Universum: - You suck!

Fullständigt desperat efter att fynda tvingar jag stackars maken ut till Svedala av alla ställen på outlet-shopping. På vägen stannar vi i en lada där de säljer skor. 30% rabatt på allting är ändå förbaskat dyrt om man är van vid Myrorna-priser.

Och om man är fattig.

Men de har i alla fall ett par hästar som bäbisen får titta på. De äter gräs. Bäbisen känner genast en connection. Ett brödraskap. När han är på väg genom elstängslet säger till och med pappa ifrån.

Vad bra. Att det inte bara är jag. Som vill sätta gränser.

I Svedala finns massor av kläder. Om man är flicka. Eller om man har döttrar. Till pojkar finns två rack med Ugly Duck-kläder.

Ugly var ordet.

Jag blir alldeles lipfärdig, irrar omkring bland märkeskläderna och undrar vad universum försöker säga mig.

En snygg t-shirt hittar jag. 300 pix.

Yeah, right. Hur många tunnor med pengar måste man ha för att det ska räknas som ett fynd?

Saturday afternoon headache

Alla dessa lördagar. Har ni hört den förut, eller?

Men ingenting förändras ju någonsin.

Vi går varandra på nerverna. Det blir inte ordentligt städat. Ingenting blir egentligen gjort. Han spelar fotboll medan jag är simultant lättad över att få vara ifred och sur för att han sticker iväg.

Bara i det avseendet har jag en sådan simultankapacitet.

Vad bra då.

What's another year

Sista dagen (officiellt) på mammaledigheten, och jag letar fynd som vanligt. Först tänker jag lite vemodigt att det är sista gången, men det kommer det ju inte att bli. Dagarna kommer ju att vara precis likadana efter helgen. Bara det att jag ska försöka klämma in en 40 timmars arbetsvecka i min redan obefintliga egen-tid.

Lite ångest, kanske.

Obegripligt att mitt år redan är över. Mer än ett år som jag gått hemma, om man räknar sjukskrivningen också, och det ska man väl göra.

Så fort tiden går. Så lite jag har hunnit med.

Ingenting om man ska vara ärlig.

Inte blev det något skrivet. Inte blev det något stickat eller sytt. Inte blev det någon ordning. Inte lärde jag mig något nytt språk. Inte har jag gjort några synbara framsteg, fysiskt, psykiskt, emotionellt.

Another year older and deaper in debt.

Och fortfarande bara jag.

Men bra ändå

I ett desperat försök att vara någon annan tar jag bäbisen och flyr landet, inte efter någon vidare genomtänkt plan, men vi kommer i alla fall över gränsen utan att bli upptäckta.

Vi är faktiskt borta hela dagen utan att någon saknar oss.

Och inte är gräset grönare på andra sidan, inte alls.

Trots att pengarna bränner i fickan hittar jag inget jag verkligen vill ha, varken till mig själv eller till bäbisen. Om det inte varit för att KFC har öppnat i Field's vore dagen ett totalt fiasko.

Men, som tysken säger: tre bitar med sötsur sås botar det mesta.

Och en blaska till mitt collage för en hundring blir dagens största investering. Inte likt mig.

Eller?

Jag är så tråkig, har så tråkigt, i mitt huvud och i mitt liv. En frustration har slagit rot i mitt inre och den gnager, skaver, irriterar hela tiden och får små (stora) utbrott då och då, när jag inte är på min vakt.

Så mycket jag vill. Så lite jag kan.

Jag vill ha en tunna med pengar, jag vill ha en driva med möjligheter, jag vill ha ett stall av goda vänner och ett hem som rymmer dem alla.

Jag önskar jag vore, jag önskar jag kunde, jag önskar och önskar men gör jag något?

Nej. Förstås inte.

Om man försöker kan man misslyckas.

Bättre då att gå här hemma och tjura. Det är då alltid ett säkert kort.

CSN, min ende vän

Jag fryser, så bäbisen får en massa nya pyjamasar. Som det brukar vara.

Sandra-logik, kallar maken det för.

Pyjamasarna finns i affärerna, långt hemifrån. Vi promenerar dit. Tjock-mamma behöver motion och bäbisen behöver sova i lugn och ro i vagnen.

Det är skönt att gå, om man bortser från att det gör så in i helvete ont. Mer och mer för varje vecka. Jag som trodde det hade åtminstone avstannat, på en halvdan nivå.

Skräcken, att det är så här nu, är inget mot insikten, att det här kanske bara är början.

Jag ska kanske passa på att njuta av smärtorna idag. I morgon kanske jag kommer önska att jag bara hade så här ont.

Plånboken kvider den också. Men nästa vecka kommer studiemedlet!

Undrar hur många gånger om jag kommer hinna göra av med de pengarna, innan jag inser att de är slut?

Men franska kan jag, minsann

Min sista vecka som fri kvinna och vad kan jag väl göra av den?

Blott intet.

Jag fasar och längtar om vartannat.

Vad skönt det ska bli att få skriva igen.

Vad omöjligt det kommer bli att hinna.

Jag som inte ens hinner hålla den här bloggen à jour.

Hujedamig

Bäbisen har så tråkigt i sin vagn. Han vill ut och upptäcka världen, inte bara titta på den på håll. Synd bara att världen är full av otäckheter och efter de senaste dagarnas regnande, ganska så blöt och lerig.

Tur då att man har en shopoholic-morsa som shoppat regnkläder helt i onödan!

Inte blir det något större äventyr, i världens ögon, men för bäbisen är en sväng på lekplatsen när man får krypa omkring i det blöta gruset ren och skär fest! Gummibrallorna och gummistövlarna gör det de ska och han får till och med gunga på gunghästen trots att vatten samlats kring skruvarna och rinner fram och tillbaka över sitsen.

Lycka, för en bäbis.

Nu är det det här som gäller. Inga fler timslånga vandringar med sovande bäbis i vagn. Nu är det lekplats-dags.

Dags att fejsa sina farhågor.

Dags att fejsa de andra föräldrarna.

Back in the böljan blå

Babysimmet börjar igen efter sommarlovet. Inte blev det som jag tänkt mig det skulle bli under sommaren, inte låg vi ute i Lommabukten med flytkorvar, jag och bäbisen, och bara guppade och gottade oss.

Det blir banne mig aldrig som man tänkt sig.

Trots att bäbisen har bruna fläckar på fötterna efter hålen i sandalerna är det pinsamt hur lite sol vi har fått i sommar, och när jag kliver i min nya elefantbadräkt är det uppenbart att jag inte har solat någonting. Trots att jag är knallbrun om axlar och handryggar så är benen vita som, ja, jag vet inte, inte som mina lakan i alla fall. Men som andras lakan, då kanske. (Mina är blå, faktiskt.)

Det är ljuvligt att få komma i bassängen igen, i alla fall och bäbisen har visst inte glömt hur man gör och det känns bra. Han älskar det här, och visar det tydligt. Hans glädje smittar av sig.

Lite smittoglädje, så skönt.

Det är kanske det närmaste jag kommer.

Ingen ro alls

Jag kollar överallt, men hittar ingenting. Inte igår. Inte idag. Och det är som en hunger som inte mättas. Det skaver i mig. En tomhet. Något fattas mig.

Förståndet, förmodligen.

Det finns helt enkelt inga fynd idag. Det är väl bara att acceptera. Gå vidare med livet. Ta fyraften och helg och ta det lite lugnt.

Men det är som en sten i skon, som ett hårstrå rakt över ansiktet.

Jag har missat något. Det fattas något. Det måste finnas. Jag bara ser det inte.

Ingen ro i själen för en fyndjägare.

Eller Po.P

Det är ett beroende, som alla andra, det där med second hand. Man har hela tiden en känsla av att man missar något, om man inte går och kollar igen och igen. De hänger ju ut nya grejer hela tiden. Kanske kom de med ett helt ställ med Reimatec-overaller, Molo-bodysuits och Nanook-skalkläder i absolut nyskick precis efter jag gått därifrån sist. Och så missade jag det. Så jag måste dit igen. Och igen. Och igen.

Det är en drog. Jag är beroende. Ok. Jag erkänner.

Jag ursäktar mig med att det tar slut snart. När terminen börjar kommer jag inte ha tid. Inte med Emmaus. Inte med Tradera. Inte med någonting.

Inte med mig.

Jag vill inte att det här är den jag är. Men det är ju så. Jag hade velat vara mer än så. Men det är jag inte.

Jag är besviken. Men det är inget att göra något åt.

Bara kolla en extra gång efter något som det står Villervalla på.

Allt det här tar jag med mig

Bäbisen behöver en plocklåda så vi åker ut till Toys'r'us men de har som vanligt inga leksaker så det får bli E-center i stället. Där har de i gengäld precis en sådan som jag ville ha. Score!

Vem behöver Tradera, när det finns affärer?

Sedan krashar min mage JAS-style och vi tillbringar en längre tid på ultravioletta toan till bäbisens förvåning. Hans filt lyser kritvitt, och mina trosor likaså medan han pratar glatt med personerna på toan bredvid (lyhört...) under tiden som jag sitter och dör, sakta, inombords.

Alla dessa dagar, kommer jag att minnas dem om tio år? Om tjugo?

Det här är bara mitt minne. Bäbisen kommer inte att minnas och det var bara vi två där. Den där dagen vi köpte plocklådan. När vi överraskades av regnet på parkeringsplatsen vid Jägersro. Äppelbitar och majskrokar och gnäll i det hemska ljuset medan jag sitter och tror att jag ska dö.

Det här finns bara så länge jag finns.

Då är det bara jag och Tradera, 24/7

Jag närmar mig 40. Ibland måste jag bara tänka på det.

Tiden går så obarmhärtigt fort, och rätt vad det är är jag där.

Om jag har tur.

På något vis har jag lyckats föda ett barn som blivit en vuxen människa på ingen tid alls. Jag tittar förundrat på bäbisen, bara väntar på att han också ska resa sig från golvet, släppa taget om mitt byxben och bara gå.

Snart behöver han inte mig längre, han heller.

Och vad gör jag då?

Choklad hjälper, som vanligt

Det finns en bitterhet. I min mun. I mitt liv.

Allting jag rör vid blir skit på grund av den.

Har den alltid funnits där eller har jag plockat upp den längs vägen, det är frågan. Jag minns inte en tid utan den, i alla fall.

Men kanske låg den där i diket och lurade en dag när jag tultade förbi i mina trätofflor, med blodet rinnade ner från fotknölarna. (Jag var inte så duktig på att gå i träskor. Heller. ) Kanske låg den där bland tistlarna och smörblommorna och kanske kom jag för nära och kanske följde den mig hem.

Eller så är jag född så här.

Jag vet inte vilket som är värst. Men kanske spelar det ingen roll.

Det är som det är. Och det är inte konstigt att man måste käka så mycket godis och snask om man hela tiden har denna bitterhet.

I munnen. Och i livet.

Inte konstigt alls.

Om bara inte alla om snurrade så hemskt innanför pannan

Jag kan inte känna efter hur jag mår. Det är farligt att sticka in handen där. Inga varningsskyltar syns, men det behövs inte. Man känner vibrationerna. Som vid en transformatorstation, kanske. Eller i den mörka grottan där draken ligger och sover.

Väck inte den drake som sover.

Den som ändå fick sova.

Jag vet inte om det skulle göra någon skillnad. Men det är värt ett försök.

Om jag bara kunde lägga mig ner och sova. Utan denna tågstation av stressade, stressande tankar som rusar runt i huvudet, 24 timmar om dygnet. Om jag kunde sluta ögonen och öronen och det vore tyst där innanför.

Om jag kunde finna ro.

Det skulle göra skillnad.

Och hela tiden denna känsla av att jag missar något

Rea på Emmaus igen men jag orkar inte, gitter inte. Det är inget roligt längre, och jag är lite uttråkad på mig själv, rättelse: jag är MYCKET uttråkad på mig själv och detta förbaskade lumphandleriet.

Vad ska det föreställa egentligen? Vem fan är det här? Och vad VILL hon???

Bara Emmaus och Tradera, Myrorna och Tradera, och sedan Emmaus igen, bara hela tiden på jakt efter nästa FYND, nästa KAP, nästa KLIPP.

Som att det spelar någon som helst roll vad jag betalar för grabbens paltor. Som att det är någon som bryr sig. Respekterar mig för att jag shoppar miljövänligt och ekonomiskt.

Ha! Som om någon skulle - tycka om mig, kanske!?

Dubbel-Ha.

Snart tar han första steget och sedan bara fortsätter han att gå

Med bäbisen till Ingvars stora möbelvaruhus igen, men inte har han några skåpspärrar till våra köksskåp inte. Att jag aldrig lär mig att kolla sådant innan jag går hemifrån.

Nåja, han har ju annat man kan köpa så det är väl ingen direkt skada skedd... Kaniner till exempel.

Det är fortfarande väldigt långt hem därifrån och på vägen råkar jag dessutom nästan gå vilse. Man tror inte att det skulle vara möjligt, men det var det.

Bäbisen är nästan omöjlig att ha i vagnen nu när han tröttnat på den och på mitt sällskap. Med livet som insats är han ständigt på väg upp eller över kanten. Eller både och.

Men man kan inte sitta inne jämnt. Man kan ju inte det.

Och för den sakens skull är det inte så roligt här hemma heller när mamma bara säger "nejnejnej".

Stackars lille skrutt. Vad ska han ta sig till?

För att inte tala om en smal midja och massor av pengar

Springer och stressar och postar grejer för att främlingar ska tycka om mig. Varför nu det ska vara så viktigt. Samtidigt gnäller bäbisen och har tråkigt. Det är inte så roligt när ens mamma packar paket om man själv inte ens får leka med packtejpshållaren.

Jag kanske borde anstränga mig lite mer för hans skull. Kanske vore det bättre om han vore nöjd och främlingarna var tjuriga.

Kanske det, ja.

Senaste nytt i bloggvärlden är att Anti-jag är gravid. Oväntat men inte så otippat kanske.

Ska vi gissa på att det kommer att gå bra? Och att det blir en flicka? Och att de kommer leva lyckliga i alla sina dagar?

Låga odds på allt detdära.

Att vara min motsats i allt garanterar allt sådant. Och ett långt och lyckligt liv, dessutom.

Grattis, dårå.

Ack, det gör då väl ingenting alls

Ännu en raid mot Myrorna och andra Emmaus. Trots att det skulle vara slut på dessa timmar i vagnen för min lille vän.

Hittar man inga barnkläder kan man köpa en himla massa garn istället. Kvinnan i kassan börjar rabbla upp saker man kan göra av alla de olika sorternas garner jag köper. Tröjor. Mössor. Tossor. Filtar.

Hon glömmer det viktigaste. Det mest troliga.

Man kan lägga dem i plastpåsar i en stor kartong redan rätt så välfylld av andra garner, också utmärkt lämpade för att bli något. Och sedan låta dem ligga där.

Idag äter jag även mitt livs första Chocolate dream på McD's.

Och vad gör det väl då, att jag aldrig kommer åstadkomma något av alla dessa fina garner? När det finns choklad i världen?

Om jag bara orkade resa mig upp

Vi stannar hemma hela dagen. Jag bara sitter på golvet och låter bäbisen leka, krypa, klättra och klänga så mycket han vill.

Det är inte bra för honom att bara sitta i vagnen hela dagarna.

Bara, bara. Det är väl inte så bara. Men han behöver mer nu. Mer än vad jag kan ge honom.

Nu måste föräldraskapet innefatta mer än att bara vifta med en leksak under näsan på honom när han gnyr. Inte bara amma och sedan köra runt honom sovande i vagnen, medan jag rotar efter fynd på Myrorna.

Han är vaken nu. Han vill göra saker. Ut och se världen. Men inte från vagnen. Han är redo att stå på sina egna ben.

Om jag bara vore vaken skulle jag lite lättare kunna följa med honom.

Och det är väl huvudsaken

Jag måste stoppa undan dessa tankar. Man kan inte gå omkring med alla dessa tankar skarpladdade, på allmän gata dessutom.

Det kan sluta illa.

Undan med tankarna och bara gå, gå, gå.

Skit i fogarna och bara gå allting ur kroppen.

Bort med all ilska. All bitterhet. Alla besvikelser.

Jag går och går och kommer banne mig aldrig till någon trevlig dörr.

Men ont gör det.

Det kan jag åtminstone leva med

Äntligen ute och promenerar med bäbisen igen, en lång runda, så det gnisslar i fogarna.

Precis som på den gamla goda tiden.

Hemma bakar maken kakor på löpande band för att "fira" sin sista semesterdag.

Så mycket vi skulle gjort som inte blev.

Nåja. Det blir väl semester nästa år igen. Kanske.

Eller så blir det inte det. Ingen vet.

Jag kan inte föreställa mig mitt liv om ett år. Och jag är så fruktansvärt rädd att det betyder någonting.

Förhoppningsvis bara att jag är en fegis.

Twenty-twenty-twenty-four hours to go, I wanna be sedated

Så trött. I kropp och i själ. Behöver vila men kan inte. Det är minsann inte alls så lätt som det ser ut.

Så jag städar i stället.

Och är arg.

Inte för att det hjälper.

Men ändå.

Och så kan man titta på Mitt så-kallade liv också. Om man inte tar så mycket hänsyn till lagar om upphovsrätt och så.

Hennes kille spelar i ett band minsann. Och sjunger den där låten minsann. Som jag nu har fått på hjärnan.

Jag är i alla fall inte femton längre. Det ska man vara glad för.

Look at me, counting my blessings here.

Nu ska vi se...

Ett...

Jag lovar, de skulle inte lyssna

Idag är jag väl den enda människan på jorden som inte bryr sig om os-invigningen. Och inte lyckas jag få maken att förstå hur lite jag bryr mig, heller. Han följer det hela med spänning, och när han väl lyckas slita sig så kan han inte tala om något annat. Med mig. Tala med mig om sport. Med mig. Om sport.

Ja, jag säger då det.

I alla fall bra att han har något att ägna sig åt denna sin sista semesterdag.

Så han inte tvingas ägna sig åt sin fru eller något.

Det är ju som det är, det där med sport. Nämligen inte ett dugg spännande.

Om alla människor på jorden skulle springa ikapp i 100 meter eller något, så skulle alla resultaten fördela sig efter en standardfördelningskurva (well, duh!). Någon skulle springa fortast. Och någon skulle komma sist. Och alla andra skulle springa där emellan. De flesta i en klunga i mitten.

Det är inte mer spännande än så.

Men försöka förklara det för alla de miljarder som sitter och tittar på tv just nu.

Inte precis något att se fram emot

Jag vet inte hur jag ska fixa en 40-timmars arbetsvecka ovanpå allt det som är nu. Jag kommer behöva någon slags dispens från 24-timmar/dygn-regeln eller något. Ett halsband format som ett timglas, kanske.

Jag försöker att inte tänka på det, hur omöjligt det är. Hur omöjligt det kommer att bli.

Omöjligt är mitt middle name.

Även sådant som egentligen inte alls är svårt blir omöjligt i mina händer.

Men ibland funkar det även tvärt om. Och sådant som är omöjligt i och av sig själv blir faktiskt gjort. Av mig.

Inte vet jag om den här hösten är en sådan omöjlighet som blir en möjlighet. Inte törs jag ens hoppas på det.

Jag bara gör det.

Bara blundar och sedan - vips är det jul. Och så är det över.

Och så kommer jag aldrig att behöva gå någon skrivkurs någonsin igen, så länge jag lever.

En obehaglig sanning

Jag undrar om det är så här svårt för alla. Eller svårt och svårt, men om det är så här ansträngande, om alla har det här motståndet som jag upplever precis hela tiden.

För om de inte har det är det faktiskt inte rättvist.

Hela tiden är det som att gå i vatten upp till knäna, hela tiden är det som att alla andra springer och jag hasar fram med skosnörena ihopknutna.

Det kan helt enkelt inte vara så svårt för alla andra. Som det är för mig.

Och ena halvan av hjärnan tänker att det är bara som jag inbillar mig, det är bara som jag är lat, det är bara som jag är... jag.

Den andra halvan bara sätter sig ner och gråter. För att den vet att det är sant.

Och för att den vet att det finns absolut ingenting man kan göra åt det.

Och så var det tisdag igen...

Bäbisen åker in på 10-månadersbesiktning och klarar minsann den också alldeles galant. Höjdpunkten var när farbror doktorn gav honom två träklossar för att se att han använde båda händerna och sedan lät honom behålla dem medan han skulle lyssna på hjärta och lungor med stetoskop.

Träklossar och stetoskop går inte ihop. Men roligt var det.

Sedan fortsätter vi jakten på hyllor till vardagsrummet men inte heller i dag får vi med oss något hem.

Jag måste avbryta exkursionen på grund av att jag inte orkar. Som vanligt.

Att allting ska vara så jävla svårt precis hela tiden.

Som vanligt.

Det är alla dessa tisdagar som tar knäcken på mig. Det är för många jävla tisdagar.

Och i slutänden kommer de ändå inte att räcka till.

I slutänden blir det aldrig tillräckligt många jävla tisdagar.

Hem, ljuva eller... näe

Det är inte många timmar man behöver vara borta utan att det rubbar alla cirklar. Inget funkar, alla rutiner (ha!) faller, inget har blivit gjort.

Men vi har ju varit borta, säger den lilla rösten inom mig.

Några timmar ja, säger det sunda förnuftet.

Det ska inte mycket till, som sagt.

En vecka kvar av makens semester och det räcker inte. Den gick alldeles för fort i år, ingenting blev gjort som skulle ha behövt bli, inget har blivit sagt eller lagat.

Men samtidigt har jag helt vant mig vid att vara två vuxna med bäbisen. Hur det ska gå när jag blir ensam igen, det kan jag inte föreställa mig.

Stackars liten.

Och som vanligt inte ett dugg synd om mig.

Och bäbisen fick sitt första Happy Meal (leksaken och fruktpåsen alltså, jag åt nuggetsarna (yikes!) och maken fick juicen)

Maken vill inte lämna Linköping utan att först se Bergs slussar. Så då gör vi det.

Måste vara något med testosteron. Jag begriper det i alla fall inte.

Visst. Jag har aldrig sett en slussning förut. Och det är lite intressant att se på hur de gör.

En gång. Sedan är det bra för min del.

Som tur väl är finns det en glasskiosk. Det kan rädda de flesta situationer.

Tyvärr sover bäbisen en lång stund, medan vi tittar på båtar i trappa. Det bådar inte gott för hemresan.

När han vaknar är han mycket riktigt inte så glad över att tillbringa flera timmar fastspänd i sin bilbarnstol.

Vi gjorde ju det här hela dagen i går, tycks han säga.

Och jag är benägen att instämma.

Det går i alla fall. Med en hel väska fylld med leksaker och en väska (min) fylld med sådant som kan fungera som leksaker kommer vi till sist hem igen.

Det känns som om vi varit borta i ett par veckor. Men vi åkte i går morse.

Ingenting har hänt.

Men tröttare kan ingen vara.

Släktträff i Linköping (inte min släkt förstås)

Jag sover nästan ingenting, resfeber och denna kvalmiga luft som föregår dagens regnväder. Upp i gryningen och stressa iväg utan frukost. Vi måste till och med väcka bäbisen (första gången i hans liv som jag väcker honom på morgonen!) för att komma iväg i tid. Det går sådär, lite gnäll till Örkelljunga, sedan sover han en lång stund och jag försöker sova men kan inte.

Vi kommer till Linköping i tid men för sent till lunchen. Hotellet är trevligt, rummet är stort och fräscht, och jag glömmer ombyteskläder till bäbisen när vi stressar iväg till släktträffen.

Det är för mycket, för många människor och jag fixar inte sådant här och maken är inte något stöd alls, ingen hjälp alls.

Magen kraschar förstås och det är ju kul när man är i ett främmande hus med tusen människor, att behöva springa på toa hela tiden och stanna där i evigheter.

Bäbisen älskar alla människor, och huset är fullt av spännande saker som han kan förstöra eller göra sig illa på.

Till sist kan jag smita ut med honom och vi går en promenad i regnet, jag har förstås inga regnkläder med mig och det är kallt att gå i blöta kläder men han sover och vi är ensamma en lång stund.

Guld värt.

Sedan bara pågår det och pågår i timmar och långt efter det att maken har sagt att vi ska sticka får jag rymma igen, för det håller bara inte, jag håller inte, och bäbisen sover igen och jag tittar på kråkor som klättrar på antennen på ett tak mitt emot parkbänken där jag sitter och väntar medan maken äter smarrig middag med sina släktingar.

De tror förmodligen att jag har ätstörningar, som smiter vid varje måltid och springer på toa hela tiden. Om det ändå vore så väl. Då vore jag väl inte så himla tjock.

Det är vackert nere vid ån, men mina promenader genom villaområdet gör mig smärtsamt medveten om hur mycket jag inte passar in där, hur mycket jag inte är som dem.

Hur mycket jag inte är som någon, för det är ju inte så att det finns någon annanstans där jag passar in bättre än här.

De är hela och jag är sönder.

Inget smakar bättre än kalla cheeseburgare från McD när man inte ätit på hela dagen och äntligen får komma tillbaka till hotellrummet med man och barn.

Ingenting alls.

Och trots att jag frusit hela dagen i mina fuktiga kläder är det banne mig för varmt för att sova i natt igen.

Fulla tvättmaskiner och tomma resväskor

Allting ska tvättas eftersom jag inte har en aning om vad jag ska ha på mig i morgon, och eftersom bäbisen mycket väl kan tänkas gå igenom fem uppsättningar kläder på en dag om han är på det humöret.

Men när tvättmaskinen väl är i gång är det inte mycket mer man kan göra så jag tar med bäbisen på en promenad och ute i parken ringer jag efter maken som kommer och fikar med oss.

Ibland kan jag också göra så det blir bra.

Det är trevligt även om utbudet på parkfiket är lite torftigt och vi grälar inte, och kanske var det hela bara en infernalisk plan för att få gå en runda på Emmaus i lugn och ro medan maken promenerar med bäbisen i parken, men det var det inte alls BARA.

Och när allting är tvättat har jag fortfarande ingen aning om vad jag ska ha på mig i morgon och när jag går och lägger mig är inget packat trots att vi ska sticka kl Oh-600 (som i Oh-my-god-it's-early!).