Finns bara i fantasin

Fantasin löper iväg med mig och mina förhoppningar om bokens eventuella framtid i folks bokhyllor blir helt orimliga. Bara för att det finns fragment i första halvan av boken som är ganska medryckande tror jag att jag skrivit århundradets roman... Det finns liksom inget mellanläge, antingen blir det aldrig något, eller så blir det allt.

Jag vet att sanningen finns någonstans där mitt emellan, något litet kommer det att bli om jag jobbar tillräckligt hårt, tillräckligt länge på det, men hur kul är det att fantisera om, att boken ges ut vid sidan om någonstans, i en upplaga på 1000, säljer i 57 ex, ett till var och en som känner igen mitt namn på omslaget, gamla klasskamrater, folk som känner min man, och så ett par ex till på bokrean bara eftersom det ju är snyggt med inbundna böcker i bokhyllan och den kostar ju bara 9 kr.

Jag kan inte låta förlaget bränna resten utan tvingas ta lån för att köpa hela restupplagan efteråt, får bygga mig ett hus i skogen av 941 romaner som jag sen får bo i, när jag blir hemlös på grund av uteblivna hyresinbetalningar.

Gick igenom första halvan igår, det blir mer och mer naturromantik över det hela och jag undrar om jag kommer att trigga en ny grön våg, om kanske O kommun kommer att göra mig till hedersmedborgare för min insats? De kanske till och med ger mig en tomt? Där jag kan bygga mitt restupplagehus?

Hoppas kan man ju. Det är nästan bara det man kan i ett sådant här läge. Men tanken att jag kanske någon gång skulle kunna leva på mitt eget arbete är mig så främmande att det känns löjligt att ens hoppas. Jag skäms över min egen naivitet.

Men vad skäms jag inte över hos mig själv?