Tecken

Hur ska man egentligen tolka tecken från ovan? Om man inte är troende, inte tror på predestination, inte på stjärnor eller kaffesump, men ändå hittar tecken som verkar vilja styra en bort från en tänkt riktning. Ska man bara blunda och låtsas som att det regnat, vilken artikel, det har inte jag läst, nej det har inte jag hört?

Är det någon som försöker säga mig något får de nog tala tydligare för jag hör inte riktigt vad de vill. Jag kan i alla fall inte släppa mina livsdrömmar för några tidningsartiklars skull. Drömmar måste trumfa tidningsartiklar, annars vet jag inte vad.

Det är svårt att vara ateist och skeptiker, att inte tro på någonting utanför naturkunskapsböckerna. Så skönt det vore att bara kunna lägga upp några tarotkort och se, är jag på fel väg, är det här det som jag ska lägga mina krafter på? Kommer det att gå bra?

Någon som jag, som så gärna vill kika i facit borde ha nära till religionerna, kan man tycka. Undrar vad som gick fel?

Jag är väldigt rädd för att vilja. Det är i mig förevigt förknippat med smärta, besvikelse, straff. Därför vill jag bara lite, sådär i smyg, om det är ok, om inte universum har något bättre för sig vore det trevligt.

Får man någonsin vad man önskar sig då?

Vilodag

Postade mitt manus igår. Sedan gick jag hem och såg senaste avsnittet av Gilmore Girls som jag sparat för att ha som belöning efter avslutat arbete (Lorelei för h-e, vad gör du???). Sedan slappnade jag av för första gången på jag vet inte hur länge.

Efter en deadline infinner sig ett speciellt lugn, nu har jag gjort allt jag kan på ett tag. Visst, det är mycket kvar att göra på boken, men jag måste få vila en stund nu.

Tyvärr inte så länge för jag måste vara hostess with the mostest i morgon kväll och det behöver städas här hemma som knappt aldrig förr eftersom jag var borta förra helgen och maken inte ville göra allting själv. Gäster, vem uppfann det konceptet? Idiot!

Men idag. Idag ska jag inte bry mig om det, bara vara, gå och lägga mig och somna om, sen ta ett bad, slappa. Inte jobba på min bok, inte tänka på alla brister, luckor, ologiska förändringar i min protagonist. Inte idag.

Någon gång måste man få vila. I dag är en sådan dag.

Jag gjorde det!

Jag trodde väl aldrig att det här dagen skulle komma, men nu är den här!

Det första utkastet är klart. Mitt bokmanus består nu av sammanhängande text från första till sista ordet. Inga fler fragment, löshängande nyckelscener utan något sammanhang. Nu är det fullt av mellanspel, transportsträckor, kopplingar, planteringar.

Det fattas visserligen lite smått och gott, mest olika bipersoners backstory, men det går att läsa det som det är nu, det går faktiskt. Och det är inte en enda dag för tidigt för just i dag är sista dagen att skicka in det till den stora romantävlingen och det är ju det som varit planen i ett helt år, ända sedan tävlingen utlystes.

Inte för att jag tror att jag har en chans att vinna något, men feg som jag är hade jag aldrig vågat skicka in manuset bara så där. Det kräver ju att man tycker att det är bra, att det är klart, att man vill bli utgiven. Och det skulle jag aldrig kunna säga, så tänkte jag i alla fall, men nu vete katten. De senaste två dagarna har jag effektivt och inte utan viss skicklighet lappat och lagat alla hål i min historia, och det är inte utan att jag känner en viss stolthet när jag nu ser det färdiga resultatet.

Och jag kan känna ett drag av någon slags ambition eller vad det nu kan vara, skulle jag inte kunna, om jag hade lite mer tid på mig, och det har jag ju, tävlingen avgörs inte förrän i januari och innan dess kan jag inte skicka det till någon annan, skulle jag inte kunna göra det här bättre? Och mer och mer detaljer dyker upp, olika perifera personer visar sig ha intresanta backstories som vill komma med på ett hörn och jag tänker, ja, why the heck not!? Why the heck not, indeed!

Så det känns skönt att skicka iväg detta mitt första utkast idag, för det är ganska ok, men det är bara mitt första utkast och jag vet att jag kan göra det här mycket bättre, och jag vet att det kan bli en riktig bok.

När det börjar kännas så här lätt att gå längs livets väg, då borde man kanske misstänka att man nog har fått på sig någon annans skor, av misstag. Men i morgon. Jag kollar det i morgon. I dag kan jag väl få vara glad?

Let it snow, let it snow, let it snow

Fick hur mycket som helst gjort igår, men det är fortfarande väldigt mycket kvar. Jag måste bestämma hur bokeländet ska sluta till exempel. Sådana detaljer! Vad boken handlar om kommer jag väl aldrig att komma fram till. Men det finns ett hopp, och det är det enda som räknas.

Skriva, skriva, skriva, och sen är det klart. Det ser så enkelt ut i skrift.

Läste Ninnis bok igår, (Ninni Holmqvist, Enhet) sträckläste den, och det är svårt att slappna av och bara läsa när det är någon jag kommer att träffa och jag vet att jag kommer vara tvungen att säga något om den, helst något intelligent, och gärna något som man som författare kan ha nytta av. Man kan ju inte bara köra tompepp rakt av och det är ju lite för sent att komma med textkritik nu, när boken står ute i bokhandeln.

Jag vet inte vad jag hade kunnat säga på textsamtal, om själva texten. Det är ju ämnet som driver en från vettet, allt hon har skrivit om män och kvinnor, om barnlöshet, om marknadsekonomiska aspekter på människovärdet. Jag kommer att tänka på den här boken länge. Är det en bra recension? Skulle nästan tro det. Det måste i alla fall vara något sådant hon är ute efter.

Att säga att jag hatade slutet för att hjälten inte galopperade iväg i solnedgången och levde lycklig i alla sina dagar är väl bara ett sätt att avslöja min bristande kulturella sofistikering? Jag borde hålla mig till kiosklitteraturen. Där får man alltid ett lyckligt slut.

Utanför persiennerna pågår fortfarande någon slags sommar, skiter väl jag i, jag går aldrig ut, men vad konstigt det är, det är snart oktober och dessutom lite irriterande för jag har inget att ha på mig. Jag vill ha koftor och raggsockar, soppor, grytor och varm choklad nu. Kom igen! Någon jävla ordning kan man väl få begära av sina årstider?

Finns bara i fantasin

Fantasin löper iväg med mig och mina förhoppningar om bokens eventuella framtid i folks bokhyllor blir helt orimliga. Bara för att det finns fragment i första halvan av boken som är ganska medryckande tror jag att jag skrivit århundradets roman... Det finns liksom inget mellanläge, antingen blir det aldrig något, eller så blir det allt.

Jag vet att sanningen finns någonstans där mitt emellan, något litet kommer det att bli om jag jobbar tillräckligt hårt, tillräckligt länge på det, men hur kul är det att fantisera om, att boken ges ut vid sidan om någonstans, i en upplaga på 1000, säljer i 57 ex, ett till var och en som känner igen mitt namn på omslaget, gamla klasskamrater, folk som känner min man, och så ett par ex till på bokrean bara eftersom det ju är snyggt med inbundna böcker i bokhyllan och den kostar ju bara 9 kr.

Jag kan inte låta förlaget bränna resten utan tvingas ta lån för att köpa hela restupplagan efteråt, får bygga mig ett hus i skogen av 941 romaner som jag sen får bo i, när jag blir hemlös på grund av uteblivna hyresinbetalningar.

Gick igenom första halvan igår, det blir mer och mer naturromantik över det hela och jag undrar om jag kommer att trigga en ny grön våg, om kanske O kommun kommer att göra mig till hedersmedborgare för min insats? De kanske till och med ger mig en tomt? Där jag kan bygga mitt restupplagehus?

Hoppas kan man ju. Det är nästan bara det man kan i ett sådant här läge. Men tanken att jag kanske någon gång skulle kunna leva på mitt eget arbete är mig så främmande att det känns löjligt att ens hoppas. Jag skäms över min egen naivitet.

Men vad skäms jag inte över hos mig själv?

Home (bitter-)sweet home

Njutningen det innebär att få sova i sin egen säng kan aldrig överskattas.

Efter fyra dagar av kultur och litteratur var det skönt att få sjunka ner framför tv4 och Coyote Ugly, det neutraliserade de tillfälligt förhöjda IQ-nivåerna effektivt, vill jag lova!

Trött nu, och mör i hela kroppen efter flera dagars stress och ansträngning. Fick till sist något gjort på manuset på tåget på hemvägen och det kändes bra att jobba med det, det ska bli roligt att få fortsätta idag, när alla har gått till skolan.

Obegripligt lite tid kvar och nu råder undantagstillstång, marshall law, absolut hänsyn, för jag måste bli färdig med det här, och nu vill jag att det ska bli inte bara hjälpligt färdigt som tidigare var målet, utan också tillräckligt bra. Inspirationen efter alla författare jag har hört tala de senaste dagarna hänger förhoppningsvis kvar till onsdag kväll. Nu är det bara en fråga om att jobba, jobba, jobba.

Komma in i gamla rutiner är inte bara bra. Jag hoppas att mitt nya hoppfulla jag inte torkar bort här hemma, där ingen riktigt tror på mig. Jag gillade litegrann det jaget som gick omkring på bokmässan och inte hade något emot att bli sedd. Hon kan få stanna.

Sömnig söndag

Sista dagen, svårt att slita sig, det är ju ändå ett helt år till nästa gång och det känns som jag kanske missat något viktigt. Planerar att besöka minst två av Göteborgs museum, för lite kultur, eftersom det aldrig blev något av Tjeckhov, men det slutar med att jag istället bara går en sista sväng på mässan och blåser de allra sista pengarna i hela världen.

Mer kvalitet än kvantitet i bokinköpen i år dock, och jag är lite nöjd med det, jag har inte läst de flesta av alla de böcker jag köpte förra året, många av slaget det här borde jag läsa. I år gick jag efter den här vill jag äga-känslan, roligare i längden tror jag. Det blev tungt nog att släpa hem väskorna ändå, eftersom de böcker jag köpte inte var små viktlösa pocketböcker som förra året utan stora tunga coffee table böcker. Kändes som två stora matbord i kofferten dock, i slutet av resan. Bra med hjul, men det är värdelöst i trappor. När kommer väskan med svävare?

Det blir i alla fall skönt att komma hem.

Sliten lördag

Ännu en dag full av seminarier, trött i huvudet, ont i fötterna, och lite osäkert där emellan.

Så inspirerande, jag vill så gärna bli författare när jag hör de andra berätta om sina processer. En del av dem inte helt olika mina och det ger mig hopp.

Det ger mig också ångest, jag tycker inte att min egen bok är särskilt bra, och jag önskar att jag hade skrivit något annat, något bättre som jag kunde debutera med. Vill jag verkligen sitta där nästa år och prata om Nina? Kanske inte.

Så svårt att veta vad folk vill ha av mig. Jag försöker vara som jag tror att de vill ha mig men det slutar alltid med att de blir missnöjda. Och som alltid pratar jag för mycket och skrattar för högt. Jag borde inte få vistas bland allmänheten.

Men samtidigt har jag uppskattat uppmärksamheten jag fått i år. Nästa år kommer de att veta vem jag är. Det kommer jag kanske att tycka är otäckt, men samtidigt lite coolt. Allting är så kluvet.

Bättre humör

Mycket roligare idag, trots att gårdagskvällen blev en katastrof med sedvanlig magkrasch. Tolv timmars sömn hjälpte och det har hållt hela dagen idag, fast jag har inte vågat äta så mycket.

Många roliga seminarier, och sedan middag med ex-Svalövianer. Kul att ses. Undrar om det dröjer ett år till nästa gång. Minst, förmodligen.

Eoin Colfer var roligast, Tiina Rosenberg otäckast. I övrigt var dagen lång och jag har fått massor av inspiration.

På onsdag ska boken vara färdig. Hur nu det ska gå till. Jag har inte ens sett åt manuset sedan jag åkte hemifrån. Det finns ingen ork till det efter de långa dagarna på mässan. What was I thinking?

Trött nu, och har hemlängtan. I morgon bland annat Ninni och Sara Paretsky. Men först sömn. Konstigt att jag sover så bra här, i en främmande säng, och när jag delar rum med tre främlingar, jag som sover så dåligt därhemma.

Apatisk torsdag

Trött på gränsen till apati, ingenting är intressant, ingenting känns viktigt. Redan vid lunch ville jag åka hem igen. Kul att träffa Anne och Palle igen, men ingen av de andra var där. Skjuter på middagen till imorgon i stället fast då missar jag Tjeckhov. Undrar var jag får det roligast, ensam på teatern eller på middag i goda vänners lag? Ha!

Det finns inget som intresserar mig här, jag undrar varför jag kände att jag absolut måste hit. Försöker klamra mig fast vid skrivarvärlden, antar jag.

Det funkar inte så bra.

Tvång

Det är det som ska till, tvång och skam och dåligt samvete och ett irriterat kom igen nu då och så slår jag till sist på den särskilda arbetsdatorn och tar mitt manus och sätter mig och går igenom och gör alla ändringar som jag markerat i manus. Det borde inte vara så svårt, allt arbete är ju gjort, men det tog hela dagen, fyra gånger fick jag gå och sätta mig där och jobba, och till sist hade jag gått igenom alla mina anteckningar, och jag är inte färdig med boken ännu, långt ifrån men jag gjorde något till sist, jag gjorde allt det jag skulle göra och det är tvång som ska till och jag vet inte om jag tycker om mig själv då.

Det ska vara en njutning att skriva, livet överhuvudtaget ska alltid bara vara en njutning, är det ett alldeles orimligt önskemål från min sida?

Dags att gå ut idag, idag är den dagen den här veckan jag gör det och det har blivit lite laddat, strunt i att jag ska åka till Gbg/bokmässan i gryningen i morgon men jag har lite resfeber inför att åka till biblioteket och sedan träffa min psykiater. Det bara blir så här ibland och det känns lite obehagligt när jag kommer ut i dagsljuset, det känns ovant, inte sedan i fredags har jag varit ute och då bara för att åka och lämna sonen hos sin far och handla lite mat.

Hade det inte varit för mina totalt ljusutstängande raybans hade det aldrig gått. De och mitt fina blåsvarta hår och jag är helt anonym, jag ser inte alls ut som om jag är vilse när jag går på stan, jag ser nästan ut som en riktig människa och man kan väl få låtsas lite ibland, det kan man väl få?

Sömnig och sorgsen

Tröttheten som lägger sig som en blöt filt över alltihop och gör allting så svårt, den får ju inte komma nu, när jag bara har få dagar till mitt förfogande, men det är klart att den gör, den kommer och tar över och förstör, som den alltid gjort och vad ska jag ens hoppas för, what's the point, det blir ju aldrig något, det blir ju aldrig överhuvudtaget.

Ninnis bok fick många och bra, en del lysande, recensioner och jag är glad för hennes skull och hoppas att hon får mycket betalt. Jag undrar hur det känns och om jag någonsin kan komma dit, om jag någonsin kan göra något bra. Det känns inte så nu, det känns inte som om det finns någon som helst idé bakom den här boken, som om den har någon som helst poäng, det är bara ord, slumpvis nedpräntade på papper, de ser ut att hänga ihop men det gör de inte.

Jag klarar inte av att få ihop trovärdiga karaktärer, utvecklingen hos protagonisten är hoppig och ologisk, problemet växlar från kapitel till kapitel, och karaktärerna runt omkring är bara precis det de behöver vara i just det sammanhanget, ingen av dem har ett eget liv, ingen känns som en verklig person.

Jag längtar bort från mig själv, det ska bli skönt att åka till Gbg, vara anonym i fyra dagar, vara ensam någonstans där ingen känner mig, omgiven av så många människor att jag inte syns. Jag hoppas att jag kan sova på vandrarhemmet, att magen håller, att jag har lite pengar så jag kan köpa någon kul bok, att jag får plats på tåget hem, att jag får hemlängtan och att jag till sist får komma hem och sova i min egen säng igen.

Jag hoppas att jag kan skriva färdigt min bok. Det är inte så mycket kvar nu, jag måste orka ända fram. Och sen? Sen, ingenting.

Blåögd

Måndag morgon i ett nytt, blåare Sverige och lagom till valvakan färgade jag om håret och har därför dagen till ära lite blåaktiga öron. Att jag aldrig lär mig. Kanske blir det annorlunda nu, kanske blir det precis likadant, men de kan väl få försöka i alla fall. Det lär väl inte bli något vårdnadsbidrag för vård av 16-åriga gymnasister, så vad bryr jag mig?

Nyfärgat hår får inte tvättas på 24 timmar så jag har husarrest i dag och ska göra alla ändringar i mitt manus som jag har antecknat. Det började så bra, men mitten behöver fixas till en del och slutet är inte ens skrivet... Det hade jag glömt. Tre dagar den här veckan, för att fixa allt som behöver göras, sedan tar jag en utskrift med till Gbg och jobbar igenom det en sista gång där. Sedan tre dagar i nästa vecka att rädda vad som räddas kan.

Det blir ju inte klart, men kanske blir det klart nog.

I går sökte jag ett jobb. Ett helt vanligt kontorsjobb, heltid, bara ett vikariat men ändå. Att jag överhuvudtaget tänker tanken skrämmer mig lite. Men ett vikariat fram till april hade gett mycket pengar, pengar jag kan använda till så mycket roligt, och ett halvår, kanske är det modellen för framtiden, jobba ett halvår, tjäna mycket pengar, lägga på hög, sen skriva en bok, sen jobba ett halvår igen. Vi har ju klarat oss på det nästan ingenting jag har fått från Alfa-kassan, kanske skulle det kunna funka?

Skulle jag klara av heltid, om jag visste att det var tidsbegränsat? Om jag visste att det skulle innebära pengar till julklappar, till semester nästa sommar, till att lägga i en hög för sämre tider. Jag vet inte. Det var så länge sedan jag försökte.

Men längtan efter pengar är en stark motor. Pengar är frihet. Pengar är makt. I want me some of that!

Valdag

De viktigaste sakerna i livet får man aldrig välja, man kan bara vänta och hoppas, hålla andan, hålla alla tummar och stortår, men idag har jag i alla fall en liten smula makt som jag måste använda.

Mer strategi än ideologi bakom själva valet nu för tiden, dock, det finns inget socialliberalt parti längre och det bådar inte gott för framtiden, oavsett vad tvättmedelsreklamen säger. Hur ska samhället kunna utvecklas i en mer civiliserad, mer human riktning om inte socialliberalerna finns?

När förebilderna har gått och ställt sig sist i populistkön är det synd om samhället, synd om människan. Det där sista var jag ju inte först om att tycka, men man måste väl få hålla med föregående skrivare, utan att bli anklagad för stöld/plagiat. Eller?

Hann läsa färdigt nästan hela manuset i går, har bara några få sidor kvar och det känns hoppfullt, en konstig, ovan, känsla, som för stora skor som jag inte vågar ta för stora kliv i, men det fattas inte så mycket, det är inte så stora saker som ska ändras/skrivas till. Jag har tre dagar nästa vecka och tre dagar veckan efter det. Det är ju tid, mycket tid, gott om tid om jag bara förvaltar den väl.

Och det är väl det som är haken, det är upp till mig att göra det bästa av den här situationen, sådant brukar aldrig gå bra, men jag är inte rädd, jag är egenligen inte ens särskilt ledsen och det är konstigt, men jag mår ganska bra, ingen ångest så långt ögat kan nå och jag kanske, kanske klarar det.

Jag trodde att det här skulle vara mycket svårare. Kan det vara så att jag till sist hittat något jag kan göra? Är det så här det känns?

Lördag i lågor

Jag bryter min bokfasta med alla Jasper Ffordes böcker på en rad, först The Eyre Affair, nu Lost In a Good Book, sen resten, om jag bara hinner, innan Gbg. I dessa tider behöver jag bekräftelse på att vansinnet inte bara är inuti mig. Och jag behöver skratta.

Snopet är dagens ord. Vissa planer klarar aldrig ens att lyfta från startbanan. Det lilla, lilla hjulet under nosen viker sig och istället för att lyfta till osannolika höjder trynar man på buken längs den grova asfalten, in i ett strategiskt placerat skogsparti. Nu väntar jag bara på att mina fulla bränsletankar ska fatta eld. Vissa tankar är verkligen livsfarliga i ett sådant här läge. Det är bara så stilla och så vackert här i skogsbrynet, tystnaden så total och tiden verkar knappt röra sig alls. Jag vet att det är lugnet före stormen, men ligger ändå bara kvar och väntar på att gå upp i lågor. Vad kan jag annars göra? Jag måste känna det här.

Bättre nu än sen. Bättre aldrig än sent.

Världens fulaste ord börjar på m.

Negativa tankar

Framtiden är inte vad den såg ut att vara och i den ständigt pågående sol/pannkaka-sagan är det nu pannkaka, pannkaka, pannkaka så långt ögat kan se. Dessutom dansar elefanter över mitt stackars atrofierade hjärta och jag är rädd att det inte håller så bra för sådant, så skört, så skört som det nu är.

Fredag igen men jag tackar inga gudar för det den här veckan, det är inget att vara glad över alls. Jag skulle varit färdig med genomläsningen av manuset idag men är inte ens halvvägs. Och då är ändå första halvan av boken det som jag bearbetat mest. Resten är ju inte ens färdigskrivet, och kommer att ta mycket längre tid. Jag ska försöka, det ska jag men det är svårt, bara ett par timmar för mig själv idag och jag behöver dem till mig själv, egentligen.

Jag försöker att inte tänka på framtiden i övrigt, men det är svårt. Ingenting ser bra ut i det här ljuset. Jag var så lycklig så sent som i går. Så fort det kan gå över.

Post Af Stress Disorder

Svårt att vara ingenting i sig själv, min fasad växlar allt eftersom folk betraktar mig och omställningarna är ibland smärtsamma. Vissa perspektiv tycker jag dessutom mindre om. Arbetslös är inte min egentliga identitet, det är inte mitt äkta jag, jag vill inte bli sedd så, så många negativa klanger i den melodin.

Jag tror att om jag bara vågar så skulle jag bli lyckligare om jag vände Arbetsförmedlingen ryggen, men jag har förpliktelser, ekonomiskt ansvar för fler personer än mig. Ingen lycka kan komma från den platsen. En och en halv timme var jag där i går och det kommer att ta lång tid innan jag slutar darra i mitt inre. Boken måste bli klar, boken måste bli bra, boken måste bli utgiven, och jag måste bli författare. Sen ska jag aldrig gå dit igen.

Även om jag aldrig kommer tjäna mycket pengar måste jag komma bort från dessa myndigheter som inte kan göra någon människa gott. Jag måste bli vuxen och ta ansvar för mitt eget liv, det går inte när man blir behandlad som ett barn.

Men så länge jag måste tigga om pengar är jag som ett barn.

Jag fick ingenting gjort igår, det tog hela dagen att göra mig i ordning, gå till AF, köpa mjölk, åka hem. Tid är verkligen något relativt. Jag slår vad om att folk hann med att utföra storverk på den tiden det tog mig att välja läppstift. Myndigheter fungerar som mitt eget personliga kryptonit, jag tappar all kraft när jag kommer i närheten av dem. Men det är sex veckor innan jag måste gå dit igen och jag måste ta mig ur de här svallvågorna och hitta tillbaka till den jag vill vara.

Det finns ju något som är bra. Jag får inte glömma det.

Lycka kan inte köpas för pengar

Arbetsförmedlingen idag, så var sommaren över, jag undrar vad som kommer hända nu.

Jag tvingar mig själv att läsa platsannonserna, inte varje dag men ett par gånger i veckan minst, och jag kan inte se min framtid där, den verkar ligga någon annanstans. Men hur gör man? Jag kan inte vända ryggen till den hand som föder mig, även om den bara gör det i en ytterst blygsam omfattning. Lite pengar är mer än inga pengar.

På tal om pengar säger 93-miljonersvinnaren i Trelleborg att det inte kommer vara något problem för honom att förbli anonym, för han har redan en massa pengar och folk kommer inte reagera om de ser honom i en ny bil. Vad är det då för mening med att spela på Lotto??? När kommer ett politiskt parti att kräva inkomstprövning av drömvinsterna? Ingen som redan har pengar borde få lov att ta hem en högvinst. Lotto kan bli den stora samhällsutjämnaren, alla som söker socialbidrag kan få en liten slant och ett par Lottorader, på sikt är det de rika som är fattiga och socialgrupp tre kommer att ha alla pengarna.

Ingen som inte verkligen behöver pengarna borde få lov att spela på Lotto. Det är inte mer än rättvist, för vinsterna utgörs av alla de surt förvärvade slantar som fattiglappar som jag har spelat bort i förhoppning om att kunna bli skuldfria och kanske kunna flytta till en egen bostad en dag. Att de ger pengarna till en knös som redan har en ny bil är ju rent stötande. Om jag vore Svenska Spel skulle jag mörka sånt. Det ger spel och dobbel ett dåligt rykte...

Spelar inte längre tvångsmässigt, dock, min framtid är inte längre beroende av en högvinst, min lycka kommer i en annan valuta. Jag känner fortfarande viss förhoppning inför deadline, det finns något i mitt manus som jag inte helt kan avfärda. Jag hoppas att de kan se det också, även om det inte är helt färdigputsat hela vägen igenom.

Tänk om jag skriver en bok, och folk tycker att den är bra. Vad är väl 93 miljoner mot en sådan sak? Jag bara undrar.

Bearbeta, längta, le

"Läser" igenom mitt manus med penna i handen, mycket anteckningar blir det men det känns bara skönt, det betyder att jag har något att jobba med och att jag förhoppningsvis kan göra det lite bättre innan jag ska skicka det. Allting ser helt annorlunda ut på papper än på skärmen + att jag kan ligga i sängen och jobba, med katten i knät. Nice!

En del meningar imponerar fortfarande på mig. Jag kan inte begripa att jag har skrivit allt det här. Var fick jag allt ifrån?

Jag längtar efter att känna mig färdig, känna mig helt nöjd med boken, och förhoppningsvis få se den på väg emot tryck. Sen längtar jag efter att få börja på nästa projekt. Börje spökar fortfarande, han vill få sin historia berättad, börjar bli lite otålig. Jag kommer göra allt annorlunda på Börjes bok, spalta upp allt och alla från början, persongalleri, kronologi, dramatisk kurva, tutti. (Om något av det kommer att funka i Ninas bok är det ren och skär tur, inget annat!) Jag tror att det går snabbare och lättare att skriva om jag vet vad jag håller på med, och inte behöver hitta på allt mening för mening. Det är i och för sig väldigt roligt när det funkar, men så outhärdligt när det inte gör det. Jag vill inte att det ska ta tre år att skriva nästa bok också.

Novell-Robert vann Årets novell som han antydde i går, och Olof kom på delad andra plats! Stort grattis, men när jag försökte gå in och läsa hans novell funkade inte den sidan. Får försöka igen senare. "Bara" 600 bidrag i denna sista utgåva av tävlingen och om jag var ens i närheten av att vinna något så får jag aldrig veta det.

Synd att jag inte hade skrivit något bättre. Pengar hade varit bra att ha, lång önskelista just nu + att jag kommer vilja handla lite (läs: mycket) böcker på bokmässan som är SNART. Monterprogrammet följer med GP idag så jag ska klä på mig och åka ner till Pressbyrån så fort som möjligt.

Den elfte september har varit en sorglig dag de senaste fem åren, men den 11/9 2006 kommer jag att minnas med ett leende. I går var en bra dag. Sen säger jag inget mer om det.

Förlorar igen, men tror på framtiden (usch vad schlager det lät!)

Vinnarna av Årets novell avslöjas vid lunchtid i dag, (i morgon var det tidigare sagt, men ok då, jag kan väl vara flexibel) men de som vann verkar redan ha fått besked. En av dem hintar i alla fall om en hemlighet på sin blogg på ett väldigt uppenbart sätt. Nåja, det hade jag väl redan begripit men det är ändå jobbigt att igen och igen få konstatera att mitt skrivande inte lönar sig, jag får aldrig betalt. Visst ger det så mycket annat, men om jag inte kan tjäna några pengar på mitt skrivande kommer jag inte kunna fortsätta med det så länge till.

Men, men. Vore jag bra nog finge jag väl betalt. Så är väl den enkla sanningen.

Fast den skiter jag ju i! Jag skriver ändå, så långt det går.

Kommer knappt ihåg vad jag skickade dit, men med lite ansträngning minns jag att jag skrev en novell som jag hade gått och tänkt på jättelänge, som inte alls blev så bra som jag hade tänkt mig den, och att jag därför i sista minuten, i desperation, skrev om slutet på en gammal novell som blev mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro. (Man fick skicka in två bidrag per person.)

Nåja, de var båda två generella nog att jag borde kunna använda dem till något annat, om de inte föll juryn på läppen. Den ena skulle i alla fall må bättre av att bli lite längre, jag fick skära ganska brutalt i den minns jag för att den skulle bli regulation length. Får se när jag får tid till sånt.

Fick förstås inte ett dugg gjort i helgen, alla planer faller när den tänkta tiden blir till verklighet och den rör sig väldigt olika fort beroende på vad jag gör. Men nu är det vardag igen och kanske, kanske kan jag koncentrera mig en stund på något annat än framtiden som väntar på mig runt något hörn (kanske nästa?) och stanna i nuet och jobba, jobba. Om jag jobbar riktigt duktigt kanske framtiden blir lite bättre än vad den annars hade kunnat bli.

Vem vet? Inte jag. Jag bara yrar. Och hoppas.

En framtid hade varit rolig att ha. Jag har väntat på den länge nog nu!

...98...99...100!!!

Min hundrade post, etthundra dagar sedan jag lämnade Svalöv och skrivarlinjen. Det håller än. Vem hade kunnat tro det!?

Bara några få dagar nu innan jag måste vara färdig, eller åtminstone tillräckligt färdig. Eftersom jag inte har en minut över till något annat än boken just nu ägnade jag precis hela dagen i går åt att städa köket från golv till tak. Eller delvis från golv till tak. Jag städade köket ganska noga, då! Usch. Vi måste nog sluta laga mat, allting blir så fett och äckligt!

Vi kan leva på flingor och take away, det blir precis som i Gilmore Girls! Enda skillnaden är att jag är lyckligt gift. Och att jag har en son istället för en dotter. Och att jag inte kan driva ett framgångsrikt företag, om så mitt liv hängde på det. Och jag bor inte i ett eget hus i en mysig småstad och jag kommer aldrig, aldrig att bli så smal även om jag inte lagar mat igen så länge jag lever. Ok, så några skillnader, då...

Antingen det, eller så får jag skaffa mig en fru som tycker om städning och sånt. Jag har redan maken som skyndar hem för att se fotbollsmatchen på tv och knappt hinner pussa mig på vägen mellan ytterdörren och tv-soffan. En hemmafru till det så hade jag haft ett komplett könsrollsschablon-set.

Nu har jag städat ganska så noggrant, men jag slår vad om att inom en vecka kommer det att vara precis lika skitigt igen. Det är så väldigt Sisyfos att städa, det förblir ju aldrig städat, varför ska jag ägna min icke särskilt dyrbara tid till sånt!?

Ordet så har invaderat mitt manus, liksom uttrycket i alla fall, och jag tror jag blir tvungen att ringa anticimex för att bli av med allihop. Jag stryker och stryker, men det finns ändå miljoner kvar. Kunde varit värre antar jag, mitt talspråk lider av ett allvarligt fall av liksomitos och dessutom en aning typemi.

Torftigt! Nåja, inte så att jag går och väntar på att svenska akademin ska ringa, även om jag stryker alla så. Ett enkelt språk har jag, det har alla deltagare på alla textsamtal varit överens om. Det betyder torftigt, för den icke insatte. Ordet är korta och okomplicerade och hänger ihop i knappt komponerade grammatiska grupper som försöker likna meningar.

Men det liknar meningar. Och när man ser alla meningarna tillsammans liknar de en berättelse. Och den har jag hittat på.

Det är jag lite försiktigt stolt över. Även om akademin inte ringer.

Och kanske, kanske håller mitt liv på att förändras på ett väldigt grundläggande och omfattande sätt. I can't wait! Det här kommer att bli så häftigt!

Busshållplats

Sol/pannkaka/sol/pannkaka/sol/pannkaka...

Man kan få whiplash för mindre. Inte ens så att man kan turas om, en dag upp och nästa dag ner, utan det svänger från minut till minut.

Optimism klär mig inte, jag kan inte gå bekvämt på små rosa moln, domedagsprofetior vill jag spy ur mig som eld och utplåna alla fåniga leenden omkring mig. Vad är det som säger att någonting alls kommer att ordna sig???

Men det är bra idag. Jag har det bra. Sonen har det bra, maken har det bra, jag har det bra. Mätt, varm, utvilad, en nästan färdig bok som ska skrivas ut till en tjock bunt så jag kan börja slita på rödpennan. Lördag, sovmorgon och snart kommer sommaren tillbaka igen.

Varför känns det så hopplöst?

Det känns som om jag bara väntar på att mitt liv ska börja, som om jag sitter på en trist busshållplats utan turlista eller linjekarta och väntar på något som ska ta mig vidare härifrån.

Jag har väntat rätt länge nu. Jag kanske borde börja gå istället?

Sol och syrebrist

Fredag igen och den här veckan har också gått jättefort, men jag har skrivit 10 000 ord och känner mig bara glad och förväntansfull istället för den vanliga stressen. Sonen är borta över helgen och maken har almanackan full så jag hoppas på ett par skrivpass till den här veckan, några tusen ord till och kanske kan jag fylla de sista luckorna så att jag kan börja med bearbetningen sedan.

Inte så mycket optimism som mani, upp som en sol ner som en pannkaka är mitt motto och nu skiner solen, banne mig, och det gäller att få så mycket som möjligt gjort innan pannkakan kommer och lägger sig som ett kvävande täcke över alltihop. Skynda skynda!

Det ordnar sig brukar jag aldrig säga, men nu verkar det som att det kanske gör det, och jag ska till Arbetsförmedlingen nästa vecka och det brukar alltid förlama mig med ångest men de skrämmer inte mig den här gången. Jag kan skriva, jag är inte rädd. Jag säger det om och om igen tills jag tror på det.

Jag har allt jag behöver för att lyckas med det jag vill ska ske, jag behöver bara ta det lugnt och låta allt bra hända. Problemet är att jag är så rädd för vad som händer om allting går vägen, att jag håller emot, jag vågar inte öppna dörren för förändringar. Det måste jag jobba med.

Jag kan knappt andas av oro, så kanske är det syrebristen som gör det men jag känner mig lite lycklig idag.

Det är en konstig känsla! Undrar om man kan vänja sig vid sånt.

En bra dag

Framsteg med boken, sakta men säkert täpper jag igen den ena luckan efter den andra, rätar ut frågetecken, rättar till kronologiska fel. Sommaren tar form, rättegången är över, det finns mycket kvar, men det är små saker, detaljer. Det är den 7:e i dag och jag måste skicka manuset senast den 28:e, varför känns det plötsligt som att det skulle kunna vara möjligt?

Vissa dagar tror jag. I dag är en sådan dag, och jag vet inte vad jag ska använda all denna tilltro till, vad ska jag tro på mer än mitt skrivande? Ska jag våga tro på mig själv, min framtid, vad? Hur stora växlar törs man dra på en bra dag?

Jag chansar, slår på stort, tror och hoppas att allting kommer att ordna sig, allting kommer att bli så där bra som jag alltid har velat ha det.

För idag är en bra dag. I dag kanske det är sant, allt det där som jag tycker om att inbilla mig. Idag är jag en författare, idag är jag inte ensam, idag har jag potential och vet vad jag vill göra med den. Och så vidare. Jag vältrar mig i min perfekta dag och hoppas att jag minns den, sen.

För det finns ju alltid ett sen. Det vet jag ju.

Man är väl ingen sabla optimist heller.

Bekräftelse, at last...

Lite uppmuntran ifrån Gbg igår, tydligen var jag en av fem finalister i Ica-Kuriren/Ballografs tävling på temat Ordet är fritt. Jag vann inte de 15 000, men jag får ett graverat pennset och det är ju precis lika bra! Det är väl vad man kallar en nära-pengar-upplevelse. Vilken tur att jag inte förväntade mig något, annars hade jag kunnat bli bitter...

Skämt åsido, 15 000 hade varit skoj, men att vara en av fem finalister av över 900 insända bidrag är också oerhört värdefullt, speciellt just nu när boken är på upploppet. Nålen på min självförtroendemätare rör sig sakta upp från mörkrött till ljusrött, i riktning mot grönt någonstans därborta på andra sidan rummet. Jag har kanske någon slags talang, även om jag inte ser det själv.

Jag har bett universum om lite bekräftelse, i brist på recensioner av vår antologi, och nu fick jag det. Jag är tacksam, det är jag. Svårt att markera icke-ironi i text, bara.

Dessutom bjuder de mig på en biljett till bokmässan, så jag kan komma på prisutdelningen! Det är inte lång tid kvar nu, lite pirrigt i magen börjar det ju bli och på tisdag ska jag springa till Pressbyrån så fort solen gått upp och köpa GP för att få monterprogrammet. Det är där the action is i år, hoppas jag, eftersom jag inte hittade så mycket jag ville se i seminarieprogrammet.

Skrivandet igår gick bra, över tvåtusen ord och det rör sig framåt nu, äntligen. Jag törs inte läsa igenom det jag har skrivit, bara fortsätter skriva, så fort det går. Att det måste till en deadline för att jag ska komma igång visste jag ju, men att jag på allvar hoppas på att skriva klart boken på två veckor är lite humor, faktiskt.

En dag kommer jag att skratta åt det här. Men inte idag.

Sabotage, hot & utpressning

Skrev lite i går också, men det kändes som om det inte riktigt visste vart det var på väg. Jag kan ju inte hålla på så nu, när jag bara har två veckor kvar! Men det viktigaste är väl att jag skriver, så får jag kanske stryka desto mera sen. Känns jobbigt att slösa med tiden bara.

Trots de enorma tidsbristen kan jag inte förmå mig att sitta vid datorn mer än två timmar. Nu kommer det igen, det här motståndet som gör att jag, trots att jag vet att jag inte kommer att hinna, hellre läser eller tittar på tv. Sabotage, är vad det är, och jag själv är skurken. Nu har jag unnat mig ett par intensiva dagar med min älskade favoritprotagonist Lee Morris, men för att tråka mig till datorn får jag ingen ny bok, förrän jag har fått lite mer gjort.

Hot och utpressning, det är tråkigt när det blir så här men det är tyvärr det enda som hjälper när jag ligger på latsidan. Jag bara måste reda ut Ninas sommar.

Sommaren är särskilt svår för det är så många människor inblandade. Jag är van vid att ha en eller två personer i mina texter och plötsligt är det kanske 20 pers som trängs på ganska liten yta, äter alla måltider tillsammans t ex och det är så svårt att skriva när jag har minst ett dussin andra personer närvarande som inte gör någonting. Dialog är svårt, men trialog och quadrialog är exponentiellt mycket svårare. Jag får inte till någon rytm när tre, fyra, fem personer är inblandande i samtalet.

Jag har skickat i väg min protagonist hela dagarna till en plats där det bara finns en annan person och där flyter det på ganska bra, men hon måste tillbaks till den här folksamlingen varje kväll och där kör jag fast. Hemskt ojämnt skrivande, jag kanske måste slarva förbi och komma vidare. Svårt att veta hur mycket som måste vara med och vad man bara kan hoppa över. Allt är ju inte viktigt.

Nåja, jag skriver i alla fall. Det är alltid bättre än alternativet. Två veckor kvar.

Keep the cool

Det finns inte mycket som sänker humöret som att läsa platsannonser. Under sommaren var det avsaknaden av annonser som skavde, nu är det överflödet. Det finns massor av jobb! Sida upp och sida ner. Och jag är inte kvalificerad att utföra ett enda av dem.

Jag försöker tränga undan, bortse ifrån. Det är lite drygt en vecka kvar tills min tid hos Af, och jag vill inte känna hopplösheten innan det är absolut nödvändigt. Men det är svårt att bortse från att jag behöver ett jobb. Det här håller inte hur länge som helst. Och jobbet kommer inte att vara Författare.

Verkligheten smyger sig in på det där viset, som mögel i källaren, man ser inte att det kommer, plötsligt bara luktar allt illa och man kan knappt andas. Eller kanske radon, ständigt närvarande och sen får man cancer.

Jag vägrar gå tillbaka till den jag var innan, jag måste behålla mitt lugn, inte låta stressen vinna. Det finns ändå ingenting jag kan göra. De får säga vad de vill, skicka mig vart de vill. Jag klarar det, om jag bara inte släpper in dem, om jag bara inte låter dem spela någon roll.

De är inte viktiga. Min familj är viktig. Mitt skrivande är viktigt. Lugnet är livsviktigt. Jag fixar det här.

Såg en utmärkt film i går kväll, Crash. Damn, that's some good film makin'! Både min domedagssida och min spirande hoppfulla sida kände sig enormt bekräftade. Bästa filmen jag sett på mycket länge!

Jag önskar att jag kunde vara en god vän. Jag jobbar på det. Tills vidare får jag kanske nöja mig med att vara en dräglig bekant. Vi är alla barn i början.

Stöld och tid

Jag läste ut Frozen music i går kväll. Arkitekt-temat i Marika Cobbolds bok påminde mig om min idealman, Lee Morris, protagonisten i Dick Francis Decider, så det får bli den härnäst. Darling-dieten går vidare.

Resultatet av Frozen music-omläsningen blev dessutom att jag måste stryka en grej i mitt eget manus som är för likt, bara en mening, men ändå. Det var likadant efter att jag hade läst om Fru Björks öden och äventyr (Jonas Gardell) härom året. Det är farligt det där, med böcker man läst för en himla massa år sedan, för det var ett par detaljer kring hennes flykt som jag tydligen hade lånat utan att det var alls medvetet. Jag antar att bilder och formuleringar från alla böcker, filmer, tv-serier jag någonsin läst/sett ligger och skramlar i hjärnbarken och ibland tycker hjärnan att det är läge att återanvända dem. Tur att jag plöjer alla mina favvisar nu, då, så jag kan stryka/skriva om allt som luktar stöld.

Jag är så trött hela tiden och längtar så efter vintertid, riktig tid, när jag får sova en timme till varje morgon. Det känns som om det är dags nu, men det är nästan två månader kvar. Det kommer att bli riktigt jobbigt i år!

Korna var alla så oroliga över, men de verkar ha klarat sommartidsomställningen utan problem. Jag, däremot! Jag mår pyton varje år, både på våren och på hösten. It just ain't right! Man ska inte leka med något så allvarligt som tiden. Det kommer att straffa sig, mark my words!

1841

Nästan osannolikt skönt när man sätter händerna över tangentbordet och orden bara kommer. En ny person klev in i berättelsen och hon har något att berätta, kanske något som min protagonist kan hjälpa henne med? Det här är så spännande, jag vågar inte tro att det är sant, håller nästan igen för jag tror att något kommer att brista men igår skrev jag ettusenåttahundrafyrtioen helt nya ord till min bok och det är nästan ett dagsverke och det var så länge sedan, jag trodde att jag hade glömt hur man gjorde.

Jag älskar att skriva när det är så här.

Dessutom livstecken från den förlorade brodern + jag gjorde äntligen ett ryck och svarade på ett par mail som legat och skavt i inkorgen alltför länge. Skönt att rensa upp på dåligt samvete-listan, det känns lite lättare efteråt.

Konstig dröm i natt, kändes profetisk, så nu väntar jag på goda nyheter från någon i min omgivning. (Goda nyheter för dem, inte för mig, men det är ok, det blir nog min tur någon gång.)

Vad är det här? Optimism!?

September

Fredag, igen! Det känns som om veckorna är tre-fyra dagar långa nu för tiden. Och september! Men det är ju höst! Hur gick det här till!? Man vänder ryggen till i fem minuter...

En skärpning igår, städade mitt skrivbord, tre kassar med skräp, och av den halvmeter höga traven med papper som låg där sparade jag exakt fem ark! Kanske inte fem, men de fick allihop lätt plats i en plastficka. Efter att ha o-feng shuiat (visst kan det vara ett verb!) min skrivarhörna i över ett år har alla gamla räkningar, tidningar, papper från skolan och utskrivna artiklar om skrivande äntligen besegrats och drivits från gården.

Tydligen rensade jag mitt liv på ekonomisk stress och prestationsångest på kuppen. Ett underligt lugn infann sig nämligen efter det att jag varit ute vid sopnedkastet med alltihop, och jag satte mig vid mitt nystädade skrivbord och skrev. Inte så mycket kanske, men helt ny text, som dessutom leder in till en helt ny del av boken som löser många av de problem som jag kämpat med hela sommaren. Hur fasiken gick det till?

Nej, jag ifrågasätter inte, bara tackar och tar emot, och hoppas att det håller lite till. Det är den här tiden jag har nu, september. Första oktober är det för sent. Hur lång är en månad, egentligen? Nu när jag precis konstaterat att sommaren smet förbi utan att jag märkte den känns det som ynkligt lite tid.

Tur att tid är elastisk!

Jag vägrar ge upp slaget trots att kriget är förlorat sedan länge. Jag ska skriva färdigt den här boken. Och jag ska göra det i september.