtsamt det här. Men snart är det över.

Och sedan är det bara fyra korta dagar av deadlines och hets innan det börjas igen.

Men framför allt tack till Dumlefluff

Bäbisen lämnar bäbis-skapet bakom sig och blir Lill-Pojken idag, på sin 1-årsdag.

Hurra, hurra, hurra.

Och en liten klapp på axeln till mig själv som bara nästan fick härdsmälta.

Och för att jag hittade den allra bästa presenten, för bara 17 och femtio. So not like me.

Tårtan slängdes ihop i en handvändning efter det att tidschemat havererat fullständigt redan vid lunch. Inte blev den väl så pjåkig för det. Tack till hallonen för deras insats.

Trehundrasextiofem dagar senare

Så mycket som måste göras inför morgondagen att det bara är dömt att misslyckas, men inte slutar jag att stressa för det, närå, jag tror jag kan springa ifrån det, springa i kapp det, springa det bra.

Det kan jag inte. Om någon undrade.

I slutändan blir en bråkdel av allting som var absolut nödvändigt gjort. Och när dagen är över är det inget jag kan göra åt det.

Varför det alltid blir så här har jag slutat att fråga mig själv. Jag bara hänger på bromsen och hoppas få stopp på eländet i tid.

Medan tid är. Medan jag är.

Och innan lille vännens speciella dag har blivit alldeles förstörd.

Och alla är de runda, som bollar ska vara

Med pengar på fickan känner man sig som en riktig karl igen, och jag ger mig ut och går på stadens gator rak i ryggen och med ett uppdrag: Att hitta den perfekta födelsedagsbollen till lille vännen.

Det är inte lätt. Men en mamma måste göra vad en mamma måste göra. Och jag kommer hem med inte mindre än 7 bollar, i slutänden. Någon av dem måste vara den rätte.

Eller, måste och måste.

Inte måste väl någonting alls. Om livet har lärt mig något så är det väl det.

Men någon av dem är förhoppningsvis bra nog.

I morgon, i morgon, jag älskar i morgon

Dagen innan pengar är alltid en sådan icke-dag, en det-får-vänta-till-i-morgon-dag, en seg, lång, onödig dag som jag kan klara mig utan.

Inget kan man göra utan pengar.

Och det spelar ingen roll hur mycket jag fick förra månaden. Dagen innan barnbidrag är de alltid slut, om jag fick fem eller tiotusen spelar ingen som helst roll.

Eventuellt är jag fattigare om jag fått mer pengar av någon anledning. Jag tenderar att göra av med extra pengar mer än en gång. Och det går inte. Jag vet det. Men jag gör det ändå.

Och idag är en alldeles vanlig dagen-innan-livet-börjar-om-på-nytt-dag.

Är det början eller slutet eller kanke slutet på början eller början på slutet eller början på början eller rent av slutet på slutet???

Jag kan inte sluta tänka på scarfen igår. Vad den kan ha försökt säga mig.

Är det dags nu, tänker jag. Är det dags att ge sig på det där igen nu?

Är det slut på det här, vad man nu ska kalla det? Sabbatsåren, pausen, hiatus, ide, dvala, vegetativt tillstånd.

Kärt barn är inte ensamt om att ha många namn.

Ska jag verkligen ta itu med Nina-boken igen? Är det det som det här betyder, att hon finns kvar och väntar på att hennes berättelse ska bli färdig, ska bli läst?

Eller var det ett farväl? En markering om att det var då och nu är det nu. Dags att ge sig på något nytt?

Och i så fall vad?

Om jag ändå kunde fatta sådana beslut själv, istället för att vara beroende av att kunna tolka olika mer eller mindre uppenbara tecken i min omgivning.

Suck.

Och undra vad det betyder

På väg hem ifrån stormarknaden idag såg jag en scarf, som hade fastnat i en taggig buske vid sidan av motorvägen.

Surrealistiskt!

Ännu en gång den här känslan av att texten och verkligheten möts.

Min text. Och min verklighet.

Hisnande.

Jag kan inte sluta le.

Och att mamma har tålamod

Vi åker ner till civilisationen, bäbisen och jag. Där finns så mycket spännande. Där finns böcker, mössor och kyckling- och baconbagels.

Allt vad en människa kan begära.

Om människan är jag, vill säga.

Eftersom jag fryser köper jag en mössa till min lille vän som jag snart inte kan kalla för bäbisen mer för han håller på att bli så gammal.

När jag tar på honom mössan försvinner hans öron och han fipplar förbryllat med fingrarna där öronen nyss befann sig och tittar förundrat på mig. Mamma kan trolla, tycks han tänka. Sedan ser han lite bekymrad ut, som att han inte riktigt kan föreställa sig livet utan öron, vad det kommer att innebära för en nästan 1-åring.

Sedan drar han av sig mössan och problemet är löst.

Sedan drar han av sig mössan tio gånger på raken.

Tur att jackan har kapuschong.

Men tro inte att det blir någon vila för det

Så många dagar som bara flyter ihop till ett enda myller, till en enda röra.

Röran som är, som ska föreställa, mitt liv.

Jag kommer inte kunna skilja dem åt om hundra år, inte ens om en vecka.

Jag vet för det mesta inte ens vad det är för dag medan den pågår.

Rörigt, sa Bull, är det i mitt huvud.

Men maken är ledig och ska inte spela fotboll, alltså är det söndag.

Som sagt

Lite drygt en vecka till någon här firar sin allra första födelsedag och det gås minsann, flera steg.

Det gås alldeles för fort.

Hisnande är väl ett ord som passar bra in på min tidsuppfattning det här året. Så fort har det gått att de ringer från Guinness rekordbok när som helst.

Fritt fall är också ett bra uttryck.

Jag har inget grepp om något, inget fotfäste alls.

Inte bra alls mår jag.

Och ingen vila, ingen ro, finns det att få nu heller när det stundar kalas och besök från storstaden och allt möjligt.

Och alla dessa jävla läxor som alltid bara måste vara gjorda igår och så vidare, och så vidare.

Jag mår inte bra nu.

Inte alls.

För mig går det inte så bra.

Alls.

Men bäbisen, han går jättebra.

Och hur källsorterar man egentligen ett hästhuvud man hittat i sängen?

Inte kan man slappna av heller, när man lämnat sin första halvrumpiga uppgift. Nej, för då ska man läsa allt som de andra har skrivit och lämna konstruktiv och trevlig kritik på det.

Svårt i verkliga livet och dubbelsvårt i datorlivet när man inte kan se hur folk reagerar och anpassa sina uttalanden om de inte ser ut att tas emot väl.

Nu kanske någon blir ledsen, fast jag inte alls menar något illa.

(Nu kanske någon blir glad fast jag menade något elakt.)

Det är en konst, det här.

En jag som vanligt inte behärskar.

Hoppas ingen i gruppen bor här i stan. Då får jag kolla under bilen så det inte rinner bromsvätska nästa gång jag ska någonstans...

Tack för supporten på hemmaplan

Jag ska lämna min första skrivuppgift på Skriva-för-barn-kursen. Typ nu ska jag lämna den. Den är inte skriven ännu.

Det är ett problem.

Ett annat problem är att jag inte har skrivit något för barn, någonsin. Och att jag skulle visa mig vara fruktansvärt duktig på det inom de närmsta 24 timmarna håller jag för osannolikt.

Så vad gör man?

Man gör ett half-assed job, Simpson style.

Och inte är det ett dugg lättare att skriva något mysigt, roligt, utvecklande och underhållande för barn när ens eget allra minsta står vid grinden i vardagsrumsdörren och gråter övergivet.

Inte ett dugg, faktiskt.

Och strax efter måndag lunch är det onsdag, hur fasiken ska man hinna med???

Det är så mycket att göra nu att jag tappar andan. Eller inte tappar kanske, men glömmer den. Glömmer att andas.

Jag andas in på morgonen. Och sedan rusar dagen förbi. Och så undrar maken varför jag är så ansträngd när kvällen kommer, varför jag inte bara kan sätta mig ner och ta det lugnt en stund.

Ja, varför?

Så mycket att göra att det inte är möjligt, det är faktiskt både i teorin och i praktiken alldeles omöjligt att göra det jag gör nu.

Undra på att man känner sig lite sliten.

Och terminen har bara precis börjat.

Suck direkt från lagerhyllan

Bäbisen kastar sin faders pekdon i golvet en sista gång och vi får gå och handla ett nytt. Vi går till pekdonsaffären och säger "ett styck pekdon, tack".

Nej, det gör vi inte.

Vi lämnar staden i gryningen, överger bilen vid vägens slut och fortsätter till fots i regnet hela natten tills vi hittar lagershopen.

Nej det gör vi inte heller. Den ligger ju precis här om knuten.

Jag önskar att den låg så avsides som i reklamen. Och att vi bodde precis runt knuten.

Det vore najs.

Och så önskar jag att jag hade råd att shoppa lite mer än bara ett styck pekdon när jag vandrar omkring bland alla dessa rikedomar till fyndpris.

Om han åtminstone kunde sluta snarka ikapp med far sin

Stackars bäbisen har varit snorig i två veckor nu och jag tycker det får vara nog. Det tycker sköterskan på sjukvårdsrådgivningen också så vi går till doktorn.

Doktorn konstaterar att han är/har varit förkyld.

Det är ok. Det hade jag nästan kunnat räkna ut.

Men dessutom har hon en makalös manick som påstår att han har vätska bakom trumhinnorna.

De hittar då på en massa dumheter. Vad ska nu det vara bra för? Sådant hade man inte på min tid, och det blev väl folk av oss ändå.

Eller också inte.

Han blir ordinerad näsdroppar, minsann, pojken. Så får vi väl se om han blir bättre.

Annars ger det sig väl med åren, tänker jag.

Men fint blir det, om man kisar

Denna röra vi lever i. Denna outhärdliga.

Den fyller så hemskt, att vi knappt får plats. Trots att vi nästan ingenting har, förutom varandra.

Lite gör vi åt den. Mest bara lever vi i den.

Men nu måste här röjas, om vi ska få plats med det nya vi köpt.

Lite gör jag. Bra blir det knappt.

Men ändå.

Slarviga människor är också människor.

Men kanske inte lika länge.

Äntligen lördag

Vi är effektiva och åker direkt från babysimmet till det stora möbelvaruhuset för att kunna shoppa samtidigt som bäbisen sover förmiddagslur.

Inte alls likt oss. Men skönt på något sätt. Vi kommer dit tidigt så det är inte så mycket folk. Bäbisen sover och vi vet vad vi ska ha och det vi ska ha är helt orimligt tungt så vi beställer hemkörning och åker därifrån utan att ha kånkat på en endaste tung pryl.

Hemma råder det vanliga kaoset men det finns ingen tid till städning för jag har tre deadlines och glöm mina goda föresatser från i går, här has det ångest så det räcker och blir över.

Om det has.

Mitt upp i alltihop sticker maken iväg på lite qualitytime med sina pojkvänner och deras boll. Tack för det.

När han kommer hem ska det fixas käk och när jag sedan laddar för att sätta igång att jobba så visar det sig vara viktiga pojkar med boll på tv också och jag blir lämnad med bäbisen igen.

Ibland är det lite mycket tandagnisslan att vara gift.

Och inte blev det städat heller.

Terminens första deadline

Jag har min första deadline och jag har sådan ångest över vad jag ska skriva och hur och ingen tid alls att faktiskt skriva på, men jag gör det ändå. Inte blir det bra men det blir gjort och den här terminen kan man inte förvänta sig mer än så.

Inte hoppas på mer än bara precis tillräckligt.

Jag har en känsla av att det kommer att bli mycket av det där nu, deadline-ångest. Bara att bita ihop och vänja sig.

Eller också, tänker jag, så låter jag bli.

Tänk om jag kunde fimpa ångest-biten i höst. Bara göra jobbet lite half-assed, precis i sista minuten. Men utan att ägna all annan tid åt att stressa ihjäl mig över det.

Det skulle kanske kännas lite bättre då.

Om jag kunde.

Vara någon annan.

Ett tag.

Minst dubbelt så långt åt andra hållet

Vi promenerar åt andra hållet, till Burlöv. Det är långt. Väl där somnar bäbisen, så då fortsätter jag att gå. Ännu längre.

Ända till Åkarp går jag och bäbisen sover fortfarande så jag sätter mig på en bänk och försöker skriva en läxa till en av mina kurser. Det går så där kan man väl säga.

Men jag gör det i alla fall.

Jag måste i nuläget få poäng för att jag försöker. Annars skulle det ju inte bli några poäng alls.

Det höstas i och för sig så smått men jag fyndar minsann solskyddskläder till bäbisen som borde bli lagom till nästa sommar.

Då ska han slippa sitta inne, stackarn.

Sedan tar vi bussen hem. Om jag tyckte att det var långt dit, är det inget mot hur långt det hade varit att gå hem.

Ute i parken, i gruset på marken

Vi promenerar, som vanligt, bäbisen och jag och som vanligt hamnar vi på Emmaus där jag hittar en fin bok till honom. Tjejen i kassan tycker också att den är fin, men inte på samma sätt som jag.

Jag tycker den har fina teckningar med massor av färger, och roliga små verser på rim.

Hon tycker den är så könsneutral.

Jag är en främling i detta land.

Som vanligt.

Efter det att mamma har fått sin fynd-dos får bäbisen sin gung-dos i Rostorpsparken och efteråt ska han få mellanmål men det faller på att det kommer en hund som är mycket mer intressant än något jag har att erbjuda.

Så intressant är hunden att bäbisen alldeles glömmer att stå upp och ramlar pang på näsan i gruset. Eller, inte så mycket på näsan som på pannan där han får sitt livs första skrubbsår, men eftersom han är lite snorig så hamnar det mesta av gruset kring näsan.

Dumma hundar! Tycker jag.

Bäbisen tycker förmodligen: Dumma mamma! För att jag inte fångade honom när han stöp. Och för att jag pillar bort allt gruset.

Det hade han ju velat behålla. Det eller hunden.