Jobbajobbajobba

Lördag, men det struntar väl jag i och går och jobbar som vanligt. Att jag har så ont i ryggen att jag knappt kan lyfta armarna, än sen då? Jag får ju betalt. Bra betalt. Och man vet aldrig när man får jobba igen.

En enda dags helg är inte nog. Två brukar inte räcka. Men på det stora hela jobbar jag bara ca 75 % och det är väl precis vad jag egentligen ville. Det är bara att det kommer så ojämnt. De veckor när jag bara jobbar har jag inget liv och de veckor när jag inte jobbar har jag ångest för att jag inte tjänar några pengar.

Aldrig blir hon nöjd.

Men det känns skönt att få lön. Den borde komma lite oftare bara, man glömmer mellan varven hur skönt det känns att ha pengar på kontot. Dessutom räcker de aldrig en hel månad, hur ofattbart mycket pengar det än rör sig om.

Synd bara att jag får betalt för att kuvertera, och inte för att skriva. Skrivandet skulle ju bara få ta den plats som det betalade för. Nu blev det ju ingenting.

Ingen plats åt skrivandet i mitt liv, alltså.

Jag har inte vågat kolla på mitt manuskript ännu. Det får bli senare, när jag har lugnat ner mig lite, och när jag inte är så fruktansvärt sliten.

Vad rädd jag är att jag ska se vad de såg. Bara skräp.

Två och ett halvt år av mitt liv, några av de bästa stunderna, och så är det bara skräp. Och jag som nästan var lite stolt över vad jag hade åstadkommit.

Så dum jag var.

Nu vet jag bättre.