Man överlever ju oftast. Det är det jag får påminna mig om hela tiden. Men det är så jobbigt att må så dåligt hela tiden och att det gör ont om man står upp mer än fem minuter. Plus allt det andra. Det ska bli skönt att prata av sig idag, ännu bättre om hon håller med om att jag behöver gå ner i timmar lite. Men hur jag ska våga säga det till dem på jobbet vete katten.
Det läker väl, tänker jag när jag ligger och försöker att inte röra mig mer än nödvändigt eftersom det tar emot i ryggen hur jag än gör. Visst gör det mindre ont nu när jag vet att det bara är en inflammerad muskel och inte diskbråck eller cancer, men ändå. Och jag vill inte äta några piller just nu. Får inte.
Bara vila ett par dagar, bara försöka överleva. Försöka må lite bättre.
Man får lägga ribban där, någonstans. Så att man har en chans att ta sig över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar