Återvändsgränd

Kanske måste jag alldeles tänka om. Backa, ta ett par steg tillbaka och sedan prova en ny väg. Det är så svårt, jag känner mig förpliktigad att jobba när de nu har anställt mig, men samtidigt har jag andra förpliktelser som står i konflikt med jobbet och ännu fler som står i konflikt med de förpliktelserna, och så vidare i all oändlighet, till dess att jag faller ihop i tusen små trasiga bitar och dör av otillräcklighet.

Det gör fortfarande så ont, på så många sätt. Ryggen är bara början.

Jag måste våga ringa en del samtal i dag. Jag måste våga berätta hur jag mår för människor som jag vet inte kommer att bry sig. Det är aldrig roligt.

Jag måste våga stå på mig.

Det är svårt.

Om man är så ynklig som jag är det inte mycket att stå på, ett ganska otillräckligt underlag.

Att jag aldrig lär mig. Att det alltid måste gå alldeles för långt innan jag inser att det inte håller. Att jag inte håller.

Det är ju inte det att jag tror att jag ska räcka till. Bara det att jag alltid låter andra bestämma vad jag ska göra. Att jag tror att det är meningen att jag ska göra något bara för att ett tillfälle dyker upp lägligt.

Det blir ju alltid fel.

Och nu är allting sönder igen.