Jobbigt, stressigt, lyckligt

Endast 517 ord i går men jag skyller på katten som inte ville låta mig skriva i fred. Alla andra tycks fatta vinken när jag själv tar mig tid och plats.

Jag oroar mig mycket över hur det egentligen går för mig på jobbet. Jag tycker ibland, när maskinerna inte går så bra, att det måste bero på mig och vissa dagar får man det bekräftat när någon annan kommer och tar över och maskinen slutar strula och bara funkar. Jag vet att det inte är mitt ansvar, att de har valt att kalla in mig, att de väl vet vad de gör. Men ändå. När jag nu får betalt för att vara där skulle det kännas bättre om jag kände att jag gjorde en insats.

Samtidigt kan jag ha dåligt samvete när jag drömmer om en författarkarriär som ska komma och ta mig bort från allt vad kuverteringsmaskiner heter. När de nu gav mig en chans när ingen annan ville göra det. Också går jag bara och väntar på en chans att dra därifrån.

Jag oroar mig för mycket över framtiden, och över sådant som är andras ansvar. Det måste få ett slut. Andra människor verkar kunna begränsa sina nojor till den egna personsfären. Nu är jag ju ute bland människor om dagarna, jag har gott om tillfällen att studera dem närmare och lära mig hur de gör, hur de fungerar.

Det skulle vara en lättnad att inte behöva stressa över allas problem.

Egentligen vill jag ju inte oroa mig.

Egentligen ska jag bara vara glad över hur bra jag har det och alla gåvor som jag får/har fått.

Jag är lyckligt lottad. Även om jag inte är så bra på att köra falsmaskinen.

Det här är ju ett helt nytt år. 2007 kommer alla överraskningar att vara goda. Det tror jag på. Det har i alla fall börjat bra. Men jag är öppen för fler.