En hård dags natt

Jobbig natt. Jobbig dag igår. Kan ha något samband, vad vet jag?

Nu är det äntligen (nästan) morgon och jag behöver inte längre försöka sova. Istället njuter jag av att få vara i fred en stund, när alla andra sover. Den här lägenheten är inte stor nog för fem mer eller mindre vuxna personer. Det här med styvfamiljer är svårt. Och känsligt. Och svårt.

Det blev inget brödbak i går. Jag gömde mig i sovrummet istället med all min ångest medan maken bakade foccacia som vi sedan åt till potatis- och purjolökssoppa. Det är synd om honom som får göra allt, men det blev väldigt gott och minnena av foccacian vi köpte strax utanför Rom på väg hemåt längs kusten värmde lite.

Sedan såg vi Pianisten och jag tyckte inte att den var bra så nu åker jag väl direkt till helvetet utan att passera gå.

Jag funderar mycket på förväntningar och vad de får för konsekvenser. Igår valde jag mellan att se ett avsnitt av Jericho och ett avsnitt av House. Jag lutade åt Jericho, men i sista minuten valde jag lik förbannat House. Hjärnan däremot som tydligen inte var med på det beslutet var helt inställd på Jericho. Och hela första snutten, innan vinjetten och signaturmelodin kom igång, var jag övertygad om att jag såg på Jericho. Jag kände igen en av karaktärerna, trodde jag, lyckades passa in handlingen i det jag redan sett och dra en massa slutsatser av det. När signaturmelodin brakade loss och vinjetten gick igång höll jag på att ramla av stolen. Så fel blev det i mitt huvud att jag inte förstod vad som hänt på en lång stund.

Man anpassar sig efter den verklighet man tror att man lever i. Kanske är det därför det är så svårt. Jag tror att jag lever ett liv och anpassar mig efter det, kämpar för att få det att funka. Men i själva verket är mitt liv ett helt annat. Allt jag gör blir bara fel, gör allt bara svårare.

Det jag undrar nu är:

När kommer signaturmelodin? Är det inte dags för vinjetten snart?

Så jag kan få se vad jag gjort för fel.

Bortsett från att jag har skrivit en tråkig bok.