Det är inte många timmar man behöver vara borta utan att det rubbar alla cirklar. Inget funkar, alla rutiner (ha!) faller, inget har blivit gjort.
Men vi har ju varit borta, säger den lilla rösten inom mig.
Några timmar ja, säger det sunda förnuftet.
Det ska inte mycket till, som sagt.
En vecka kvar av makens semester och det räcker inte. Den gick alldeles för fort i år, ingenting blev gjort som skulle ha behövt bli, inget har blivit sagt eller lagat.
Men samtidigt har jag helt vant mig vid att vara två vuxna med bäbisen. Hur det ska gå när jag blir ensam igen, det kan jag inte föreställa mig.
Stackars liten.
Och som vanligt inte ett dugg synd om mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar