Minsta motståndets lag

Man läker. Så är det för det mesta. Och jag har anledning att hålla mig på benen, jag har ju det.

Ibland är det bara lättare att göra som man blir tillsagd. Även om det gör ont. Även om det känns så väldigt fel.

Bara hålla käften och gå och jobba som en duktig liten skattebetalare.

Det är ju bara tillfälligt. Jag har andra planer. Sen. Snart.

Och när jag ringer jobbet och erbjuder mina tjänster så behöver de mig inte, så det blir lite mer vila ändå, helt utan att det är mitt fel. Lite mer läkning.

Jag får bara ta det lite lugnare på jobbet så går det väl. Inte göra allt på en gång. Inte hålla högre tempo än att hela kroppen hänger med. Ta mig tid att sitta ner när ryggen begär det. Maska lite. Det får de faktiskt leva med. Annars blir det likadant om tre veckor igen.

Jag måste försöka hålla humöret uppe ur de där mörka avgrunderna också. Det är så farligt när det börjar försvinna ner i djupet.

Man vet aldrig om man kommer upp igen.