Sömnig och sorgsen

Tröttheten som lägger sig som en blöt filt över alltihop och gör allting så svårt, den får ju inte komma nu, när jag bara har få dagar till mitt förfogande, men det är klart att den gör, den kommer och tar över och förstör, som den alltid gjort och vad ska jag ens hoppas för, what's the point, det blir ju aldrig något, det blir ju aldrig överhuvudtaget.

Ninnis bok fick många och bra, en del lysande, recensioner och jag är glad för hennes skull och hoppas att hon får mycket betalt. Jag undrar hur det känns och om jag någonsin kan komma dit, om jag någonsin kan göra något bra. Det känns inte så nu, det känns inte som om det finns någon som helst idé bakom den här boken, som om den har någon som helst poäng, det är bara ord, slumpvis nedpräntade på papper, de ser ut att hänga ihop men det gör de inte.

Jag klarar inte av att få ihop trovärdiga karaktärer, utvecklingen hos protagonisten är hoppig och ologisk, problemet växlar från kapitel till kapitel, och karaktärerna runt omkring är bara precis det de behöver vara i just det sammanhanget, ingen av dem har ett eget liv, ingen känns som en verklig person.

Jag längtar bort från mig själv, det ska bli skönt att åka till Gbg, vara anonym i fyra dagar, vara ensam någonstans där ingen känner mig, omgiven av så många människor att jag inte syns. Jag hoppas att jag kan sova på vandrarhemmet, att magen håller, att jag har lite pengar så jag kan köpa någon kul bok, att jag får plats på tåget hem, att jag får hemlängtan och att jag till sist får komma hem och sova i min egen säng igen.

Jag hoppas att jag kan skriva färdigt min bok. Det är inte så mycket kvar nu, jag måste orka ända fram. Och sen? Sen, ingenting.