Så mycket som måste göras inför morgondagen att det bara är dömt att misslyckas, men inte slutar jag att stressa för det, närå, jag tror jag kan springa ifrån det, springa i kapp det, springa det bra.
Det kan jag inte. Om någon undrade.
I slutändan blir en bråkdel av allting som var absolut nödvändigt gjort. Och när dagen är över är det inget jag kan göra åt det.
Varför det alltid blir så här har jag slutat att fråga mig själv. Jag bara hänger på bromsen och hoppas få stopp på eländet i tid.
Medan tid är. Medan jag är.
Och innan lille vännens speciella dag har blivit alldeles förstörd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar