Jävla Kulla-Gulla

736 ord i går trots att det egentligen inte fanns tid. Det verkar ju funka det här, att lägga ribban på golvet och bara skita i resultatet. Jag vägrar läsa det jag skrivit, kanske vill jag aldrig läsa det, men i går var Birger där igen och jag börjar få lite känsla för honom, jag gör nog det.

Jag läser en bok av en av männen bakom NaNoWriMo (National Novel Writing Month- anordnas varje år i november. När man anmäler sig förpliktigar man sig till att skriva en roman på minst 50 000 ord på en månad.) Boken heter No plot? No problem! av Chris Baty.

Jag hade gärna anmält mig till NaNoWriMo nu i november men det var precis när jag börjat arbetspröva så det kändes inte genomförbart. För att man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar måste man skriva 1667 ord om dagen och det hade jag definitivt inte orkat de första veckorna jag jobbade. Jag klarar det ju inte ens nu när jag knappt har jobbat på flera veckor.

100 dagar kommer det att ta mig att skriva så mycket även om jag klarar att hålla mina 500 ord om dagen vilket jag egentligen inte alls tror på. Men en bok på tre månader är väl ok, det med. Inte fy skam, precis.

Bara jag skriver, har blivit mitt mantra. Bara jag fortfarande är en sådan som skriver. Det förändrar allting, om jag kan lyckas hålla fast vid det.

Jag vill så gärna vara henne. Hon, den där Sandra som skriver böcker.

Hon var rätt ok.


I går visade tv en klassiker mitt på blanka eftermiddagen, Kulla-Gulla. Jag såg inte hela men tillräckligt för att börja undra hur mycket skada man tagit som kvinna av att läsa alla de där flickböckerna under sina formbara år. Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Pollyanna osv. Inte konstigt att man bär omkring på ett enormt mindervärdeskomplex från morgon till kväll. Att man aldrig känner att man är duktig nog, god nog. Kitty som var så perfekt på alla sätt och vis (smart, vacker, en god vän och kysk!) och så tjejerna i Narnia-böckerna och Fem-böckerna (utom George, förstås, undra på att hon var ens favorit) och de där tvillingarna, vad de nu hette.

Inte konstigt att man aldrig kan se sig själv som mer än bara "rätt ok". Ens när man är på gott humör. När tog jag hand om fem skitiga, föräldralösa barn senast? Inte när jag var 12 1/2 i alla fall.

Inte ens då.