Jag jobbar för mycket. Det finns ingen ork kvar till något alls när jag kommer hem. Nästa vecka lär bli likadan. Tänk på pengarna, påminner jag mig själv men kroppen skriker: Skit i pengarna! Det gör ont! Just nu vill jag bara ligga ihopkurad i makens famn i ett mörkt rum tills dess att det slutar göra ont överallt, tills alla blåmärken har bleknat, alla sår har läkt och alla brutna naglar vuxit ut igen. Min stackars, stackars kropp.
Men det verkar som om jag överlever den här veckan, trots allt. Det blev ju faktiskt fredag, till sist. En gång till ska jag släpa mig dit den här veckan, och sedan får jag vila.
Jag har inte skrivit något. Jag försöker tänka på historier när jag står vid maskinen men det är svårt att koncentrera sig när man inte riktigt hinner med. När jag kommer hem är jag för trött. Några dagar har jag skrivit i sängen innan jag somnade men nu hinner jag inte ens hela vägen ner till kudden innan jag somnar.
Kanske blir det så här ett tag. Det verkar vara mycket att göra flera veckor framöver, men jag försöker att ta det en dag i taget. Om jag tror att jag snart får stämpla igen är jag mer tacksam för de timmar jag får jobba. Varje timlön ett litet steg på vägen att komma ikapp.
Och ett stort steg bort från den jag egentligen vill vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar