Moment 22

Man ska nog inte göra några planer. Det blir så jobbigt när man inte orkar med, man känner sig så misslyckad. Bättre då att tänka att idag blir det inget som helst gjort och sedan kanske överraska sig själv.

Ångesten är svår och gör allt i hela livet svårt. Svårt att sova och svårt att vara vaken. Svårt att vara ensam och svårt att ha folk omkring sig.

Men svårast att andas.

Jag hinner läsa en del nu när jag inte jobbar, men jag hittar inget som är riktigt bra. Jag läser den ena boken efter den andra där jag kan se vad författaren skulle gjort annorlunda, men mitt eget manus står jag helt hjälplös inför.

Var hittar jag kraften att skriva igen? När jag knappt kan stå på benen, knappt kan dra efter andan?

Jag vet ju innerst inne att om jag bara skrev skulle det kännas bättre. Om jag bara fick ur mig, om jag bara kunde se att det gick, att jag kunde.

Om jag vore där skulle det vara så mycket lättare, men jag kan inte komma dit härifrån. Inte direkt i alla fall.

Byte i Hallsberg?

En sak i taget

Att bege sig ut i verkligheten efter alltför många dagar hemma är alltid svårt trots att jag vet hur man gör. Det blev väl ganska bra ändå men efteråt var jag hemskt trött och hade ont i ryggen och benen och huvudet och magen och när det gör ont på så många ställen är det mer som att det bara gör ont i allmänhet, man mår bara dåligt i allmänhet så det är egentligen inte lönt att räkna upp alla sätt som man mår dåligt på.

Jag har en miljon saker att göra men kanske är det mer än vad en människa klarar av. Jag får välja en eller två och försöka få dem gjorda i alla fall. Jag har ju hela dagen på mig så kanske hinner jag diska och kanske törs jag åka till IKEA och köpa flyttlådor.

Skulle jag sedan hinna/orka börja röja upp i förrådet så förtjänar jag en medalj eller två.

Pengar har jag inte tjänat på flera veckor nu men jag hoppas de inte ringer den här veckan heller för oj vad jag har krämpor och oj vad jag är trött och oj vad jag har mycket att göra och oj vad jag inte bryr mig så mycket om pengar när jag inte mår bra.

Jag kommer ångra mig i slutet av nästa månad när jag inte får någon lön men nu inbillar jag mig att det är det här jag vill.

Bara vila och ta ett litet, litet steg i taget.

Andas och försöka inte släppa in all ångesten. Den har inte här att göra just nu.

Det finns inget att vara rädd för.

Allt kommer att bli bra.

Om jag bara andas.

Och tar en sak i taget.

Syrebrist

Måndag morgon och jag undrar vad den här veckan kommer göra med mig. Inget jobb idag i alla fall, kanske lite kul, om jag vågar och orkar. Jag har knappt varit utanför dörren på två veckor och nu är jag lite sugen på att ge mig ut i verkligheten igen. Se om den finns kvar.

Kanske, kanske en tur till Köpenhamn och leta efter födelsedagspresenter, men jag vet inte om jag orkar eller törs. Jag hoppas det. Hostan blir värre och i värsta fall har jag fått ärva sonens influensa och då blir jag utslagen ända fram till hans födelsedag. Bäst att få allt undanstökat så länge jag kan stå på benen.

Annars har helgen varit jobbig, klaustrofobisk. När alla är här är det outhärdligt. Jag känner att jag inte får plats, inte har någonstans att ta vägen. Jag får ångest, kan inte andas och sedan klarar jag inget av allt som förväntas av mig en vanlig helg.

Allt blir svårt när man inte kan andas.

Bara så här tidigt på morgonen, timmarna före gryningen får jag vara i fred, bara då kan jag slappna av. Men klockan är inte fem på morgonen tillräckligt länge.

Jag vill ha ett hem där jag känner att jag får plats.

Problemet är bara att min lottovinst på 23 kronor inte räcker till ett helt hus.

Jag kan inte ens vinna på Lotto rätt. Klantigt.

Jag kan inte ens andas.

Det borde inte vara så här svårt.

Inget borde vara så här svårt.

En hård dags natt

Jobbig natt. Jobbig dag igår. Kan ha något samband, vad vet jag?

Nu är det äntligen (nästan) morgon och jag behöver inte längre försöka sova. Istället njuter jag av att få vara i fred en stund, när alla andra sover. Den här lägenheten är inte stor nog för fem mer eller mindre vuxna personer. Det här med styvfamiljer är svårt. Och känsligt. Och svårt.

Det blev inget brödbak i går. Jag gömde mig i sovrummet istället med all min ångest medan maken bakade foccacia som vi sedan åt till potatis- och purjolökssoppa. Det är synd om honom som får göra allt, men det blev väldigt gott och minnena av foccacian vi köpte strax utanför Rom på väg hemåt längs kusten värmde lite.

Sedan såg vi Pianisten och jag tyckte inte att den var bra så nu åker jag väl direkt till helvetet utan att passera gå.

Jag funderar mycket på förväntningar och vad de får för konsekvenser. Igår valde jag mellan att se ett avsnitt av Jericho och ett avsnitt av House. Jag lutade åt Jericho, men i sista minuten valde jag lik förbannat House. Hjärnan däremot som tydligen inte var med på det beslutet var helt inställd på Jericho. Och hela första snutten, innan vinjetten och signaturmelodin kom igång, var jag övertygad om att jag såg på Jericho. Jag kände igen en av karaktärerna, trodde jag, lyckades passa in handlingen i det jag redan sett och dra en massa slutsatser av det. När signaturmelodin brakade loss och vinjetten gick igång höll jag på att ramla av stolen. Så fel blev det i mitt huvud att jag inte förstod vad som hänt på en lång stund.

Man anpassar sig efter den verklighet man tror att man lever i. Kanske är det därför det är så svårt. Jag tror att jag lever ett liv och anpassar mig efter det, kämpar för att få det att funka. Men i själva verket är mitt liv ett helt annat. Allt jag gör blir bara fel, gör allt bara svårare.

Det jag undrar nu är:

När kommer signaturmelodin? Är det inte dags för vinjetten snart?

Så jag kan få se vad jag gjort för fel.

Bortsett från att jag har skrivit en tråkig bok.

465

Det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud nu, både om dagarna och om nätterna. Jag sover mycket och drömmer en massa hela natten men allt försvinner så fort jag vaknat och lämnar mig urvaken, förvirrad och ganska utmattad.

Det är mycket nu.

Jag hanterar det så gott det går. Försöker acceptera min egen otillräcklighet. Försöker.

Små, små steg i den riktning jag vill röra mig är bättre än att bara ligga och tjura. Men det är nog bäst att jag gör det i smyg. Om jag märker vad jag håller på med kommer jag bara att börja sabotera för mig själv.

Jag är lömsk på det viset.

Rökridåer behöver jag. Som till exempel att jag är hemskt sugen på nybakat bröd. Och om jag ger mig i kast med att baka bröd den här helgen för första gången på tre evigheter kanske jag också av bara farten skulle kunna smygläsa lite i min eländiga så kallade bok. Jag är fortfarande på sid 100. 250+ to go.

Om jag är diskret kan jag kanske läsa en femtio sidor utan att jag märker någonting alls.

Det är tur att jag är lite dum.

Jag märkte till exempel knappt att jag i ögonblicken innan jag somnade igår kväll rafsade åt mig den lilla svarta skrivboken och skrev fyrahundrasextiofem små ord.

Det är ju inte så många men det var det första på över en månad och det gör dem lite heliga.

Ganska spännande var det också. Helt nytt.

Men det låtsas jag inte om.

Skriva? Vem? Jag?

Näe...

The weather outside is frightful

Lite snökaos därute, som det alltid blir i Skåne om marken blir vit. Inställda tåg och bussar, alla bilar i diket, myndigheterna går ut med varningar av olika slag. Strunt i det, jag ska ingenstans. Let it snow, let it snow, let it snow.

Människor mår bättre av att stanna hemma och ta det lite lugnt. Snökaos är bara naturens sätt att säga: Stanna hemma idag. Stanna i sängen med en god bok. Ta det lite lugnt. Det har du förtjänat.

Det där sista säger den till alla utom mig, men jag är ändå den första att dra täcket över huvudet.

Det blev fredag. Det blir helg. Och ännu en vecka har gått utan att jag åstadkommit något som helst. Mer än lite jobbigt.

Min goda föresättningar för nästa vecka känns ihåliga och meningslösa och bara något som mitt dåliga samvete kommer att stå på för att bli så stort som möjligt i slutet av nästa vecka.

Kanske får jag sonens sjukdom, vad det nu är, feber och hosta och allmänt utslagen. Då är det legitimt att stanna i sängen. Åh, vad var det? En hostning! Bring it on, säger jag bara. Bring it on.

Och fortsätt gärna snöa. Världen blir vackrare då.

Oförberedd

Jag vill bara sova eller i alla fall ligga nerbäddad med en god bok eller i alla fall en tjock bok och inte göra någonting. Och så går dagarna.

Jag måste bättra mig. Jag måste bli bättre. Jag måste.

Det här duger inte.

Nästan två hela veckor utan arbete nu och det blir inga pengar av det inte och inte skriver jag på min bok inte och inte söker jag något annat jobb inte och inte ens disken tar jag hand om.

Jag duger inte.

Jag behöver diska och skriva och storstäda och börja rensa ut och sedan packa ihop alla saker och planera för den stora icke-flytten och allmänt röja upp i hemmet och hjärnan och tillvaron när jag nu har hela dagarna för mig själv att disponera som jag vill.

Jag behöver hitta något slags fotfäste.

Det här livet är nog lite för svårt för mig. Kanske var det någonstans i början en meny som på playstation där man kunde välja svårighetsgrad och jag måste ha tryckt fel, easy skulle det vara, inte advanced, dumt av mig men jag var kanske inte ens född när det valet gjordes. Vad visste väl jag om vad det skulle innebära?

Och playstation var inte ens uppfunnet.

När jag var liten fanns inte playstation. Inte internet eller mobiltelefoner. Inte bloggar eller mmorpg eller wap eller mp3.

Jag lekte faktiskt med kottar.

När jag var liten var jag ett barn. På vilket sätt har det förberett mig för vuxenlivet, arbetslivet, vattenskador, privatekonomi, klimatförändringar, äktenskap, tonårsbarn?

Af säger att de kan bara hjälpa mig om jag säger vad jag vill, vad jag klarar av.

Jag vill gå och lägga mig med en god bok. Och inte gå upp förrän jag känner att jag kan. Jag klarar av att stanna i sängen och läsa tjocka böcker.

Något säger mig att det inte är det de är ute efter.

Kommer ingen vart

I dag ska det bli snöstorm, sägs det. 25 cm snö har det utlovats. Och jag som hade tänkt gå ut för första gången den här veckan. Får väl bli någon annan gång då. Snö är bäst när det iakttages från värmen inomhus.

Jag undrar hur många arbetslösa dagar det kommer gå innan jag vågar försöka skriva igen. Det var så länge, länge sedan och jag önskar att jag orkade, vågade, kunde. Det skulle kännas så mycket bättre efteråt, tror jag.

Mitt bokmanus ligger kvar på skrivbordet, jag har fortfarande bara läst (ca) 100 sidor. Jag har inte kunnat koncentrera mig på det i röran som har varit de senaste dagarna. Jag vill så gärna bli klar och skicka iväg det igen men jag behöver skriva om början och jag vet inte hur. Jag är lite sugen på att bara skicka iväg det till ett halv dussin förlag i förhoppning om att någon redaktör ska tycka synd om mig och hjälpa mig göra färdigt det, men så funkar det ju inte. Det måste vara färdigt innan jag skickar det. Jag fattar det nu. Ingen bryr sig om potential. Om min bok nu har någon sådan kanske jag ska låta vara osagt, men ändå.

Livet är svårt och jag räcker inte till. Jag önskar jag hade mer ork, mer drivkraft, mer kreativitet.

Det här är för trist.

Så spänd

Längtar efter något slags lugn. Hjärnan rusar hela tiden. Det finns tusen saker att oroa sig över och hjärnan håller på och jobbar fram det ena worst case scenariot efter det andra. Som om verkligheten inte vore jobbig nog, nu ska jag stressa upp mig över hypoteser.

Det kommer att bli en rejäl vårstädning här i alla fall, som jag vill minnas att jag önskade att jag hade ork till för bara några dagar sedan. Golven i sovrummen, vardagsrummet och hallen måste rivas ut och sedan, när allt har torkat får vi nya. Och jag antar att de inte har någon trollkarl bland sina hantverkare som kan byta golv medan alla möbler och så står kvar. Det blir som en flytt fast vi inte kommer någon vart. Allt måste packas ner och sedan blir det väl hela havet stormar medan de håller på och jobbar. Flytta allt från rum till rum.

Jag ser inte fram emot det här. Jag tyckte att jag redan var så trött, så sliten, och nu det här ovanpå alltihop. Men naturkatastrofernas tid är här och man ska inte tro att man slipper undan bara för att man bor på andra våningen.

Man kan inte värja sig. Om jag bara kunde koncentrera mig på det faktum att det här kommer att ordna sig. Det kommer att gå bra. Jag vet inte hur det ska kunna fungera men försäkringsbolaget har väl rutiner, de får bestämma. Om jag bara gör som jag blir tillsagd så blir det bra. Om jag bara släpper taget och slutar försöka klura ut allting i mitt stackars överarbetade huvud.

Om jag bara kunde slappna av. Så blir det bra sedan.

Och lägenheten blir ordentligt vårstädad.

På knäna

Jag känner mig så otillräcklig. Flera gånger om dagen bara tappar jag andan över allt jag inte kan, inte orkar med, inte klarar av. Bara sjunker ner på sängen och kippar efter andan, kramar kudden hårt, ensam i ett mörkt rum.

Det hjälper inte ett dugg.

Depressionen är här, det är ett faktum och jag vet inte hur jag ska skaka av mig den. Jag vet bara att jag måste sluta tänka att jag inte orkar mer för det verkar provocera universumet omkring mig på något vis. Varje gång jag tänker att nu måste det vända, nu måste eländet få ett slut så kommer en smäll till, och en till och en till.

Jag måste tänka att det kommer ordna sig, att jag klarar det. Ta ett djupt andetag och fortsätta försöka.

Hålla mig på fötterna känns ouppnåeligt. Men jag måste försöka. Sikta mot stjärnorna för att nå trätopparna, typ.

Februari är snart slut. Sedan kommer mars och april och sedan våren och ljuset och solen och värmen och sedan sommaren och allt känns mycket bättre med ett glas vatten med klirrande isbitar inom räckhåll, halvliggande ute i en av våra enormt sköna fåtöljer på vår inglasade balkong där det blir tropiskt varmt när solen ligger på.

Det är egentligen obegripligt att depressionen kommer nu. Det finns ju saker att glädjas över nu. Jag önskar att jag vågade bli glad. Men när universum är på det här humöret kan det vara farligt att vara glad. Jag vill inte dra på mig mer elände.

Jag måste bara bita ihop. Fortsätta gå. Fortsätta framåt, så gott det går. Fortsätta försöka. Det måste få vara ok att inte allt blir gjort, att inte allt blir perfekt. Det jag trots allt gör måste duga.

Jag måste duga.

Bättre att gå på knäna än att stå still.

Fast det gör ont.

Jus' like Nu' Orleans

Vatten, vatten, vatten överallt är inte vad man vill mötas av i sin egen hall. Tro mig. Vatten är dumt. Låter sig inte tämjas. Förstör allt som kommer i dess väg. Dumma vatten.

Så. Kan vi gå vidare med livet nu? (Ignorera surrandet från avfuktaren, det guppliga golvet under de bara fötterna.)

En väldigt slapp lördag förvandlas så lätt till något väldigt stressigt och jag har svårt att sluta stressa nu, svårt att inte oroa mig för vad som kommer hända, hur mycket skador det är som inte syns.

Det finns inget jag kan göra. Vilken ful mening, vilken oerhört jobbig tanke. En himla massa vatten tog en promenad i vår hall och det finns inget jag kan göra åt det.

Man ska inte tro att man är något. Inte jag, i alla fall.

Vattnet däremot. Det är något.

Jag slog emot någonting och fick ett sår på handen när jag försökte samla upp allt vattnet och översvämningar och öppna sår, det blir dysenteri eller kanske difteri och malaria och kolera. Och det blir ju jobbigt.

Och regeringen gör förstås ingenting.

Eländes elände.

Stök

Tiden går. Livet går. Och inte kan man göra så mycket åt det.

Det har varit fantastiskt gött att inte jobba den här veckan. Att bara göra ingenting hade jag ett uppdämt behov av. Om jag nu bara kunde drabbas av lite rastlöshet och börja ta itu med travarna med post och papper på mitt skrivbord, tidskriftsamlarna med papper på golvet vid fönstret, travarna med kläder på golvet i min garderob och allt annat som travar upp sig trots att jag försöker hålla ordning. Lite tidigt för vårstädning, kanske, men vilket råtthåll jag lever i!

Kanske har alla textsamtalspapper spelat ut sin roll och jag kan slänga dem!? Mina egna känns det som om jag borde bränna vid någon slags ritual. Men de andras behöver jag kanske inte behandla som religiösa reliker. Visst är det mycket bra där, men om jag lovar att köpa allt de ger ut kanske jag inte behöver behålla deras gamla skrivövningar.

Å ena sidan. Å andra sidan kommer någon av dem att bli rik och berömd och få Nobelpris och då kan mina barnbarn sälja deras gamla skrivövningar på E-bay för en fet hacka.

Eftersom jag inte kommer lämna något fett arv efter mig kanske jag måste börja tänka i de banorna. Vad kan jag köpa billigt i dag och packa undan i "mint condition" som mina arvtagare kan släpa till Antikrundan och få värderat till miljoner? Leksaker brukar ha bra värdeökning. Och designade bruksföremål i spännande material.

Jo. Kan nog bli nåt. Jag får ta en sväng på stan när lönen kommit och investera i lite blivande värdeföremål till kommande generationer.

Men först måste jag nog ändå städa mitt rum.

Så många frågor, så få svar

Jag undrar om man kan ändra sig. Om man kan bli annorlunda än vad man är av sig själv, av naturen. Om man är lat, självisk och omogen, kan man då på något vis bli företagsam, omtänksam och mogen? Och i så fall, hur gör man?

Bortsett från lobotomi då. Det får gärna vara något sätt som inte innefattar att skära sönder mig. Jag menar, jag hatar min kropp åtta dagar i veckan men icke desto mindre känner jag dess smärta, om man säger så.

Om man bara gör tvärt emot vad man instinktivt skulle gjort, dag efter dag, kan man då träna bort sina naturliga beteenden eller blir det bara tomt och tillgjort?

Det viktigaste är att man är sig själv brukar folk säga, men om det man är inte är något bra kan det väl ändå inte vara sant.

Om ens natur är att vara ledsen, kan man tvinga sig själv att vara glad då?

Jag har så mycket att vara glad över. Men jag kan inte riktigt sluta gråta.

Varför väger alltid det i den negativa vågskålen så mycket tyngre? Varför känner jag det så mycket mer?

Och vad kan jag göra för att ändra det?

Inte så bara

Inget jobb på hela veckan. Ryggen tackar men bugar inte. Den vill inte böja sig i onödan eftersom den behöver läka.

I går körde jag bil. Det var kul, men lite pirrigt. Det blir lite för sällan. Till sist tog jag modet till mig och körde genom en drive thru. Sedan parkerade jag på därför avsedd plats och käkade junk lunch.

Jag önskar jag hade en egen bil, bara för att kunna få göra sådant lite oftare. Det finns en precis-som-på-film-känsla i vissa saker som även om hamburgaren smakar plast gör det lite speciellt.

Jag begär inte mycket. Men jag hade inte haft något emot om livet kunde vara lite mer som på film. Om inte annat så för förutsägbarheten. Snubben med den vita hatten är inte någon skurk. Man hittar alltid precis den ledtråd man behöver för att lösa fallet, precis i sista minuten. Och om man kunde få höra soundtracket, så skulle man veta om man behövde oroa sig eller inte. Om värsta stråkorkestern drar igång när man är på väg ner i källaren så hämtar man den lådan någon annan dag istället, t ex.

Jag vet hur det funkar på film. Men den här verkligheten, den greppar jag aldrig.

Det är svårt att leva.

Jag fick fylla i en enkät igår, en undersökning av min hälsa för att utvärdera psykvården jag får. Mina svar oroade mig lite. Jag visste att det var tungt nu, men jag visste inte att det var så illa. Jag fixar ju att gå till jobbet och tvätten och alltihop. Men jag är deprimerad. Jag känner så väl igen Depressionens Kognitiva Triad: negativa tankar om mig själv, om min situation och om min framtid. I alla fall när jag får se det svart på vitt. Bara att bocka av. Check, check och check. Tre av tre. Alla rätt. Eller fel, beroende på hur man ser på det. I'm ba-ack... Och så bara myrornas krig på tv.

Jag måste vara försiktig. Marken är tunn där jag står. Tunnare ändå nu när jag är medveten om det.

Men min bok tar sig. Det blir ganska spännande där, ett tag.

Jag måste bara skriva om början.

Bara.

Ha ha.

Lol som jag skulle sagt om jag tillhörde sonens generation.


Och grattis på födelsedagen till min mamma som skulle ha blivit 58 i dag. Jag undrar om hon hade varit gråhårig vid det här laget. Det hade nog klätt henne.

Internationella röda rosor och chokladpraliner-dagen

Jag kan ju lätt vänja mig vid det här inte-gå-till-jobbet-stuket. Nema problema! Bara mysa här hemma med lite goda böcker och en inte så god, kolla lite tv, sitta lite framför datorn, ta hela dagen på sig att diska. Passar mig perfekt.

Och så är dagarna så där låååååånga igen, så att de räcker till en massa, och man hinner känna dem, den ena efter den andra. Först är det måndag, och så är det det en lång stund och sedan blir det tisdag och så är det det en lång stund, osv.

I dag är det onsdag, Alla Hjärtans Dag och jag får väl ge mig ut och handla något hjärtformat i godisväg, företrädesvis med choklad i, till mina nära och kära. Och en bukett med något rött. Strunt i att dagen är skapad av Godiva och röda rosor-industrin. Om man inte köper något till sin partner betyder det att man inte älskar dem.

Så funkar det i alla fall i min värld.

Jag kämpar vidare med min tjocka bunt av en nästan-bok. 100 sidor har jag klarat av och det tar sig ju när själva handlingen kommer igång, det gör det ju. Så nu håller hjärnan på med tusen små planer för att skriva om inledningen så att det inte får en att vilja ge upp läsning för all tid och framtid.

Som att det skulle gå att rädda eländet.

Men det finns enstaka scener som är ganska häftiga, tycker jag själv i alla fall. Det rör på sig och det händer saker och man vill nog veta hur det går för stackaren. Om hon bara inte vore så jobbig i början.

Kan jag rädda eländet? Vem vet. Först måste jag läsa aaaaaaalltihop. Det kommer ta ett tag, beroende på jobb och sådant.

Sedan måste jag våga börja skriva igen.

Läsning, till sist

Jag sköt på det in i det sista men det gick ju inte att undvika i alla evighet. Manuset hade väntat länge nog nu. En 35-40 sidor hann jag nog med innan jag la det ifrån mig. Hela upplägget, presentationen av huvudpersonen, miljön, förutsättningarna och en antydan om vad som händer sedan.

Men usch. Ojämnt. Konstig kronologi. Ologiska hopp. Ett språk som pendlar mellan simpelt och pretentiöst. Dialoger som inte är av denna värld, så uppstyltade och onaturliga så det var outhärdligt. Och själva storyn, ganska så krystad. Det måste vara så här, hon måste vara så här, han måste vara så här. Allt måste vara misär, annars har jag ju ingen berättelse.

Lite distans behövde jag väl, för att se det.

Nu har jag sett det.

Vad gör jag nu då?

Jag måste läsa alltihop. Sedan ska jag packa in det i något hållbart med ogenomträngliga lager med tejp och lägga det längst in i garderoben. Får ej öppnas förrän efter jordens undergång, typ.

Det här blev väl min änglabok, antar jag. Jag bar den ända fram, två och ett halvt års värkarbete, men den fick aldrig något liv.

Jag berättade för maken hur dålig jag tyckte den var. Han sa:"Lärde du dig något av att skriva den då?"

Jag vet inte. Det återstår att se.

Jag hoppas att det enda lärdomen inte är att jag inte kan skriva böcker.

Wanna-be

Det gör inte så mycket att det är måndag om man inte ska gå och jobba. Det gör inget om man vaknar tidigt om man inte behöver stressa iväg, utan bara kan slå sig ner i lugn och ro framför datorn och vänta på att de andra vaknar.

Jag har visst saker jag ska göra idag men jag kan göra dem i min egen takt och det är inget som tar 8 timmar.

Mer än så behövs inte för att Sandra ska bli glad.

Om det ändå kunde vara så här alltid. Att man fick göra saker i sin egen takt, när man själv hade lust. Världen skulle kanske gå under, men gud vad härligt ostressigt det skulle vara under de där yttersta dagarna.

Kanske, kanske, kanske, om jag lyckas samla mod, när jag fått alla andra måsten ur vägen, om det finns tid kvar på dagen, så kanske jag börjar läsa på min bok i dag. Den är utskriven och klar, ligger som en klump i en snoddmapp på skrivbordet och bara tynger. Jag har inte tittat på den sedan slutet av september då jag skickade in den till Forum.

Det är dags nu.

Jag vet att den brister på många olika sätt, men jag måste läsa den. Även om det sedan blir så att jag bara lägger den åt sidan efteråt, aldrig skickar den till något annat förlag, så måste jag läsa den, försöka se den med deras ögon, försöka se vad det är som fattas.

En obduktion kanske det blir, eller en haverikommission, men det måste göras.

För att kanske kunna göra det bättre någon annan gång.

Jag har inte skrivit på så länge. Vet inte längre om jag kan eller vill eller om det är lönt eller för vems skull det har något värde.

Men jag vill ju. Jag hade så gärna velat. Vara henne.

Sandra - Författaren.

Det hade varit något, det.

Tråkig

Jag tycker att det är helt obegripligt att det är februari. Tiden rinner mig mellan fingrarna tror jag att jag har skrivit innan, men nu känns det som om jag knappt har några fingrar att hålla emot med. Snön som hälsar på ibland gör att det känns läge för lite jul, men det enda julaktiga här hemma nu när jag äntligen plockat undan juldörrmattan är julmusten som vi köpte en back av när vi var och handlade i fredags. 9,90 för en back med julmust - endast i februari.

Det finns så mycket jag skulle vilja göra en dag som den här, en helt ledig, iskall, lite snöig, bara maken och jag hemma, söndag. Men det blir väl det vanliga. Ta hand om tvätten, försöka läsa ut boken, titta lite på tv, kolla lite på nätet, och sedan kommer ungarna hem och det blir kväll och så somnar jag strax efter tidiga Rapport.

Mycket till liv är det inte, inte enligt någons skala.

I ett avsnitt av AbFab anklagade Eddie sin dotter Saffron för att ha ett liv som var så tråkigt att det skulle få en burhöna att anmäla sig till en kvällskurs.

Man känner sig lite träffad.

Det gör man.

T G I Saturday!

Jag överlevde den här veckan också. Där ser man. Nu blir det nog inga fler hela arbetsveckor på ett tag, det lugnar ner sig på jobbet, och jag är inte ledsen över de pengar jag inte kommer att tjäna, jag är faktiskt inte det.

Det är inte min rygg heller. När man knappt kan stå upp för att ryggmusklerna värker, och man trots det måste stå upp timme efter timme då känns pengar så fruktansvärt oviktiga.

Nu ska jag bara njuta av vilan och lugnet och att min man har hämtat sig efter vinterkräksjukan. Inte den mest romantiska av åkommor.


I veckan som gått har jag funderat mycket över vänner. Avsaknaden av vänner, snarare kanske. Hur man gör, var de finns, vad det säger om någon som mig att jag inte har några.

Jag insåg en dag att alla människor bara på något vis stod ut med mig utav medlidande, för att de tyckte att jag var så patetisk, eller för att de inte ville vara elaka. Men att de egentligen inte ville ha mig i rummet. Att jag inte tillförde något. Bara tog.

Så jag backade. Jag slutade ringa, maila, stämma träff.

Men jag hoppades ju att jag någon dag skulle träffa någon som skulle vilja vara vän med mig. Någon som skulle kunna få ut något av att vara tillsammans med mig.

Det får nog förbli en förhoppning ett tag. Det är inte mycket ork kvar i kroppen efter allt som hänt de senaste månaderna och jag tror att man måste ha det för att närma sig nya människor.

Men en dag. Då vill jag ha en vän. Eller flera.

Jag skulle kunna baka kakor till dem. Chokladsnitt. Det är det enda jag är bra på.

Men det är väl inte så illa?

Va blé de för siffrer?

Sovit sammanlagt nästan 11 timmar + att jag satt i 1 1/2 timme med värmedyna på det onda i ryggen i går eftermiddag. Utvilad är ordet, sa Bull, och nu är det bara en dag kvar innan helgen och man biter väl bara ihop och gör det så är det gjort. Jag fick gå hem vid lunch i går eftersom ryggen krampade precis som i förra veckan och jag kunde knappt stå på benen. Men nu är det en ny dag och jag försöker igen.

Smärta, än sen då?

Jag gör så gott jag kan. Vad annat kan jag göra? Och så räknar jag dagar, veckor och månader tills jag kan få slippa.

Och spelar ett par extra lottorader för att öka mina chanser att någonsin komma därifrån.

O-liv

Det är ett tråkigt liv, det här arbetslivet. Bara jobba och sova. Inget mer. Och sover man sen inte så bra blir det ganska jobbigt. Men nu är det i alla fall torsdag och det är inte så hemskt mycket kvar av veckan och det är sorgligt att den enda trösten är att dagarna bara går, utan innehåll, att livet bara rinner mellan fingrarna, men det här livet är ingenting. Det handlar bara om pengar.

Jag tycker inte om den här personen jag är, som jag tvingas vara för att stå ut, död och likgiltig på insidan, tjurig och trotsig med en massa aggressioner som bubblar upp när det minst passar sig.

Jag är väldigt arg över väldigt mycket men mest över mitt bortrunna liv. Man ska inte slösa med de få dagar man har på det viset.

Så mycket liv som går till spillo bara för att folk tror att pengar betyder någonting alls.

Undrar på att folk går in i väggen till höger och vänster i detta samhälle där man inte får plats, tid och ork att leva.

Det är outhärdligt.

Men det är bara ett fåtal månader, påminner jag mig, gång på gång. När sommaren kommer är jag långt härifrån.

Det bara måste jag vara.

Det här är inget liv.

Tvåhundrafemtio

Min 250:nde post.

250 dagar sedan jag slutade på skrivarlinjen och längre från Svalöv har jag sällan varit.

Jag har inte skrivit på flera veckor, har inte ens någon lust. Tror inte längre.

Det känns lite vemodigt, men det är så. Kommer att vara.

Drömmar dör definitivt.


Om Einstein hade haft mitt jobb hade hans teorier om tid sett helt annorlunda ut. Tiden stannar när maskinen stannar. Om maskinen stannar mycket och ofta så går tiden till och med baklänges.

I går stannade maskinen mycket och ofta. Det var en ofattbart lång dag. Och ändå får jag bara betalt för 8 timmar.

Det blev inte bättre av att jag stod vid maskinen närmast klockan heller. Det går inte att inte se vad klockan är när man står där. Medveten tid går också långsammare än annan tid.

Nåja. Det är onsdag. Om några timmar är jag halvvägs till helgen.

Ingenting händer då förutom att jag inte ska jobba.

Lycka kan vara en avsaknad av något.

Nu vet jag det.

Kapabel, kompetent, kapucin

En tränad chimpans hade kunnat göra mitt jobb. Vilken skön känsla det ger att veta det i slutet av dagen. Men samtidigt. Jag får betalt för att stoppa i papper i ena änden av en maskin och ta hand om kuverten som kommer ut i andra änden. Riktigt bra betalt. Mer än jag någonsin fått för någonting jag har gjort. Det är det jag måste tänka på i slutet av dagen. Att nu har jag tjänat ihop 663 kronor till. Pengar som jag så väl behöver.

Skrivandet skulle få ta den plats som det betalade för. Det bidde inte ens en tumme. Kuverten är det som betalar för sig.

Så jag jobbar. Och min väska som jag har med till jobbet är fylld till bredden av tröst, godis i alla tänkbara former och smaker. Jag försökte hålla mig till frukt, men bananer är för apor.

Är det här ett liv jag kan tänka mig att leva? Näh.

Men jag gör det ändå. För pengarnas skull.

Själen får vänta.

Vegetativt tillstånd

När telefonen ringer tio i fyra på morgonen vaknar man på riktigt. (Gammalt djungelordspråk.)

Idag är det tillbaks till jobbet igen. Det känns inte så farligt, men jag är spänd på hur det känns när jag har stått vid maskinen ett tag. Kanske finns det något manuellt arbete, det brukar finnas med jämna mellanrum och det var länge sedan sist. Det var väl i förra veckan, antar jag.

Nåja. Jag ska försöka ta det lite försiktigt, inte överanstränga något. Jag är inte 100 %, de vet det, det är ok att inte jobba i överljudsfart då. Det måste det vara.

I går tog jag mod till mig och printade ut mitt romanmanus. Jag har inte läst det ännu, det får bli någon annan gång, när jag har samlat mod och ork. Men det ligger där på skrivbordet i en stor, tjock bunt och bara finns.

Jag oroar mig på allvar över hur dåligt det kan vara. Om det är riktigt illa kommer jag inte att skicka det till något mer förlag. Jag är rädd att det kanske kommer att bli så.

Jag vet ju att det till ytan ser ut som en bok. Det har karaktärer, en handling, utveckling, lite dramatiska kurvor hit och dit. Det har en början, en mitt och ett slut.

Men det räcker ju inte. En bok behöver något mer. En gnutta magi som gör att alltihop kommer till liv. Skillnaden mellan mitt manus och en riktig bok kanske är den mellan en trädocka och en riktig pojke. Det är lite likt men det är inte alls samma sak.

Kanske skriver jag någon gång någon mer bok, kanske blir den i så fall bättre, men annars tror jag att drömmen om författarskapet är ganska död nu.

Död eller i koma.

Can I boogie? Yes, I can. Yes, I can. Yes, I can.

Alltid när jag är sjuk tror jag att det ska vara så alltid. Det blir alltid en överraskning när det släpper och det plötsligt går att göra saker, röra sig, skratta igen.

Men en glad överraskning.

Igår körde jag bil för första gången på ganska länge, ensam i bilen för första gången på jättelänge. Jag hade glömt hur kul det var. På med Bette Midlers Live At Last på bilstereon, upp med volymen och gasen i botten. Jag älskar hennes Divine Miss M-persona. "Can I boogie? What kind of asshole question is that?" "Shut your hole, honey! Mine's making money!" "Fuck 'em if they can't take a joke!"

Osv.

Precis vad jag behövde.

Maken kräks och hostar om vartannat och jag försöker hålla mig långt borta, men det är svårt i en lägenhet. Jag önskar mig en heltäckande dräkt med luftfilter à la Outbreak. Alternativt ett hus på 300 kvm. Med en egen flygel för smittbärare.

Jag kan ju inte bli sjuk igen, nu med en gång. Vinterkräksjuka och förkylningar; håll er borta från mig! Jag har haft mina sjukdagar redan. I morgon ska det gås till jobbet. Pengar ska tjänas.

Här ska varas vuxen. Mogen. Ansvarsfull.

Jag undrar om jag någonsin blir så vuxen att jag kan vara mogen och ansvarsfull utan en kniv mot strupen? Inte så troligt kanske. Har det inte kommit än, så är väl chanserna små.

Direkt från ung till gammal, utan att passera vuxen.

Undrar om jag missat något.

Bortsett från tusentals liter kaffe.

Minsta motståndets lag

Man läker. Så är det för det mesta. Och jag har anledning att hålla mig på benen, jag har ju det.

Ibland är det bara lättare att göra som man blir tillsagd. Även om det gör ont. Även om det känns så väldigt fel.

Bara hålla käften och gå och jobba som en duktig liten skattebetalare.

Det är ju bara tillfälligt. Jag har andra planer. Sen. Snart.

Och när jag ringer jobbet och erbjuder mina tjänster så behöver de mig inte, så det blir lite mer vila ändå, helt utan att det är mitt fel. Lite mer läkning.

Jag får bara ta det lite lugnare på jobbet så går det väl. Inte göra allt på en gång. Inte hålla högre tempo än att hela kroppen hänger med. Ta mig tid att sitta ner när ryggen begär det. Maska lite. Det får de faktiskt leva med. Annars blir det likadant om tre veckor igen.

Jag måste försöka hålla humöret uppe ur de där mörka avgrunderna också. Det är så farligt när det börjar försvinna ner i djupet.

Man vet aldrig om man kommer upp igen.

Läkning pågår

Åh, vad mycket hjälp man inte kan räkna med när man mår dåligt! Med ett sådant stöd är det lika bra att bita ihop och gå tillbaka till jobbet. Det blir min död, om jag lutar mig mot de här människorna.

Men idag går jag inte och jobbar. Jag kan fortfarande inte stå upp mer än fem minuter utan att tappa andan så jag tror inte att jag är riktigt redo ännu.

Men på måndag, kanske.

Idag behöver jag hitta lugnet, försöka slappna av i alla låsta muskler, försöka glömma alla tankar som snurrar runt i mitt huvud hela tiden.

Det kommer ju kanske att bli bra. Jag kan inte utesluta det.

Ingenting är omöjligt.

(Oj, där flög en gris förbi utanför fönstret!)

Återvändsgränd

Kanske måste jag alldeles tänka om. Backa, ta ett par steg tillbaka och sedan prova en ny väg. Det är så svårt, jag känner mig förpliktigad att jobba när de nu har anställt mig, men samtidigt har jag andra förpliktelser som står i konflikt med jobbet och ännu fler som står i konflikt med de förpliktelserna, och så vidare i all oändlighet, till dess att jag faller ihop i tusen små trasiga bitar och dör av otillräcklighet.

Det gör fortfarande så ont, på så många sätt. Ryggen är bara början.

Jag måste våga ringa en del samtal i dag. Jag måste våga berätta hur jag mår för människor som jag vet inte kommer att bry sig. Det är aldrig roligt.

Jag måste våga stå på mig.

Det är svårt.

Om man är så ynklig som jag är det inte mycket att stå på, ett ganska otillräckligt underlag.

Att jag aldrig lär mig. Att det alltid måste gå alldeles för långt innan jag inser att det inte håller. Att jag inte håller.

Det är ju inte det att jag tror att jag ska räcka till. Bara det att jag alltid låter andra bestämma vad jag ska göra. Att jag tror att det är meningen att jag ska göra något bara för att ett tillfälle dyker upp lägligt.

Det blir ju alltid fel.

Och nu är allting sönder igen.