Vilodagen

573 ord fick jag ur mig precis innan jag somnade i går kväll och jag fortsätter jakten på historierna, skriver utan att tänka, bara låter orden komma till mig. Det går trögt i början, sedan lite haltande. Men det går.

Jag är inte beredd att ge upp det här. Inte ännu. Men om jag inte får lite positiv feedback snart kommer det att bli svårt. Uppmuntran räknas inte om det kommer från människor som inte har läst något jag har skrivit, ( s k tompepp).

Extra jobb i går ger lite välbehövliga extra pengar men gör det här till den enda vilodagen den här veckan, så jag får slappa dubbelt så mycket som vanligt. Jag hoppas hinna med att färga håret, läsa lite, (jag är tillbaka i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, ska försöka läsa den franska utgåvan igen, den här gången med stöd av den svenska) tvätta lite, skriva minst 500 ord (gärna något bra) och kanske växla några ord med sonen innan han börjar skolan igen. Vi har setts väldigt lite på sistone och det känns som att det enda jag har sagt till honom på hela lovet har varit tjat. Jag måste skärpa mig för att inte det ska vara det enda han förknippar mig med.

Hur kommer det sig att man alltid blir en sådan där förälder som man svor att man aldrig skulle bli? Och hur ändrar man sig? Dr Phil? Lobotomi?

Eller bara en rejäl skärpning, kanske.