Sabotage, hot & utpressning

Skrev lite i går också, men det kändes som om det inte riktigt visste vart det var på väg. Jag kan ju inte hålla på så nu, när jag bara har två veckor kvar! Men det viktigaste är väl att jag skriver, så får jag kanske stryka desto mera sen. Känns jobbigt att slösa med tiden bara.

Trots de enorma tidsbristen kan jag inte förmå mig att sitta vid datorn mer än två timmar. Nu kommer det igen, det här motståndet som gör att jag, trots att jag vet att jag inte kommer att hinna, hellre läser eller tittar på tv. Sabotage, är vad det är, och jag själv är skurken. Nu har jag unnat mig ett par intensiva dagar med min älskade favoritprotagonist Lee Morris, men för att tråka mig till datorn får jag ingen ny bok, förrän jag har fått lite mer gjort.

Hot och utpressning, det är tråkigt när det blir så här men det är tyvärr det enda som hjälper när jag ligger på latsidan. Jag bara måste reda ut Ninas sommar.

Sommaren är särskilt svår för det är så många människor inblandade. Jag är van vid att ha en eller två personer i mina texter och plötsligt är det kanske 20 pers som trängs på ganska liten yta, äter alla måltider tillsammans t ex och det är så svårt att skriva när jag har minst ett dussin andra personer närvarande som inte gör någonting. Dialog är svårt, men trialog och quadrialog är exponentiellt mycket svårare. Jag får inte till någon rytm när tre, fyra, fem personer är inblandande i samtalet.

Jag har skickat i väg min protagonist hela dagarna till en plats där det bara finns en annan person och där flyter det på ganska bra, men hon måste tillbaks till den här folksamlingen varje kväll och där kör jag fast. Hemskt ojämnt skrivande, jag kanske måste slarva förbi och komma vidare. Svårt att veta hur mycket som måste vara med och vad man bara kan hoppa över. Allt är ju inte viktigt.

Nåja, jag skriver i alla fall. Det är alltid bättre än alternativet. Två veckor kvar.