Bättre än inget

Till sist blev det i alla fall 358 ynka små ord. Så mycket jag hade velat skriva men orkade inte. Orden kommer inte så ohämmat till mig heller, det mesta i min lilla svarta anteckningbok är ganska krystat.

Men det är bättre än inget. Det får bli mitt nya mantra.

När jag får gå hem tidigare från jobbet för att jag bara inte orkar mer och skriver in 6 eller 7 timmar där det borde stå 8, då får jag säga det: Det är bättre än inget.

När jag inte orkar laga mat och istället serverar familjen hamburgare eller hämtpizza: Det är bättre än inget.

När jag inte orkar göra något annat än att ligga och slöa framför tv:n kväll efter kväll: Bättre än inget.

Jag lever i alla fall. Även om det är inte mycket till liv, just nu.

Men det ska bli bättre.

Det tuffa jobbet gör mig bara mer och mer fast bestämd att vilja bli författare, att vilja leva på skrivandet. Varje morgon jag måste gå upp och gå ut i det eländiga skånska så kallade vintervädret. Varje gång jag skär mig på ett kuvert, river mig på en låda. Slår i knät i en vagn. Då tänker jag INTE: Det här är bättre än inget. Då tänker jag: Det här skulle jag slippa om bara min bok blir utgiven.

Och jag bestämmer mig för att om ingen alls någonsin vill ge ut Nina-boken får jag väl skriva Börje-boken så den blir tio gånger bättre. Och om ingen vill ge ut den får jag väl skriva tio böcker till. Om jag skriver tillräckligt många böcker måste jag en vacker dag skriva något som är bra nog för att bli publicerat.

Jag kan bli författare. Det är bara fråga om tid. Och om arbete.

Och nu har jag bevisat för mig själv att jag kan jobba.

Det är dags att skita i kuverteringen och börja med det jobb jag egentligen ska syssla med. Det här är bara ett slöseri med tid.

Och det är kanske bättre än inget, men det är inte gott nog.