Det gör inte så mycket att det är måndag om man inte ska gå och jobba. Det gör inget om man vaknar tidigt om man inte behöver stressa iväg, utan bara kan slå sig ner i lugn och ro framför datorn och vänta på att de andra vaknar.
Jag har visst saker jag ska göra idag men jag kan göra dem i min egen takt och det är inget som tar 8 timmar.
Mer än så behövs inte för att Sandra ska bli glad.
Om det ändå kunde vara så här alltid. Att man fick göra saker i sin egen takt, när man själv hade lust. Världen skulle kanske gå under, men gud vad härligt ostressigt det skulle vara under de där yttersta dagarna.
Kanske, kanske, kanske, om jag lyckas samla mod, när jag fått alla andra måsten ur vägen, om det finns tid kvar på dagen, så kanske jag börjar läsa på min bok i dag. Den är utskriven och klar, ligger som en klump i en snoddmapp på skrivbordet och bara tynger. Jag har inte tittat på den sedan slutet av september då jag skickade in den till Forum.
Det är dags nu.
Jag vet att den brister på många olika sätt, men jag måste läsa den. Även om det sedan blir så att jag bara lägger den åt sidan efteråt, aldrig skickar den till något annat förlag, så måste jag läsa den, försöka se den med deras ögon, försöka se vad det är som fattas.
En obduktion kanske det blir, eller en haverikommission, men det måste göras.
För att kanske kunna göra det bättre någon annan gång.
Jag har inte skrivit på så länge. Vet inte längre om jag kan eller vill eller om det är lönt eller för vems skull det har något värde.
Men jag vill ju. Jag hade så gärna velat. Vara henne.
Sandra - Författaren.
Det hade varit något, det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar