För det blev ju fredag till slut, trots allt. Och jag lever än. Vad mer kan man begära?
Nu ska jag bara klara mig undan att jobba i helgen också, så tror jag att det finns hopp om liv.
Mitt "särskilda stöd" från Arbetsförmedlingen har varit på besök tre gånger under den här veckan. Efter att ha lyst med sin frånvaro i en månad. Hon tror att jag är på väg att bli deprimerad igen, och kommer med små pep talks och uppmaningar att tänka på andningen där jag står vid maskinen och sliter.
Deprimerad? Jag? Bara för att jag sover hela dygnet utom de timmar jag är på jobbet, har svårt att koncentrera mig och mår alldeles superkasst större delen av tiden.
Jag kan förstå om hon tror det. Och hon får gärna tro det. Struntar väl jag i. Men det är inte sant.
För jag har en hemlis. Som nästan ingen alls vet. Och den gör att jag vill sova precis hela dygnet. Och att huvudet snurrar och att magen sviker på alla sätt.
Men den hemlisen gör mig inte deprimerad alls.
Tvärtom.
Den gör mig väldigt, väldigt glad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar